Konsumera nu. Det är lätt.
Konsumera mera än någonsin tidigare. Det finns kredit.
Plastkortets diktatur är här.

Kapitalismen är förkunnelsen som alla verkar tror på.
    I Finland personifieras förändringen i Kreditlagets långvariga VD Seppo Jyrkämä. Han har varit med från början och tänker vara med en stund till.
    - Visa har över 400 miljoner användare i världen. Och det finns stora områden kvar att erövra. I Indien finns det 85 miljoner människor som lever bättre än medelamerikanen. I Ryssland finns det många miljonärer. Visa kommer att bli en världsvaluta, säger han.
    Kreditlaget står i Finland bakom Visa som är det största kreditkortet i världen. "En värld - en valuta" är deras inte så blygsamma slogan.
    Varifrån kommer alla dessa kort?
    I modern tid började allt på 1950-talet. Landet var förstås USA och mannen var Frank MacNamara. Han kom att bli grundaren för Diners Club International och enligt berättelsen som fortfarande lever i företagets brochyrer fann han sig efter en restaurangkväll med krognotan i handen - men med plånboken hemma. Den kvällen började han drömma om en problemfri kreditkortsvärld.
    Men enligt en nyutkommen bok, The Credit Card Catastrophe av Matty Simmons, är hela legenden ett påhitt, skapad för att bygga upp en myt. Och Simmons borde veta eftersom det var hans jobb på Diners att fantisera ihop berättelsen.
    - Jag måste glorifiera skapandet av kreditkortet så jag hittade på det där, skriver Simmons i boken.
    Hur som helst. Diners började från noll i New York och mot alla odds lyckades man få restaurangerna och de välställda affärsmännen och världsresenärerna med på noterna. Restaurangerna skulle betala sju procent i provision till Diners för varje uppköp.
    Till en början skrattade krögarna. Varför skulle vi betala pengar åt er?
    Men killarna på Diners visste vad de gjorde. Kan en kroggäst betala med kort är sannolikheten stor att han spenderar mera än om han skulle betala kontant. Denna enkla sanning visade sig stämma i allra högsta grad, och den stämmer än i dag. Affärerna betalade snällt provisionerna och gör det fortfarande.
    Diners, och från 1958 också ärkekonkurrenten American Express ("Amex"), levde i härliga tider. Kurvorna pekade spikrakt uppåt. Kreditkortsidén var lysande och hela 60-talet gick i samma stil. Sen kom Visa och MasterCard som hade en helt annan ägarstruktur och styrka (= banker) bakom sig. Visa tog kommandot, ett kommando som håller i sig också i dag.
    Visa kom till oss i april 1980 och därmed gick startskottet för plastkortsdecenniet. Under hela 80-talet ökade efterfrågan explosionsartat på kreditkorten i allmänhet och Visa i synnerhet. Plastkortet blev en symbol för Finlands 80-tal. En symbol som det först ironiserades över, men vars erövringar ingen kunde förneka. Den utvecklingen höll i sig i tio år tills också kreditkortsbolagen, liksom bankerna och hela samhället, fick ta stryk. Pengarna var slut. Ingen kredit gick längre att få. När det var som värst spärrade Visa i Finland hundra kort per dag - samtidigt som det kom trehundra nya ansökningar varje dag. Året var 1991.
    I dag har marknaden stabiliserat sig. Kurvorna pekar uppåt igen och företagen har lärt sig en läxa: Ge inte plastkort till vem som helst.
    Kortena är förstås populära eftersom människor inte behöver bära pengar på sig. Det är säkrare och enklare. Och butikerna tycker nog egentligen också om det.
    - Det är mera praktiskt att köpa och betala utan kontanter också för butikerna, säger Grimm.

