Fakta nummer ett: När det ordnas Poetry slam, poesitävling, på svenska för första gången i Helsingfors finns det fyra betalande i publiken.
Fakta nummer två: En finlandssvensk lyriker kan räkna med att sälja sin bok i omkring hundra ex.
Fakta nummer tre: Det utkommer omkring trettio finlandssvenska diktsamlingar varje år.
Hur går detta ihop?
Svar: För att poeterna inte har resultatansvar.
"Poesi är som medicin, den borde säljas på apotek", sade den rikssvenska poeten Lars Forssell när han tog emot det ansedda Pilotpriset. Det var hans sätt att svara på anklagelserna om att litteratur överhuvudtaget och poesi i synnerhet inte är "lönsam".
Men kan man mäta nyttan med litteratur, i detta fall poesi, enligt de måttstockar som marknadsekonomin ställt upp?
I tidningen 90-tal frågar chefredaktör Madeleine Grive varför man ser på poesi som ett bruksföremål som måste ha en konkret funktion, som en sked eller en kam. "Den samtida levande kulturen rymmer ju oerhörda möjligheter att skapa ett mer humanistiskt samhälle men hur många politiker, företagare och andra i maktställning tänker på det i sin dagliga gärning?"
Jag bestämde mig för att söka upp dessa olönsamma poeter, de som åker snålskjuts på samhällets bekostnad. Ta reda på vad de sysslar med och varför de gör det.
För det finns folk som gör sig lustiga på poeternas bekostnad. Försäljningssiffror på hundra exemplar väcker munterhet eller rentav aggressioner bland människor som inte kan förstå varför poeterna ska hålla på med sin oproduktiva sysselsättning. I kulturkretsar däremot värderas och respekteras lyriken högt, men varför får man känslan av att den gruppen talar allt tystare?
Mitt emot mig sitter en ung man. Han talar lågmält, ögonen är fuktiga, orden abstrakta. Om jag frågade honom vad klockan är skulle han svara med en motfråga: vad är tid? Skulle jag undra vilka passioner poesi väcker hos honom, skulle hela karln som svar fatta eld. För poesi är allt. Uttryckssättet ovan allt annat.
- Kanske det är därför jag upplever mig som marginaliserad, för att jag känner mig främmande för den materiella verkligheten, säger Robert Henrik Paetau.
Han är 24 år gammal och debuterade förra året med diktsamlingen Enskildheter. Jag frågar honom varför han ville skriva en diktsamling, det är den där samma grundinställningen som spökar igen: vilken är nyttan med denna verksamhet, varför ge ut en diktsamling om "ingen" köper den, ja, helt enkelt: varför skriver du?
Paetau upplever det inte alls som en provokativ eller töntig fråga. Han nickar långsamt, funderar en stund, och två veckor senare ringer han upp mig på nytt för att precisera. Frågan låter kanske enkel men svaret handlar om grundläggande saker, och egentligen är svaret, säger han, "bortom alla resonemang".
- Jag ville skriva av mig, på sätt och vis är det alltså en egoistisk handling.
- Men mest handlar det om en personlig övertygelse som bottnar i att jag har en vilja till kommunikation, jag vill trotsa den distanshinna som finns mellan människor. Kommunikation är mitt nyckelord.
Han medger att han inte kan veta om denna kommunikation verkligen äger rum eller inte men att han har jobbat hårt för att via texterna försöka nå ut till läsaren.
- Ändå får det inte vara kalkylerat. Läsaren märker om man bara serverar en bricka med känslor.
Det är fortfarande inte ovanligt
att han vaknar mitt i natten
och lyssnar några sekunder; hon brukade
nämligen höra av sig alla möjliga tider
Han säger att han är medveten om att lyrik har fått en stämpel på sig att vara "elitistisk" eller "obegriplig", och han tycker också att lekfullheten kunde komma fram mera i finlandssvensk poesi. Men han vill också kasta bollen tillbaka till läsaren. En uppmaning om att man inte ska ge upp för snabbt, inte kräva omedelbar insikt.
