På långresa med greven

Och det hände sig på den tiden ... att greven och grevinnan d´Osmonde tillsammans med en rumänsk tjänare ville resa från Vadsö vid Ishavet till Torneå. Man var nämligen på väg till Paris och ville pröva på ”Lapplands mest trafikerade väg”.
   En enkel match?
   Tja, året är 1879 och månaden är oktober och klockan är sex på kvällen. Med sig har man tre roddare och en finsk tidningskorrespondent när man äntrar en enkel roddbåt för att tillryggalägga den första etappen, femton kilometer rakt över en fjord i mörker.
   Så visst hade det funnits lättare sätt.
   Man tar sikte på en flammande ljuspunkt, en brasa, på andra sidan och finner där en liten fiskarkoja som man förväntar sig att ska erbjuda husrum. Och visst är fiskaren gästvänlig. Men greven och grevinnan finner kojan obeskrivligt motbjudande inuti. Så sällskapet fortsätter ro genom natten.
   Man vilar sedan upp sig i Näätämö. Nästa etapp är dock en nästan 50 km lång fotvandring längs stigar till Enare träsk. Ska grevinnans högklackade skor klara av den påfrestningen? Korrespondenten söker efter ändamålsenliga kängör i affärerna men hittar inga. Däremot lyckas han uppbåda några bärare för bagaget.
   Detta duger inte för grevinnan som lärt sig några strategiskt viktiga ord på finska:
   Tuoda hevosia! Tuoda hevosia!
   Ett dygn senare har ortsborna faktiskt lyckats uppbringa två hästar. Dyrt blir det.
   Nåja, nu har sällskapet utökats till två hästar och tio bärare, plus själva resenärerna. Rutten gå genom vild skog och upp och ner för bergsbranter. Grevinnan har ständigt två män på var sin sida medan en tredje leder hästen. Greven undrar upprepade gånger hur lång väg det är kvar. Grevinnans gummikappa och slöja rivs sönder mot grenar och kvistar.
   Man anländer till en skogsvaktarstuga där den förnämare delen av resekompaniet inklusive rumänen slår sig ner på lite hö i farstun. De övriga, plus tolv stycken vandrande fiskare, ligger ihopträngda sida vid sida i det lilla rummet.
   Skogsvaktaren erinrar sig om att han har en båt vid Enare strand och erbjuder sig att föra det fina sällskapet till mynningen av Ivalojoki. Väl framme blir det en kall natt. En brasa tänds och barrkvistar används som underlag vilket väcker grevinnans förtjusning. Hyvä! Hyvä! utropar hon. Korrespondenten och rumänern sover på var sin sida om det grevliga paret, alla fyra med revolvrar i bältet. Denna omständighet väcker munterhet bland de övriga i sällskapet; vad skall sådana föremål tjäna till i detta fredliga land?
   På morgonen dricker greven & c:o te som vanligt. De andra dricker kaffe.
   Ute på Enare träsk ror man i motvind och med hjärtat i halsgropen, stormen och dimman tilltar, sikten är noll. Greven täcker in grevinnans ansikte för att dölja vilken fara de befinner sig i. Alla skriker av förskräckelse. För att rädda livhanken måste de söka skydd vid en holme där de övernattar. Några dagar senare är man dock framme i Ivalonjoki och fortsätter roddfärden upp för floden, och sedan vidare genom ödemarken till Sompio by i Sodankylä. Ett lokalt får slaktas för att få mat.
   Nu har man elva bärare, en samisk vägvisare och tre hästar. Snöyra. Fjäll bestigs. Efter några dagar börjar provianten ta slut. Också greven och grevinnan tvingas knapra på rågbrödsskorpor.
   Dessvärre är isen på sjön som skiljer sällskapet från Sompio by isbetäckt, för svag för att bära människor, för stark för att forcera med roddbåt. På natten skakar greven och grevinnan av skräck då de hör vargarnas tjut från fjällen.
   Nästa morgon anländer äntligen proviant från byn. Det blir härsken fisk, som ändå smakar rätt så gott. Man traskar runt sjön genom halvfrusna kärr. Samtliga blir dyblöta och frusna förutom grevinnan som dras fram på kälke. Greven går ner i kärret så att halva kroppen sjunker in.
   I Sompio trollar ortsborna fram tolv renar och tre skjutskarlar, men det blir en synnerligen dyr affär för greven. Resan visar sig dessutom bli livsfarlig, emedan isen över allt är mycket svag. Grevinnan gråter av utmattning. Efter många om och men övernattar alla fullkomligt utmattade i en stugvaktarstuga i Petkula by.
   I Sodankylä kyrkby påträffas sedan den första personen på resan, handlare Bäckman, som grevparet kan kommunicera med (på tyska). Skjutskarlarna vill ha mera pengar. Greven betalar.
   Sedan fortsätter resan med renar, slädar och hästkärra till Rovaniemi, Kemi och slutligen anländer man till Torneå efter 26 dygn.
   Grevinnan drömmer redan om Paris.