För trettio år sedan skrev de unga arkitekterna Vilhelm Helander och Mikael Sundman en omdebatterad bok som hette "Vems är Helsingfors?". Det är sida upp och sida ner av infernalisk kritik, i text och bild, mot rivningsanarkin i innerstaden. För en (ung) läsare i 2000-talets Helsingfors blir boken en chockerande aha-upplevelse och frågan som man ständigt återkommer till är: Hur i helsike är det möjligt att tidigare generationer accepterade det som skedde?
Men samtidigt plågar en annan frågeställning den yngre läsaren: Vad gör vi för fel i dag som våra barn kommer att klandra oss för?
"Vems är Helsingfors?" handlar om sextiotalet. Om hur det gamla Helsingfors får ge vika för det nya. Om ståtliga hus som redan länge satt sin prägel på staden, som är en del av dess själ, som vanskötts, som förfaller, för att företagen sedan ska kunna riva dem och samtidigt sorgset kunna motivera det oundvikliga genom att hänvisa till husens eländiga skick. Om hur hus sprängs bort eftersom storföretagen behöver kontorsanpassade "moderna" hus.
Därför finns Korvhuset i dag, därför ser Aktias huvudkontor på Mannerheimvägen ut som det gör, därför revs klassiska Kämp, därför försvann Heimolahuset där riksdagen tidigare sammanträdde och där Finlands självständighetsdeklaration antogs. Och det bara fortsätter: På exempelvis Nylandsgatan och på Malmgatan jämnades gamla bostadshus med marken för att företagen skulle kunna flytta in i nya komplex. I centrum, bland annat på Mikaelsgatan och Kalevagatan, omvandlades bostadshus till kontor. På Smedsgatan och Havsgatan vräktes invånarna i gamla ståtliga sekelskifteshus, i stället byggdes nytt så att byggfirmorna kunde pressa upp priserna. Och i samma veva försvann de små biograferna från Helsingfors centrum ... Listan på bestickande exempel i boken är hur många som helst.
Samma plats före och efter Korven.
Vad fick då centrum i stället, förutom kontor, kontor och mera kontor?
Bilar, förstås - medan fotgängarna skyfflades undan på trånga trottoarer.
Det var alltså 1960-talet. Men vad hände sedan?
Jag söker upp en av bokens författare, Mikael Sundman, och finner honom på ... stadsplaneringskontoret. I dag en kugge i maskineriet, alltså. Men står du fortfarande bakom allt ni skrev i boken? undrar jag.
- Det gör jag nog, säger han efter några ögonblicks betänketid.
Han förklarar att boken utkom i ett brytningsskede, just då människor började få upp ögonen för vad som skedde i staden.
- På sextiotalet skedde rivandet utan urskiljning. Man eftersträvade en funktionell ensidighet där innerstaden helt enkelt skulle förvandlas till ett massivt kontorskomplex.
Enligt Sundman höll det på att leda till att centrum blev en död stadsdel på kvällarna, eftersom samlingsplatser som biograferna Kino-Palats (som revs och blev Akademen) eller Aloha och Arita på dåvarande Regeringsgatan försvann samtidigt som traditionsrika restauranger och caféer som Gambrini på Fabiansgatan eller Catani på Espen också fick stryka med i rivningsivern.
- Många av de exempel vi tar upp i boken skulle inte kunna ske i dag. Inte ens Korvhuset. Problemet med den funktionella ensidigheten i innerstaden är borta, se bara hur bra det går för diverse småaffärer i centrum; de lever och mår gott.
I boken talar Helander (som numera är professor vid Tekniska högskolan) & Sundman varmt för fotgängarnas behov, och kritiserar bilismens dominans i innerstaden. I dag kan man säga att många av farhågorna inte besannades, Helsingfors centrum för ett pulserande liv just tack vare fotgängarna, cyklisterna och nu också rullskridskoåkarna. Trenden har helt enkelt vänt.
- Se bara på Glogatan, Fabiansgatan eller Järnvägstorget: bilplatserna är borta. Numera rör man sig till fots eller på cykel och sitter på uteserveringar i stan på ett helt annat sätt än tidigare. Också strandpromenaderna på Norra Kajen eller Skatudden är civiliserade och kontinentala utan att för den skull vara pråliga.
Men samtidigt fattas också många beslut för att underlätta privatbilismen i centrum. Nya parkeringsgrottor står färdiga (Eliel) medan andra planeras (under Kaserntorget). Sundman, som inte själv har körkort, hoppas att man också tar bort lika många parkeringsplatser ovan jord som det kommer nya under jord.
- Men tyvärr har det inte varit en förutsättning för de byggnadsbeslut som fattats.
Sundman ger i varje fall andra exempel på hur utvecklingen vänt sedan boken skrevs. I dag händer det till och med att gamla kontorsbyggnader (som Georgsgatan 11) omvandlas till bostadshus, något som var otänkbart på 1960- eller 1970-talen. Men orsakerna är förstås de samma: pengar.
I dag är det privatmänniskor som är villiga att betala skyhöga priser för att kunna bo i de attraktiva stadsdelarna, det har företagen insett, och därför rullar bollen nu tillbaka.
Det som Sundman kallar "rivningsraseriet" tog alltså slut och i dag är det allmänna medvetandet starkt. Det gamla ska bevaras, få människor vill riva till exempel sekelskifteshusen i Ulrikasborg, i Kronohagen eller på Skatudden eftersom de representerar vårt historiska arv. I dag kan sådant mätas till och med i pengar. 20 000 mk per kvadratmeter talar ett tydligt språk. Eftersom folk är redo att betala för att bo i Förnäma Gamla Hus suger det omedelbart till sig starka ekonomiska intressen - och därför kommer ingen att riva dem.