- Om jag själv inte förstår en dikt brukar jag sätta mig ner och tänka: var är min brottsplats, vad vill jag forska i? Man måste läsa noggrannare, dikter har olika uppbyggnader, olika förlopp, om man inte kommer in i en dikt, kommer man kanske in i den nästa.
- Sök berättarrösten, sök humorn, sök allvaret. Se dikten som något levande, något organiskt, i stället för något stelt.
Efter att lyckoruset kring debutsamlingen - kritiken var god - lade sig har vardagslivets realiteter tagit ett strupgrepp om Paetau. Att vara ung finlandssvensk poet är ingenting man är på heltid, ingen betalar din lön, ingen köper dina böcker (som du dessutom får cirka nio mark per såld bok för). När jag frågar Paetau om pengar, hur han klarar sig, blir tonfallet sorgset, lidande.
- Jag blir bara deprimerad när jag tänker på pengar ... Det är någonting med samhället som är så fel, det är denna effektivitetsmentalitet, att allting ska vara maximerat, som är problemet. Därför tycker jag att diktsamlingar går emot samhällets trender, de motverkar den rastlöshet som många lider av, den rastlöshet som miljön omkring oss skapat.
Och han säger att han tidvis lider av det han kallar "författarsjukan". Många författare har vissa gemensamma drag, förklarar han, man är mottaglig för depression, man har en personlighet som är sårbar och man söker lindring i skrivandet.
(Det vore
praktiskt
att ha
skinn som en orm
bara skala av sig
lager efter lager
av sorg)
Han återkommer till detta ständigt, till pengarna och till psyket. Han säger att han försöker motverka att pengarna skulle styra hans liv, men att han inte heller vill isolera sig i ett "författarnas elfenbenstorn", utan tvärtom söka jobb, förtjäna sina pengar så som de flesta andra. Han har i alla fall lämnat in sitt andra manus och hoppas att livet ska ge honom möjlighet att få "leva i livsmod" utan att han ska känna sig utanför det samhälle han ändå är en del av.
Han säger också att han lider av den ensamhet det innebär att vara författare och han talar längtansfullt om tiden i författarskolan i Norge där man diskuterade varandras texter i grupp.
- Det är illa om författarens identitet blir liktydigt med ensamheten, säger - nästan viskar - han, sluter händerna och låter blicken vila på det kala cafébordet.
Och jag får ett intryck av att han talar om sig själv i tredje person.
Hur ser då förlagen på sina lyriker? Varför ge ut böcker som man vet att aldrig har en chans att gå på plus? Sånt får man sparken för i den stora världen. Faktum är nämligen att de finlandssvenska förlagen har en rätt generös inställning till poesin. Visserligen satsar man i praktiken ingenting på marknadsföring av diktsamlingarna, men man ger i alla fall ut dem. I Sverige och i stora delar av den övriga bokvärlden är klimatet betydligt hårdare.
Helen Svensson är litterär chef vid Schildts förlag.
- Vår uppgift är att sköta om litteraturen och kulturen - och lyriken är en del av den, säger hon.
Det låter vackert. Och det ÄR vackert. Men det handlar också om att Schildts, liksom Söderströms, har sin läromedelsutgivning som säker ekonomisk bas, att man helt enkelt har råd att gå lite back.
- Men det är en myt att diktsamlingarna skulle ge ett stort minus. Det handlar om små upplagor och med dagens tryckteknik gör det ingenting att man trycker bara några hundra böcker.
Hon undrar varför man skulle bestämma att just lyriken inte har ett existensberättigande. Visst är intresset litet, medger hon - men intresset finns.
