Allting har en början

Efter att det blev klart att Helsingfors skulle bli en av Europas nio officiella kulturstäder började man på olika håll diskutera hur stadens tvåspråkighet kunde lyftas fram under året. Inom organisationen Sydkustens landskapsförbund hade man sedan början av 1990-talet drivit ett projekt för det svenska inslaget i Mellannyland (bland annat är Luckan ett direkt resultat av det) och därför blev det slutligen Sydkustens landskapsförbund som började konkretisera planerna. Sedan blev det både officiella och inofficiella träffar under 1997-98, också med Georg Dolivo som ledde den officiella Kulturstadsstiftelsen Helsinki-Helsingfors 2000.
    Men man kunde inte riktigt komma överens med Kulturstadsstiftelsen om och i så fall hur det eventuella finlandssvenska programmet skulle koordineras under kulturåret. Dolivo ansåg inte att det behövdes en finlandssvensk underavdelning inom kulturåret. För stiftelsen är det kvalitativa aspekter som gäller, inte språkliga, sade Dolivo och var övertygad om att många svenska program skulle komma att klara kvalitets- och de andra kraven som stiftelsen hade satt upp - och att det svenska inslaget därmed var säkerställt.
    Andra menade att det finns en stor risk för att den svenska dimensionen på staden kommer i skymundan om inte någon uttryckligen har ansvar för att så inte sker. Alltför ofta hade man sett vad som händer när mer eller mindre finskspråkiga organisationer ska ansvara för svensk verksamhet.
    Kort sagt kan man säga att samtliga var överens om att det ska göras kultur på svenska under kulturåret, men man var oense om hur det skulle göras.
    Ansvariga inom Sydkustens landskapsförbund ansåg att det enda sättet att garantera ett heltäckande svenskt inslag under kulturåret var att själv ta ansvar för det. Man samlade representanter för olika sektorer - kommunala, statliga och privata - och slutligen fick den så kallade styrgruppen (eller ledningsgruppen) följande sammansättning: Håkan Mattlin som ordförande, Nina Gran som sekreterare, Christel Backman (Kulturfonden) som senare ersattes av Gunilla Hellman, Marie-Louise Blåfield (Annegården), Maj-Britt Grönholm, Leif Jakobsson (FST), Carita Lundin (Kulturfonden), journalisten Stan Saanila och Lars Svedberg (Svenska teatern).
   Hösten 1998 reser man till Stockholm för att planera och för att få färska analyser av de ansvariga för kulturstadsåret i Stockholm, K98. I konferensrummet på Silja Line slår man sig ner, nu börjar det, nu ska det planeras, men i början går det trögt. Människorna känner inte varandra. Man vet inte var man skall börja. Egentligen vet man inte ens exakt vad någon förväntar sig att man ska göra. Tidigare under året hade man diskuterat med bland annat Bo Lönnqvist om kulturåret och han hade framhållit att man måste ha en utgångspunkt för ett kulturår, att det inte räcker med att ha det svenska i sig som tema. Han talade varmt för begreppet tid och rum. Han föreslog att man dels ska satsa på program som har sina rötter i traditioner samt dels på program som är unika just för kulturstadsåret. Dessutom ville han framhålla begreppet rum, om hur viktigt det är för identiteten att det finns svenska rum i staden.
    På kryssningen spinner man vidare på tanken om tid och rum, man talar om att det saknas finlandssvensk populärkultur och att man därför borde satsa på program som är överraskande, roliga och galna - men som inte är riktade bara till ett fåtal. Småningom lyckas man knyta ihop de lösa ändorna och så kommer man fram till tre stycken r. Rötter Röster Rum. RRR.
    Rötter skulle representera historien, traditionen och identiteten.
    Röster skulle stå för populärkulturella projekt med låga trösklar.
    Rum skulle stå för det visuella och konstnärliga, för staden med de många svenska rummen.
    I Stockholm gav de ansvariga för K98 och några andra kulturpåverkare viktiga råd: a) satsa stort! b) indela året i olika helheter c) gör nystart till hösten.
    Och det ena ledde till det andra. RRR började växa av sig självt. RRR skulle inte endast vara ett paraply för finlandssvenska program under år 2000, man skulle också ha tre egna producenter, en informatör och en projektledare. Många konkreta idéer hade redan kastats fram, det talades redan om en helsingforspjäs för barn, om en litterär soaré, om en finlandssvensk konstutställning, om en gigantisk sillis på Valborg, om "historiska vandringspjäser", om en helsingforstidning … och mycket, mycket mer.
    Dessutom ville man att hela RRR-helheten skulle bli ett officiellt kulturstadsprogram - vilket ledde till utdragna förhandlingar med Georg Dolivo.
    Ännu återstod över ett år tills det skulle smälla. Men det var redan bråttom.
    Och det är här vår historia börjar. Historien om hur det sedan gick.
    Om succéerna - men också om flopparna.
    Om nya nätverk och kontakter, men också om samarbetssvårigheter och missar i planeringen.
    Om kulturpengarna i Svenskfinland.
    Men framför allt: Om hur erfarenheterna från RRR kan användas nästa gång någon vill göra en större kultursatsning i Svenskfinland.
   

Del I

Konsten att skapa något nytt

Tidskriften Image (1/2001) listar Kabelfabrikens nya chef, Pekka Timonen, de fem vanligaste felen som begås när ett större kulturprojekt genomförs:
    1. För stora förhoppningar på förmågan att hålla utgifterna under kontroll
    2. För stora förhoppningar på förmågan att få intäkter
    3. Amatörmässig marknadsföring
    4. För mycket hänger på en enda person
    5. Avsaknad av helhetsplanering

Listan känns trovärdig. Låt oss därför ta den som utgångspunkt i denna genomgång. Låt oss undersöka om listan är relevant för RRR-projektet: drabbades man av några av de "klassiska problemen"? Låt oss också se om det eventuellt fanns andra brister som inte tas upp i listan. Och när det är gjort: låt oss skriva ner vad eventuella brister kan ha berott på och vad man i framtiden kan göra för att inte göra samma misstag igen.
    I detta kapitel diskuteras teman såsom producenternas syn på sitt arbete, den interna arbetsfördelningen, finansiärernas syn på projektet, marknadsföringen, mediekontakterna och så vidare. I nästa kapitel diskuteras RRR:s strategi att satsa på vardagskultur som motvikt till elitkultur, frågan om varför eller varför inte man ska göra en skild finlandssvensk satsning som en del av ett större koncept och så tar vi upp några konkreta lyckade och misslyckade RRR-evenemang.
    Bägge artiklarna värvas med ögonblicksskildringar från olika evenemang från kulturåret.

… Nu är det bråttom
Man hade alltså bestämt sig för att satsa på en skild finlandssvensk helhet under kulturåret. Syftet var att "ge finlandssvenskarna i huvudstadsregionen och den finlandssvenska urbana kulturen en synlig roll och profil under kulturstadsåret." RRR skulle vara en paraplyorganisation för svenska kulturprogram och en klar målsättning var att "skapa nya kulturnätverk och samarbetsmetoder."
    Det var alltså inte frågan om småpotatis, utan om en av de största finlandssvenska kultursatsningarna någonsin i Helsingfors. Planerna var ambitiösa, och entusiasmen var stor.
    År 1999 blev ett hektiskt år för gruppen bakom RRR. Medan kulturstadsstiftelsen redan i flera år hade planerat det officiella kulturstadsprogrammet, tvingades RRR ledd av projektchefen Nina Gran (hon anställdes 1998) på relativt kort tid trolla fram en ny organisation med allt vad det innebär. Det var framför allt detta att skapa något alldeles nytt och definiera sig själv som tog längre tid än man hade räknat med. En första förutsättning var att finna de rätta människorna och att få någon att betala deras löner. Först och främst behövdes det tre producenter som skulle leda sitt respektive tema (Rötter, Röster, Rum). I november 1998 lämnade man därför in en ansökan till Svenska kulturfonden om tre arbetsstipendier för producenterna: Stan Saanila för Röster, Yvonne Sundström för Rötter och Bitte Westerlund för Rum.
    Konceptet var helt nytt i Svenskfinland. Aldrig tidigare hade till exempel Svenska kulturfonden delat ut arbetsstipendier för kulturproducenter, utan stipendierna var reserverade för konstnärer.
    - Men vi ansåg att producenterna i högsta grad ska syssla med konstnärlig verksamhet, och vi konstaterade också att vi inte kan gå vidare med projektet om vi inte kan anställa folk, säger Nina Gran.
    Det gick vägen, Svenska kulturfonden ställde sig positiv till ansökningarna.
    - Det blev ett konkret resultat av RRR. Nu när principen om att också producenter kan få arbetsstipendier har införts kommer den kanske att spridas, säger Svenska kulturfondens ordförande Pär Stenbäck.

