Utdrag ur ”Charter! Ett reportage om resan till solen”

Utgiven på Söderströms förlag 1999. Läs också kapitlet ”På Safari”.

Kapitel 13 från Gran Canaria:

Guss, jag är på väg

 

Guss Mattsson

Ett boklager i stadsbibliotekets källare i Helsingfors. 5 482 hyllmeter gamla böcker. Böcker som inte finns i dataregistret, böcker som inte anses intressera dagens kunder.
    Men det är struntprat. Detta är ett paradis för den nostalgiska.
    Ett paradis för mig, alltså.
    Och där! Mitt bland de 270 000 titlarna, på den nedersta hyllan vid klassificeringskod 439 hittar jag av en slump en prydlig liten bok jag aldrig hört talas om. En sommarfärd till de lyckliga öarna. Första gången publicerad 1907. Skribenten är Gustaf "Guss" Mattsson alias Ung-Hans, den finlandssvenske kåsören, journalisten och författaren.
    Jag läser boken och bestämmer redan hemma att jag måste resa i hans fotspår för att se om den vattenkälla i byn Firgas på norra Gran Canaria som han söker upp fortfarande existerar. Vatten på flaska har alltid fascinerat mig och tillgång till vatten är dessutom en absolut förutsättning inte bara för liv utan också för turism. I dag kräver turisten källvatten på flaska. Det ser reseledarna, i kombination med vår misstänksamhet, till:
    - Drick inte kranvattnet. Köp vatten på flaska istället.
    När till exempel tre miljoner turister på lilla Gran Canaria varje år lyder rådet betyder det hisnande mycket vatten och hisnande många tomflaskor i plast.
    Guss Mattsson reser alltså till Firgas, och jag börjar undra om samma källa, på den tiden otillgänglig och småskalig, i dag läskar miljoner törstiga turiststrupar.
    Detta vatten skattas så högt att t.ex. engelsmän, som vistats å Gran Canaria, efteråt regelbundet rekvirerat af Firgasvattnet hem till England och Amerika, dit några fattiga buteljer med segelgarn om kork och hals komma tagande ett halft år senare.
    Jag behöver ingen väckarklocka för att vakna i tid till flyget. Det kittlar överallt. Jag håller på att spricka av nyfikenhet.
    Några dagar senare. Mitt första besök i supermercadon i "mitt" köpcentrum i Puerto Rico. Två finska pensionärer lutar sig över kyldisken och inspekterar med kritisk min havet av korvpaket.
    - Hittar ni något? undrar jag.
    - Det är inte så lätt, ska du veta. Inte vågar man köpa vad som helst. Man har ju ingen aning om hurdan korv de säljer här, svarar den ena och ser faktiskt bekymrad ut.
    Jag nickar, så är det, så är det, men mitt intresse för korv avtar snabbt. Jag står intill staplar av läskedrycker, öl, apelsinjuice … och massor av vatten. Evian, några spanska varumärken i plastflaskor, men sedan, en riktig glasflaska med en totalt otrendig etikett utan den obligatoriska glaciären eller alptoppen eller den lättklädda kvinnan och hurra! det står med röda bokstäver "La Ideal II - Agua de Manantial" på den och nedanför med liten stil tillverkarens namn: "Aguas Minerales de Firgas, S.A.".
    Guss, jag är på väg!
    Men vänta lite … berätta mer om Guss!
    Hans kropp var spenslig men huvudet ovanligt stort. Och Edvard Hjelt som 1920 skrev en levnadsskildring över Kimitopojken Guss spekulerar i om det var orsaken till följande yttrande, fällt av professor Pippingsköld:
    - Den här gossen blir antingen ett geni eller en idiot.
    Okej, allvarligt talat:
    Han blandade i det finlandssvenska kulturlivet - förresten också i det finska - en hälsosam nypa salt och en läskande dosis kolsyra med sitt rörliga, kosmopolitiska och humorfyllda väsen, sin stora journalistiska arbetsförmåga och sin träffsäkra kritik.
    Så lyder författaren Thomas Warburtons karakteristik av Guss i boken "Åttio år finlandssvensk litteratur" (1984). I sina legendariska "I dag"-kåserier - sammanlagt över 900 stycken - publicerade i Dagens Tidning skildrade Guss vardagen i Helsingfors och prövade ny mark genom att krydda sitt finurliga skriftspråk med helsingforsisk slang. Resultatet blev en gatukredibilitet som fortfarande väcker respekt och glädje hos äldre stadsbor. Nästan hundra år senare försöker vi yngre huvudstadsjournalister oss fortfarande på samma knep - med varierande resultat.
    På turistbyrån i Playa del Inglés skakar personalen på huvudet. Du vill till Firgaskällan? Du kan ingen spanska? Du har glömt körkortet hemma? Och du vill åka i morgon?