Nya diktsamlingar recenseras så gott som alltid på kultursidorna i Svenskfinlands dagstidningar, men det är som om det inte skulle vara tillräckligt. Det svenska Helsingfors måste till exempel vara en av världens mest svårflörtade (eller bortskämda) målgrupp, eftersom många poeter ofta minns uppläsningar på betydligt mindre orter i Svenskfinland som lyckade tillställningar med mycket publik.
I Helsingfors däremot fanns det fyra betalande här om veckan då det i programserien Äntligen onsdag arrangerades Poetry Slam - en sorts poesitävling som fått kultstatus på många håll i Sverige - i Aktiasalen i centrala Helsingfors.
Elaka tungor säger att förlagen satsar på poeterna eftersom erfarenheten visar att många av dem förr eller senare går över till prosan. Att man genom att låta publicera så många debuterande poeter vill binda en eventuell framtida romanbästsäljare vid sitt förlag
- Det där är nog för spekulativt. Visst har det gått så ibland, men å andra sidan finns det renodlade lyriker också i Svenskfinland.
Det är i alla fall rätt vanligt att författare, som till exempel Anders Cleve eller Kjell Westö, debuterar med diktsamlingar och senare övergår till prosa. Svensson påpekar hur som helst att kriterierna för att bli publicerad alltid är de samma: själva diktsamlingen måste ha ett litterärt intresse. Förlagen kunde lätt ge ut dubbelt eller tredubbelt fler diktsamlingar varje år, säger hon, någon brist på inskickade manus finns inte.
Lyriken har en stark tradition i Svenskfinland och förebilder finns det gott om, från Edith Södergran och Solveig von Schoultz till Tua Forsström och Bo Carpelan. Att så många hoppfulla skribenter skickar in sina manus till förlagen bottnar i alla fall inte bara i traditionen.
- Det finns tydligen en lockelse i att skriva av sig i terapeutiskt syfte, och då blir det ofta i lyrikform - även om det har väldigt lite med lyrik att göra, konstaterar Svensson.
Ändå är det anmärkningsvärt att lyriken fortsättningsvis lockar så många unga skribenter, detta samtidigt som samhället i övrigt får sina kicks av internet och online, wap och interaktivitet, allt som bottnar i en strävan efter snabbhet och direkthet och kanske också ytlighet. Men kanske det är just därför?
Svenska folkskolans vänner arrangerar varje år en skrivtävling för unga förmågor, Arvid Mörne-tävlingen, som vartannat år gäller noveller, vartannat år poesi. Och nu är det inte så att man ena året får in tusen noveller och nästa år tio dikter. Egentligen tvärtom. Ända sedan starten 1987 har lyriktävlingen varit betydligt populärare, och i år (vinnaren offentliggörs i maj) fick man in bidrag från 134 olika skribenter. Väldigt många av våra yngre poeter har blivit prisbelönade i Arvid Mörne-tävlingen genom åren, och SFV har inga som helst planer på att slopa tävlingen. Inte när man vaskat fram namn som Mårten Westö, Carina Nynäs, Hanna Illander, Thomas Brunell, Robin Valtiala, Ann-Louise Gammelgård, Sanna Tahvanainen, Robert Paetau ... och Catharina Gripenberg.
Vi sitter i hennes lägenhet i Kronohagen. En papperspåse med tomma vinflaskor står på golvet, hurra, tänker jag, äntligen lite vin och poesi och bohem och kliché och kliché. Men hon skjuter omedelbart ner mina teorier.
- Jag är egentligen bara en vanlig studerande som råkar skriva poesi, säger hon och rycker på axlarna, och tillägger: att leva ett bohemliv som ett självändamål håller inte i längden.
Gripenberg gav i fjol ut sin första diktsamling, På diabilden är huvudet proppfullt av lycka, som fick ett entusiastiskt mottagande. Hennes direkta tilltal fick mången kritiker att tro att hon kommer att tilltala en yngre generation och nå målgrupper som kanske inte annars bryr sig om poesi. Hon har också väckt uppmärksamhet för den show som hon bjuder på när hon uppträder med sina dikter. Gripenberg är uppvuxen i Jakobstad och är kanske ett större namn i Österbotten än i Helsingfors, där de forna klasskamraterna försöker gissa sig till vem som är vem i hennes texter.