"Jag fick ett finlandssvenskt samvete"
Hur såg då producenterna på sitt jobb?
    Stan Saanila hade varit med i planeringen av RRR redan från början och var en ganska självklar ledare för temat Röster.
    - Min lott var att vara ungdomens, dårskapens och populärkulturens företrädare. Det finns så lite av sådant på svenska i Helsingfors, förklarar Saanila.
    Han utgör ett bra exempel på hur en organisation (i detta fall RRR) gör klokt i att värva folk som vanligtvis inte arbetar tillsammans med de finlandssvenska organisationerna. Saanila har ett förflutet som frilansjournalist bland annat för Hbl men arbetar numera för det finska tv-produktionsbolaget Broadcasters och han har ett brett kontaktnät både på finlandssvenskt och finskt håll. Själv medger han att hans grundinställning till ett kulturår som initierats av EU inte tilltalade honom alls, "jag kände att det inte är något för mig".
    - Men när Nina tog mig till ett möte på Annegården fick jag plötsligt ett allmängiltigt finlandssvenskt samvete. Kulturstadsåret får inte gå åt skogen, tänkte jag. Efter kryssningen till Stockholm insåg jag dessutom att man kunde hitta på nästan vad som helst. För problemet inom RRR var aldrig brist på idéer, utan snarare bristen på pengar, och kanske svårigheterna med att hitta kompetenta delproducenter för enskilda program.
    Han säger att hans roll var att vara idékläckare, och den delen gick fint, men producentskapets rutinsidor (sitta på möten, anhålla om pengar, göra budgetar etc.) är inte något för en praktiskt lagd person som Saanila.
    - Jag hatar att sitta på möten, jag hatar att taktikera och att vara diplomatisk mot dem som sitter på pengarna. Problemet är kanske inte själva pappersvändandet utan att man aldrig vet hur finansieringen ska lösa sig. Sist och slutligen handlar det ändå alltid om att de åtta rätta människorna ska tycka att ditt projekt är en god idé. Och även om man får lite pengar är det aldrig klart vilken summa man får: får man en tiondedel, får man hälften eller får man hela det ansökta beloppet? Därför kan man aldrig i planeringen utgå ifrån att nu har vi vad vi behöver, nu börjar vi planera, utan det är alltid tvärtom.
    Det är förstås samma dilemma för alla som har en idé som ska finansieras med fondmedel, men Saanila vill ändå poängtera det dumma i att man inte kan börja planera ett projekt innan man har finansieringen klar, men ändå krävs det att man ska kunna redogöra för varje detalj innan man fått en penni.
    - Man måste komma ihåg att en plan, en ansökan, är ingenting mera än en idé.

"RRR sågs som ett nödvändigt ont"
Den tredje producenten blev Yvonne Sundström (Rötter). Hon hade tidigare varit involverad med projektet "Kultur i skolan" och med diverse litteraturprojekt och var dessutom projektchef vid Svenska teatern. Senare blev hon också tf marknadsföringschef på Svenska teatern. Därmed var hon den mest kulturerfarna av alla RRR-anställda och en nyckelfigur i organisationen.
    Konceptet var rätt originellt: Hon skulle, vid sidan om sitt ordinarie jobb vid Svenska teatern, producera Rötter på halvtid och föreställningar anknutna till Rötter skulle spelas på Svenska teatern. Kopplingen till Svenska teatern hade sitt ursprung i att man från början ville involvera vissa finlandssvenska institutioner i RRR, och därför ville man också ha teaterchefen Lars Svedberg med i styrgruppen. Sundström fick nu fria händer att bygga upp Rötter, en arbetsmetod som hon uppskattade stort.
    - Det var en mycket intressant process. Jag föreslog att Miniscenen skulle bli ett kulturellt vardagsrum och så blev det också. Sen började jag spotta fram idéer och alla tio idéer blev faktiskt RRR-program, och sex av dem godkändes dessutom som stiftelseprogram.
    Liksom Forsman tycker också hon att det största problemet var arbetsbördan, men skillnaden här är förstås att Sundström också hade ett ordinarie jobb att sköta.
    Ursprungligen var tanken att RRR inte skulle belasta Svenska teaterns personal på något sätt, men i praktiken behövde Sundström ändå hjälp till exempel med grafisk utformning och marknadsföring. Därför fanns det också ett visst missnöje inom teatern med arrangemangen. Sundström säger att det största interna problemet var att få de andra anställda entusiastiska gentemot RRR. Människor hade svårt att förstå vad RRR är och på vilket sätt teatern kunde dra nytta av projektet.
    - Man såg RRR lite som ett nödvändigt ont och insåg inte till en början de stora fördelarna som det gemensamma RRR-paraplyet gav också teatern, i form av till exempel marknadsföring och synlighet. Och man insåg inte heller att en stor del av det som vi gjorde hade blivit ogjort utan RRR.
    Liksom de andra producenterna är hon kritisk till hur finansieringen av olika projekt fungerade.
    - Hur ska man kunna planera ett projekt om man inte vet om det finns pengar?

"Skrattretande med finansieringen"
När det gäller Rum var Bitte Westerlund vid Pro Artibus vidtalad, hon hade redan suttit med på flera planeringsträffar fram till november 1998 då RRR:s ansökan om arbetsstipendier för producenterna lämnades in till Svenska kulturfonden. Men av någon anledning godkändes hennes stipendieansökan inte. Förvirringen blev stor och Westerlund drog sig ur hela projektet. Istället föreslog hon att konsthistorikern Filippa Forsman skulle bli producent. Forsman hade dock ingen bakgrund som producent och då hon dessutom kom in i planeringen i ett sent skede blev det en stressig vår för henne. Finansieringen var också oklar, först beviljades hon bara ett halvtårigt arbetsstipendium av Svenska kulturfonden.
    - Finansieringssystemet var skrattretande. Det var bara för att jag var så oerfaren inom branschen som jag accepterade att jobba på de här villkoren. Jag skulle aldrig mera arbeta på de här premisserna igen. Under hela 1999 hade jag halvdagslön (Svenska kulturfondens arbetsstipendium), men arbetsmängden motsvarade en heltidslön, säger hon nu.
    Här ställs man alltså igen inför en klassisk fråga som ofta diskuteras i kulturkretsar: ska man jobba av kärleken till kulturen eller ska man arbeta för pengarna?
    - Det finns förstås folk som tycker att det är underbart att jobba med kultur och som är nöjda med det, men jag ser det helt enkelt som ett jobb som jag vill få betalt för.
    Våren 2000 fick Forsman ett halvtårigt arbetsstipendium av Svenska kulturfonden, på hösten hade hon igen halvtidsanställning tack vare ett stipendium från Sparbanksstiftelsen i Helsingfors. Men frågan om varifrån hon skulle få lön var länge oklar och bland annat diskuterade man möjligheten att ta pengar direkt från de enskilda projektens finansiering.
    RRR hade nämligen ingen klar modell för hur finansieringen av producenternas arbete skulle gå till, det fanns ingen instans som automatiskt anställde tre producenter. RRR i sig hade inga pengar, och bakgrundsorganisationen, Sydkustens landskapsförbund, hade inte heller de resurser som skulle ha krävts. Som vi såg ovan fick Forsman därför pussla ihop sin lön via olika arrangemang, Yvonne Sundström (Rötter) hade å sin sida ett ordinarie jobb vid Svenska teatern och fick utöver det ett halvtårigt stipendium av Svenska kulturfonden, med andra ord var hon ekonomiskt på torra fötter, men arbetsbördan blev stor.
    Den tredje producenten, Stan Saanila, beviljades ett arbetsstipendium på heltid (drygt 6500 mk/mån) av Svenska kulturfonden för år 1999. Enligt hans bedömning räckte tiden bra till för att hinna planera projekten, men på hösten 1999 såg han sig ändå tvungen, av ekonomiska skäl, att också jobba lite på sidan om med annat. År 2000 ville han sedan inte längre jobba regelbundet för RRR - utan föredrog att vara en idéspruta - och Frank Skog tog över hans jobb.
    Svenska kulturfondens ordförande, Pär Stenbäck, uttrycker en viss irritation över producenternas arbetssätt:
    - Ingen höll kontroll på dem, ingen kollade att de jobbade till hundra procent med RRR. Producenterna borde titta sig i spegeln, säger han.

