I dag för hundra år sedan dog Buffalo Bill.
Det är struntprat men så säger den svenska reseledaren ändå. Jag vet inte vad han heter, men vi kan kalla honom Micke. Bredvid Micke står Peter. Micke är ganska kort, solbränd och ser ut som en charterromans. Peter är lång, smal och blekare, och kunde också - i skuggan av Micke - passera som en semesterromans. Micke och Peter är kvällens radarpar och ledare, därför har båda två en visselpipa runt halsen.
För att uppmärksamma jubileet ska hela kvällen tillägnas Buffalo Bill.
- He had a woman in every town, berättar Micke, och tillägger: "even more than Peter has".
Peter rycker anspråkslöst på axlarna.
Micke talar alltså engelska, det officiella språket när Fritidsresor arrangerar Barsafari för sina nordiska - svenska, norska och finländska - kunder. Detta trots att samtliga intygat att skandinaviska går bra.
- Well, well, let's do it in English anyway, insisterar Micke.
Berättelsen kommer igång. Det var nämligen så att ...
Buffalo Bill var en kvinnotjusare av stora mått. Han hade en i varje stad och när han strövade omkring på prärien hade han aldrig långt till närmaste romans. Men. Det fanns också en kvinna som han var kär i på riktigt, som han ville gifta sig med. Some day. Men när han till slut kommer hem, efter otaliga kvinnor och åratal av äventyr, för att slå sig ner med sitt livs enda Kärlek möter honom en fruktansvärd syn. I sängen, där Buffalo Bill hade tänkt sig sin framtid, ligger hans kvinna ...
- ... with her legs wide open!
Och, poängterar Micke samtidigt som han för att förstärka effekten har samlag rakt ut i luften, "med en annan man inuti sig".
Buffalo Bill freakar totalt, drar än en gång sin revolver, knäpper både Kärleken och den lömske inkräktaren och rusar iväg.
Samma kväll på saloonen. Buffalo Bill blir ångerköpt, han sörjer, han vet inte hur han ska gottgöra sina handlingar. Slutligen hittar han lösningen. För att straffa sig själv beslutar han sig för att aldrig mer använda sin högra hand.
- Inte ens för det här, säger Micke, småler menande, och onanerar i luften.
Därför får vi i kväll endast dricka med vänsterhand. OM man trots detta ertappar någon med att dricka med högerhand ska man omedelbart, högt och ljudligt, sjunga "Buffalo Bill, Buffalo Bill, Buffalooo Bi-iill ..." då den skyldiga ögonblickligen måste tömma sitt glas eller sin flaska i ett svep.
Och detta är långt ifrån allt! Kvällen är fylld av andra finurliga spektakel.
Till exempel. Om Micke eller Peter visslar en gång ska man flyga upp, ställa sig på ett ben, vifta med armarna och skrika "suuuurfiiing". Om Micke eller Peter däremot visslar två gånger gäller det att snabbt lägga sig på rygg, lyfta benen i vädret och sprattla. I detta trick ingår inga speciella ljudeffekter. Om Micke och Peter visslar tre gånger ska man ta en person av motsatt kön under armen, ställa sig i ledet, och förbereda marschen till nästa bar.
Vi är på barsafari.
Vad är det?
En ursäkt för turistungdomen att bli för berusad för snabbt. Konceptet är identiskt på varje semesterort: Några reseledare anger takten, lite lekar, "gratis" drinkar, takten är snabb, drick för helvete, sedan vidare till nästa bar. Och precis som alltid är detta en genomtänkt strategi. En barsafari gör alla nöjda. Researrangören gör en fin vinst, barerna får eftertraktade gäster och en image som partybar medan deltagarna utan speciellt mycket ansträngning kommer i kontakt med festande landsmän.
Nu blir det learning by doing. Micke häller upp ett glas tequila, tar i glaset med högerhand, dricker några droppar, Peter ertappar honom, bölar "Buffalo Bill, Buffalo Bill ... ", pekar på Micke, varefter Micke sveper alltsammans, sväljer, grimaserar illa, men övervinner snabbt smärtan av tequilan och utropar:
- Jihaaa!
Nu är det publiken som freakar. Några vrålar, några skrattar, någon till och med ställer sig upp, och alla applåderar
Det är klart redan nu. Kvällen är Mickes.
Det sägs att texmex-vågen är förbi. Att det inte finns något nördigare. Jag kan gott hålla med, men jag gör det inte här och nu, inte nu då vi skickar citronerna och saltet vidare, "vilkendera tar man först", inte nu då vi grabbar glaset och låter tequilan bränna strupen.
