Låt oss säga att vi i dag skriver år 1941. Och låt oss säga att vi exempelvis en torsdagsförmiddag klockan halv tolv knackar på dörren på Runebergsgatan 58 B 23 - snett mitt emot Karelia-apoteket - och att vi hör några hasande steg och att en sömnig äldre farbror med spetsig näsa öppnar dörren och att vi stiger in i en 132 kvadratmeter stor lägenhet. Föreställ dig sedan att vi förflyttar oss till ett litet rum där ljuv, hemtrevlig cigarrök vilar likt morgondimman på sommarängen.
Ingen annan är hemma. En för mig pinsam tystnad härskar. Jag stirrar på den mystiska kaffekokaren på skrivbordet, på det stora, svarta, cirkelrunda hålet som finns i läderskivan under kokaren. Och mest för att fråga någonting alls, för att bryta tystnaden, undrar jag vad som egentligen har hänt med lädret.
- Den kloka mannen i ett sällskap är den som tiger, då han ingenting särskilt har att berätta, svarar farbrodern utan att ägna mig så mycket som en blick.
Och så tiger han igen.
Jag likaså.
Tills ett stillsamt skratt gör slut på tystnaden, farbrodern vänder sig mot mig, vänligt inbjudande, och undrar om han inte kan bjuda på någonting. Inte för att han gör någon ansats att hoppa upp ur sängen och springa ut till köket för att tillreda någonting, nej han gör bara en menande gest mot te- och smörgåsbrickan som vilar på golvet (och som uppenbarligen redan vilat där i några timmar) och säger "ta för er om det smakar".
Jag är här för att tala med en av Svenskfinlands populäraste kåsörer genom tiderna, Gustaf "Jumbo" Johansson, bland vänner och kolleger kallad Pappi. Att kritiskt kunna skildra sin samtid med glimten i ögat utan att för den skull ge avkall på djup i texten, är en förmåga som är få förunnat. Men Svenskfinland har alltid älskat sina bästa kåsörer, från Guss till Pablo, och att få en pratstund med Jumbo är därför en stor ära för mig. Och ett riktigt scoop, dessutom.
Jumbo dog nämligen som 78-åring år 1959 och jag tvingas företa en lång, lång resa för att få intervjun. Jag ville träffa honom medan han fortfarande var på hugget, och då föreföll mig år 1941 vara ett bra val. Detta år har hans bok Jumbo berättar utkommit och för en gångs skull är den annars rätt tillbakadragne och anspråkslöse kåsören villig att samtala med en journalistkollega.
Varifrån kommer signaturen Jumbo? undrar jag.
- Till en början följde jag kollegan Sams exempel och undertecknade mina kåserier med ett eller annat negernamn såsom Jim, Neger-Jim och så vidare. I den tidigt avsomnade Dagens Tidning djärvdes jag i ungdomlig överskattning uppkalla mig efter en av de mindre profeterna: Obadja. Men en dag skrev jag nödd och tvungen en kåseristump som jag själv fann så dålig att jag tyckte att ett djurnamn kunde vara lagom. Jag valde då på måfå öknamnet på det största djur jag sett - Jumbo.
Och sen skrattar han redan medan han formulerar fortsättningen på resonemanget:
- Signaturen Jumbo har ju också den fördelen att det ger polemiserande motståndare tillfälle att skära enkla vitsar om tjockhudingar eller något dylikt, då sakliga argument tryta. Och då är det lätt att sticka värjan i tjurnacken.
Han kan vara kvick i formuleringarna. Och det är kanske inte så märkligt. Någon har räknat ut att Jumbo skrivit flera tusen kåserier, varav de allra flesta i Husis. För 2000-talets läsare är det kanske skäl att påpeka att Dagens Tidning var den legendariska kåsören och publicisten Guss Mattssons skötebarn.