Marknadsföring - det stora Problemet
Tre producenter hade man alltså, men nu behövdes en informatör. Hjälpen kom från oväntat håll, och kan ses som en symbol för hur saker och ting kan lösas om de rätta personerna är med i planeringen. Programdirektören Leif Jakobsson vid FST satt i RRR:s styrgrupp och han föreslog att en tjänst som informatör skulle utlånas från Rundradion till RRR för ett år. FST var ju RRR:s samarbetspartner och inom Rundradion hade man dessutom ett system med cirkulation på arbetsplatsen. Slutresultatet blev att FST:s informatör Monica Ekblad-Sirén jobbade ett år som informatör för RRR - men fick sin lön av Rundradion!
    Den allra största nöten återstod dock att knäcka. I dagens medie- och reklamfixerade värld är det ingen vits med ett stort projekt om inte sponsordelen och marknadsföringen fungerar. Men när år 1999 kom fanns det ännu ingen person som skulle sköta den biten. Nina Gran uppger själv att en stor del av 1999 gick åt till att lösa problemet. Först vände man sig till Wille Wilenius, han satt med på några möten, men det ledde ändå ingen vart och efter några andra misslyckade försök lyckades man först hösten 1999 binda Thomas Forsström (reklambyrån Thompson-Interplan) till projektet. Men då hade redan alltför mycket värdefull tid gått till spillo.
    Nina Gran ser klara orsaker till varför man hade sådana svårigheter.
    - Varken vi eller vår största finansiär, Svenska kulturfonden, var vana vid att man kan och ska jobba med reklamfolk, proffs, för att sponsoravtal ska fås till stånd. Det handlar om stora summor. Men RRR var på många plan ett pilotprojekt i Svenskfinland. Vi skulle ha producenter, vi skulle ha sponsorer och vi skulle satsa på marknadsföring - det var helt nya saker - och det tog lång tid att hitta de rätta människorna och inse att det är så här man ska jobba.
    Det i sin tur ledde till allvarliga följder för projektet. I slutet av 1999 borde allmänheten redan ha känt till vad RRR är, men det var inte alldeles lätt eftersom konceptet inte var riktigt klart ens för RRR-gruppen själv. Att man dels skulle vara ett paraply för finlandssvenska program, dels producera egna program och samtidigt vara ett officiellt kulturstadsprogram gjorde saken rätt så komplicerad.
    - På hösten 1999 tvingades vi göra allt samtidigt; både klargöra vad RRR är och samtidigt sätta igång hela projektet. Vi borde ha haft mycket mera tid, men ett problem var igen finansieringen. Vi måste hela tiden vinna förtroende hos Svenska kulturfonden för att komma vidare till nästa steg, och det drog ut på tiden. Men jag tycker att kvalitet borde innebära att man har pengar och frihet att arbeta med ett projekt, att man inte borde vara tvungen att kämpa för varje penni. I praktiken blev det därför så att våren år 2000 gick åt till att lansera idén om vad RRR är, men det borde ha gjorts redan hösten 1999. Det insåg vi inte då, vi var till exempel inte speciellt oroade när året närmade sig, men nu ser vi det, nu vet vi att vi borde ha gjort si och så.
    Producenten Yvonne Sundström bekräftar att det fanns problem:
    - Folk inom RRR visste inte vad de ville eller vad de behövde. Det var frustrerande. Jag minns att jag var arg när jag gick hem från några möten, vi kom ingen vart.
    Även styrgruppens ordförande, Håkan Mattlin, medger att man hade problem med att definiera RRR.
    - Vi borde ha satt oss ner några dagar och presterat en noggrannare projektbeskrivning. Nu blev det istället en organisk process, som utomstående inte alltid förstod sig på. Ett problem var att entusiasmen var stor men det behövs också en proffsig utformning, och en klarare projektledning.
    Thomas Forsström lyckades i alla fall på senhösten 1999 sy ihop ett sponsoravtal med Cityfolkhögskolan, Finn Marin, Nord Print, Svensk-Finland och Verdandi samt med FST, Radio Vega, Radio Extrem och Hbl. I november 1999 utsågs Christel Rönns förslag till vinnare i RRR:s flaggtävling, vilket innebar att man först efter det kunde lansera projektets visuella image för allmänheten. Den rödgula logon gjordes utgående från vimpeln av Babben Mosander vid Thompson-Interplan.
    - Vi var så upptagna med att sy ihop konceptet i slutet av år 1999, att vi inte hann utveckla marknadsföringen, medger Gran.
    Också Yvonne Sundström medger att sponsorfrågan var "olustig" och att allting var mycket förvirrande tills Forsström sydde ihop avtalet. Men det verkar som om Forsströms energi eller tid tog slut efter den första kraftansträngningen, säger hon.
    - Senare behövde jag hjälp med ett avtal, men Thomas hann aldrig ta sig an projektet, och till slut blev svaret att jag ska göra det själv om jag vill att det ska bli gjort.
    Andra påpekar att de innovativa och djärva marknadsföringskoncepten saknades. Det är också ett faktum att flera enskilda projekt inte fick den hjälp med marknadsföring som RRR hade trott att Forsström hade kunnat ge. Grundproblemet torde vara att Forsström hade sitt ordinarie jobb vid reklambyrån att sköta.
    Kaj Illman, marknadsföringsdirektör vid Svensk-Finland, uppger i alla fall att han är nöjd med samarbetet med RRR. Företaget fick synlighet och en "hel del andra fördelar" såsom biljetter till olika evenemang. Han ser också sponsoreringen som en kulturgärning.
    - Om inte vi och andra finlandssvenska företag såsom Aktia och Verdandi skulle stöda finlandssvenska kulturevenemang skulle de eventuellt inte alls bli av.
    Den enda kritik han kommer med är att han gärna hade träffat ledningen för RRR oftare under året.
    - För att diskutera vad man hittills gjort och vad man kommer att göra under resten av året. Vi hade kanske kunnat få ut ännu mera om vi hade träffats oftare, säger han.

För mycket för en person?
Ett annat problem var att projektet hade en tendens att växa och växa. Aptiten växte under året, en snöbollseffekt uppstod. Men de anställdas antal växte förstås inte. I dag tycks de flesta vara överens om att arbetsbördan för Gran blev för stor. Hon skulle dels vara ett ansikte utåt, men också ha budgetansvar, hålla kontakterna till enskilda program och sammankalla till idéträffar - och mycket, mycket mer.
    - Jag hade fått rätt så fria händer av styrgruppen, men visst uppfattade jag det som ganska oerhört att jag dels hade ansvar för ett par miljoner mark och samtidigt också måste lösa ett otal små praktiska problem. Eventuellt borde vi kanske ha haft ett arbetsutskott som skulle ha arbetat mera, som skulle ha stött mig i det dagliga jobbet, eftersom vi hade svårigheter att strukturera alltsammans. Att förstå och kunna greppa allt som var nytt tar oändligt mycket tid och energi, och vi fick pröva oss fram hela tiden. I januari år 2000 sköljde sedan det praktiska arbetet över oss som en störtflod, det var deadline på deadline på deadline, medger Gran i dag.
    Det är i alla fall skäl att minnas att RRR bestod av omkring 150 evenemang utspritt på ett år och att man, trots allt, klarade av att hålla i trådarna. Ingen katastrof inträffade och helhetsbedömningen hos nästan alla som intervjuades är mycket positiv.
    Gran säger att hon helt medvetet valde en mjuk ledarstil. Hon ville till exempel inte peka ut någon om något hade gått snett.
    - Efteråt har jag tänkt på att jag ibland borde ha varit hårdare och bestämdare, men å andra sidan tror jag att stämningen i så fall skulle ha blivit sämre inom gruppen.
    En bidragande orsak är antagligen Grans uppfattning om att många fler inom teamet hade satt sig på tvären om man inte hade gett dem relativt fria händer. Här jobbade man med kulturpersonligheter som tar stor ära i att vara självständiga och som kan se rött om någon blir för diktatorisk. Gran medger också att mycket energi gick åt till att hålla teamet fritt från påverkan utifrån.
    - Jag kände att vi hade ögonen på oss, många försökte blanda sig i vad vi gjorde, men jag ville behålla vår integritet.
    Också Rötter-producenten Yvonne Sundström är kritisk till den ansvarsbörda som lades på Grans axlar.
    - Varför skulle hon axla också det ekonomiska ansvaret? Det var inte rätt att sätta henne i den positionen.
    RRR:s organisationsmodell får alltså kritik, och många alternativa modeller har kastats fram i intervjuerna. En går ut på att RRR borde ha haft någon som på heltid hade kunnat koncentrera sig på att leda arbetet - och inte syssla med detaljer - och samtidigt vara ett ansikte utåt. För allmänheten blev Georg Dolivo ett klart ansikte för Kulturstadsstiftelen, men Nina Gran fick inte samma roll för RRR. Helt klart är att det borde ha funnits en person som var heltidsanställd med att sköta sponsorering och marknadsföring, nu sköttes den biten ofta med vänster hand och i praktiken tvingades Gran ofta engagera sig också i de frågorna. Producenten Filippa Forsman tycker också att det hade varit bra om alla producenter hade jobbat under samma tak, att det ännu tydligare än nu hade funnits ett RRR-kontor. Och hon instämmer i Nina Grans slutsatser om de fel som begicks år 1999.
    - Jag var ofta förbluffad över hur lite vi kände till om vad de andra gjorde. Vi byggde helt enkelt inte upp en organisation för år 2000 under år 1999. Det var förstås långt en finansiell fråga, jag tror att varken vi eller de som betalade insåg hur lång tid det tar att bygga upp en helt ny organisation av den här storleksklassen. I januari år 2000 borde folk redan ha vetat vad RRR är, men det skulle ha krävt flera anställda och mycket mera pengar.
    Hon framhåller dock att det inte bara var bristen på pengar som utgjorde det enda problemet. Också bristen på erfarenhet satte sina spår.
    - Vi skulle ha behövt mera erfarenhet och kända personligheter att visa upp för allmänheten.

Pengarna spökar alltid bakom
Huvudfinansiärer för RRR blev Svenska kulturfonden, Konstsamfundet (främst RRR-tidningen) och Sparbanksstiftelsen, ett klart bevis på att detta med samfinansiering mellan de finlandssvenska fonderna blir allt vanligare - ofta med Svenska kulturfonden som vägvisare. Svenska kulturfondens understöd bestod av många olika delar. Man betalade producenternas stipendier för sammanlagt 250 000 mk, gav drygt 800 000 mk som RRR kanaliserade vidare till olika projekt, och drygt 220 000 mk direkt till ett par RRR-projekt.
    I intervjuerna har dock varje producent påpekat att de upplevde att fonden höll igen med pengarna till RRR och de enskilda projekten, och att de kände frustration över att man inte kom igång med planerandet, att man upplevde att fonden inte riktigt trodde på att projekten verkligen skulle bli av. Svenska kulturfondens ordförande Pär Stenbäck tycker inte att fonden på något sätt "bromsade" utdelningen av pengar och säger tvärtom att man från allra första början var på det klara med att RRR skulle få understöd.
    - Men det är inte fondens sak att vara entusiastisk, vi ska bara vara sakliga och objektiva. Det är vanligt att organisatörer skyller sina egna brister på att de inte fått pengar, men har man ett bra underlag för sin ansökan brukar det gå vägen. Vi kan inte bara säga att "ni är så trevliga, här får ni pengar".
    Han poängterar dock att RRR på ett generellt plan var ett bra och lyckat projekt också för fonden och att RRR som helhet skötte sitt ekonomiska ansvar bra. Däremot är han kritisk till projektet Kvinnor i extas (som ingick i RRR).
    - Stämningen inom Delegationen var att de sysslade med kvällsmjölkning och att de hade stora problem med den budgetära disciplinen. De sade till oss att "vi har hållit oss inom ramarna, men att det nu har kommit några extra saker som vi behöver pengar för". Men så kan man inte resonera! Folk tycks inte lära sig att anpassa mun efter den ovana matsäcken, dundrar Stenbäck.
    Heidi Backman som ledde Kvinnor i extas tar själv upp dilemmat i sin egen rapport om projektet. Här ser man tydligt hur de strikt tekniska aspekterna (klar budget, saklig ansökan) som fonderna kräver ibland kolliderar med ren och skär entusiasm:
    "Det behövs mod, risktagande och tillit för att det man gör ska bli bra, annars blir det inget av ett projekt som Kvinnor i extas. Det var ungefär de ord jag använde när jag besvarade en kritisk fråga av en styrelsemedlem i en fond i det skedet av projektet då vi behövde pengar som mest."
    Nina Gran tycker i alla fall att det är orättvist att projektet Kvinnor i extas (som bland annat var ansvariga för Växthuset vid Tölöviken) kritiseras. Enligt henne bottnar problemet i att det fanns en godtycklig summa, 800 000 mk, som någon hade hittat på och som sedan skulle räcka för alla projekt. Men eftersom RRR mätt i pengar hade två riktigt stora projekt, Sirius och Kvinnor i extas, vid sidan om cirka 150 andra projekt, var det omöjligt att summan skulle ha räckt till för allting. Därför bestämde man sig för att plocka Kvinnor i extas ut ur helheten och istället ansöka separat om understöd för det projektet. Därav uppfattningen om "kvällsmjölkning" hos Svenska kulturfonden, enligt Gran.
    På Konstsamfundet är Lasse Koivu mycket nöjd med RRR:s sätt att hantera den finansiella sidan. Han säger på rak arm att om alla skötte finanserna såsom RRR gjorde skulle det inte förekomma några problem.
    - Vi fick mellanrapporter och ständiga uppdateringar . För oss som finansiärer är det viktigt att veta hur det går med pengarna och det fungerade utmärkt. Här fanns ingen flummighet eller luddighet, och det betyder också att det är betydligt lättare att ge pengar nästa gång om samma människor är involverade.
    Koivu konstaterar att samfinansiering blir allt vanligare, att det ger fonderna bättre möjlighet att hålla koll på olika projekt. För tillfället har man till exempel ett 40-tal gemensamma projekt med Svenska kulturfonden. Han bekräftar också att fonderna har bra koll på folk på gräsrotsnivån, både de som "sköter sig" och de "som aldrig får något till stånd".
    - Vi känner till ansökarna ganska bra, vi har våra kanaler, säger han.