Statusen är livsviktig
I hela kreditkortsvärlden är ett av de viktigare elementen imagen - den stämning kortet förmedlar. Medan Visa Classic i dag får leva med att vara "allemanskortet" har konkurrenterna andra nischer. Både Diners och American Express satsar på de förmögnare och exklusivare kunderna. En sak är säker. För jordens crème-de-la-crème finns bara ett kort.
    American Express Platina.
    Kortet är förknippat med hög status av absurda mått. Ingen, inte ens en Casimir Ehrnrooth eller en Renny Harlin, kan ansöka om America Express Platina. Företaget kontaktar de storheter som anses vara värdiga utmärkelsen. Enligt American Express har ingen i Finland platinakortet.
    Diners vill framstå som det förnäma alternativet för en större publik. Den som använder Diners skall få en känsla av prestige och status varje gång kortet dras fram. Användaren är den moderna och framgångsrika människan, den som alla beundrar.
    Är inte tankegången lite barnslig, att ett åtta centimeter brett plastkort kan förmedla allt det där?
    - Tja, feedbacken vi får av kunderna berättar nog att kortet ger respekt. Diners-användaren får ett bra bemötande i omvärlden, säger VD Henry Grimm på Diners Club Finland.
    En avhandling gjord på Svenska handelshögskolan visar att företaget hade missbedömt sin kundkrets en aning. Det framgick att Diners-användarna var vanligt folk i högre grad än vad företaget hade räknat med.
    Men imagen lever ändå kvar.
    - Vår målgrupp är företagens mellanledning och uppåt. Vi vill inte vara allemanskortet, säger Grimm.
    Men varje regel har ett undantag. En person i slutskedet av sina studier kan få Diners trots att han eller hon inte förtjänar tillräckligt mycket. Hur passar det här ihop med Diners image som plastkortet för den rika?
    - Om man tänker på inkomsten finns det ingen konflikt. Det är kommande ledare vi riktar in oss på, säger Grimm som uppger att "några tusen" studerande har Diners-kortet.
    Ett av Diners och Amex sloganer har varit de kontroversiella orden "obegränsad kredit".
    I teorin betyder det att en person med korten kan köpa vad som helst. T.ex. ett flygplan, ett varuhus eller en kyrka. Vad som helst. I praktiken är det förstås inte riktigt så men nu har i alla fall Diners beslutat stryka de magiska orden ur sin marknadsföring. I dag heter det ungefär "Inte på förhand bestämd kreditgräns". Och vad betyder det?
    - Man kan i princip använda kortet så mycket man klarar av att betala, säger Grimm.
    Det borde ju inte vara en nyhet, förstås, men vad det i praktiken innebär är att om köpbeteendet plötsligt förändras börjar Diners datorer skrika. Det vill säga om en tidigare normal kortanvändare mitt i allt köper upp Helsingfors på några timmar blir det stopp. Ändå känner historien till många som löpt amok och satt kreditkortet i brand.