    Jag upprepar mitt ja på alla frågor och kvinnan bakom disken stirrar en stund tomt framför sig, det står och väger, men sedan suckar hon, och det är faktiskt en ganska välvillig suck, hon lyfter telefonluren, ringer upp Firgas, stämmer en träff åt mig, och säger trevlig resa.
    Buss till Las Palmas, öns huvudstad. Buss västerut till Arucas.
    Redan det räcker för att bekräfta det som den paradoxala människan, den individualistiska charterresenären, brukar predika.
    I turistvärlden är det urenkelt att komma bort från turistvärlden. Om man vill, alltså.
    I Arucas går jag i skobutiker, äter på restaurang, och trots att turistbussarna brukar passera här på sightseeingen runt ön ser jag ingen annan kritvit eller rödhyad person, ingen talar yes-no-språket, ingenting är special, ingen drar i mig, i själva verket får jag känslan av att vara ganska anonym och osynlig - vilket förstås är en illusion, men ändå. Och precis som i det andra Agadir känner jag mig på något sätt lite bättre till mods här, för jag ser ingenting som är skapat och byggt bara för att tillfredsställa mina behov, ingen fjäskar för mig, helt enkelt för att ingen har något intresse av mig.
    Inte stoppas turister heller på gatorna i Helsingfors, Stockholm eller Paris. Som finländare kan jag visserligen skämtsamt sucka åt högljudda rikssvenskar eller korkade amerikaner som yrar på Helsingfors gator, men jag lämnar dem i fred så länge de inte ber om hjälp. Men på Playa del Inglés, i Agadir, i Sunny Beach, i Algarve, i Mallia och alla andra utpräglade semesterorter är det precis tvärtom. Bara de ovänligaste och aggressivaste turisterna lämnas i fred. Alla andra får finna sig i efterhängsna försäljare, fixare och inkastare.
    Skillnaden är att städer som Helsingfors och Stockholm lever ett liv också vid sidan om turismen. Mannen på gatan är sällan beroende av att turisterna köper hans smycke eller äter dagens pizza hos honom. På sol- och sandorterna däremot står så gott som varenda ortsbo i ett totalt beroendeförhållande till turisterna, eftersom det inte (längre) finns någon annan naturlig verksamhet att sysselsätta sig med.
    Och varenda turist är en vandrande penningkista.
    Bussbyte igen. Nu till byn Firgas. Vad står det om byn i guideböckerna?
    Högst en mening: "Känt för sitt mineralvatten" eller "Härifrån kommer det populära Firgasvattnet". Det är allt.
    Bussen slingrar sig framåt och uppåt. Landskapet blir frodigare, vårgrönskan har slagit ut, sprider sig upp längs sluttningarna, gröna bananer i miljoner håller på att explodera av växtvärk och klamrar sig fast vid varandra i klasarna.
    Det är svårt att tro att detta är samma ö som det torra och sandiga södra Gran Canaria, där grönskan bara finns omkring hotellen.
    Bara vid hotellen? Hur kan det komma sig?
    Konstbevattning. Dygnet runt.
    För där turisten går måste det vara grönt. Där turisten inte rör sig får däremot det torra och karga Gran Canaria blotta sig bäst det vill.
    Men här på norra delen av ön gäller inte samma princip.
    Hela dungar af trän, saftiga plantager, blommande lianer på hus och murar. En ensam vulkanhöjd, med hjässan trehundra meter öfver fälten, bar eucalyptusplantor i slingrande rader ända upp. Gårdarna sågo propra ut, vindmotorerna snurrade muntert om och boskapen blänkte af välmåga.
    Guss skriver att allt detta beror på en liten bäck i bergen som rinner året om. Bussen vinglar, kränger till, gör en 340 graders sväng, vi kör över en bro, under oss rinner vatten, en större fåra i berget, och omkring den har grönskan slagit ut, och jag tror - jag vill tro - att det är samma bäck som Guss skriver om.
    Han reser till Kanarieöarna "för hälsans och humörets skull", precis som nästan 250 000 av hans landsmän gör i år, kanske med omvänd prioritering, men dock. Guss hälsomotiv är i alla fall särskilt starka. Som en följd av tidigare utlandsresor har han drabbats av lungtuberkulos och aldrig blivit helt återställd, och hans läkare och vänner uppmanar honom att resa söderut.
    Dagens charterturist sitter sex timmar i flyget till Las Palmas på Gran Canaria. Och den finlandssvenske ensamseglaren Johan Silén säger i ett radioprogram att han inte behöver sjökort och kompass när han seglar från Portugal till Kanarieöarna.