Av kärlek till konsten?
RRR aktualiserade åter igen diskussionen om vad som är en skälig ersättning för kulturarbete. Det finns ett ganska utbrett missnöje bland finlandssvenska kulturarbetare; erfarenheten har visat att om man jobbar på svenska kan man också räkna med att slutresultatet blir lite "heimlaga" och att man inte ska ställa för stora ekonomiska krav på sin lön. Stenbäck viftar bort kritiken och påpekar att konstnärerna i Svenskfinland borde vara mycket nöjda med det stora antalet arbetsstipendier som fonden delar ut årligen.
    - Eller kanske de vill att vi ska anställa hela Svenskfinland?
    Koivu medger dock att det ligger någonting i resonemanget, att det ibland saknas en viss proffsighet.
    - Det stämmer nog. Hela den finlandssvenska kultursektorn borde skärpa sig och betala bättre arvoden. Man kan inte räkna med att människor jobbar frivilligt. Det betyder också att man kan göra kvalitativt mera krävande projekt, och att också vi som finansiärer måste godkänna att det kostar.
    Nina Gran har tidigare intygat att det var svårt att få Svenska kulturfonden att inse att marknadsföring kostar stora pengar. Den diskussionen förde hon inte med Konstsamfundet (eftersom de stödde främst RRR-tidningen), men själv fick Koivu nyligen en aha-upplevelse då han insåg vad det kostar att hålla Amos Andersons konstmuseum (som Konstsamfundet driver) synligt i medier och i stadsbilden.
    - Synlighet har blivit allt viktigare i takt med att konkurrensen blivit allt svårare. Det har tagit tid att inse det, men nu vet vi att marknadsföring kostar, att synliga medier kostar, säger han.
    Även de som ytterst var ansvariga för RRR, styrgruppen, insåg att marknadsföringen var ett problem.
    - Sponsorering, marknadsföring och kulturfinansiering är nya sker i Svenskfinland, vi har väldigt få personer som behärskar denna sektor, säger ordförande Håkan Mattlin.

I början gäspade journalisterna
När man vill att allmänheten ska bli medveten om någonting är man långt beroende av journalisterna. I huvudstadsregionen finns det inte många relevanta medier i detta sammanhang, det handlar förstås om Hbl, de finlandssvenska radiokanalerna och FST. Tidigare har konstaterats att allmänheten inte visste vad RRR var när året körde igång, så den naturliga frågan är hur kontakterna till medierna egentligen sköttes? Vad var problemet?
    - Vi hade kanske räknat med att journalisterna automatiskt skulle vara intresserade av vad RRR är. Men tydligen hör det lite till Svenskfinland att man ska vara skeptisk till allt nytt. Jag tror inte att journalisterna var negativt inställda, jag tror snarare att de var indifferenta, säger Nina Gran.
    Enligt henne är det nu efteråt uppenbart att man hade stora problem med tajmningen. Först gick man ut för tidigt (hösten 1999), men då var journalisterna inte ännu intresserade, och sedan när de var "mogna" (våren 2000) hade RRR-teamet fullt upp med annat.
    - Vi insåg för sent att journalisterna faktiskt inte känner till vad RRR är, de hade inte alls varit emottagliga för den information som vi hade skickat ut. Det finns en tröghet i systemet som innebär att man ständigt måste repetera saker och ring, och detta insåg vi inte till fullo, säger Nina Gran.
    Hon ser också andra orsaker till att man inte nådde ända fram i början.
    - Många kulturjournalister tyckte att RRR inte var intressant eftersom vi inte sysslade med finkultur. Men det var stiftelsens uppgift. Vår uppgift var att satsa på vardagskulturen, men vi var antagligen inte tillräckligt klara med detta budskap. Vi borde ha varit tydligare och inte stuckit under stol med hur vi såg på vår uppgift. Vi föreställde oss att journalister tar reda på saker och ting, men så var det inte alls.
    Ändå fick bland annat Namnsdagskalaset och Underverk rätt stor publicitet i början, både på finska och svenska, men RRR som koncept var svårare för journalisterna att tackla. En uppenbar brist är att Hbl aldrig skrev en belysande artikel om vad RRR egentligen är och vad projektet kan erbjuda var och en. För att få till stånd det borde man ha haft bättre kontakt med enskilda journalister. Gran är av samma åsikt, men konstaterar - igen - att tiden helt enkelt inte räckte till. Det borde ha varit en uppgift för marknadsföraren, konstaterar hon halvt uppgivet, och säger också att man i själva verket borde ha haft två stycken marknadsföringsinriktade informatörer, en som bearbetade finlandssvenska medier och en för den finska sidan.
    - Utbudet var ju stort under kulturåret och konkurrensen hård. Journalisterna hade svårt att få en helhetsbild av vad som hände. De finlandssvenska journalisterna förstod till exempel inte varför det skulle ha varit viktigt för vanligt folk att få veta vilka RRR-program som arrangerades.
    En konkret sak är fullständigt klar, det har responsen från flera olika håll påtalat: RRR borde ha publicerat ett regelbundet nyhetsbrev, både på svenska och finska, för att berätta om vad som är på gång. Producenten Filippa Forsman säger att hon flera gånger tog upp saken med informatören Monicka Ekblad-Sirén men att svaret var att det inte går eftersom all information om evenemangen kom i ett så sent skede till RRR-kontoret. Ytterligare ett tecken på att tidspressen och resursbristen gjorde allvarlig skada för RRR.

Lyckad evenemangskalender
Men mycket blev också gjort. Luckan, det finlandssvenska informationscentrumet, startade tillsammans med RRR en databas med evenemangskalender i början av år 2000. Här kan man söka efter svenskspråkiga evenemang enligt datum, ort eller klassificering (musik, dans, teater, evenemang för barn etc.).
    - Vi fick massvis med nya kontakter ut till gräsrötterna och vi nådde många nya kunder. För oss innebar RRR-året ett otroligt uppsving, säger Greta Storlund som är Luckans informatör.
    Under kulturåret hade Luckan över 100 besökare varje dag, och mängden av evenemang som fördes in i databasen ökade också markant. Luckan håller nu på att etablera sig som den viktigaste samlande informationskällan för kulturevenemang i huvudstadsregionen - dessutom har Luckanidén spridit sig till Borgå, Kyrkslätt, Åbo, Karleby och det finns planer på att öppna i Karis och i Esbo. Storlund medger i alla fall att mycket av verksamheten under år 2000 bestod i "brandkårsutryckningar", man var ute i sista minuten i allt och hon tillägger att planeringsarbetet borde ha fått mera tid.
    - År 2000 gick åt till en kvantitativ ökning, år 2001 ska vi satsa på en kvalitativ ökning, säger hon.
    Hon beskriver samarbetet med RRR som "pragmatiskt, dynamiskt och öppet". En orsak till att satsningen lyckades är enligt Storlund att hon och Gran hade samarbetat mycket tidigare - bara ett bevis till på hur viktigt det är med goda personliga kontakter.
    - Det är en förutsättning för att man snabbt ska komma igång. Man kan diskutera vilt och vara av olika åsikter, men det gör ändå ingenting eftersom man vet var man har varandra.