- I Jakobstad läser de mina dikter som en biografi, på annat håll som litteratur, skrattar hon. Det har hänt att någon gammal pojkvän undrat om det är han som är med i någon viss dikt ... då kan det bli lite knepigt, antingen skojar jag bort det eller så säger jag att visst, exakt så är det.
- Människor inser inte att jag också hejdlöst ljuger och hittar på i mina dikter.
Hon säger att hon med sin debutbok ville försöka ta in självironi och humor, något som hon, liksom Paetau, saknar inom finlandssvensk lyrik.
ord-onanister är vi allihopa
allihopa
allihopa
jag med
Ett annat utmärkande drag är att Gripenbergs dikter rör sig i gränsmarken mellan prosa och poesi, det är klara berättelser, flödestexter - med fri högermarginal. Och när jag undrar varför hon skrev sin bok är det egentligen ingenting som behöver ältas: "det var en text som måste ut" förklarar hon. Ingen värld som skulle räddas, det var bara en text som måste ut.
- I dikten finns ett "här och nu", en spontanitet, som kanske inte finns i prosan, därför råkade det bli en diktsamling den här gången. Den här formen var enklare för mig och därför också mera tilltalande, fortsätter hon.
Debutsamlingens tyngdpunkt ligger i de tokroliga tonårsåren där texten allt som oftast utmynnar i den plötsliga insikten om att nu vara en ung kvinna. Det är popkultur och nittiotalet som flimrar förbi, eller som Gripenberg själv förklarar: när hon träffar någon okänd person på en fest och om någon presenterar henne som poet börjar den nya bekantskapen omedelbart med litteratursnack.
- Människor är positiva och intresserade. Men de tror också att en poet inte kan snacka om ... om ... om Red Hot Chili Peppers till exempel.
Men vilken är då poesins uppgift i samhället? När marknadskrafterna vrålar sitt "VAD GÖR NI FÖR NYTTA?", hur lyder då svaret?
- Poesin kan fungera som ett rött stoppljus mot fördumningen i samhället. Visst tycker jag att det kan vara skönt att äta choklad och ligga i sängen och se på tv, men dikt och annan konst kan rädda unga människor, få oss att ifrågasätta, få oss att fundera kring saker och ting.
Hon är också övertygad om att allt skulle gå "åt helvete" om marknadskrafterna fick bestämma helt och hållet över litteraturen, eftersom all smalare litteratur i så fall skulle försvinna.
Men eftersom Gripenberg själv flera gånger påpekar att det inte är en självklarhet att hon ska skriva lyrik resten av livet - filmmanus, journalistik, tv, caféverksamhet, allt är möjligt - och eftersom hennes debutbok fick ett så gott mottagande är det inte otänkbart att man på förlaget gärna skulle se en roman eller novellsamling nästa gång.
- Visst har någon från förlaget någon gång undrat om jag inte tänkt skriva prosa, men inte mer än det. Det är klart att också jag vill sälja bra, men det skiter sig om man försöker flörta med försäljningssiffror. När allt kommer omkring kommer allting inifrån en själv, man skriver det man måste.