    Det är bara att följa den strida strömmen av jetplan.
    33-årige Guss däremot reser först till Hamburg, väntar i fem dagar på Afrikabåten, det tyska ostafrikanska bolagets ångare Prinzessin, och sedan tar själva resan nästan två veckor i anspråk. Med andra ord är vår semester redan slut innan Guss ens kommit fram.
    Men det stör inte Guss, son och sonson till sjökaptener. Tvärtom, han njuter. "En ensam mans färd över havet är en skön färd", skriver han, och är dessutom lite besviken när den lugna sjöresan med det brokiga sällskapet tar slut.
    Där har vi i ett nötskal skillnaden mellan den gamla stammens och den nya stammens turist. Själva resandet har blivit ett nödvändigt ont, något som bör avklaras så snabbt som möjligt.
    För vem har tid? Fyra veckor semester om året. Varför slösa bort både pengar och två veckor på att komma fram?
    Man kan vakna tidigt en morgon hemma i egen säng men ändå lägga sig sent samma kväll på tundran i norra Kanada, på stranden på Honolulu, i öknen i Australien. Det är effektivt. Det är praktiskt. Men vad har hänt med resandet? Det stora äventyret? Jag har fortfarande en nostalgisk uppfattning om resandet, där förflyttningen från punkt a till punkt b är minst lika viktig som att komma fram. Det där att lämna lite åt slumpen, att tvingas bläddra i tidtabeller, att bo på absurda hotell, att inte alltid veta vad som kommer att hända i morgon, men framför allt: att hinna känna att jag reser. Samtidigt som jetflyget obestridligen är resandets välsignelse, och framför allt den storskaliga turismens, är det också på sätt och vis dess förbannelse.
    Det går helt enkelt för snabbt. Hjärnan och själen hinner inte med.
    Jag läser om vitmärlan, ett litet kräftdjur som är mellan 8 och 10 mm långt och som lever på Östersjöns botten, nergrävd i leran. Precis som de flesta djur har den en inre biologisk klocka. Vitmärlan är aktiv och simmar endast på natten, för om den rör sig när det är ljust (så ljust det nu blir på havsbottnen) blir den uppäten. Laboratorieexperiment visar att vitmärlan envist håller kvar sin rytm, aktiv på natten och vila på dagen, i två veckor även om ljuset förblir släckt dygnet runt.
    Två veckor. Så länge tar det för detta lilla kräk att komma över den påtvingade "jetlaggen".
    Guss resa till Kanarieöarna räckte också två veckor. Men det är förstås möjligt att det är ett sammanträffande.
    Generationsskillnaderna mellan dagens resenärer och Guss är tydliga också när han äntligen kommer fram. Medan vi i dag stressar, sliter och lider året runt för att sedan kunna koppla av till max under våra två veckor i södern gör Guss precis tvärtom. Han tar det lugnt på båten. Men när han kommer fram tar nyfikenheten och ivern över. Han är förtjust över att vara på ett nytt ställe och vill upptäcka allt - sjukdomen glömmer han bort. Han reser bland annat på denna krävande utfärd till "de heliga källorna bortom Firgas, ett icke ofta besökt och svårtillgängligt ställe".
    Och jag försöker hänga med.
    Han färdas med häst och spann från Las Palmas tillsammans med en engelsman, en spanjor och en tysk. På vägen funderar han på vatten, på att en enda finländsk insjö skulle skapa underverk på den torra och mestadels helt ödsliga ön, och det är kemisten i honom som kryper fram när han skriver att "teknikens största uppgift å vattenarma öar ändå måtte blifva hafssaltets afskiljande utan frysning eller destillation. Hvem kan påstå att detta icke ska lyckas för ett släkte, som är mindre dumt än vi?".
    Nittio år senare. När turisten duschar och konstbevattningen sprutar i Playa del Inglés är det Guss dröm som gått i uppfyllelse. Vattnet tas från havet, saltet avskiljs, behandlas kemiskt och luktar sedan starkt av klor när det rinner ur kranen - men turisten får sin dusch varenda dag. Bakom detta står ett företag som ägs av samma tomatodlande familj, adelssläkten del Castillo, som i flera hundra år har ägt hela södra Gran Canaria, där kustlinjen länge och väl ansågs helt värdelös. På sextiotalet började släkten omvandla ön till ett turistkomplex, lockade investerare och sålde lite mark. Resten är en modern framgångssaga.
    I Guss resesällskap anser emellertid engelsmannen att det vore smartare att börja importera engelskt sodavatten till Kanarieöarna. Då utspelas följande replikskifte:

    - Hvarför i herrans namn sodavatten? utbrast tysken.
    - Det fås så billigt, när man köper mycket på en gång.
    - Men hvarför då inte vanligt dricksvatten?
    Engelsmannen såg förvånad på sin granne, teg en stund och tillade sedan tankfullt:
    - Ja hvarför inte.

    Men tysken visste inte hur rätt engelsmannen skulle få. Engelskt sodavatten, amerikansk läsk, tyskt öl ... allt finns som bekant i dag i butikerna på Kanarieöarna. Det måste finnas där. Annars blir miljoner turister upprörda.
    Det betyder också att tomma plastflaskor ligger och skräpar överallt. Det finns inga returflaskor i plast och inga insamlingslådor för återvinning. Tyska, holländska och skandinaviska turister som är vana vid ett effektivt retursystem får snabbt glömma sina principer. Sådan är trenden gällande vatten på flaska, också i Finland. Jag ringer ett konsultföretag, Zenith International i London, som är experter på vatten på flaska. De säger att varje bolag vill ha sin egen flaska med egen design, vilket innebär att ett retursystem i praktiken blir svårt att genomföra, speciellt i länder där returtraditionen inte är stark.
    - De stora bolagen säger det kanske inte rent ut, men de har egentligen ingenting emot att det inte finns ett enhetligt system. De vet att små bolag i proportion drar mera nytta av ett retursystem, eftersom de inte måste investera i dyra flasktillverkningsmaskiner, säger Jason Holway.
    Han säger att lösningen är att konsumenterna skulle kräva att också vattenflaskorna tas med i cirkulationssystemet och att företagen inser den ekologiska och ekonomiska nyttan av att inte tvingas tillverka flaskorna själva.
    Tillbaka till Guss. När sällskapet kommer till Firgas blir vägen sämre och terrängen bergigare. De stiger av hästspannet. Jag stiger av bussen vid en liten busstation som ser ut som en brandstation. Byn verkar tom på liv, långt därnere glittrar bara Atlantens klarblåa skepnad, men var är alla människomassor som suger på Firgasflaskor?
    Guss & c:o fortsätter uppåt på var sin mulåsna. Jag sätter mig ner på den tomma bygatan, bredvid en skylt där det står "Taxi" - och börjar vänta. En halv timme går, under den tiden klättrar Guss framåt på mulåsnan, medan han och engelsmannen reflekterar över tyngdkraften, den kraft som obönhörligt drar en mulåsna och dess ryttare ner i avgrunden vid minsta lilla snedsteg på den steniga stigen. Taxichauffören använder ungefär samma princip på den smala, men nyasfalterade vägen, som mulåsnan använder på stigen: ett raffineradt sätt att söka sig ut till den yttersta randen, där det ofta är lite jämnare, men jag behöver ändå inte känna någon oro, jag är fullkomligt trygg. Och samtidigt både besviken och lättad över att det är Guss som måste rida på mulåsnan och inte jag.
    Och sedan. Bakom en bergsvägg öppnar sig en sluttande och frodig dal, och där! mitt i allt, efter flera kilometer utan bebyggelse finns något som liknar en lagerbyggnad och när vi närmar oss ser jag lastbilar och ett, två, tre … tio … hundra, nej tusen backar med flaskor och hurra, jag är äntligen här och det är Guss också, men han har tvingats överge mulåsnan och klättrar den sista sträckan på alla fyra. Men vi har båda kommit fram.
    Juan Fransisco Montero Garcia är klädd i prydliga gröna byxor, långärmad skjorta och mörkgrön slips. Han har vänt gråhårigheten till ett trumfkort, kalufsen är glänsande och välkammad. Han hälsar med en vänlig handskakning, men säger moment när telefonen ringer i kontoret och sekreteraren inte kan svara för hon tycks vara på toaletten, han svarar, dividerar en stund, söker fram ett papper, läser upp någonting, men verkar inte stressad, inte irriterad över att hoppa in som sekreterare och därför bestämmer jag mig för att han är en sympatisk chef. Han styr inte med järnhand, hans mjuka bruna ögon säger att han är sympatisk. Men det är kanske bara vad jag tror.
