Människans bästa ovän
En typisk scen en eftermiddag i en av Helsingfors parker i början av 2000-talet: Ung, snärtig och singel kvinna i IT-branschen joggar med sin schäfer. (Okej, det är kanske inte är en schäfer, men alla hundar som är större än taxar ser ut som schäfrar.) Koppel saknas förstås.
Snäll, skattebetalande 32-årig duktig pappa kommer promenerande med sin treårige son. Håller barnet i handen. De talar om båtar och bilar och bilar och båtar. (Det är rena rama jämställdhetsidyllen: mamma är förstås på jobb.) Hunden, driven av en jakt- och dödarinstinkt som utvecklats under ett par tusen år, känner vittringen av bytet (far och son), den störtar mot dem, kastar sig upp i famnen på dem, blottar sina knivskarpa tänder, tungan är ljusröd, den skäller våldsamt. Pappan hinner fundera på hur mamman ska klara sig ensam. IT-bruden joggar förbi, diskanten från MiniDisc-spelarens hörlurar är i dessa ödesmätta ögonblick det enda ljudet i halvmiljonsstaden. Hon är oberörd, hon stirrar bara rakt framåt och när hon redan är förbi väser hon något till sin varg. Vargen ger oss en sista mördarblick, en blick med ett klart budskap: Den här gången kom ni undan, men nästa gång …
Men även när hundägarna faktiskt kommunicerar med oskyldiga förbipasserande och inte bara med hundarna är det oftast bara snömos de får ur sig. Hundägare har ett mantra som yttras lika säkert som amen i kyrkan: "Den är inte farlig" säger hundägaren och skrattar samtidigt som den förbipasserande har den icke-farliga hundens tänder ett par centimeter från sitt ansikte. Om den som attackeras fortfarande verkar skärrad trots det lugnande beskedet går ägaren över till replik nummer två i sin lögnaktiga propaganda: 
"Den är bara glad" säger hundägaren. Och om inte heller det biter går hundägaren självsäkert vidare till nästa punkt i strategin. Nu handlar det, listigt nog, om att föra över skuldkänslan till den som blir attackerad: "Du ska inte visa att du är rädd, då blir det bara värre". Men så säger bara en människa som aldrig varit rädd för en hund. Det är som att ropa till en ej simkunnig person som håller på att drunkna att han ska simma för att klara livhanken.
Men det finns också ärliga djurägare. Som till exempel Fantomen. När hans Devil biter sig fast i en otäck narkotikahandlare bönar och ber skurken Fantomen om att ta bort hunden. Då svarar Den vandrande vålnaden till skurkens förskräckelse: "Det är inte en hund, det är en varg".
Slutet av 1970-talet i Helsingfors: Tioårig pojke har en bästis som har en schäfer. "Den är så snäll och den är så ljuvlig och den älskar barn …". Alla på gården tycker om den. Denna specifika eftermiddag kommer pojken, som så många gånger förr, hem från skolan. Han går igenom portgången, han har sin röda ryggsäck på ryggen och inne i ryggsäcken finns böcker i omgivningslära. Kanske han tänker på Jalostajas blåbärssoppa som han ska äta när han kommer hem. Men så långt kommer han aldrig. På gården rusar den snälla schäfern mot honom. Problemet är bara att den i dag inte ser så väldigt snäll ut. Den skäller inte vänskapligt, den bara flåsar aggressivt när den tar ett språng mot pojken och borrar sin stora käft in i pojkens högra ben. Sen släpper den taget och går sin väg.
Det finns inga vittnen.
Bara en gråtande pojke.
Så småningom kommer bästisens mamma ut på gården, hon anar att hunden "skrämt" pojken en aning och grälar därför lite på den. Pojken är förlamad av skräck, av rädsla för vargen vågar han inte säga ett knyst utan försvinner ljudlöst från platsen med sitt såriga ben.
Nästa dag är vargen där igen. Och nästa. Den viftar på svansen, den är from som ett lamm. Den beter sig aldrig mera våldsamt.
Men bara en dåre skulle verkligen lita på en sådan best.
I dag finns det uppskattningsvis omkring en halv miljon hundar i Finland. Hur många munsbitar av barns ben, fötter och fingrar har de tagit till exempel detta år? Hur många små gulliga barn har de ätit upp, så där bara, mums?
En stor del av hundägarna är med i Finska kennelklubben och med sina 110 000 medlemmar har klubben förvandlats till en betydande samhällelig kraft. Organisationen har uppenbarligen goda kontakter till säkerhetspolisen, politikerna, kyrkan och journalisterna, hur kan man annars förklara den kompakta tystnaden kring det systematiska barnätandet? Istället får vi till lust och leda höra att "hunden är människans bästa vän", vilket för mig låter som en lika stor paradox som när Östtysklands officiella namn var Tyska demokratiska republiken.