Ett skepp kommer lastat med flickdrömmar
Havet är rosenrasanderosa och vågorna spetskantade
Jag förankrar i den blå lagunen
Förut skrapade jag skinn/dreglade jag saftisar/
trallade jag med Lill-babs & Wooffisarna
på min barndoms eviga bilsemester
i min barndoms eviga bilbaksäte
Nu passionerar jag i en Range Rover
Förut bodde jag med vitlöksfamiljen i joggingdräkt
på Scandic hotell i SkellefteåPiteåSundsvallÖrnsköldsvik
Nu tömmer jag mini-baren på whisky
Förut grät jag när pappa rökte cigarr på julafton
Nu blir jag erotisk när cellisten tänder en Benson&Hedges
Förut trodde jag att du var en flicka
Nu har jag gömt mej i din förhud
Anne på Grönkulla onanerar i visthusboden
Och jag har fått könshår
när det stormarnär det stormarnär det stormar runtomkring, HEJ
Gripenberg har ingen förståelse för folk som tycker poeter är privilegierade som "får" syssla med sånt som de vill. Utan omsvep säger hon att huvudsaken för henne i livet är att det hon gör ska vara roligt, det må sen vara att skriva lyrik eller undervisa i litteratur.
- Jag borde kanske oroa mig för min ekonomiska situation men jag gör det inte, det gör däremot mina föräldrar ...
I och för sig smällde det nyligen till på Gripenbergs bankkonto då hon fick ett pris av Svenska litteratursällskapet för debutboken. Priset - 20 000 mark - blev räddningen, eftersom pengarna gör det möjligt för henne att skriva på sommaren och förhoppningsvis förr eller senare publicera en ny bok.
- Men de flesta författare har jättelite pengar, det är inget att vara avundsjuk på, säger hon bestämt.
Paetau och Gripenberg. Ett exempel på två unga förhoppningsfulla poeter vars namn vi troligtvis kommer att stöta på i framtiden.
Men var finns då livsvisdomen? Erfarenheten?
Kanske den finns i Hagnäs? I ett källarrum med ett slitet brädgolv? Där en dammsugare från femtio- eller sextiotalet vilar i ett hörn?
Varför inte. Mauritz Nylund är född 1925, han är en poet som aldrig gjort speciellt mycket väsen av sig i offentligheten, även om hans sammanlagt nio diktsamlingar rönt stor uppskattning. Han vet det som yngre poeter bara har börjat ana.
- Det är omöjligt att leva på poesi i Svenskfinland. Språkområdet är för litet. Min fru brukade säga att visst kan familjen leva på Mauritz poesi - men bara en månad i året.
Som många andra lyriker har Nylund gjort översättningar, undervisat och levt på stipendier. Dessutom hade han ett halvtidsjobb som kultursekreterare vid Författarcentrum tills han pensionerades 1988, nu hör han till de lyckliga som får statens konstnärspension.
Han medger att han någon gång för länge sedan inbillade sig att det skulle gå att vara en typ av frilansande kulturarbetare, men att det helt enkelt inte gick och att han därför sökte sig till halvtidsjobb. Dessutom tycker han att det är fel att tänka sig att skriva poesi som ett heldagsjobb. "Dikterna dyker upp när de dyker upp" säger han. Dessutom poängterar han att han är långsam att skriva, vilket man inte ska vara som frilansare eftersom betalningen aldrig motsvarar arbetsinsatsen.
Nylund, en barfota helsingforsare, är ovanlig eftersom han skrivit dikter både på svenska och finska, till och med så att dikterna finns på bägge språken i en och samma bok. En stor del av hans umgänge sker på finska och i den obskyra boken Wiinan kauhistuksen ylistys (1967) av Pentti Saarikoski och Jorma Ojaharju finns en anekdot där "tunnettu suomenruotsalainen runoilija Mauritz Nylund" frågar ut sin bordskamrat, Juhani Harju, på krogen.
Nylund är boxningsexpert och försöker komma på en fråga som Harju inte kan svara på. Det röks och dricks vodka i kopiösa mängder. Timmarna går. Varje fråga har fått rätt svar och Nylund är vid det här laget en desperat man. Slutligen lyser han upp och ställer den ultimata frågan: nämn den kända finländska författaren som boxaren Elis Ask mötte år 1949 på Sveaborg.
Harju vet inte svaret och kastar fram en slumpmässig gissning, varefter Nylund triumferande utbrister:
- Nej, rätt svar är Mauritz Nylund.