Inleder i frestelse?
Konsumentsombudsmannen Erik Mickwitz är inte speciellt tänd på reklam som talar om obegränsad kredit.
    - Det är en ansvarslös form av marknadsföring som lockar människor till att förköpa sig. Men naturligtvis måste människor kunna ta ansvar själva, säger Mickwitz och serverar en liknelse:
    - Det är som i matbutikerna. Man sätter godisdisken på låg höjd precis vid kassan där det alltid är kö. När barnfamiljen kommer dit blir lockelsen för stor för barnen, ändå kan man alltid säga att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn så att de kan motstå frestelsen.
    - Kreditkortsbolagen ger konsumenterna alla möjligheter till missbruk med sloganer som "obegränsad kredit", säger han.
    Ingen blir väl överraskad av att Mickwitz och kreditkortsbolagen ser på saken från helt olika utgångspunkt. Medan Mickwitz kritiserar kortbolagen för att de lockar människor till att köpa mera utgår motargumentet från andra premisser.
    - Vi vill absolut inte att man skall köpa mera. Vi vill att man skall använda kortet då man ändå köper, förklarar Grimm.
    Några minuter senare diskuterar vi kreditkortens grundfilosofi om att en människa med kort bevisligen shoppar mera.
    - Visst stämmer det. När jag var i London nyligen köpte jag till exempel två slipsar i en butik. Det skulle jag inte ha gjort om jag bara hade haft kontanter, säger Grimm och visar sin slips.
    Elektroniska spår
    Företagen sparar allt som gäller en, alla inköp, allt om när räkningarna betalats o.s.v. På Diners tycker Grimm inte att det är problematiskt.
    - Människor oroar sig inte för det. Här pågår inget fuffens, säger han.
    Men han medger att han nog någon gång lockats av att kolla på datorn vad hans allra närmaste vänner shoppat på den senaste tiden.
    Jorma Kuopus företräder den andra sidan. Hans yrke, dataombudsman, är att sopa undan de elektroniska spår som du och jag åstadkommer när vi använder våra plastkort. Han medger öppet att uppgiften är omöjlig.
    - Om en människas konsumtion, hennes styrkor och svagheter samlas på ett plastkort, då ökar kontrollen och bevakningen i samhället. En kille har sagt att toaletten är den enda platsen på vilken han kan känna sig som en fri människa. Och frihet, privatliv och privata drömmar är livsviktiga för människan.
    Det är lätt att drabbas av paranoia när Jorma Kuopus förklarar spelets regler. Tala inte om privata saker i telefon, ge inte ditt socialskyddssignum åt vem som helst, ge inte dina privata koder åt någon. Dagens betalningsmedel, tillsammans med Finlands ca 350 000 olika register, fångar dig i ett finmaskigt nät.
    - Tidigare var hoten mer konkreta, t. ex. våldet på gatorna. I dag kan du råka verkligt illa ut om någon får tag i alla dina kredituppgifter i ett datanät. Vi lever inte i någon virtualverklighet än, men vi lever i dess gränsmarker.
    Kuopus säger att många människor fnyser åt datasekretess, för att de anser sig vara ärliga medborgare som inte har något att dölja. Men framtiden är alltid osäker, och vad som helst kan hända. Du blir under en buss, din sambo försvinner och du mister ditt jobb. Snabbt ligger kuvert med fönster på tamburgolvet. Utmätningsmannen kräver att du betalar dina skulder, genast.
    - Det är i dessa fall som tolkningar uppstår. I princip kan instansen som gett dig kredit bestämma när den skickar dina uppgifter vidare till Suomen Asiakastieto Oy.
    Suomen Asiakastieto Oy sköter det elakaste registret i Finland, det är den svarta listan, det är förlorarnas lista. På den listan finns människorna vars kreditkort är på hyllan, de som aldrig mera får ta lån, och vars pengar allt som oftast är slut. Det finns andra liknande register hos bankerna och försäkringsbolagen.
    Seppo Jyrkämä, VD för Kreditlaget, hävdar att de tar hänsyn till mänskliga aspekter då de fattar beslut gällande svarta listan.
    - Varje fall är unikt. Om du fått ett Visa-kort och du löper amok genast, då spärrar vi kortet genast. Men om en man mister sitt jobb och sin fru så tar vi det i beaktande. Då kan vi oftast komma överens om en betalningsplan.
    Seppo Jyrkämä är en man med verklig kontroll och makt. Samtidigt som han är VD för Luottokunta är han medlem i Suomen Asiakastietos styrelse.
    Dataombudsmannen Kuopus säger att människor ringer upp honom dagligen för att be om hjälp. De vill bort från den svarta listan. Förra året fick 20 människor syndernas förlåtelse tack vare Jorma Kuopus insatser.
    Suomen Asiakastieto är ett företag som endast registrerar fakta. I vanliga fall hjälper det inte att förklara. Om du hamnat på den svarta listan kan det innebära upp till femårs kreditstopp.
    Kuopus anser att straffen är alldeles för hårda. Ett annat problem är datasekretessen. Alla inköp som gjorts t.ex. med ett kreditkort finns förstås registrerade, en information som kan vara värdefull för dina fiender, intressant för dina vänner.
    Det finns ingen klar och entydig lagstiftning om när polisen får be om dina uppgifter från ett kreditkortsbolag. Enligt Kuopus är det rätt vanligt att polisen ber om hjälp i jakten på bedragare och försvunna personer.
    - Jag har försökt förstå polisens syften, men jag har också frågat på vilka grunder polisen ber om dessa uppgifter. Jag har inte fått något svar.
    Jyrkämä på Kreditlaget ser saken från sin synvinkel.
    - Vi har all orsak i världen att hjälpa polisen. De hjälper oss och vi hjälper dem. Men det händer mycket sällan. En knarklangare hävdade att han inte varit i Amsterdam, och polisen bad oss kontrollera hans uppgifter. Vi fick reda på vilket hotell han bott på i Amsterdam, och när han varit där. Och nyligen bad polisen oss om hjälp när maffian från Hong Kong köpte klockor i Finland med Visa.
    Men dataombudsmannen Kuopus efterlyser klara besked i lagstiftningen. Den eviga frågan om vem som i praktiken vaktar poliserna är fortfarande obesvarad.
    Hur du än vänder och vrider på saken, så kvarstår fakta: Du kan inte gömma dig. Varenda gång du gör en närvaromarkering någonstans på planeten så registreras detta någonstans.
    - Vi lever i en värld av siffror och alla borde hela tiden ha vissa viktiga nummer i huvudet eller i plånboken. Ett alternativ är att tatuera dessa nummer i handen, säger Kuopus.
    I framtiden kommer så kallade smartkort att marschera in i våra liv.
    - Smartkortet borde vara en nyckel till information, som ingen kunde komma över utan ditt samtycke. Målet är att konsumenten skall ha kontroll över sitt liv.