Istället har Kennelklubben lyckats rikta uppmärksamheten mot det positiva inflytande man de facto har över sina medlemmar. För vilken annan organisation skulle till exempel få ett par hundratusen finländare att frivilligt och med egna händer plocka upp hundbajs varje dag? I början av 1980-talet kändes hela idén fullkomligt absurd. Så absurd att dagbokssidan i Hbl publicerade ett läsarfotografi föreställande en gatuskylt i New York. "Clean up after your dog!" stod det på skylten och man skrattade gott åt de korkade amerikanerna. Husis läsare (d.v.s. de som var hundägare) ansåg nämligen att hundbajs var en alldeles naturlig del av stadsmiljön i stil med lekande barn, caféer och biografer. Men från och med slutet på 1980-talet insåg Kennelklubben att hundägarna - vars antal ökade explosionsartat - måste städa upp efter sig, annars skulle städerna dränkas i bajs. Därför ser man numera varje dag hussar eller mattar med böjda ryggar, smil på läpparna och händerna i plastpåsar städa upp efter sina söta sällskapshundar.
Visst ska vi vara glada över att det blivit så. Men även om syftet med städningen är gott innebär det också att hunden avancerat i samhällshierarkin, vilket möjligen är Kennelklubbens hemliga verksamhetsmål. I dag har hunden en personlig betjänt (en människa) som (bland annat) hjälper den att bajsa vackert och prydligt. Vidare har vi hundmat, hundpsykologer, hundparker och hundvagnar i tågen. Snart får hundarna rösta i allmänna val och delta i ravefester.
Det var förstås annat förr. Då styrdes landet med Disciplin. När jag läser igenom Finska kennelklubbens medlemsförteckning för år 1890 (ett år efter grundandet) hittar jag idel förnäma svenskspråkiga gentlemän (Bengelsdorff, Fazer, Gripenberg, Hisinger etc). I historiken påpekas att hundägarna förr i tiden ofta hade ståtliga namn och titlar, medan hundarnas namn var korta och enkla. Typiska namn i slutet av 1800-talet var Haukku eller Pöly. Men tiderna förändrades så småningom:
"När medlemsnamnen förfolkligades kunde man successivt skåda en motsatt riktning hos hundarna."
I förteckningen hittar jag av en slump även min farfars farbror, juristen Axel Fredrik Londen (1859-1928). Axels stora passion var jakt och han var ordförande för Finska jaktföreningen. Han skildrade också sina jaktupplevelser i bokform, bland annat i "Trogna jaktkamrater" (Schildts, 1926) som handlar om hundarna i hans liv. Axel Fredrik fick knappast några pris för sin litterära produktion, men som tävlingsskytt ledde han i alla fall Finlands skyttelandslag i OS i London 1908 och i Stockholm 1912. De kammade faktiskt hem ett brons i älgskytte i Stockholm.
Axel inleder "Trogna jaktkamrater" med att konstatera att hunden står främst bland alla människans husdjur, den har i långa tider varit människans tjänare och den har ställt sitt utomordentliga luktsinne till människans förfogande. Det här med tjänare är något som Axels ständigt återkommer till. Visst skriver han ömt och vänligt om sina hundar, men det råder aldrig något tvivel om vem som är herre och härskare i huset. När han jagar i Ladogakarelen med sin stövare Rapp visar det sig att Rapp attackerat ett får. Sådant måste straffas och i Kronoborgs lantbrukarinstitut binds en kaffesäck över Rapps huvud, varefter baggarna drivs över honom, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men det räcker inte för Rapp som fortfarande är aggressiv och försöker attackera Axel. Därför binder man igen kaffesäcken över hundens huvud och kopplar honom samman med de två modigaste baggarna. Rapp "blir så mörbultad av dem, att han knappast vidare orkade stå". Men senare samma sommar jagar Rapp hos en allmogeman på en ö i Saimen där det inte finns får. Här vågar Axel släppa Rapp lös, men vad händer? Rapp attackerar fyra kalvar! Axel blir förbannad, han rusar fram och skjuter. "Och innan Rapp hann fortsätta sin vilda jakt, hade han fått mitt skott, som förpassade honom till jaktmarker, där varken får eller kalvar retade hans vilddjurshåg".
