|
|
|
Inrikesminister Heikki Ritavuori |
Tisdagen den 14 februari 1922. Klockan är lite över fem på eftermiddagen. En stilig mustaschprydd 41-åring stiger ut ur Riksdagen i Heimolahuset på Berggatan och styr stegen mot Esplanaden och hoppar på en spårvagn. Vid Nationalmuseet tar han tag i sin gula portfölj och stiger av. Han vinkar till sin kamrat i spårvagnen, och börjar promenera västerut.
Funderar han på den spända situationen i landet? Grubblar han på hur de röda och de vita någonsin ska kunna försonas? Eller funderar han på frun Katri och på middagen som väntar på honom hemma på Nervandersgatan?
Ingen vet. Inte ens Uusi Suomis huvudredaktör, doktor Nevanlinna, som också stigit av spårvagnen vid Nationalmuseet och nu promenerar cirka trettio steg bakom mannen.
En och en halv timme tidigare, på ett annat håll i staden: Affärsmannen Ernst Tandefelt sitter på sitt favoritställe, Café Esplanad. Han sitter ensam vid sitt bord, men ett cafébiträde skall senare insistera att han också umgicks med apotekaren Oskar Jansson vid ett annat bord.
Tandefelt går ut ur caféet på Norra Esplanaden, promenerar mot Svenska teatern och hoppar in i en droska vid Skillnadstorget utanför teatern. Det blir chaufför Söderström i bil nummer 705 som plockar upp Tandefelt.
Tandefelt vill bli körd till Dagmarsgatan 5 i Tölö, och vill att Söderström ska vänta på honom i cirka en timmes tid, och säger dessutom att Söderström ska vara beredd på att köra med hög hastighet genom Djurgården till Hagnäs torg när han återvänder. Söderström blir misstänksam och säger att han inte vill befatta sig med sprit- eller tjuvgods, varefter Tandefelt lugnande försäkrar att han kommer att återvända utan några suspekta lådor eller paket. På Söderströms begäran ger Tandefelt 50 mk i förskott, i Tandefelts plånbok skymtar Söderström dessutom en tusenmarkssedel.
Därefter försvinner Tandefelt, men en stund senare ser Söderström honom igen - han har kilat in mellan den mustaschprydda mannen som steg av spårvagnen och redaktör Nevanlinna. Tandefelt ger Söderström en egendomlig blick som Söderström inte förstår innebörden av.
Mannen, Tandefelt och Nevanlinna svänger in på Nervandersgatan, efter dem följer ytterligare professor Uuno Sirelius och till sist Gerda Ryti, finansministerns fru. Precis när mannen kommer fram till trappingången vid Nervandersgatan 11 A rusar Tandefelt fram, ställer sig blott en meter från honom, försöker dra upp någonting från fickan men - PANG! - ett skott brinner av innan han ens fått fram sin Coltpistol ur fickan, han träffar sig själv i låret, men sedan misstar han sig inte en andra gång: PANG! PANG! PANG! Tandefelt avfyrar tre skott omedelbart efter varandra, samtliga träffar mannen bakifrån, ett genomborrar hjärtat och de två andra vänstra lungan. Mannen faller ihop utan ett ord, han är döende ... men vem är han?
Det är Finlands inrikesminister! Heikki Ritavuori! Framstegspartisten, den liberale Ritavuori, en av landets främsta unga politiska förmågor! Ett politiskt mord mitt i Tölö!
Tandefelt flyr platsen med haltande ben längs Nervandersgatan mot Cygnaeusgatan, tätt följd av Nevanlinna som jagar honom och skriker "ottakaa roisto kiinni!". Då stannar Tandefelt, vänder sig om, höjer pistolen mot Nevanlinna, men fyrar inte av. Istället utbrister han att han inte vill förneka sitt brott, att han utfört "folkets vilja", varefter han försöker springa tillbaka till platsen där Ritavuori ligger, för att sedan via trappan, innergården och portgången komma ut på Dagmarsgatan där droskan och chauffören Söderström väntar. Men Nevanlinna och lagerarbetaren August Wickström, som råkar befinna sig på platsen, griper Tandefelt inne i trappan och tar ifrån honom pistolen. När Wickström säger till Tandefelt att denne inte kommer att komma undan svarar Tandefelt lakoniskt:
- Det gör inget. Jag har nog varit fängslad förut.