Kriminella kontanter
Kreditkortens framtid är en gåta. Enorma förändringar i världsekonomin och utvidgningen av Internet har satt världens vildhjärnor i gungning. Enligt dem surfar vi snart alla på en bit information nånstans långt, långt borta, utan en penni på fickan. Professor Matti Virén, konsult för Finlands Bank, är färdig att begrava sedlar, mynt och kreditkort. Världen är på väg in i en ny fas, långsamt förändras allting.
    - Det första som händer är att mynten blir överflödiga. Pengarna försvinner, det kan ta 50 år, men de kommer att försvinna. Och det är intressanta saker för Finlands Bank. Centralbankerna får en stor del av sina inkomster genom att trycka sedlar.
    Om kontanterna försvinner, försvinner också en stor del av centralbankernas inkomster, säger Matti virén.
    Centralbanken främsta mål, stabila priser och en kontrollerad inflation, är viktigare än den ekonomiska vinsten, och Virén påpekar att han inte vet om det egentligen är ett problem att kontanterna försvinner. I Finland är andelen kontanter bara tre procent av BNP, det blir ungefär en tusenlapp, i tryckta sedlar, per finländare. I USA ligger siffran mellan 10000 och 20000 mark. Kontanta pengar finns fortfarande i stora mängder, men trenden är tydlig.
    - Om kreditkort och andra betalningsmedel blir dominerande, måste många länder förändras drastiskt. Brasilien och Bolivien, men också andra länder såsom Italien och Spanien som delvis använder sig av sedelfinansiering, blir tvungna att utveckla ett fungerande skattesystem. Ingen vill ha deras cruzeiros längre. Men hur skall det gå att få pengar av den där brasilianska bonden uppe i bergen. Det är svårt, men de här länderna måste hitta nya lösningar på sina ekonomiska problem.
    Sedelfinansiering innebär att centralbanken tvingar de privata bankerna att ta emot mera kontanter än de egentligen behöver. Följden blir hög inflation.
    - En annan utveckling som redan skett är att kontanta medel används i brottslig verksamhet. Kreditkort och bankgiro är lätta att spåra, medan kontanter är lätta att gömma undan. Hela den svarta ekonomin handlar med kontanter. I framtiden är det kanske bara brottslingar som använder sig av kontanter, säger Virén.
    Varje år omsätter narkotikahandeln mera pengar än oljehandeln. Kontanter behövs. Länder som USA och Sverige har vägrat ge ut stora sedlar för att inte underlätta brottslingarnas verksamhet.
    - Okej, alla snackar om kreditkorten och smartkorten, men framtidens melodi är möjligtvis girotrafiken. Det behövs inga kort längre, bara ett nummer och en dator.
    Enligt Virén kan det inte vara många system som kommer att leda de här transaktionerna, kanske bara ett. Det kan bli ett monopol, t. ex. Microsoft. Och då har du monopol på alla transaktioner i hela världen.
    - Det är ganska mycket.

Berättelserna är fritt översatta utdrag ur "The Credit Card Catastrophe - The 20th Century Phenomenon That Changed the World" av Matty Simmons (1995, Barricade Books).