En annan problemhund var settern Presto som skulle visa sig vara det värsta odjur Axel någonsin hade att göra med. Presto lade sig ofta på lur under en buske invid landsvägen och väntade på hästekipagen som rullade förbi. I rätt stund hoppade Presto sedan fram och högg till hästen i nosen så att blodet sprutade. Men Axel trodde inte på de förtvivlade kuskarnas berättelser och vägrade göra sig av med Presto. Axel ville se med egna ögon. Så en dag följde han, beväpnad med piska och gevär, efter Presto när denne smög iväg mot landsvägen och gömde sig i buskaget. Snart närmade sig häst och vagn och, mycket riktigt, Presto störtade fram, tog ett språng och bet hästen i nosen:
"Jag sprang till, högg honom i halsbandet, och lät piskan dansa på hans rygg. Lyckligtvis hade jag ett stadigt grepp i hans halsband och nacke, ty han försökte hoppa upp mot min strupe, vred och vände sig i min hand så att han kom i tillfälle att giva mig tvenne hugg i vänstra armen. Med största ansträngning fick jag honom kullkastad och genom att pressa hans strupe lyckades jag hålla honom under mig tills jag med andra handen kunde fatta mitt på marken liggande gevär och sända honom till en annan värld."
Ja, här har vi alltså en hund som helt enkelt vill ta livet av både djur och människor. Vad bevisar det? Det bevisar i alla fall igen att hunden inte är människans bästa vän. Personligen är jag hellre kompis med människor som ju faktiskt rätt sällan försöker bita en i strupen.
På Helsingfors gator råder i slutet på 1800-talet djungelns lag. Axel stortrivs med sin favorit, foxterriern Dick från England (som har certifikat på "obefläckad avlelse"). En natt är Dick, som i det skedet är blott sex månader gammal, plötsligt försvunnen - men när han slutligen återkommer gör han det i triumf:
"På golvet låg en väldig död katt, luggsliten och grym till utseendet, av det vilda slag, som plägar ströva omkring i latriner och källare och vråla sin kärlek om nätterna till sömnlösa människors fasa. Lille Dick, vars kroppsvikt knappast uppgick till tredjedelen av kattens, hade för första gången levererat batalj mot sin dödsfiende och tillkämpat sig en lysande seger samt släpat sin fiendes lik från gud vet vilken avgrund upp till femte våningen, ett prov på oerhörd energi."
Det blir inledningen på Axels och Dicks privata korståg mot Helsingfors katter ("jag var övertygad om att vi i framtiden tillsammans skulle göra mycket för decimerande av kattsläktet både i staden och på landsbygden").
En gång mitt på dan ställer sig plötsligt en "väldig katt" framför Dick på trottoaren på Bulevarden. Katten försöker slå med framtassen mot Dick, men Dick är slug, han parerar, han låtsas till och med vara livrädd (han tjuter för att avleda kattens uppmärksamhet), men samtidigt smyger han sig sakta, sakta, närmare tills han "slöto sina starka käkar kring uslingens hals, och katten låg död". Kampen hade dessvärre samlat en mängd åskådare, och Axel konstaterar menande att männen ju förstås tog Dicks parti medan damerna tog "den stackars kattens". För att inte bli utpekad försvinner Axel från platsen och visslar en stund senare på Dick som omedelbart kommer springande till husse.
En annan gång lånar Axel sin hund till vännen "häradshövdingen" som har en lantegendom som plågas av katter. Tanken är att Dick ska ta livet av de herrelösa djuren. Nästa dag får Axel ett upprört telefonsamtal från vännen: "Då vi stannade framför trappan, hoppade Dick ögonblickligen ned, rusade upp på verandan och dödade inom en sekund min frus älsklingskatt."
Omedelbart efter det tog Dick kål på smedens katt och när vännen var på besök hos byns lärare lämnade han därför för säkerhets skull Dick utanför; också läraren hade ju en katt. Men Dick lyckades smyga sig in och jagade ut katten genom ett fönster som stod halvöppet. Dick hoppade själv rakt genom glaset och högg i luften tag i katten. Ett ögonblick senare var även lärarens katt död!
Nu är vännen i panik, hela byn är rasande och vill att Dick ska avlivas.
Vad säger Axel?
"Jag anser fortfarande att Dick förtjänar endast beröm och intet klander."
Dick var sålunda en strålande jägare och en god kamrat (en gång efter en lång natt på Societetshuset med lantdagsmannen S. väcker de Dick och går på kattjakt; hunden tar livet av fyra katter på en gång). Men Dick hade en brist. På den tiden (sekelskiftet) fanns det inga vattenklosetter i Helsingfors och varje gård hade sin egen latrin med en murad bassäng, "där innehållet oftast var hel- eller halvflytande". Allt avfall från hushållen kastades också i bassängen, där råttorna förstås stortrivdes: "Detta förhållande hade Dick fått reda på, och döm om vår fasa, när han en vacker dag kommer in efter en badtur i bassängen, lägger stolt ned en väldig råtta för köksans fötter och därpå springer till sin vanliga plats i hörnet av salssoffan!"
