Foto © Cata Portin
Blott några sekunder räcker. När jag ser Cliff Williams, Phil Rudd och Malcolm Young på storskärm – där varje näshår och respektfull rynka ärligt och uppriktigt blottas – förstår jag helt plötsligt vad allt egentligen handlar om.
Blixt-och-dunder-gubbarna är ute på bildningsturné. De bildar oss, de uppfostrar, de förvaltar ett kulturarv och för det vidare. Från farfar till far till son. Himmel och pannkaka, det är ju precis som i sången: Två timmar med fabler, melodier och fräckisar från en svunnen tid.
Farfar tog mod till sej och bockade käckt,
se'n dansade paret två timmar i sträck.
Kurtisen som följde den var knappast fräck,
man kysstes bak' närmsta häck.
Så gick det till när farfar var ung / när farfar var ung…
AC/DC gästade alltså Olympiastadion i Helsingfors i onsdags (17.6.2009). Mannen med mikrofonen och ett enda manér, han heter Brian Johnson. Han är 61 år och därmed äldst i gänget. Typen med gitarren och de något styva – men heroiskt sprattlande – benen är yngst. Han är 54 år.
De tre andra, de är hjärnan och rytmen och grunden. Killarna påminner mig om den rörradio jag har i vardagsrummet, vilket är helt rationellt eftersom de är lika gamla. Moderna musikprylar kommer och går, men snart 55-år gamla radioapparaten Grundig Hi-Fi Zauberklang består och bjuder på en ojämförbar bas och skärpa.
Precis som sina tidsfränder Malcolm, Phil och Cliff.
Cliff visar emellanåt sitt fejs bakom det långa gråa håret. Det fullkomligt flegmatiska ansiktsuttrycket skvallrar om att han sedan senhösten spelat allt detta 86 gånger i USA och Europa – och att han har 37 spelningar kvar. Lägg sedan till typ tvåtusen konserter utspridda över trettio år så börjar man förstå vad ordet rutin kan innebära.
Och just det visade AC/DC upp för de finländska fansen i onsdags. Så mycket rutin, så mycket löpande band – men så otroligt proffsigt förpackat.
För i en modern värld är förpackningen nästan allt.
Foto © Cata Portin
LyckotårarNär publiken tänder riktigt hysteriskt på allvar i den femte låten, Dirty Deeds (Done Dirt Cheap), rinner en liten lyckotår ner för mina kinder. Jag skämtar inte. Nyligen var det ju fotbollsförnedring mot ryssarna här på samma arena. Men nu är det fest, skratt och träffsäker poesi:
If you're havin' trouble with the high school head
He's givin' you the blues
You wanna graduate but not in his bed
Here's what you gotta do...
Det är Brian som ger svaret, för det är Brian som är festprissen och också den enda som ler på scenen. För min del skulle han så gärna få vara ännu mer lekfull eller spontan. Men det löpande bandet har sina begränsningar.
I introt till The Jack kommer Brian och Angus i alla fall i gång i en intellektuell dialog mellan röst och gitarr och vi älskar det. Och mer imponerande blir det i världens populäraste stripshow som också är den mest inövade – men som ser så spontan ut att man finner sig själv hurrande och skrattande till 54 årige Angus som trotsigt blottar sitt späda och håriga bröst.
Så gör proffsen, mina vänner, så gör proffsen.
Kavajen strittar
Jag sitter bland det finare folket på A-läktaren och sneglar avundsjukt på gänget längst fram som ledigare kan ta ut svängarna. Det finns nog inget band i världen som till synes apropå ingenting kan bjuda på låtar med den intensitet, svett och drägel som Hells Bells, Shoot to Thrill och War Machine står för. Det är nu grunden byggs upp för finalen.
Redan före konserten inleddes har jag spanat in två typiska representanter som ska fungera som värdemätare. Värdemätare på om AC/DC:s bildningsbudskap faktiskt går hem i praktiken.
Snett till vänster sitter farsan med sin typ elvaårige son. Pappan knapprar på sin mobil, junior äter popcorn. Framför till höger sitter kavajnissen som kanske är 34 år gammal och ser flegmatisk och fyrkantig ut, eftersom han antagligen suttit framför en dator tolv timmar per dag sen förra sommarlovet.
Vilken effekt har 119 minuter av AC/DC på denna målgrupp?
Först ute är pappan. Han sitter visserligen, men han börjar sjunga med, det är ungdomen som rasslar förbi, mobilen är borta. Junior äter fortfarande popcorn, men högra benet håller takten. Men mot slutet, i TNT, hänger till och med en härdad elvaåring till nuet. Han ställer sig upp och ropar för full hals till en låt som farfar skrev för nästan 35 år sedan. Oi! Oi! Oi! TNT! Oi! Oi! Oi! och jag tvingas för andra gången denna kväll torka bort några lyckotårar.
Än kavajkillen då? Redan efter några låtar trotsar han det återhållsammare finare folket, han ställer sig upp, han spelar luftgitarr. Med kavaj på.
Efter War Machine försvinner han plötsligt. Va? Har han fått nog?
Nej han återkommer iklädd vit AC/DC-skjorta, han slänger kavajen över stolen. Och festar sedan loss totalt.
Det är frihet, mina vänner, det är frihet.
AC/DC är Rocken
En stadionkonsert är mäktig på sina sätt, men någon borde ändå straffas för att man inte fick AC/DC till stan under första delen av turnén i vintras. Inomhus hade ljusshowen och intimiteten varit av en helt annan kaliber. Men inte för att man skulle tacka nej till en version av Let there be Rock som pågår i 18 minuter och 44 sekunder.
För just så länge kämpar sig Angus igenom detta extatiska mantra där gitarrsolot ges på en plattform mitt i publiken. Och där, äntligen, slänger han sig också ner på marken, han snurrar lite runt. Och fingrarna, de slickar fortfarande gibson-gitarren med en imponerande kvickhet, och det här blir också konsertens klimax: Angus speglad på storskärmen mot Helsingfors harmoniska kvällshimmel.
Visst. Brian är glädjemaskinen som hållit publiken igång så här långt, men Angus vill och ska vara den (osannolika) hjälten. Och medan Let there be rock pågår blinkar ögonblicksbilder av bandets skivpärmar på skärmarna. Budskapet är klart, det är AC/DC som är Rocken i Let there be rock liksom i sista hälsningen For those about to rock (we salute you).
Det är propaganda, mina vänner, det är propaganda.
Men jag tror vi svalde varenda smula.
Hungry for more? Gå tillbaka till temasidan där det längst ner finns länkar till mina tidigare AC/DC-texter. Eller besök den bästa AC/DC-sajten på nätet.