    Egentligen har jag (oftast) ingen aning om vad han säger. Han talar en blandning av spanska, italienska, franska och engelska.
    I fabrikssalen. Nästan lika stor som en fotbollsplan. Flaskor snurrar, maskiner dånar, vatten sprutar, och luftfuktigheten måste vara så nära hundra det kan vara utan att regna. Och allt det här är förstås intressant, men jag är ute efter källan, själva stället som vattnet kommer ifrån, och jag plockar fram Guss ur fickan och visar för Juan och han lyser upp, tar mig i armen, pekar på sina ögon och sedan på ett stort fotografi på väggen, se här!, och där står "År 1930" och bilden föreställer några människor kring ett litet sipprande rör. Han säger något som kanske betyder att det här är det första fotografiet av Firgasfabriken och han är mäkta stolt och det är jag också för det börjar kännas, märkligt nog, som om också jag är en del av Firgas glada gemenskap.
    Och vi stannar vid en kalldisk där alla Firgas produkter står uppställda. Firgas källvatten, Firgas mineralvatten, i små glasflaskor, i större plastflaskor och i riktigt stora glasflaskor, olika versioner av Royal Crown-läskedrycken, och sedan tidens melodi, energidrycken X-plosiv ("No limits"), men Juan fnyser lite föraktfullt, drar pekfingret över strupen och säger:
    - Germany produce. Now kaputt.
    Det betyder, om jag förstår blandspråket rätt, att man gör X-plosiv på licens men att moderföretaget gått i konkurs och att Firgas i dag är det enda företaget som fortfarande tillverkar drycken och att man endast får sälja den på Kanarieöarna.
    Och så bjuder Juan på en flaska vatten. I boken "H2O - The guide to quality bottled water" har den amerikanske vattengourmén Arthur von Wiesenberger lärt mig att vattensmakandet är nästan lika utstuderat som vinsmakandet. På åttiotalet arrangerade Les Amis de L'Eau den första officiella vattensmakartillställningen i Florida och därför sköljer jag inte bara ner vattnet utan försöker skaka lite på glaset, tar en försiktig klunk, håller det i munnen en stund, väntar på eftersmaken, och jag lovar, jag lovar på hedersord, det är det godaste vatten jag någonsin smakat. Det är tja, lätt syrligt kanske, mjukt kolsyrat, öh, alkaliskt, balanserat, fylligt, ingen aning, men kort sagt: det smakar förbaskat gott.
    - Det är för att kolsyran och mineralerna finns naturligt i vattnet, i källan, lyder Juans överlyckliga motivering översatt till svenska.
    De mineralvatten som tillverkas i Finland är kemiskt framställda genom att man först renar vanligt grundvatten från "allt" och sedan tillsätter mineraler och kolsyra.
    I Firgas är proceduren en annan. Paradprodukten, det vatten jag just smakade på, kommer som sådant direkt från källan - man lägger till en aning kolsyra för att kolsyrehalten alltid ska vara den samma. Företaget säljer också "naturligt mineralvatten" där kolsyran tagits bort. Den tredje produkten är något slag av behandlat vatten, men det förblir oklart för mig vad detta innebär i praktiken.
    Men var är själva källan? Nere i salen står två jättelika behållare, de ser ut som silor, och inne i dem måste vattnet finnas, för där kommer flaskorna rusande, tomma, i strikta led som skulle få vilken dagisfröken som helst stolt över barnens disciplin, och de åker in i en rund plåtfärgad grej, åker ett halvt varv runt, kommer ut och skvalpar glatt, klirrklirr, korkarna smälls på, fabriksrobotarna grabbar tag i flaskorna, tjugo på en gång tror jag, lyfter in dem i backarna, slussar ut dem på lagergolvet och där står lastbilen färdig, redo att köra dem till Las Palmas men framför allt till turisthorderna i söder.
    Och jag ser på silorna och förstår att jag aldrig har varit så här nära källan.
    Men fan också, Guss är redan vid källan.