Gårdskarlen åtar sig dock att tvätta Dick mot en avgift på två mark, och det blir i längden en god inkomstkälla för honom, ända tills man kommer på att lägga lås på bassängsdörren. Men nästa vår kommer det en ny gårdskarl som ser till att låset till latrinbassängen inte fungerar, det är möjligt att det är gårdens kattälskande damer och den nya gårdskarlen som konspirerar, och Dick simmar igen i skiten. Den nya gårdskarlen vägrar tvätta honom och köksan säger upp sig i protest. Då tvingas Axel bada honom själv, men han finner arbetet "allt vämjeligare". Så när en bekant i Sankt Petersburg (öst hade för övrigt stort inflytande på hundverksamheten i Finland) tigger och ber om att få Dick avstår Axel honom "med stor sorg". I Petersburg lär sig Dick springa mellan bakhjulen på husses vagn för att klara sig i stadens livliga trafik och han får flera gånger första pris i internationella tävlingar.
Vad förtäljer då berättelsen om Dick?
Att hundar och storstäder inte hör ihop. Och att det aldrig har varit meningen att de ska höra ihop. För eller senare freakar hundarna. De slaktar katter och människor eller börjar plötsligt simma i skit. Eftersom hunden och människan har varit följeslagare i minst fjortontusen år, kan den stora Meningen helt enkelt inte vara att tränga in hunden i en en- eller tvårummare i en storstad där rastandet består av ett lunkande av och an i en minimal hundpark. Vad är det för ett liv? Vem som helst skulle få lust att hoppa på oskyldiga småbarn i det skedet.
Det blir inte bättre av att vi sysslar med sådant som vi skulle anse vara fullkomligt omoraliskt om det gällde människor: vi avlar hundar för att få fram perfekta raser anpassade efter våra behov: allt från söta och lugna sällskapsdjur till aggressiva mördarhundar.
Hundpsykologen Stanley Coren har skrivit en underhållande bok som på svenska heter "Vad vet din hund?" (Svenska förlaget, 1997). Han skriver med glimten i ögat och det är en hälsosam bok både för folk som avgudar sina hundar och för folk som hatar hundar. För i sanningens namn måste medges att dessa två grupper har väldigt svårt för att kommunicera med varandra. En hundvän tar all kritik ytterst personligt och tycker att personen är barbarisk, ociviliserad och djurovän. En som tycker illa om hundar kan å sin sida aldrig förstå hur stor glädje och kamratskap en hund faktiskt kan ge.
Men Coren lyckas alltså avdramatisera hundfenomenet. En av hans teorier går ut på att människan gillar hundar eftersom hundar är mindre intelligenta än människor: "Det verkar som om hunden har fattat att människan gillar att vara tillsammans med någon som inte är lika klyftig eller välutbildad som hon själv. Den väcker nämligen hos den klyftigare både kärlek och beskyddarinstinkt gentemot den dummare … Att vara okunnig tillsammans med en likaledes okunnig vän kan också vara ganska behagligt. Jag vet till exempel att de flesta av de psykologiska diskussioner jag för med mina hundar inte är speciellt imponerande eftersom varken de eller jag vet vad jag pratar om."
Han ger också ett komiskt exempel på hundens förhöjda ställning i samhället. När ex-fotbollsstjärnan OJ Simpson anklagades för att ha mördat Nicole Simpson och hennes vän Ron Goldman spelade Kato, Nicoles akita inu en viktig roll. En av grannarna hörde hur Kato ylade på mordkvällen och mannen noterade att hunden hade blod på tassarna. Därefter gick han ut för att se vad som hade skett. Hunden drog grannen mot garaget där kropparna låg, och många antog senare att hunden hade sett mordet. Medan rättegången pågick fick hundpsykologen Coren ett telefonsamtal från en av advokaterna, han ville att Coren skulle resa till Los Angeles för att träffa hunden och kanske få den att identifiera mördaren. Coren påpekade att hundar har en tvåårings mentala förmåga och frågade advokaten om han tror att en tvååring skulle kunna säga något om en händelse som ägt rum nio månader tidigare:
"'Snälla ni', bad han, 'kan ni inte bara komma hit och prata med hunden?' Utan tanke på att det finns advokater som saknar sinne för humor frågade jag: 'Ni menar något i stil med att få honom att skälla en gång för ja och två gånger för nej?' Jag hörde hans förvånade röst i andra ändan: 'Kan ni få den att göra det?'"