Den första flippen

Augusti 1959. Joe Miraglia har, troligtvis på grund av slarv, blivit accepterad av kreditkortsfirman Carte Blanche och fått ett fint kreditkort hem i posten. Den 19-åriga Joe bläddrar med förvåning genom en lista på alla de exklusiva hotell och restauranger där kortet duger. Joe kan inte tro att det är sant. Plötsligt är han, en vanlig arbetare, en man med status.
    En vecka senare beger han sig på den första kreditkortseskapaden i världshistorien. Första natten tar han in på hotellet Waldorf-Astoria i New York, beställer två flaskor champagne och börjar leva det goda livet. På morgonen betalar han med kortet som hotellet med glädje accepterar. Från hotellet tar han taksi till flygfältet och köper en flygbiljett till Montreal - med kortet. I Montreal fortsätter Joes vinnande vecka. Han checkar in på det luxiösa Reine Elizabeth Hotel, kräver en svit med två sovrum, två televisioner och två badrum. I baren dricker han igen champagne. En kvinna tycker att Joe verkar intressant och tillsammans har de en rätt så utflippad natt med det finaste Montreal kan bjuda på. Nästa dag köper Joe en päls åt sin nya vän. Och hela tiden är det kortet som står för fiolerna.
    Eskapaden fortsätter. Han flyger via New York till Las Vegas, och träffar av en händelse Frank Sinatra vid tärningsbordet på ett casino.
    - Here kid. You toss `em, säger Frank.
    Joe är i himlen.
    Tillbaka till New York. Nu för att shoppa. I de mest exklusiva butikerna köper han åtta silkeskjortor, tre silkespajamaser, skor, en hatt, en promenadkäpp med handtaget i silver, kappsäckar - allt med Carte Blanche.
    Några dagar senare flyger Joe till Miami Beach och bor sin vana trogen i sviten på det finaste hotellet. Men nu är de redan efter honom. Kreditchefen på Carte Blanche ringer och konstater att ett litet problem har uppstått. Tydligen har han överskridit kreditgränsen. Kan han måntro betala hotellräkningen med check istället?
    "Givetvis" säger Joe och betalar med check. Tyvärr har han bara kring 50 mark på checkkontot men det vet ju inte hotellet. Och Joe måste alltså snabbt vidare. Denna gång till Kuba där han marscherar in på Havana Hilton. Men kortet är tillfälligt stoppat och igen blir det checken som räddar honom. Tillfälligt, alltså. Det blir en ny kvinna med nya presenter.
    Och så flyger han en sista gång till New York. På hotellet dyker två detektiver upp och drömresan tar slut. Men han blir en mediehjälte på kuppen. Newsweek, Time och Life skriver om honom och han får sympatin. Han gjorde bara vad många andra fattiga 19-åringar skulle ha gjort i hans ställe, sägs det. Han slipper åtal men måste returnera allt utom en hund som han också shoppat med kortet.
    Under mindre än tre veckor har han konsumerat en summa som motsvarar 250 000 mark i dag. Utan att äga en endaste cent själv.
    Joe dyker upp igen 1984. Nu som medlem i en liga som förfalskar kreditkort. Den här gången handlar det om summor kring 200 miljoner dollar och Joe döms till att sitta av ett och ett halvt år i fängelse.

54 miljarder i dygnet!

Korten vi skriver om är inte kreditkort i egentlig bemärkelse. Den rätta benämningen är betaltidskort, men alla kallar dem kreditkort.
    Det finns 711 miljoner stycken betaltidskort i världen, varav Visa har 55 procent av kakan och MasterCard 39 procent. Amex är tredje störst med 5 procent och Diners fjärde med 1 procent av andelen. I Norden är företagarkortet Eurocard stort och sen har vi i Finland ett eget kort: OK-kortet.
    Världen är ett enda stort varuhus. Varje dygn används plastkort för grovt sett 54 miljarder mark (1993). Finlands andel är blygsam: 49 miljoner (1994) är bara cirka 0.00009 procent av världsbusinessen.
    Det finns 1,1 miljoner betaltidskort utspridda mellan Nuorgam och Hangö och den siffran har stigit år efter år. Ett minus i protokollet finns dock: år 1993 gallrade kortföretagen hårt bland sina kunder och för första gången fanns det färre giltiga kort än året innan. Men den tendensen är redan förbi. Nu blir kortgemenskapen större igen.
    För att alla dessa kort skall vara bra business för kortföretagen betalar konsumenten vanligtvis en anslutningsavgift och en årlig avgift. Dessutom får företagen provision då konsumenten lyfter valuta utomlands. Men mer än hälften av omsättningen kommer ändå från inköpsställena som betalar en provision till Visa & Co. på vartenda inköp som en kund gör hos dem. Med andra ord gör kortföretagen mer pengar ju mer och ju oftare konsumenterna shoppar. Provisionen är relativt låg i Finland, kring två procent, men den varierar från kort till kort.
    En medelfinländare använder sitt Visa kort till ett värde av 1637 mark i månaden, för Diners är summan cirka 1500 mark. Direktörerna på kortföretagen kan bara drömma om de summor t.ex. fransmännen når upp till.
    - Finland är fortfarande ett u-land då det gäller förhållandet pengar -kreditkort, säger Diners chef Henry Grimm.

Källor: Statistikcentralen, Kreditlaget, The Credit Card Catastrophe