Det lilla intresserar inte
Men så småningom under våren år 2000 började RRR:s budskap gå fram och när man nystartade RRR på hösten - ett tips som K98 hade gett till styrgruppen - blev synligheten redan stor. RRR-logon började redan figurera i Hbl:s redaktionella texter och folk började känna igen RRR-vimpeln. En allmän uppfattning bland alla RRR-involverade är att det stora lyftet kom nu.
    Radio Mellannyland köpte dock RRR-idén redan från början, och varje måndag under hela året hade man "veckans RRR-program", där en RRR-aktivist presenterade ett program under den kommande veckan.
    Inför året hade Leif Jakobsson träffar med olika redaktioner vid Rundradion och talade varmt för RRR-projektet. Ett talande exempel på hur viktigt - ur arrangörens synvinkel - det är att de "rätta" personerna engageras i ett projekt.
    Men att ha med journalister att göra är inte lätt, varken för erfarna eller oerfarna. Yvonne Sundström, producent för Rötter, hörde till RRR-gängets mera erfarna personer, och till och med hon är missnöjd med hur hon skötte kontakterna till journalisterna.
    - Det var kanske det som gick sämst för min del. Orsakerna är många. För det första hade jag inte egentligen några journalistkontakter från tidigare, och dessutom var RRR:s koncept så flummigt i början, och till råga på allt var konkurrensen så stor just detta år. Små, okända men ändå fantastiska projekt försvann i medieflödet. Kanske jag hade en felinriktad ödmjukhet, kanske jag tyckte att det vi gör är så litet och därför inte intressant. Jag tror att vi på finlandssvenskt håll saknar en viss fräckhet i marknadsföring. Dessutom fanns det också en nonchalans mot det lilla under kulturåret.
    Hennes kollega Filippa Forsman noterade samma sak: det är svårt att få publik till icke-etablerade platser och det är svårt att få medierna intresserade. Men hon ser ändå ett värde i litenheten, till exempel Månadens rum (där man presenterade ett nytt finlandssvenskt "rum" i staden varje månad) byggde rätt långt på principen om småskalighet.
    - Tillställningarna blev väldigt viktiga just för dem som var med, och då måste man ju anse att det var lyckat, säger hon.
    Men många journalister vill ändå ha stora spektakel. Sirius teatern vågade satsning Martin Luther & Thomas Münzer är ett bra exempel på ett större RRR-evenemang (det var också ett officiellt stiftelseprogram) som fick mycket publicitet. Tidningarna skrev gärna om galningarna som skulle turnera med sin provokativa buskispjäs till varje officiell kulturstad under år 2000. Nu görs det ett tv-program om turnén och till och med en fotoutställning. Det var något i Sirius idé som tilltalade journalisterna och allmänheten, vilket inte bara kan bero på att Siriusgänget har mycket goda kontakter till journalist- och teaterkretsar i Helsingfors.
    Är det alltså så att det stora och spektakulära tilltalar journalister?
    På den linjen är i alla fall Annika Pråhl, som är intendent för svenska kulturärenden i Esbo. Staden hade omkring tio RRR-evenemang (Kulturen vid ån, Kulturgårdar, Skärgårdsveckan etc.) av vilka många blev stora publiksuccéer. Hon irriteras över det som hon kallar Hbl:s godtyckliga linje till exempel på den f.d. Panorama-avdelningen. Där vill man nog, enligt Pråhl, uppmärksamma megastjärnor från USA eller Sverige, men de evenemang som verkligen skulle behöva en puff uppmärksammas sällan.
    - Vi hade till exempel en fantastisk vissångare från Sverige här i samband med kulturåret, Christin Hellqvist, men eftersom hon inte (än) är en megastjärna skrev Hbl inte om det. Ändå är det just sådana evenemang som behöver publicitet för att publiken ska komma.
    Det handlar förstås också om att kulturkonsumenterna drar sig för att våga på något nytt, man tycker om säkra kort - och detta är ett av kulturproducenternas viktigaste jobb, säger Pråhl: att få människor intresserade av något nytt.
    Men det är inte heller självklart att tidningarna skriver om det stora. Pråhl nämner Kulturen vid ån, som hade 3000 besökare, som ett exempel på hur Hbl ibland också missar stora finlandssvenska satsningar. Visserligen puffade tidningen för evenemanget i förväg, men trots att en Hbl-redaktör var på plats på själva tillställningen skrevs det inte ett ord.
    - Många var väldigt besvikna på Husis då. Problemet är att tidningen har en så dominerande ställning, det är som om ingenting skulle ha hänt om det inte står i Husis, säger hon.
    Personligen säger hon sig vara så erfaren i branschen att hon vet att det mycket sällan handlar om nonchalans hos journalisterna, utan snarare om tidsbrist och olyckliga omständigheter på redaktionerna. Men folk på gräsrotsnivå känner sällan till hur journalister arbetar.
    Pråhl påpekar i alla fall att både Radio Vega och Radio Extrem visade ett rätt stort intresse för Esboprogrammen. Hennes slutsats av RRR-året är att det vore mycket angeläget att få till stånd ett närmande mellan journalister och kulturproducenter, så att man bättre förstod varandras arbetssituationer: Journalister inser kanske inte hur avgörande ställning de har, medan kulturarbetare kanske inte tänker på att det varje dag ordnas en hel del evenemang vars respektive arrangörer hoppas att just deras tillställning ska uppmärksammas.
    En bidragande orsak till Hbl:s tidvisa lama intresse, speciellt på våren 2000, kan ha varit att Hbl-journalisterna - medvetet eller omedvetet - ansåg att RRR-tidningen, som utkom fyra ggr under året med Hbl, skulle sköta om RRR-evenemangen. Redaktören för RRR-tidningen informerade Hbl:s journalister om vilka evenemang som skulle lyftas fram i större artiklar i tidningen, vilket antagligen bidrog till Hbl-journalisternas uppfattning om att "den saken är skött". RRR-tidningen hade en evenemangskalender på ett uppslag och skrev i varje nummer om flera RRR-projekt, men eftersom tidningen utkom rätt sällan kom kalendern och informationen inte till sin fulla rätt. En del projektproducenter anser dessutom att RRR-tidningen borde ha lyft fram deras evenemang mera, och påpekar att det ibland förekom fel i kalendern (klockslag, datum).
    Greta Storlund vid Luckan tycker att arrangörer för mindre evenemang definitivt behöver praktisk hjälp i sina kontakter med medier. Ett förslag är att Luckan skulle sammanställa listor på journalister som kan tänkas vara intresserade av information. Luckan kunde också erbjuda fax- och kopieringshjälp för mindre producenter.
    Nina Gran framhåller att det borde finnas mera person- och tankeutbyte liksom också mera kommunikation mellan kulturarbetare av olika slag och kulturjournalister. Att FST:s informatör, Monica Ekblad-Sirén, jobbade för RRR (och fick lön av Rundradion) ser Gran som ett strålande exempel på hur ett dylikt utbyte kan genomföras i praktiken. I efterdyningarna av kulturstadsåret har Sydkustens landskapsförbund arrangerat träffar mellan aktiva i kultursektorn och man tänker också fortsätta med det i framtiden.

Ingen entusiasm?
Tomas Träskman är redaktör vid FST:s kulturprogram Artur. Antagligen är han en representant för de kulturjournalister som, enligt Nina Gran, stördes av avsaknaden av "finkultur" inom RRR. Hans analys av varför Artur tappade intresset för RRR är entydig:
    - Det fanns inte en enda pärla inom RRR. Hela programmet kändes himla ihåligt vilket man som redaktör snabbt märker när man gör ett inslag: om det saknas djup i en utställning eller i ett evenemang tvingas man själv fylla ut med substansen eftersom ingen kan svara på frågan om varför just denna utställning är viktig.
    Enligt honom fanns det ett klart intresse på redaktionen att uppmärksamma RRR, men många av projekten framstod som så självklara att de blev ointressanta. När några RRR-program dessutom präglades av en viss amatörmässighet och/eller penningbrist kunde det bara inte bli bra.
    - Amatörmässighet i kombination med entusiasm är dock en helt annan sak. Då kan det bli riktigt intressant. Men RRR lyckades inte skapa entusiasm hos dem som skötte projekten, säger Träskman och funderar på om det kanske berodde på RRR:s organisationsmodell.
    Men anklagelsen om brist på entusiasm omfattas inte av producenter och andra involverade. Till exempel säger Annika Pråhl vid Esbo stad att glöden fanns i RRR-projekten och att de allra flesta nog hade ett starkt engagemang. Några av de intervjuade påpekar dock att man ibland hade problem att få vissa underproducenter för enskilda evenemang att ta ansvar för sina projekt, men att de flesta ändå jobbade med brinnande iver på var sitt håll. Forsman tycker som sagt att den kollektiva vi-andan hade förbättrats om alla hade jobbat under samma tak, men de andra producenterna delar inte hennes uppfattning. Det verkar som om de flesta ändå vill sköta sitt i lugn och ro. Också Nina Gran talar om en stark vi-anda inom RRR.
    - Vi hade genomgående god stämning på våra planeringsmöten. Men två år är en lång tid och det hann hända mycket i människors privatliv som påverkade deras insats för RRR.
    Det är en sak man måste inse: I ett projekt som RRR, som står och faller med några eldsjälar, är det klart att det påverkar om någon plötsligt tvingas hoppa av eller trappa ned.
    Träskman gjorde ett enda inslag om RRR, det var om Underverk, en videokonstutställning i tunnlarna i Helsingfors centrum.
    - Men Underverk hade inte fått deltagarna att producera något extra. Problemet var att arrangörerna hade valt en plats som å ena sidan är utmanande men å andra sidan inte gett konstnärerna möjlighet att göra vad de ville med utrymmet.
    Träskmans analys förstärker intrycket av att RRR hade misslyckats med att nå ut med sitt budskap. Att man istället för enskilda pärlor ville satsa på vardagskulturen - och att helheten var stark och imponerande.
    Enligt Träskman berodde inte bristen på RRR-inslag i Artur på dålig aktivitet från RRR-producenternas sida. Han kontaktades ofta av olika producenter, "men i konkurrensen kändes programmen inte särskilt intressanta".