Okej. Här skapas kanske inga nya trender men det är på dylika ställen som den moderna europeiska folkkulturen - som texmex - vårdas och omhuldas.
Vi sitter vid en utomhusbar mitt på sandstranden. Där barens belysning tar slut tar natten vid, och inte många meter in i beckmörkret börjar Svarta havet. Vågornas brus skulle eventuellt höras, men en ensam dj som sitter under ett annat tak stoppar bruset halvvägs med utdragna versioner på sommarens hits. Här vid havet är luften någorlunda frisk men ändå luktar det bränt. Bara någon sekund hänger oset kvar för att sedan svepas iväg av vinden och uppslukas i natten. Några lysrör ovanför oss lurar till sig insekter, de störtar emot, men just innan de kommer fram stoppas de av ett osynligt elektriskt fält, det knäpper till, blixtrar, fräser. En liten rökslinga seglar upp medan en droppe grillad insekt dimper ner på bordet.
Och lukten av bränt knott är tillbaka igen.
Varannan sekund faller ett knottkadaver ner och en sak jag ofta grubblat på aktualiseras igen. Spelar det någon roll att jag slår ihjäl en, fem, tio, hundra eller tusen myggor på en dag? Finns det färre myggor nästa dag?
Logiskt sett är svaret: ja, förstås. Men i praktiken är svaret: förstås inte.
Myggorna är alltid oändligt många.
Men skulle det ha funnits fler myggor om jag, du, och alla vi känner och alla våra släktingar i historien aldrig hade dödat en endaste mygga? Det måste det, väl? Men inte vet jag, jag har ingen aning, och denna tankelek gör mig tokig. Precis som när den vite mannen erövrade Nordamerika ligger myggornas styrka i deras antal, i deras outsinliga tillgång på nytt manskap. Det är det som gör mig tokig. Är det någon idé att vifta och jaga, springa och svära, när vi ändå aldrig kommer att segra?
Vi är två dussin nordbor på safari. De flesta, men inte alls alla, är kring tjugo år gamla. De enda finländarna är ett äldre par från Tammerfors och jag. Mitt emot mig sitter två söta norska tjejer, uppspelta av Mickes retorik, med en öl i handen. Jag känner ingen här, jag gör allt för att vara trevlig, det blir engagerat socialt pladder, kanske till och med för mycket eftersom två norska killar i andra ändan av bordet börjar se irriterade ut, blänger på sina flickvänner.
Då gör jag som män alltid kan göra när krisen närmar sig.
Börjar tala fotboll.
Mitt oslagbara trumfkort är att jag nyligen varit på fotbolls-VM där jag såg också Norges matcher. Lång historia om de "galna" men "skojiga" norska fansen. Lyckligtvis smälter killarna, se på fan, han verkar ju helt ok, tänker de, och inser också att jag, gamylen, inte har något intresse av deras flickvänner.
Ett yngre svenskt par närmar sig oss tre finländare, mannen säger att de bara kom för att säga "grattis till den starka marken". Norska kronan rasar, svenska kronan rasar, men se på den finska marken, säger mannen och det fantastiska är att han tittar beundrande på oss, som om just vi vore nationalekonomiska hjältar.
Jag bestämmer mig genast för att spela med. Allt i kväll är ändå bara show.
- Vi, säger jag med stark betoning och fortsätter, vi har fört en konsekvent linje från första början. Skurit ner på de offentliga utgifterna, dragit in på de sociala bidragen bla bla bla, domderar jag, och kanske jag omedvetet tittar ner i bordet, tar på en bekymmersam min, låtsas fundera, precis som mannen som symboliserar nedmonteringen av det finländska välfärdssamhället, finansministern Sauli Niinistö, brukar göra, och säger:
- Det måste löna sig att arbeta.
Svenskarna nickar allvarsamt. Just så är det.
Där fick moderaterna två röster till.
Vad nu? En vissling!
Mera krävs inte för att tjugo stycken nordbor ska stå på ett ben på en bulgarisk sandstrand och vingla och vifta med händerna och skrika "suuuurfiiiing".
- Alright, alright, säger Micke.
Nu ska det lekas. Tre lag. Stafett. Ser ni käppen och ölflaskorna där borta i sanden? Spring dit, töm en ölflaska, håll i käppen så att den står i sanden, sätt pannan mot pinnen, snurra tio varv, spring tillbaka. Första laget i mål vinner mera öl.