Nylund skrattar gott åt anekdoten som han aldrig läst tidigare, själv minns han bara att han en gång tentade Hbl:s filmrecensent Hans Sundström just på samma sätt.
Eftersom Saarikoski kommit på tal innebär det att jag på ett naturligt sätt kan styra in samtalet på författarskapet, drickandet och bohemlivet. Jag menar, dagens poeter verkar så himla duktiga och beskedliga. Visst var det värre förr?
- Det är nog i hög grad en myt, försöker Nylund. Och så kommer han med en intressant teori:
- På 60- och 70-talen flockades det alltid en massa icke-författare kring författarna. Dessa gäng satt på krogen dagarna i ända. Författarna själva däremot satt på krogen bara då de kopplade av från skrivandet och då fick man lätt vrångbilden av att de inte gjorde något annat än söp.
I själva verket välkomnar han den yngre generationens syn på författarskapet; det är ett yrke, man kan och ska leva ut bohemeriet på sidorna i stället, menar han.
- Ju mer bohemeriet har med supande att göra desto mindre skrivande blir det, hälsar han till våra yngre poeter.
Nylund tycker också att man också ska komma ihåg att det samhällssponsorerade stipendiesystemet har gjort livet lättare för många författare, det var värre förr, påpekar han.
Hur många hundar
har jag inte överlevt
hur många katter
kor och hästar?
Hur många människor?
Hur många år
har jag inte överlevt.
Barndomen, ungdomen
medelåldern
har jag överlevt.
Nu väntar jag på ålderdomen.
Fyra väggar
har jag kring mej.
Framför mej
ett fönster ut mot vägen.
Inom mej
vissheten om socialismens seger.
De håller mej vid liv.
- Ha ha ... det blev ju inte riktigt så, säger Nylund och rodnar eventuellt en smula då dikten jag lever från 1984 kommer på tal (i samlingen en dag tittade jag på dej genom ett förstoringsglas).
Jag undrar om han skulle skriva den på nytt i dag.
- Eventuellt för att retas med folk, svarar han.
Trots att Nylund alltid haft en kåserande underton i sina dikter representerar han också den politiserade poesi som dominerade på 70-talet. Absurt nog känns dikterna uppiggande i dag just på grund av den totala trendlösheten. Men för Nylund är ideologier inga trender. De består. Han säger att samhällsutvecklingen oroar honom. Att attityden till folk som har det sämre förvärras hela tiden, att man nu prioriterar de starka, de som kan arrangera sina egna liv.
- Just det som socialismen i tiderna kritiserade kapitalismen för.
Han har inte heller någon svårighet att tillämpa argumentationen på allmänhetens inställning till poesi. Han frågar sig om det ens är nödvändigt att dikter ska ha en stor läsekrets. Han säger att det inte är något fel om man skriver för få, att läsarna kan dyka upp senare (liksom för modernisterna) och att kvalitet ibland kan ersätta kvantitet.
- Att framgång i samhället mäts i pengar, makt och - när det gäller litteratur - i antal sålda exemplar är ett fattigdomsbevis, menar han.
Jag öppnar det vänstra
radikala ögat
och plirar.
Det högra
konservativa
vill inte öppnas.
Det blundar igen.
Jag ligger som jag bäddat
lever i det förflutna
sover i det närvarande.
I det tillkommande vaknar mina barnbarn.
O tuppar i Åboland, Nyland och Österbotten
i traditionens namn
anklagar jag er
för ofinlandssvensk verksamhet.
- Här ville jag vända på kakan och visa att vänsterideologin egentligen var sant finlandssvensk, säger Nylund om dikten tagen ut diktsamlingen Ofinlandssvensk verksamhet (1965).
Men något här stämmer inte. Paetau, Gripenberg och Nylund representerar olika personligheter och olika litterära stilar, visst är texterna mångbottnade men inte kan man påstå att de är svårförståeliga. Var är då all denna påstådda elitism? Denna obegripliga litteratur?