    Tre rynkiga häxor i svarta hucklen sutto hopkrupna kring brunnen, doppade flaskor däri, vredo en kork mellan de tandlösa käkarna och slogo in den i buteljhalsen med flata handen. Ett par gubbstutar samlade flaskorna i säckar, kånkade bort med sina bördor, på svåra stigar uppe bland bergen, långsamt och trevande, tills de nådde ett mulåsnestall. Hvarje mula bar sedan vidare nio dussin fyllda flaskor och efter en lång tid kom det dyrbara vattnet fram till Las Palmas.

    Medan Guss talar om häxor och gubbar som buteljerar Firgasvattnet säger Juan att fabriken producerar sammanlagt 27 000 backar varje dag, att de pumpar upp och säljer 85 miljoner liter vatten varje år - hälften av allt buteljerat vatten som säljs på Gran Canaria. Men även om Firgas har långa traditioner är det ingenting jämfört med många källor i Norden och i stora världen. Det fanns till exempel en riktig mineralvattenfabrik i Genève redan år 1780 och traditionen att dricka "hälsovatten" på brunnsorter är långt äldre än det.
    I dag är det kranvattnet som är den stora förloraren. Vatten på flaska, gärna utan bubblor, anses fräscht, rent och trendigt. Kranvatten har inte längre en chans. Det är den diffusa uppfattningen bland den amerikanska och europeiska allmänheten om att kranvattnet i storstäder inte är fritt från tungmetaller och bakterier och ifrågasättandet av det tillsatta kloret som skapat marknaden för flaskvattnet. Dessutom passar det vårt individualistiska tidevarv. Allt färre vill dricka samma vatten ur samma kran som alla andra. Och så är ju vatten light, saknar kalorier.
    Samma företag, Coca-Cola Company, som i årtionden lärt oss att en sötsliskig svart smörja släcker törsten, lanserade nyligen sitt eget vatten utan bubblor.
    I S:t Petersburg finns det till och med en idé om att man skulle sluta upp med att rena kranvattnet för mycket, eftersom största delen ändå används för tvättbehov. Istället skulle stadens fem miljoner invånare få köpa subventionerat vatten på flaska.
    Och visst är det absurt att vi spolar våra toaletter med dricksvatten.
    Medelvästeuropén dricker omkring 85 liter buteljerat vatten varje år - och konsumtionen ökar stadigt. I Norden dricks ungefär en sjättedel av det, vi litar av tradition på kranvattnet, men nu håller trenden på att vända: Finland redovisade den häftigaste ökningen i Västeuropa både år 1997 och 1998.
    Och råvaran är inte dyr.
    Närmare bestämt omkring 0,02 penni per liter.
    Det säger experterna. Med andra ord kan vattenföretagen samla upp 5 000 liter för en mark.
    Därför ska jag aldrig glömma fotbolls-VM i Frankrike 1998. Det var förbjudet att ta in en egen flaska med vatten i stadion. Och att sitta under en stekhet sol bland tiotusentals svettiga anhängare krävde vatten, mycket vatten. Det visste också en av huvudsponsorerna, Evian.
    De sålde sitt fina vatten inne på stadion för femton franc per halvliter. Omräknat kan det betyda en nätt vinst på omkring 135 000 gånger råvarukostnaderna.
    Jag vet, jag vet. Det som kostar är förstås distributionen, flasktillverkningen och buteljeringen - och i allt högre grad också marknadsföringen. Det kostar att vara trendig. Men den förmögna konsumenten behöver inte nöja sig med att enbart dricka det jungfruliga vattnet. Som den yttersta symbolen för luxuöst leverne kan man i den traditionsrika brunnsorten Evian-les-Bains bada i bassänger inte fyllda med champagne utan med Evianvatten.
    Jag vänder mig till Juan. Snälla du. Tag mig till källan. Och han mumlar nöjt, jaha, du vill till källan, okej, då far vi till källan.
    Och jag blir gnällig och säger att jag menar stället där vattnet sprutar ut eller rinner förbi eller vad det nu gör, hur som helst vill jag se själva vattnet för det har också Guss sett och jag tänker inte sticka härifrån med oförrättat ärende.
    Juan säger moment.