Sammanfattning
Låt oss nu igen se på listan som vi presenterade i början av denna artikel, och se hur respektive punkt passar in på RRR.
    1. För stora förhoppningar på förmågan att hålla utgifterna under kontroll?
    Utifrån de intervjuer som gjorts och utifrån bokföringsuppgifter finns det inget att anmärka på RRR i den här frågan. Stenbäck tar visserligen upp det enskilda programmet Kvinnor i extas, men utöver det är alla överens om att budgetdisciplinen höll.
    2. För stora förhoppningar på förmågan att få intäkter?
    Den här punkten är mera komplicerad. RRR hade en budget på två miljoner mark, med andra ord fick man ihop rätt mycket pengar på rätt kort tid, vilket tyder på att finansiärerna nog hade en positiv inställning till projektet. De första ansökningarna (producenternas löner) skickades in blott drygt ett år innan kulturåret skulle börja. De enskilda evenemangen ansökte om understöd långt senare.
    Så gott som samtliga programansvariga uttrycker i alla fall irritation över det man kallar "bromsning" av penningutdelningen och en viss "misstänksamhet" hos finansiärerna. Problemet är att stora projekt kräver stora summor - och det fördröjde processen.
    Antagligen borde ansökningarna därför ha lämnats in långt tidigare. En del av finansiärerna kunde också ha varit mera flexibla och snabba med utdelningen, eftersom RRR ändå hade mycket stort potential att göra något konkret för det svenska inslaget i huvudstadsregionen.
    3. Amatörmässig marknadsföring?
    Med facit på hand torde detta vara en av RRR:s största brister (om vi alltså accepterar att RRR valde rätt linje i fråga om programutbud etc.). Man hade visserligen synliga annonskampanjer i Hbl, jinglar i de finlandssvenska radiokanalerna och ett regelbundet inslag i Radio Mellannyland, men kontakten till enskilda journalister var oregelbunden, informationen som delades ut till journalisterna var oklar och lösryckt, och det fanns ingen som konsekvent bearbetade de finska medierna. Orsaken till detta är att den person som skulle sköta marknadsföringen inte hade möjlighet att ägna sig på heltid åt detta uppdrag och dessutom att innovativa och överraskande marknadsföringsdrag saknades. Dessutom klagar samtliga RRR-anställda på tidsbrist, på oerfarenhet gällande mediekontakter och helt enkelt på att RRR-konceptet i början var så luddigt att man till och med själv hade problem att förstå vad det hela gick ut på. Konkurrensen var också stenhård under kulturåret, ett överutbud uppstod.
    Ett möjligt lösningsförslag hade varit att ha två heltidsanställda (erfarna med brett kontaktnät) som hade skött marknadsföringen och mediekontakterna. En på finska och en på svenska. Det förutsätter att programmet är intressant också för den finska allmänheten. Dessutom borde enskilda producenter få mera utbildning i hur man närmar sig journalister och hur och när man ska presentera sitt budskap.
    En förutsättning är att finansiärerna inser att marknadsföring och mediekontakter är livsviktiga - också i Svenskfinland - och att det måste få kosta.
    4. För mycket hänger på en enda person?
    Det verkar uppenbart att arbetsbördan på projektledaren Nina Gran blev för stor. Problemet är dock mångfacetterat: RRR växte och blev större hela tiden, vilket innebär att ingen i förväg kunde inse hur mycket jobb det skulle bli. Eventuellt kunde RRR ha slagit i bromsarna själva, så att projektet inte hade svällt ut, å andra sidan ville ledningen inte stoppa den aktivitet man kunde skönja på finlandssvenskt gräsrotshåll under kulturåret.
    RRR kunde ha haft ytterligare en anställd i ledningen, eventuellt så att det hade funnits en klar ledare (ansikte utåt, budgetansvarig och strategiledare) plus en som handhar det praktiska. Nina Gran är en organisationsmänniska med lång erfarenhet, men vid sin sida kunde hon ha haft en känd kulturpersonlighet. Mera direkta arbetsinsatser från styrgruppen eller från ett arbetsutskott hade också gjort gott.
    5. Avsaknad av helhetsplanering?
    Projektet kom igång för sent. Det tar lång tid att skapa något nytt, speciellt eftersom man inte ens visste vad man skulle skapa. Det gick för mycket tid åt till att definiera vad man ville göra och till inofficiella planeringsmöten, liksom till marknadsföringen av RRR-konceptet.
    De flesta vittnar om en enorm tidspress och närmast panikkänsla från och med januari 2000. Det är klart att sådant hör till sakens natur, men därmed blev också marknadsföringen misskött, och mycket av tiden gick åt till att lösa dagsaktuella problem istället för att planera på lång sikt.
    Först hösten 2000 har man kommit ikapp tiden, och då har man äntligen känslan av att folk känner till RRR och att evenemangen går mycket bra. Att det överhuvudtaget lyckades beror på en stark insats från samtliga involverade speciellt under våren 2000.
    Minst ett halvt år till med heltidsplanering för samtliga involverade hade behövts. Antagligen hade en erfaren kulturproducent gjort mycket nytta. Nu tvingades många lära sig mycket av jobbet från grunden.

Del II
För vardagen eller för eliten?

Plötsligt fanns alltså ett nytt begrepp, en ny organisation.
    Rötter Röster Rum.
    Inofficiellt kan man kalla RRR en finlandssvensk underavdelning inom det officiella kulturåret. Men vad händer om vi ifrågasätter uppkomsten av RRR? Varför ska man överhuvudtaget ha en skild finlandssvensk avdelning?
    - På stiftelsen uppfattade vi till en början idén som diffus och konfunderande, till och med lite provokativ. Ska det nu igen bli en skild finlandssvensk del, frågade vi oss. För mig hade RRR två väsentliga uppgifter: det skulle vara ett samarbetsorgan för finlandssvenska evenemang och så skulle RRR externt påvisa för den finska allmänheten att det finns en levande finlandssvensk kultur. Jag tyckte att den andra delen var viktigare, men i praktiken kom den första delen att dominera RRR:s verksamhet, säger Georg Dolivo, chef för Kulturstadsstiftelsen.
    Varför fanns då RRR? Var konceptet lyckat?
    Det tycks råda en bred enighet om att man lyckades. Man poängterar de samlande effekterna: mera synlighet för finlandssvensk kultur, nya samarbetsmetoder, ny entusiasm, och kanske framför allt en ny tilltro på att man kan göra både större och mindre projekt på svenska i Helsingfors. Många projekt lever dessutom vidare på ett eller annat sätt, det vittnar Annika Pråhl i Esbo om, det säger också Yvonne Sundström på Svenska teatern, och det samma gäller storprojektet Kvinnor i extas - och de är långt ifrån de enda. Arrangörerna och producenterna är helt enkelt nöjda med vad de fick till stånd - i synnerhet om man beaktar hur få de anställda egentligen var.
    Också Dolivo kan hålla med om detta, men med vissa förbehåll.
    - RRR blev en sluten grej inom det finlandssvenska kulturlivet. Där lyckades det perfekt, det var en otroligt fin satsning. Men man lyckades inte öppna sig utåt. Jag tycker inte om att man bygger reservat, den finlandssvenska kulturen ska vara allas kultur, säger han.
    En del aktivister inom RRR anser att det långt är deras förtjänst att stiftelsen satsade på den svenskspråkiga informationen, till exempel var stiftelsens tidning - som delades ut till alla hushåll i Helsingfors - genomgående tvåspråkig.
    - Vi snubblade i början med svenskan. Men tankemässigt gjorde vi inga missar. Under året gav vi en stark signal utåt om tvåspråkigheten i Helsingfors, och det var inte för att RRR påminde oss, säger Dolivo.
    Leif Jakobsson vid FST håller inte med.
    - Det var bra att vi satte igång RRR, tack vare oss blev också Dolivos organisation mera tvåspråkig. Jag undrar faktiskt om det hade gått på samma sätt om vi inte hade funnits som påtryckningsgrupp, för det är ett faktum att svenskan ofta glöms bort i dylika projekt. Stiftelsen hade aldrig kunnat ha ett svenskt utbud som hade täckt hela året eftersom den stödde enskilda projekt, och de hade aldrig kunnat få ihop de resurserna som vi fick ihop för finlandssvensk kultur, säger han.
    Rektor Maj-Britt Grönholm hade under kulturstadsprojektet ett dubbelperspektiv. Hon satt både i RRR:s ledningsgrupp och i styrelsen för Kulturstadsstiftelsen. Hon torpederar med det bestämdaste anklagelserna om att Stiftelsen inte brydde sig om att tillgodose det finlandssvenska behovet.
    - Att påstå motsatsen är fullständig felaktigt. I styrelsen var både de finlandssvenska och speciellt de finskspråkiga mycket positivt inställda, och tvåspråkigheten sköttes verkligen på ett exemplariskt sätt. Alla tryckalster och all information fanns på två språk. Så här borde all kommunal kulturinformation skötas i Helsingfors, säger hon.