Agneta Enckell har fått ta en och annan stöt för sitt "elitistiska skrivande". Hon har gett ut fem diktsamlingar och var kandidat för Finlandiapriset år 1991. Poeten och kritikern Ralf Andtbacka betecknar i en överblick över finlandssvensk poesi i 90-tal hennes poesi som ett avståndstagande från den "ibland olidligt trosvissa och politiserade poesi" från 60- och 70-talet, och samtidigt som "en reaktion på den ideologiska och retoriska likriktning som präglat det finländska samhället under de senaste åren, i hög grad beroende på de rovkapitalistiska värderingarnas allt starkare dominans".
Enckell har också engagerat sig för poesins sak och i samband med att hon deltog i en europeisk poesikonferens i Maastricht i höstas skrev hon en rapport om de finlandssvenska poeternas situation.
Hon har alltså funderat på saken.
- Det verkar som om poesin är på tillbakagång i Europa, åtminstone i väst. Jag fick till exempel höra om fall där författarna måste betala för att förlagen ska ge ut deras böcker, säger Enckell.
- Och här hemma hör jag allt oftare hur människor säger: "egentligen tycker jag inte om poesi". Det finns ett motstånd mot det som kräver lite ansträngning när det gäller att ta emot konst i olika former, motstånd mot till exempel självreflektion, djup och intellektualitet.
Vad bottnar då problemet i? Om människor inte förstår poesi, vems är då felet?
- Det handlar inte så mycket om att "förstå", det handlar om att kunna ta emot. Inte "förstår" jag heller musik - ändå lyssnar jag. Det är som om man trodde att det finns några hemliga koder som måste knäckas. Förståelse av poesi kan liknas vid förståelsen av en dröm, du anklagar inte din dröm för att vara "svår", det är inte relevant om den är svår eller inte. Det handlar också om koncentration och närvaro, i sig själv.
ibland förvånas glad, med det som ingen
tillhör
motorljud och hjärta över vattnen, fåglars
skri, är en tystnad -
ansiktet sprids ut av en
ny vind, över sommaren som en
snap-shot,
det är bilden där du inte vistas,
det är bilden du stiger in i och
stiger in i,
(ur samlingen åter, 1994)
Enckell upplever ett utanförskap, eller inre exil, en känsla att befinna sig i samhällets marginal, på gott och ont. Hon säger att det känns som om det mesta hon står för i sitt arbete har blivit skällsord på tidningssidorna och hon ställer sig skeptisk till mycket inom kulturjournalistiken idag.
- Erik Beckman, svensk författare, uttryckte något som jag tycker stämmer om dagens trend: något om att falsk folklighet numera är detsamma som liberal kommersialism. Dagsjournalistiken, det gäller också kultursidorna, förhåller sig tyvärr ganska okritisk till den ekonomiska och politiska styrningen av trenderna idag. Det kan verka förödande på de olika konstformerna om det, tillspetsat sagt, till exempel är de kommersiella lagarnas "utbud och efterfrågan" som bestämmer vad som skall synas på kultursidorna.
Och hon talar om den ekonomiska osäkerheten, om att hennes tvååriga stipendium tar slut vid årsskiftet, om att hon inte har en aning om vad som ska hända sen, ekonomiskt, eftersom hon har ansvar för sin elvaåriga son, tillsammans med fadern som också är fri konstnär, om att inställningen till poesi har hårdnat betydligt sen hon debuterade 1983, och när hon säger så kan man inte låta bli att undra varför hon fortsätter, många skulle ha gett upp för länge sen och sökt jobb på Nokia.
- Hmmm, det låter kanske patetiskt, men det här har blivit mitt liv, det här är mitt sätt att tänka, att förhålla mig i tillvaron.
Och så undrar om det kanske är dags att ge upp. Att omskola sig.