    Snart sitter vi i en pickup, fyrhjulsdriven, på väg upp för berget som skuggar dalen. En liten grusväg. Små grottor. Utanför hänger kläder på tork. Innanför en säng, lite möbler. Det bor människor i grottorna, en relativt vanlig företeelse på Gran Canaria, men inte ett tecken på utslagenhet och fattigdom. Sägs det. Det finns till och med försäljare som med viss framgång säljer grottor till rika utlänningar som redan prövat alla boendeformer.
    Sedan blir det tallskog och i mina ögon ser det lite malplacerat ut i det här landskapet. Men det här är den kanariska tallen, en urgammal art som sägs vara ett arv från tiderna då Medelhavsområdet bestod av massiva varmtempererade tallskogar och må så vara, men nu stannar bilen, vi är högst där uppe.
    Vi står vid ett litet hus med en välskött trädgård och två vaktande hundar, det är hus nummer 83 men fråga inte var grannhusen 81 och 85 finns. Häruppe, med utsikt över hela dalen och över toppen på andra sidan, känns det som om jag befann mig mitt i en tropisk ödemark, det är så tyst, så mäktigt. Och jag ser små fläckar bland allt det gröna, sprakande blommor i gult och violett.
    Guss står också här. Han blickade för en stund sedan över landskapet, såg saker jag inte såg, nu pekar han uppåt igen och berättar att öfverst, där de första vattenilarna porlat, när i tidernas tider lavorna stelnat och kallnat och Gud Faders regn slog mot de nya bergen, där sväfvade som en väktare i stora, lugna kretsar en ensam örn, och det verkar som om han just nu, för ovanlighetens skull, inte längtar efter att sitta på Kapellet i Helsingfors och lyssna på stycken ur operetten Glada änkan.
    Samtidigt rycker Juan i dörren men den är låst och sedan tutar han tre gånger och spanar med kisande ögon mot bergen. En rund man med en tjock cigarr i munnen dyker strax upp från ingenstans, han är inte en slipsman utan snarare en skogsvaktartyp, och han börjar inte ödsla tid på att försöka tala med mig utan han vet vad vi vill.
    Han låser upp, vrider på någon mätare, går fram till en brunnsliknande konstruktion, och nu är också Juan ivrig för att jag är ivrig, och jag har ingen aning om vad som kommer att ske, och de öppnar luckorna till brunnen, och jag böjer mig över, tittar in och i magen suger det som i den brantaste backen i en berg- och dalbana och … aaaaaah.
    Ett hål. Ett becksvart djupt hål. Och sedan, längst därnere, ett mörkgult sken som reflekteras på en sakta bubblande vattenyta.
    Firgasvattnet!
    Men ljusskenet från glödlampan där nere gör att upplevelsen i denna triumfens ögonblick också känns ryslig. Man ser bottnen. Man ser var man skulle landa. 113 meter längre ner. Det hörs inte ett knäpp från tunneln, inget porlande, inget bubblande.
    Cigarrgubben tänder en liten fackla, virar ner den i tunneln, och när facklan kommit fem eller sex meter neråt slocknar den. Syret tar slut.
    Förut fanns källan på sina ställen ovan jord, men av hygieniska skäl och för att försäkra sig om ständig tillgång till vatten, grävdes detta djupa hål i berget.
    Och sedan sätter cigarrmannen igång ett maskineri, allting skakar, han visar att jag ska sätta näsan vid ett skorstensliknande litet rör precis utanför huset och jag lyder, drar andan - och omedelbart hugger det till i strupen, som om någon klöste mig inifrån, och männen kucklar av skratt. Alla har i tiderna gått på samma spratt, att dra in koldioxid i gasform utpumpad ur brunnstunneln.

    Kolsyrehalten är så hög att när man lutar ansiktet öfver hufvudutloppet man halft bedöfvad drar sig tillbaka.

    Jag kan inte riktigt förklara varför. Men när jag står här uppe, och Juan är här och han skrattar, och cigarrmannen likaså, vill jag lägga armen runt Guss axlar, dra honom i det långa och ovårdade skägget, riva åt mig hans keps och kasta den högt i luften. Och jag vill säga gud vad här är ljuvligt, och tack för att du tog mig hit, och jag vet att ingen kan förstå att det faktiskt är så ljuvligt, det är ju bara lite kolsyrat vatten i en mörk brunn. Men när Guss tar till orda innan han återvänder till sin mulåsna säger jag bara snällt efter honom, eftersom han är mera poetisk än jag - han har ju faktiskt skrivit vers sedan han var fem:

    Mäktiga källa, eviga sång, heliga plats vid molnen!