Jag avböjer deltagande. Sätter mig vid discjockeyns bar tillsammans med några andra. Dj-n, som är långt ifrån lika rolig eller förförande som till exempel Micke, försöker på turistengelska få kontakt med en av flickorna.
- Hi! Where you from?
Flickan blänger snabbt på honom, svarar "Sweden" samtidigt som hennes blick redan har hunnit tillbaka till stafettävlingen och efter detta ser hon aldrig mer åt hans håll.
Jag förstår hennes demonstrativa ointresse. Hon vet att vilken annan reaktion som helst ställer till med besvär för henne. Men jag tänker också på honom. Här sitter han, en medelmåttig bulgarisk dj, mitt på en öde sandstrand, det är sensommar, i baren finns ingen annan än vi, ingen alls, och där - på några futtiga sekunder - sumpade han just sin gyllene chans, faktiskt kvällens enda, att vinna en jackpot.
Chartervärlden är grym.
En av de norska killarna, helt tydligt en sportig typ, ger allt i stafetten. Han dricker, dricker, snurrar, snurrar, och ser i motsats till alla andra ut att kunna hålla balansen, otroligt!, han löper i mål, han har skapat en ointaglig ledning för sitt lag, men just då han överskrider målstrecket tvingas han till sist ta konsekvenserna av tio varv med pannan i en pinne och en öl på tio-femton sekunder. En kraftig spasm skakar om honom, han lyfts upp, för att genast släppas ner igen, han har ingen kroppskontroll längre, hans ögon rullar, han faller ihop som en hög.
Men han landar på rätt sida av målstrecket, hans lag har segrat och flickvännen jublar förtjust. Peter bär fram priset: Öl för hela laget. Den norska killen ser under en kort stund totalt oförstående ut, han ruskar på huvudet, grabbar en flaska och fortsätter safarin.
Tre visslingar!
Jag får en ny norsk flicka under armen. En buss som väntar utanför kör oss några hundra meter till Disco Caligula. Eftersom ett bra disco på en charterort alltid är tomt åtminstone fram till midnatt är vi åter de enda gästerna. Caligula är stort och mäktigt. Och jag förstår omedelbart charmen med charterdisco. De flesta som kommer hit är uppvuxna med åttiotalets och nittiotalets nordeuropeiska rökiga, smockfulla och svettiga diskotek vars funktion tycktes vara att ge en hel generation festare kronisk klaustrofobi. Vi hade en diffus uppfattning om att det skulle vara just så här jävligt när vuxna har roligt.
Men se hur det är på Caligula.
Inga wanna-bees till fotomodeller, alla är här på samma premisser, frisk luft, högt i tak ... oändligt högt - bokstavligen, för här finns inget tak alls. Vi dansar under stjärnorna. Jag är en stark förespråkare för det kalla och arktiska, men när jag söker Karlavagnen ovanför mig samtidigt som jag tar några modiga danssteg i sommarnatten, känner jag avundsjuka och ett ovanligt, oroväckande tvivel inom mig.
Det här kan vi inte göra i norr!
En tuting åt var och en. Botten upp.
Sedan dirigerar Micke oss. Bilda en ring, visar han med handen, och vi bildar, och en och en hoppar vi fram i cirkelns mitt, sprattlar och hoppar, tar emot applåder, och sedan bara fortsätter det så där, i kanske tjugo minuter, och ingen kan påstå att det här och nu råder en rangordning, eller att ett insidergäng styr, för i den här ringen, precis som på grisfesternas alldans, finns plats för alla. För en timme sedan kände jag ingen i sällskapet och nu hoppar jag här, jag kan inte påstå att jag är sällskapets ledare, långt ifrån, men jag är i alla fall med.
Slutligen hoppar jag ur ringen, tar en drink och iakttar utifrån. Promillekurvan pekar brant uppåt hos alla. Man ser det i hur paren smeker varandra, i hur de som är singel flirtar, det här är precis så som semesterlivet ska vara. I det här skedet har alla problem försvunnit, hämningar har glömts bort, det här är de bästa ögonblicken på hela veckan.
Sedan anländer stripteasedansösen.
Hon kommer in längs catwalken, klädd i glittrande vitt, vältrimmad, mjuk, hon klänger sig fast i pelaren, flåsar ljudlöst och ser alla i ringen i ögonen. Hakor faller, blickar limmas fast, ringen upplöses.