Men hoppsan, just då vi förnöjt konstaterat att allt faktiskt är bättre nu än på 1960-talet säger Sundman att man kan säga att bevaringsivern bland helsingforsarna börjar anta överdrivna proportioner.
Ge ett exempel! kräver jag.
- Trähuset i ändan av Fabriksgatan. Många ville rädda det. Men det fanns inga motiveringar för att bevara just det huset. Det var bara ett fragment, och det enda argumentet var att huset fanns.
- Jag tycker till och med att man kunde spara endast den äldsta delen av Skatuddens fängelse. Resten kunde omvandlas till en park, säger Sundman.
.jpg)
.jpg)
Förutom att till exempel Mannerheimvägens skepnad förändrades för alltid på det rivningsglada 1960-talet är det i alla fall ett faktum att många av de problem som Sundman & Helander tar upp i boken inte längre är aktuella. Så vad borde man skriva en bok om nu? Vad kommer framtidens helsingforsare att förakta oss för?
- En ny bok kunde handla om sociala aspekter på utvecklingen i Helsingfors. Om segregeringen som håller på att ske. Om att centrum blivit en plats för A-laget, om att den sociala arrogansen och omedvetenheten tagit över.
Han menar att hela stadsidén bygger på tanken om lika villkor för miljonären och för den utslagna. En stad ska finnas till för alla, det ska finnas mångsidighet i affärerna, på krogarna, vid träffpunkterna.
- Förut var till exempel Espen indelad i en gatu- och en gårdssida. Mot gatan fanns lyxen, men på gårdssidan fanns en helt annan sida av det urbana i form av till exempel skomakare och diverse verkstäder. I dag däremot bygger man målmedvetet glasbetäckta gallerier på innergårdarna.
Och han säger det inte, men jag tänker på en annan detalj som aldrig mer skulle accepteras i den politiskt korrekta innerstaden: porrbiografen som förr fanns på en av Norra Espens innergårdar.
Ingen talar längre för social mångsidighet, säger han, det räcker med att se på bostadspriserna så förstår man vilka värderingar som gäller. Och i samma andetag kommer vi in på Sanomas glaspalats och Kiasma - två verk som Sundman fördömer totalt.
- Det är en förfärlig smörja - mitt i stadens absoluta centrum! Sanomahuset blev i praktiken två våningar för högt, en extra våning kom från ingenstans och dessutom bestämde man sig i sista stund för att höja takhöjden med 30 centimeter i varje våning. Det blev helt enkelt för stort.
När Tölö godsstadion, Statsjärnvägarnas magasin, kommer på tal har han också sin ståndpunkt klar. Det finns inga arkitektoniska orsaker att bevara byggnaderna. Men nog sociala orsaker.
- Det har blivit en träffpunkt för så kallat vanligt folk. Här ordnas det loppmarknader, här finns Ruohonjuuri etc., det är en sida av staden som håller på att försvinna och därför borde man bevara byggnaderna, åtminstone tills det måste ge plats för musikhuset.
Och jag börjar fundera vidare på vad han säger. Den vanliga uppfattningen bland helsingforsare är väl ändå att den snabba utvecklingen som innerstaden gått igenom de senaste tio åren eller så står för något gott. För det internationella, för det fräscha, för det moderna. Men ligger det ändå något i Sundmans oro för mångsidigheten i staden, till exempel med utgångspunkt i de rivningshotade magasinen?
.jpg)
När och om de rivs är det klart att medborgarorganisationerna och andra mindre penningstinna krafter försvinner från centrum. I det trendiga, slipade och europeiska Helsingfors finns det inte plats för flummare. I alla fall inte i innerstaden. Nu läggs mycket arbete ner på att göra Espen och Alexen till attraktiva shoppinggator, värmeslingor ska hålla trottoarerna torra året runt, vartenda nya café som slår upp sina dörrar gör allt för att vara posh, och allt det här är kanhända en utveckling både på gott och ont. För visst är det roligt när det går bra, när människorna är vackra, när Helsingfors kan hålla jämna steg med de andra europeiska huvudstäderna - men försvinner inte en del av stadens charm samtidigt? Betyder inte trendigt när allt kommer omkring samma sak som likriktning?
- Vanliga knegare har ingenting här att göra längre. De skyfflas ut till Vanda, konstaterar Sundman lakoniskt.
I dag är invånarkontrollen starkare än någonsin, folk håller reda på vad staden planerar. Det är i och för sig en positiv utveckling, säger Sundman, men han tillägger att motiven inte alltid är så ädla.
- Numera engagerar man sig mot att ett natthärbärge eller ett hem för mentalt störda - vad som helst som känns socialt besvärligt - ska komma till ens stadsdel. Det är ren och skär egoism.
Boken "Vems är Helsingfors? Rapport från innerstaden 1970." (Schildts) av Vilhelm Helander och Mikael Sundman utkom både på svenska och finska. Boken är relativt lätt att finna på antikvariat.
Fotnot: Mycket har hänt sedan artikeln skrevs. Magasinen har rivits (och brunnit) - och korven i Korvhuset ska bort! Läs min kolumn om det. Det tog mer än trettio år för beslutsfattarna att inse att den är smaklös och deprimerande, och slutligen var det affärslivet som ville ha bort den (men också satte dit den i tiderna). Vitsigt nog ville Museiverket spara korven.