Konceptet passade inte in
Språkdiskussionen var alltså en fråga som gjorde att förhållandet mellan RRR och stiftelsen inte var helt problemfri. Dolivo beskriver förhållandet så här: "vi hade ett civiliserat samliv, men i grunden kom vi aldrig riktigt överens". Bland annat bytte stiftelsen den producent som var kontaktperson med RRR, efter att bägge sidor hade klagat på kommunikationssvårigheter. Men det var inte bara språkstrategin som försvårade samarbetet, det handlade också om att stiftelsen hade klara och strikta ramar på hurdana projekt som fick komma med i det officiella programmet. RRR:s koncept var helt avvikande, idén om att det samtidigt skulle vara ett stiftelseprojekt och dessutom vara en paraplyorganisation för mer än hundra större och mindre projekt var något som stiftelsen hade svårt att smälta. När dessutom några framträdande RRR-program samtidigt var officiella stiftelseprogram (t.ex. F2, Sirius, och några projekt på Svenska teatern) hade man svårt att överblicka helheten.
    - Vi, Kulturstadsstiftelsen, var utsedda att sköta kulturåret. Sen kom det plötsligt någon och sade att "vi sköter den svenska biten". Det rubbade logiken i hur året skulle fungera. RRR började leva ett självständigt liv och så tyckte de samtidigt att vi borde vara jävligt tacksamma. I och för sig har jag inget att anmärka på slutresultatet. Och kanske stiftelsen borde ha haft en aktivare roll i informationen gentemot finskspråkiga. Men å andra sidan hörde det inte till våra uppgifter att lyfta fram helheter såsom RRR, vi lyfte bara fram enskilda projekt, säger Dolivo.
    Håkan Mattlin, ordförande för RRR:s styrgrupp, konstaterar också att det fanns problem i relationerna till Kulturstadsstiftelsen, och att stiftelsen "först på hösten år 2000 begrep vår roll".
    RRR:s projektledare Nina Gran är också kritisk till stiftelsens inställning till RRR, speciellt under hösten 1999.
    - Vi öppnade marken också för stiftelsen bland den finlandssvenska och tvåspråkiga publiken, vi gjorde jättelik PR för dem. Med sin stora organisation hade de också kunnat lyfta fram oss på finskt håll. Men de ställde sig på tvären eftersom vi inte passade in i deras organisationsmodell. De trodde inte på projektet och fattade inte hela vår idé. De trodde att vi skulle skada deras verksamhet på något sätt eftersom vi hade en egen logo och en egen idé. Men det var en felbedömning. RRR sysslade inte med elitkultur, utan projektet blev tvärtom ganska folkligt. Vi skulle alltså inte göra en miniversion av stiftelsens program, framhåller hon.
    - Antagligen bottnar mycket i att Stiftelsen och RRR hade helt olika modeller för hur man skulle sköta kulturåret. Därför tog det länge innan man fann varandra, ingen vill ju ta kål på sin egen baby, säger Maj-Britt Grönholm.
    Kulturjournalisten Trygve Söderling gjorde i början av kulturåret ett kåserande och rätt kritiskt inslag för Radio Vega om RRR. Nu säger han att det egentligen då var svårt, både för arrangörerna och för honom, att förutspå vad som komma skulle - men att kontrasten mellan RRR:s "hafsiga information på några kopierade papper" och stiftelsens färggranna och tjocka katalog (som även fanns på svenska) kändes som mycket stor i januari 2000. Nu med facit på hand säger han att hans bild blivit mera positiv, även om han påpekar att han såg långt ifrån alla evenemang. Framför allt anser han det "ofrånkomligt" att man har en skild finlandssvensk del av kulturåret, men Söderling skulle gärna ha sett något mera jippo- och karnevalaktigt inom RRR. Han kan hur som helst ge exempel på projekt som hade "rätt attityd".
    - Sirius var en rolig och offensiv grej, liksom också Oblivias föreställningar. Det var svenska evenemang som man lade märke till i gatubilden och som gav det finlandssvenska kulturlivet synlighet bland allmänheten.

"Vardagskultur" eller "elitkultur"?
I diskussionerna om RRR är ett ständigt återkommande tema vilken profil RRR hade eller borde ha haft. Det förefaller ganska klart att personerna bakom projektet så småningom - det var inte helt klart från början - slog in på en linje som de själv karaktäriserar som "vardagskultur", ett begrepp som i och för sig framstår som ganska luddigt då man studerar utbudet närmare (se till exempel förteckningen sist i denna rapport). Här finns allt från ett gästspel med Lars Noréns Skuggpojkarna till små performanceföreställningar till vandringar i Noux till videokonst i tunnlarna under Helsingfors till stora publiksuccéer som Formel 2 på Viirus eller Växthuset. Antagligen ger uttrycket "vardagskultur" en litet för snäv bild av helheten. Man kan inte ens påstå att RRR genomgående stod för det småskaliga, eftersom vissa av evenemangen var stora både då det gäller publikunderlag och budget. Ändå är det antagligen RRR:s vurmande för "vardagskulturen" som gjorde att entusiasmen bland många etablerade finlandssvenska kulturpersoner var lam. Gran har tidigare framhållit att kulturjournalisterna var ointresserade av RRR, vilket också bekräftas av de kommentarer som till exempel Tomas Träskman, redaktör vid FST:s kulturprogram Artur, gav i föregående artikel. Det måste också vara ett tecken på något att Hbl summerade kulturstadsåret på ledarplats utan att nämna RRR med ett ord.
    Åsikterna gick också isär inom RRR. Även om Leif Jakobsson är "oerhört nöjd" med RRR och de effekter projektet gett, säger han rakt ut att han gärna hade sett mera "elitkultur" inom RRR. Han säger också att han tog upp frågan flera gånger på planeringsträffarna.
    - Men det var väldigt lite tal om att RRR till exempel skulle beställa unika konstverk, så som en svensk opera. Det hade varit ett annat sätt att manifestera svensk kultur, det hade dessutom väckt intresse på finskt håll, men istället ville man samordna små projekt på gräsrotsnivå. Personligen tycker jag att vi inom RRR kunde ha haft mera samtidskulturyttringar på hög nivå.
    - En enda operaproduktion skulle ha kostat lika mycket som hela vår satsning i övrigt. Vår kompetens låg inte på det området, inflikar Håkan Mattlin, ordförande för styrgruppen.

Vardagen försvinner
Det är uppenbart att Nina Gran har diskuterat valet mellan "vardagskultur" och "elitkultur" flera gånger under de senaste åren, hon påpekar därför igen att RRR var ett sätt att göra ett kulturstadsår, men att strategin kunde ha varit en helt annan. Ändå är det knappast slumpen som gjorde att RRR valde vardagskulturen som sin linje. Jakobsson vill spåra strategivalet till bakgrundsorganisationen, Sydkustens landskapsförbund, som enligt honom har en "klar bygdesvensk anknytning". Nina Gran uttrycker för sin del det ideologiska valet så här:
    - Den svenska vardagen håller på att försvinna från Helsingfors. Det var den vi ville erövra tillbaka. I längden kan vi ändå inte bygga upp vår vardag kring högkultur. Luckan har till exempel betydligt större betydelse för den svenska vardagen än en svensk operasatsning, säger hon.
    Caterina Stenius är producent för kulturprogrammen vid Radio Vega. Hon säger att hennes grundinställning till RRR är positiv, och hon tror att konceptet fungerade. Året har för hennes del i alla fall väckt till livs några frågeställningar som hon många gånger tidigare grubblat på.
    - Om finlandssvenskhet betyder "det som blir över", om det är så att professionella konstutövare är finländare och inte finlandssvenskar, då blir vi provinsiella och ointressanta, säger hon.
    Hon påpekar att det inte ska ses som kritik mot RRR, utan bara som ett konstaterande att det också måste finnas "elitkultur" på svenska i Finland.
    - Om det inte finns toppar i den finlandssvenska kulturpyramiden, blir allt annat plattare, mera inåtvänt och marginaliserat. Finlandssvenskheten har överlevt enbart för att den alltid haft den attityden, säger Stenius.
    Under kulturåret arbetade Stenius som xx vid FST. Hon säger att hon i något skede försökte hitta ett evenemang som man kunde ha satsat på, bandat och reproducerat för FST.
    - Men vi hittade ingenting som skulle ha lämpat sig för det ändamålet, säger hon.
    Hon påminner också om att kulturjournalisternas ointresse för RRR också långt kan förklaras med det stora utbud som fanns under kulturåret. Ett storslaget, proffsigt stiftelseprogram hade helt enkelt större förutsättningar att väcka intresse.
    - Men när jag deltog i ett radioprogram om årets kulturtoppar och -floppar, valde Kitty Rotkirch [kulturredaktör vid Radio Vega] ändå RRR-projektet Växthuset som årets höjdpunkt.

Uteslutande finlandssvenskt?
En annan het fråga inom RRR var huruvida man skulle satsa endast på rent finlandssvenska program eller också vända sig till exempel mot den finska eller den rikssvenska kulturen. Argumenten är de klassiska på bägge sidorna: "vi måste öppna oss utåt, Svenskfinland är för litet" mot "Om inte ens vi lyfter fram den finlandssvenska kulturen - vem skall då göra det?".
    Skådespelaren Pale Olin är kanske en av huvudstadens aktivaste finlandssvenska konstnärer, han var också involverad i kulturstadsåret genom Sirius teaterns turnerande pjäs om Martin Luther.
    - Det är bra att den finlandssvenska kulturen håller sig framme, men samtidigt kan man fråga sig hur smått någonting kan bli. Jag tycker att man nu måste granska om publiken räckte till och blev det så att man med våld försökte pressa fram program bara för att det var kulturstadsår?
    Men han är också den första att påpeka att Sirius aldrig hade kunnat förverkliga sitt vansinniga projekt om det inte hade varit kulturstadsår, och om inte RRR eller Kulturstadsstiftelsen hade funnits.
    Rum-producenten Filippa Forsman hade gärna sett att man inom konstsatsningen hade öppnat sig mot den finska eller nordiska konstvärlden, men Pro Artibus styrelse (som var med om planeringen av RRR från början) sade klart nej.
    - De sade att detta är en finlandssvensk profilering. Men jag anser att det finlandssvenska inte räcker till. Visserligen har vi ju massor av toppkonstnärer, men vi får inte dem alla att ställa upp, och man kan inte ha samma namn hela tiden, man kan inte ha Stefan Lindfors i varje knut. Jag tycker det vore en bra lärdom för framtiden: bra idéer föds inte bara i små kretsar, utan man kunde också öppna sig mot den finska eller den nordiska sidan.
    Redaktör Tomas Träskman vid Artur delar Forsmans synpunkter. Han påpekar att det finns gott om utländska organisationer som RRR hade kunnat samarbetat med.
    - Ibland kändes det som om allting blev legitimt i och med att det fanns en koppling till den isolerade finlandssvenska världen. Sällan utnyttjar vi finlandssvenskar att vi kunde vara mera internationella.
    Men motargumentet är egentligen ganska entydigt. RRR:s utgångspunkt var att synliggöra den finlandssvenska kulturen.
    - Min erfarenhet är att om man vill vända sig till den finska publiken borde man ha haft ett helt annat koncept, säger ordförande Håkan Mattlin.