Det svenska paret som beundrade den finska marken och som är de överlägset proffsigaste dansarna, förvandlas plötsligt till ett släpigt och klumpigt koppel. Han ser inte längre henne, sin kärlek, han ser bara strippan. Hur flickvännen än vänder på honom, försöker på danssteg de säkert kunnat i tio år, varje gång gör han ingenting annat än vrider på huvudet så att strippans hoppande bröst återkommer i synfältet. Det här är förstås ingen ovanlig syn, men när jag ser det här, när jag så här konkret ser förvandlingen till djurisk lust på bekostnad av kärleken, och om någon dök upp precis nu med en lag som förbjöd striptease i Sunny Beach och bad mig stadfästa den - då skulle jag utan tvekan skriva under.
Eller se på det unga norska paret. De är också i farozonen. Killen är först med att överge ringen, han sticker med sin kompis till baren, tar en bärs till, och så börjar de stirra koncentrerat. De bara sitter där. Stirr. Stirr. Flickorna försöker få uppmärksamhet, men de viftas bara bort, försvinn, och killarna smånickar förnöjt till strippan. Och onekligen. Det är någonting i hennes totala coolhet och välspelade kåthet som trollbinder männen. Samla ihop fantasierna i varje mans huvud och vi har tillräckligt material för en hel årsproduktion av erotiska filmsnuttar.
När strippan flåsar iväg från scenen och filmernas "The End"-text därför ofrånkomligen dyker upp på varje mans näthinna drar sig det norska paret undan för att utföra grälritualen. Det är omöjligt, och onödigt, att urskilja orden. Men det är skrik och upprördhet. Ett anklagande pekfinger trycks in i pojkens bröst. Sedan tystnad. Sedan tystnad igen. Nu smeker händerna redan varandra. Och slutligen: förlåtelsens kyss.
Se! Det dansande svenska paret återfinner rytmen och erövrar dansgolvet på nytt.
Fråga dem nu om strippan och svaret ska bli: Strippa? Vilken strippa?
Samtidigt rusar en manlig stripteasedansare in med väldig fart. Han är mörk, har långt lockigt hår och han vibrerar ständigt och maniskt på varenda muskel i kroppen och ser därför ut att lida av en utdragen hjärtattack. Han pressar fram sitt underliv mot publiken, av och an, av och an, han snurrar runt, gör spagat, han är utan någon som helst tvekan den mest vältränade personen på diskoteket för tillfället.
Men dräglar kvinnorna? Överger de sina män?
Nej. Den vibrerande bulgaren tas emot med en gäspning. Han får ingen uppmärksamhet. Och han märker det, han bjuder till lite till, klamrar sig fast i pelaren, precis som strippan före honom gjorde, men det hjälper inte. Han förblir osynlig.
Micke har också kommit upp i varv. Han har varit på dansgolvet i en timme i sträck och ser sig om efter nya utmaningar. Han hoppar upp på scenen där han river av sig skjortan och startar en parallell vibrationsshow. Men han är inte lika intensiv eller lika utmanande. Han är helt enkelt inte ett proffs.
Men dräglar kvinnorna? Överger de sina män?
Jodå. Den vibrerande svensken tas emot med skrikande kvinnotjut, beundrande blickar, uppsträckta armar.
Männen blir irriterade och bulgaren ser hela sin yrkesstolthet rasa samman. Han blir därför ännu häftigare, han övergår till ett kollektivt luftsamlag med alla närvarande kvinnor, men de upphetsade tjuten riktar sig inte mot honom. Läget är desperat. Han satsar allt på sitt sista trumfkort, drar av sig byxorna, och blottar Bulgariens minsta tangatrosor, ställer sig bredvid Micke, rör sig som en katt, utmanande, häftigt, han vill helt enkelt jucka ner Micke från podiet, och under några sekunder står det och väger, för showens skull är jag glad att jag inte förbjöd striptease i Bulgarien, det snabba teknodunket pressar upp tempot till det yttersta, det är ovisst in i det sista. Men när Nordens kvinnor röstar med tjut, drägel och kletande händer står segraren klar.
Mitt i en orgasmisk spasm stelnar bulgaren till, vänder sig om och rusar ut.
Micke är ensam herre på scenen.
På en turistort finns det värdar och gäster. Värdarna bjuder och gästerna tar emot. Men när värdarna är fattiga östeuropéer (bulgarer) och gästerna rika västeuropéer (skandinaver) är det inte alls så. Bulgarerna ska förödmjukas på alla plan.