Bland vännerna, dit nämnde Guss räknades och andra legender såsom tidningsmakaren Amos Andersson och redaktören Ture Janson räknas, är han en erkänt god historieberättare. Speciellt då under de sena kvällarna på Restaurang Gambrini på Fabiansgatan (som inte har något samband med den senare uppstådda Gay Gambrini på Stora Robertsgatan). Men folk i fyrtiotalets Helsingfors påpekar i alla fall att Jumbo aldrig vill göra väsen av sig, att han är fåordig och tillbakadragen, aldrig elak, och att han skriver skarpt men ändå ömsint och humoristiskt också om människor och företeelser som han känner obehag för. Vilket kanske också förklarar hans enorma popularitet.
Jumbo är i alla fall mycket mer än bara en glad lax som beskriver samhället med glimten i ögat. Han är född (år 1880) och uppvuxen vid Auras stränder i Åbo även om släkten kommer från Kimito, han gick i Klassiska lyceet, arbetade som lärare vid svenska samskolan i Kuopio 1904-05, sedan i Kotka svenska privatskola och därpå ända fram till 1923 vid olika skolor i Helsingfors. Tidigare, år 1901, avlade han fil. kand.-examen med högsta betyg i filosofi och klassiska språk och fortsatte sedan med teologiska studier - därför envisas kamraterna fortfarande med att kalla honom Pappi. Eller kanske smeknamnet har ännu längre anor?
- Visst, visst. Redan i första klassen i skolan började vännerna kalla mig Pappi. Det var efter att en lärare sade att jag "läser innantill som en präst".
En ovanlig, hårdare, sida av Jumbo visades då han - liksom många andra redaktörer och recensenter på den tiden - hånfullt skrev ner Edith Södergrans debutsamling Dikter (1916). Södergan stod för något så nytt, rentav chockerande och revolutionerande inom finlandssvensk lyrik, att både hennes skrifter och person mer eller mindre bespottades i spalterna. Det ledde bland annat till att prominenta författare som Arvid Mörne och Runar Schildt försvarade Södergran och skrev "att vi i vårt stilla sinne glädja oss åt att där mellan poesins himmel och släktet Jumbos jord alltid kommer att finnas en del saker som dessa på hudens vägnar kraftigt utvecklade bjässar aldrig skola lära sig fatta".
Men Jumbo sparar inte på krutet:
- Skalderna må tänka vad och hur som helst. Vi vanliga dödliga tänka ännu med hjärnan, och en dikt, som inte kan passera en normal hjärna utan att framkalla de livligaste protester, kan heller aldrig bli ett konstverk. Det var nog inte utan orsak fröken Södergran förkunnade, att hon med sina dikter inte vände sig till publiken, inte ens till de intellektuellt högtstående, utan endast till de få, som stå närmast framtidens gräns.
Men den här diskussionen kan inte leda någon vart. Positionerna är låsta och vem är jag att komma med efterkloka ord från framtiden? Istället för jag in samtalet på Jumbos insatser inom vetenskapen. Innan jag träffar honom blir jag av släkten strängt tillsagd att inte fråga någonting om doktorsavhandlingen och den utlovade professuren.
Så här gick det nämligen till:
En gång skulle Jumbo resa med tåg. Liksom de flesta andra hade han packat sina saker i en kappsäck av faner. Och så kom ödet emellan, någon förväxlade väskor på stationen, och när Jumbo kom hem, öppnade sin väska för att bläddra i den nyss färdigskrivna doktorsavhandlingen, fick han i stället högar av kläder i famnen. Kläder tillhörande en zigenarfamilj på väg att emigrera till Ryssland. Och någonstans bortom Ural bläddrade en zigenarfamilj i en opublicerad doktorsavhandling.
Men ingen har någonsin hört att Jumbo skulle tala om den saken, än mindre skämta om det. Men att han tog det hårt vittnar alla om.
Däremot berättar han för mig om en incident som på ett besynnerligt sätt påminner om doktorsavhandlingens öde. I samband med hans promovering till magister bodde han på ett hotell i Helsingfors. Portiern gav av misstag hans koffert innehållande magisterintyget till ett ryskt teatersällskap och sedan åkte sällskapet iväg till "Samarkand eller Vladivostok". Och kofferten, ja, den såg han aldrig mer.
- Vila den i så fall i ro! säger Jumbo småleende.
Sen vågar jag mig trots allt på en obehaglig fråga. Jag undrar så där oskyldigt om han har för avsikt att skriva en doktorsavhandling.