Öst eller väst?
Istället riktar några inom RRR kritik mot stiftelsen för att den verkade strunta i den rikssvenska dimensionen på Helsingfors.
    - Helsingfors är grundad som en svensk stad. Då Helsingfors är kulturstad kan man inte kringgå det, säger Jakobsson.
    Men Dolivo ser det ur en annan synvinkel. Det fanns ingen speciell Sverigekvot, utan istället bestämde man för länge sedan sina målsättningar och vilka områden man ska samarbeta med. Dels skulle man samarbeta med de åtta andra kulturstäderna, av vilka två var nordiska, och dels skulle man rikta in sig på Östersjöområdet, främst S:t Petersburg.
    - Det är utifrån de här kriterierna vi frågar oss själva om vi lyckades. Vi frågar inte om Sverige förekom tillräckligt mycket i våra program. Eftersom det inte fanns nödvändiga orsaker att samarbeta med Sverige syntes inte det rikssvenska i vårt program.
    Enligt honom känner alla till kopplingen till Sverige och det skulle bara ha blivit upprepningar om man satsat på den tematiken, men Rysslands och S:t Petersburgs inflytande på Helsingfors är enligt Dolivo obekant för de flesta.
    - Men kärnan med ett kulturår är ändå att respektive stad ska lyfta fram sin egen kultur. EU vill understryka regionala och lokala kulturer och så ska det vara. Därför hade vi först och främst en stark prioritering på det lokala.
    I praktiken använder alltså Dolivo samma argument som RRR också använder sig av. Det lokala (för RRR det finlandssvenska, för stiftelsen det finländska) ska prioriteras, framom för mycket internationella satsningar.
    Maj-Britt Grönholm påpekar ändå att även om man i styrelsen för Kulturstadsstiftelsen ville poängtera det nordiska rådde det bland stiftelsens producenter en helt annan uppfattning.
    - Det fanns en barnslig förtjusning gentemot Ryssland och S:t Petersburg och en djup okunskap om Finlands 700-åriga gemensamma historia med Sverige. Men det är ju ett typiskt drag i dag att vända ryggen mot Norden. Och eftersom det inte fanns en enda svenskspråkig producent inom stiftelsen innebar det också att de inte kände till, eller hade förståelse för, den finlandssvenska kulturen, säger hon.

Sillisen blev inte av
Det finns alltså många vittnesbörd om att helheten och de enskilda evenemangen var lyckade. Men det fanns några undantag. Ett av dem var tillställningen som kallades Världens största sillis. Tanken var att arrangera en enorm sillfrukost i Kajsanniemiparken på Första maj. Men alltsammans rann ut i sanden. Hur kunde det gå så, vilken är processen då något bara går åt skogen?
    Evenemanget hörde till Röster-avdelningen, och därmed var Stan Saanila producent. Hans analys är att hela projektet var för splittrat, Hanken och Nylands nation var involverade, men det fanns ingen som ville bära ansvaret.
    - Det fanns ingen som sade att "jag är redo att satsa ett halvår för okänd penningsumma på att världens största sillis ska bli av". Där har vi problemets kärna: Varje projekt måste utgå från någons dröm, man kan inte genomföra ett projekt genom att säga att "någon borde" utan det ska vara "jag vill!". Oftast står och faller allting med en människa, en person som har det ekonomiska, idémässiga och moraliska ansvaret, förklarar Stan och nämner Siriusprojektet som ett bra exempel. Alltsammans var Peter Lüttges idé; han hade brunnit för sin sak i många år och det var han som genomförde projektet. Inte ensam, men utan honom hade det aldrig blivit av.
    En annan besvikelse för RRR-teamet var Aktiasalen i Koittohuset. Salen är som bekant i Svenska kulturfondens ägo, men enligt Nina Gran blev inte nyttan för RRR så stor som man hade hoppats på. Renoveringen lyckades inte göra salen så attraktiv som många hade tänkt sig.
    - Och eftersom renoveringen blev så dyr vill man nu få pengarna tillbaka genom höga hyror. Men jag tycker att man gott kunde ha hyrt ut den gratis för att stöda finlandssvensk kultur under kulturåret. Finlandssvenska kulturprogram hade kunnat få disponera salen under ett år, säger Nina Gran.
    Ursprungligen var det faktiskt tänkt att Namnsdagskalaset skulle ha arrangerats här, vilket skulle ha inneburit ett regelbundet program varje vardag. Också Filippa Forsman är lite besviken på Svenska kulturfondens inställning till Aktiasalen.
    - Tanken var att Aktiasalen skulle bli ett levande vardagsrum under kulturåret, med utställningar och annat program, men de ville ha alldeles för mycket pengar för vår budget, säger Forsman.
    Även Maj-Britt Grönholm, medlem i RRR:s ledningsgrupp, kritiserar förvaltningen av Aktiasalen. Precis såsom Forsman påpekar hon att salen inte har blivit det vardagsrum som man tidigare talade om. Hyrorna är för höga, till exempel har vanliga ungdomsorganisationer inte råd att hyra salen.
    - Det har blivit business, inte kultur, säger hon.
    Pär Stenbäck vid Svenska kulturfonden ser däremot mycket positivt på Aktiasalens funktion.
    - I och med RRR-året blev salen inkörd, och vi fick ett nytt svenskt rum i Helsingfors. Jag såg den många gånger fylld med 300 människor, säger han.
    Världens största sillis blev inte av, men ett annat projekt som gick i samma banor fick stor uppmärksamhet och lyckades över förväntan. Det var FM i snapsvisor och landskampen mot Sverige. En så udda idé tände folk och journalister, inom RRR är man mycket nöjd med den insatsen eftersom den lockade förmågor som kanske inte tidigare hade engagerat sig i kulturåret.
    - Det var sådant som RRR var bäst på. Att skräddarsy projekt för mindre grupper. Projekt där vanliga människor kunde känna igen sig. Det görs ingenting för den här målgruppen vanligtvis, men inom RRR fanns allt från A till Ö, inte så storslaget, men det mesta fanns, och det var det som var det unika med RRR.

Och nu?
RRR-året var intensivt och många nya projekt uppstod. Men vad ska hända nu? Kommer RRR-året att ha en positiv effekt på lång sikt?
    - Visst, många enskilda projekt går vidare, säger en nöjd Håkan Mattlin, ordförande för styrgruppen.
    Han talar om samarbete mellan kultursekreterare och bibliotekarier, ett projekt som initierats av Sydkustens landskapsförbund. Och han påpekar att många finlandssvenskar i huvudstaden blev mera bekanta med de svenska rum som trots allt finns i staden.
    - Vi visade att det finns möjligheter till spontana kulturyttringar på svenska i Helsingfors, säger Mattlin.
    Också Nina Gran vill nämna nya samarbetsformer och nya arbetsmetoder (t.ex. producentmodellen som RRR hade) som ett konkret resultat av RRR. Ordet "nätverk" är också ett favoritord och här gäller det bland annat det stora antalet kvinnor som var involverade i Kvinnor i extas-projektet. Det är uppenbart att det samarbetet kommer att leva vidare i en eller annan form. På Svenska teatern uppger Yvonne Sundström (producent för Rötter) att många RRR-föreställningar från år 2000 tas upp på nytt och att några kommer att få indirekta fortsättningar. Vid Esbo stad berättar Annika Pråhl att staden tack vare det lyckade kulturåret nu har en större kulturbudget än innan kulturåret. Och hon är också säker på att många nya kontakter knöts mellan föreningar och aktivister som inte tidigare hade samarbetat.
    För RRR-tidningen fanns det också konkreta planer på en fortsättning. Redaktionsrådet planerade att utveckla RRR-tidningen till en månadsbilaga till Hbl som skulle vara starkt inspirerad av den klassiska satirtidningen Garm (1923-1953) och med betoning på reportage, kultur och skämtteckningar. Planen förföll dock (åtminstone i det här skedet) eftersom Hbl inte var villigt att bekosta tryckningen och distributionen, och eftersom konceptet inte väckte speciellt mycket entusiasm hos de tilltänkta finansiärerna (Svenska kulturfonden och Konstsamfundet).
    - Jag tycker att tidningen borde få en fortsättning, det skulle behövas en sådan bilaga med Hbl, säger Mattlin.

Sammanfattning
RRR aktualiserade den klassiska frågan om man ska satsa på "vardagskultur" eller "elitkultur". Konstellationerna är oftast de samma, om man förenklar kan man säga att "gräsrötterna" vill ha vardagskultur och "eliten" vill ha högkultur. I praktiken är det förstås mera komplicerat än så, och begreppen kan vara missvisande. Många anser i alla fall att RRR hade fått större medieuppmärksamhet och intresse på finskt håll om man hade gjort något spektakulärt. Å andra sidan är det klart att RRR:s styrka långt låg i det engagemang som arrangörer och publik på gräsrotsnivå uppbådade.
    Det finns också en viss kritik mot att RRR nästan uteslutande koncentrerade sig på finlandssvensk kultur, och man frågar sig om publiken och förmågorna räcker till. Motargumentet, att RRR:s mandat uttryckligen var att satsa just på finlandssvensk kultur, gör dock - igen - att diskussionen stampar på stället.
    Det fanns också konflikter mellan RRR och Kulturstadsstiftelsen, konflikter som egentligen var olösliga eftersom de berodde på olika val av grundstrategi. Konflikten var i alla fall inte så allvarlig att situationen helt skulle ha låst sig. Däremot kan man bara spekulera kring vad man hade kunnat få till stånd om samarbetet hade förlöpt smärtfritt.