- Alright, säger Micke och fixar snabbt till en ny tävling.
Limbodans. Alla i ett led. Vem kommer under ribban?
Tio små negerpojkar. En och en slår huvudet i ribban. Till sist är det bara en av de korta svenska flickorna som är kvar. Hon är söt, hon är segraren och Micke kastar en flirtig reseledarblick på henne.
Tre visslingar.
Ny bar och ny "gratis" drink. Här finns det folk. Dj-n är helt införstådd med att nordborna är på plats. Anybody from Sweden here? Norway? Upp på scen. Ny lek igen, jag fattar aldrig vad den går ut på, men Buffalo Bill är redan bortglömd. Nu är det endast parbildning som gäller. De dansande kropparna rör redan vid varandra. Det är nu allting avgörs. Jag hänger över baren, snackar med de norska killarna, träffar en skotte som pratar på, fotboll förstås, men jag förstår inte ett smack, jag nickar bara, oh yeah, that's right, det finska paret småler redan åt mig, jag börjar tappa greppet, lutar mig över disken och frågar bartendern var alla ortsbor finns, hon tittar skeptiskt på mig och jag kunde lika gärna ha frågat var marsmänniskorna är eller varför isbjörnarna eller girafferna redan gått hem, det är helt enkelt så att inga ortsbor går på den här krogen, det finns inte ens några ortsbor i ordets rätta bemärkelse på denna lilla turistenklav, och hon undrar istället om jag vill ha en gintonic till. Sedan minns jag att jag låter radarn gå över dansgolvet, och jag ser Micke hoppa där och jag kommer ihåg speciellt tydligt hur han dansar bakom en av tjejerna - inte hon som vann limbotävlingen eftersom hon hade sin pojkvän med - och låter sina händer omsluta hennes bröst utanpå den nästan genomskinliga blusen, och hon bara dansar vidare, och han blir bara modigare, låter händerna glida in under skjortan, upp mot brösten, och allt är bara bra för det är charter och det är safari och i övermorgon är vi alla redan hemma (förutom Micke).
Tre visslingar?
Så måste det ha varit för plötsligt är vi på en ny krog.
Här river ytterligare en annan norsk tjej ut mig på dansgolvet, jag är illa ute, hon dansar hårt, alldeles för nära, hjälp tänker jag, har jag gett sådana signaler?, och hon frågar om det finska paret är mina föräldrar och har de redan stuckit och så där? Jag börjar gapskratta, och jag inser också att hur trevlig hon än är så slutar mitt kvasiwallraffande här och nu, och då blir räddningen den enda bulgaren i världen som jag känner. Hon är en lokalguide som jag träffat tidigare, hon sitter vid ett bord med en kollega, hon vet att jag är journalist, hon bara skrattar när hon ser vad jag sysslar med, men hon ber ändå att jag ska slå mig ner, och det gör jag, jag gömmer mig både för barsafarin och norskan.
Och det lyckas.
Alldeles för bra.
Snart försvinner också bulgaren i vimlet. Jag är ensam. Jag sticker ut och inser snabbt att jag är någonstans i Sunny Beach men jag har ingen aning om var. Folktomt och trasig gatubelysning. Ett mörkt hotell. En stängd "Sunny Shop". Var är stranden? Var är huvudgatan? Hur kan man tappa bort sig på en semesterort?
Det här blir min ökenvandring. Som scout har jag orienterat i skogen, vandrat och åkt skidor i ödemarker, men jag lovar och svär, jag har aldrig känt mig så här borttappad. Jag släpar fötterna framåt, men ingenting ser bekant ut, en enda ensam taxibil kör förbi, stopp, stopp, men han förstår ingenting, och jag kan inte be om skjuts eftersom pengarna är slut, han pekar bara obestämt lite till höger och lite till vänster, det känns som en komplott, och jag är förbannad på Micke och Peter, hur kunde de lämna mig mitt i ingenstans?
Jag vandrar på. Troligtvis i cirklar. En halv timme. En timme.
Två timmar? Knappast, men det känns så. Någonstans i det som ser ut som "horisonten" ser jag slutligen en välbekant silhuett, ett av de där höga hotellen jag promenerat förbi flera gånger, och likt en blinkande fyr som i århundraden väglett sjömän i nöd är det i natt det röda neonljuset från Hotell Iskar som för mig tryggt i hamn, till safarins sista anhalt, till mitt eget hotell, till min egen säng.
Fyra visslingar. Lägg dig på rygg och slut ögonen.