- Visst, den har varit färdig redan länge och ligger där i min skrivbordslåda, säger han och pekar förstrött mot det slitna bordet.
Närmare sanningen än så kommer jag aldrig.
En blick runt rummet gör att jag förstår att Jumbo trivs bättre på Husis eller på Gambrini. Allting ser lite magert ut, liksom. Han har en egen ingång till trappan - utan namnskylt eller ringklocka - , en pytteliten toalett med ett ynkligt tvättställ, inget klädskåp, ett skrivbord med stökiga pappershögar, den slitna länsstolen som jag sjunkit ner i, en tavla (som hänger snett) föreställande en man som promenerar upp för Storkyrkans trappor och på golvet några utspridda tomma kartonger med trycket Stella med skrivstil.
- Det är snällt folk som jobbar på konditoriet. Ibland hämtar de hem något gott till mig, säger Jumbo nöjt.
Och så ett tyst krafsande i väggarna, eller kommer det från golvet?
- Vägglöss, konstaterar Jumbo flegmatiskt.
Bortom detta rum finns resten av lägenheten där Jumbos bror Uno med familj bor. Och eftersom Europa och Finland står i brand har släktingarna tillfälligt inhyst extra hyresgäster, vilket gör det ganska trångt om saligheten.
Jumbo är oerhört bildad, omtänksam och har en sällsynt förmåga att uttrycka sig i skrift men någon praktisk hushållstyp är han inte. Att byta lakan, tvätta kläder, göra matuppköp - nej, det är ingenting för honom. Det får hans syster Anna sköta om. För en man som behärskar bland annat svenska, finska, latin, grekiska, religion, handelsgeografi och handelshistoria kan det bli en oöverkomlig uppgift att skruva upp en syltburk. Det spekuleras till och med i att det var orsaken till att äktenskapet mellan författaren Giri Granlund (pseudonym Pennskaftet) och Jumbo blev så kortvarigt. Att Jumbos bohemiska ungkarlsliv blev för mycket för Granlund. Senare planerade paret dock att gifta om sig, men ödet ville annorlunda: Granlund gick bort som 37-åring år 1932 innan paret hann gå till altaret på nytt.
Eftersom jag vet att Jumbo avskyr publicitet finner jag det bäst att inte fråga om tragedin. Istället undrar jag om han har några råd till skribenter i kommande generationer. Hur ska man skriva för att nå framgång?
- Jag skriver rent ut vad jag tänker, någon annan metod har jag inte, svarar han anspråkslöst som alltid.
Men hur bli upptäckt, hur slå sig fram?
- Jag vet bara hur det gick till för mig. Det var på Västfinska stammens julfest 1908 som vi med gemensamma krafter lyckats få upp tidningsmannen Julle Hirn på ett bord, vilket minsann inte var någon lätt uppgift, eftersom han vägde sina modiga 160 kilo. Där deklamerade han till auditoriets förtjusning balladen om de 11 000 jungfrurnas korståg mot turkarna och presentationen krävde ett tacktal, som jag fick på min lott.
Talet föll tydligen Hirn i smaken för omedelbart efteråt väste han till Jumbo: "Du finner ord min gosse, du måste bli journalist".
Och så kom det sig att Jumbo skrev sitt första kåseri någonsin i Hirns tidning Måndagen. Rubriken löd "Tysk provryttare förnekar levande Gud i teologiska fakultetens kateder". Och sen gick allt av bara farten. Men att få betalt av den snikne Hirn var inte någon lätt uppgift.
- Han gav en tiomark då och en tjugomark då, och för att få medarbetarna att "glömma" sina fordringar bjöd han ibland ut oss på någon skiva - som krogvärden fick betala. Tidningsmän var nämligen synnerligen välkomna restauranggäster på den tiden och krogvärdarnas generositet kvitterades regelbundet med några berömmande rader om krogen i fråga.
- En dag var jag emellertid verkligt pank och gick in till Hirn för att på pengar, fordringarna uppgick då till 900 mark. Men Hirn slog ut med händerna och bedyrade att han inte hade en enda mark. Mitt penningbehov var emellertid överhängande och jag föreslog en kompromiss - jag förklarade mig villig att avskriva alla övriga fordringar om Hirn skulle ge mig 200 mark kontant. Och se - glädjestrålande drog han fram sin plånbok, där man skymtade åtskilliga hundramarkssedlar och överräckte med varm hand 200 mark.
Jag märker att Jumbo nu börjar komma i form, han suger nöjt på ytterligare en cigarr, och småler förtjust när jag ber honom berätta släktlegenden om hur han firade jul en gång för länge sedan i Tyskland.
Jumbo var i Leipzig för att idka vetenskaplig forskning och bodde hos en skomakare som uppenbarligen försökte para ihop sin dotter med Jumbo. Eftersom det var julafton ville skomakaren bjuda Jumbo på familjemiddag. Detta gjorde dock Jumbo förskräckt. Han ville inte bli hopparad med dottern och hittade på en berättelse om en landsman som han skulle träffa i stan. Men stan var fullkomligt öde och död ("ännu mera död än en söndagseftermiddag i Åbo på 1890-talet") och det var först på den suspekta gränden Sporengasse - bebodd av damer av det allra lättaste slaget - som han stötte på ett sällskap på väg in i en lokal. Även Jumbo slank in och serverades motvilligt en öl.
- Herrarna talade ryska och föreföll synnerligen exalterade. Jag förstod inte mycket, men det klarnade dock snart för mig, att sällskapet bestod av ryska revolutionärer.
Men snart började männen stirra intensivt och aggressivt på Jumbo, varefter Jumbo i en taktisk fint höjde på sitt glas och utropade på latin: Pereat Nicolaus asinus! (Ned med åsnan Nikolaj!).
- Verkan var underbar. De hade inte ens nämnt Nikolajs namn tidigare och nu bröt ett jubel ut. Man ropade unisont: Ura! Ura! Ura! Jag fördes i triumf till sällskapets bord, och i några få ord redogjorde jag på tyska för min person och nationalitet och försäkrade, att jag var en av Hans Majestäts mest missnöjda så kallade undersåtar.
Sen följde ett kaotiskt sammanträdande där någon förhatlig tsarist dömdes till döden, och efter det en fest med vodka, rhenskt vin och champagne som räckte långt in på morgonen.
- När jag senare såg porträtt på Lenin och Trotskij i samband med den stora revolutionen, tyckte jag mig i dem igenkänna två av mina värdar vid den angenäma festen.
Hänförelsen tar över mig, jag kan inte längre hålla mig. Jag vill begå tidsresenärens dödssynd. Jag vill avslöja någonting om framtiden, med överhängande risk för kaos i kosmos, eftersom ingen kan veta hur det förflutna påverkas av uppgifter från framtiden. Jag borde egentligen berätta hur kommande generationer älskar och beundrar Edith Södergran, hur hon inspirerat ett otal människor, men istället avslöjar jag att ett porträtt av Jumbo alldeles nyligen - alltså år 2000 -hängdes upp i Hbl:s korridorer. Hur känns det att vara ihågkommen på nästa årtusende? undrar jag.
Det är som om han inte hört vad jag berättat och vad jag frågat. Han har slagit dövörat till. Han stirrar ut genom fönstret, mot trädgården kring Kammio sjukhus på Rosavillagatan, river bort ett hörn från Svenska Pressen som ligger på golvet, rafsar ner några rader, rullar med handflatorna ihop papperslappen till en liten boll och säger att jag ska läsa det när jag återvänt till min tid.
Jag följer hans uppmaning. Jag tar fram pappersbollen år 2000 och medan jag läser minns jag att han som sista avskedsgest där på Runebergsgatan för 59 år sedan blinkade med vänstra ögat och smålog. På lappen står:
"Ohjälpliga pratmakare borde på statens bekostnad interneras i anstalter, där de finge prata ihjäl varandra."
Tidsresan möjliggjord genom vänlig assistens från Paul Johansson (brorson), Marjatta Saarenpää (systerdotter) och Gert Johansson (brorssonson) samt boken Jumbo berättar (1941) och diverse intervjuer, recensioner och artiklar samlade i Brages pressarkiv.