Gerda Ryti, som känt igen den döende mannen, ropar till Söderström att han omedelbart ska köra fram sin bil. Minister Ritavuori lyfts in i bilen och Söderström kör med ilfart till Kirurgiska sjukhuset. Men det är redan försent. Ritavuori dör i bilen.
- Det är egendomligt, men som barn led jag inte av att ha den pappa jag hade. Ingen mobbade mig, ingen antydde ens någonting, säger Olof Tandefelt, 78 år senare.
Han är Ernst son och var drygt ett år gammal då Ritavuori mördades.
Kanske det var Olofs mors, Ruths, förtjänst att saken tystades ner? Inom familjen och i vänskapskretsen förbjöd hon nämligen all diskussion om det skedda. Olof minns inte att saken skulle ha diskuterats en endaste gång, det inträffade var bara ett faktum, någonting som bara fanns där, men ingenting som måste ältas.
- Min mamma var naturligtvis kolossalt besviken på honom, på vad han gjort och på konsekvenserna för deras äktenskap, säger Olof Tandefelt.
Senare, år 1937, begärde hon också skilsmässa, antagligen för att hon inte ville att Ernst skulle ha för mycket med familjen att göra. Olof minns att han ibland besökte Ernst i Nickby, och att Ernst ibland besökte familjen på Skatudden - men umgänget var ändå rätt sporadiskt. Ernst dömdes till "livstids tukthus och förlust av medborgerligt förtroende för alltid" i maj 1922, men Högsta Domstolen lindrade straffet till tolv års tukthus plus förlust av medborgerligt förtroende i femton år. Han släpptes i slutet av 1931, men togs in på Nickby mentalsjukhus där han satt fram till 1936. Sedan bodde han som en fri man i Sibbo fram till 1946 då de anhöriga på nytt fick in honom på Nickby, även om han in i det sista insisterade på att vara mentalt helt frisk. Han dog 1948.
Vilket var då motivet? Teorierna är många och med jämna mellanrum dyker det upp inlägg i debatten. Den gängse uppfattningen är att Tandefelt bar på ett djupt rysshat och dessutom åtminstone tidvis inte var vid sina sinnens fulla bruk. År 1916 planerade han och några andra att spränga de ryska pansarfartyg som låg i Helsingfors i luften, men någon angav honom och han greps innan attacken kunde genomföras. Han fängslades och torterades av ryssarna i Skatuddens fängelse, men det sägs att han aldrig yppade namnen på sina meningsfränder. Under denna period försökte han vid flera tillfällen begå självmord, och skadades svårt. Efter fängelsevistelsen vårdades han också vid Stengårds sinnessjukhus - där han träffade sjuksköterskan Ruth Mattsson som han senare gifte sig med.
I början av 1920-talet eggades han upp av skriverier främst i Hufvudstadsbladet där man såg Ritavuoris försök till försoning med de röda närmast som förräderi mot fosterlandet. Det cirkulerade många felaktiga rykten angående Ritavuoris linje och uppenbarligen var det detta som fick Tandefelt att gripa till vapen. Utifrån de (ibland lögnaktiga) anklagelserna mot Ritavuori i tidningspressen ansåg Tandefelt nämligen att Ritavuori var farligare än bolsjevikerna och under rättegången vek han inte en tum:
- Herr Ritavuoris verksamhet var sådan att samhället måste tillgripa nödvärnsrätt.
- Det är ju ministern jag sköt, inte personen.
Att en svenskspråkig adelsman utfört mordet utnyttjades givetvis av den upprörda finska vänsteropinionen. I den svenska pressen förekom det däremot flera vittnesmål om Tandefelts bristande mentala hälsa. En hyresvärd på Skarpskyttegatan redogjorde för hans nervösa beteende, för hans suspekta valutaaffärer, för hur han på ett maniskt sätt knäppte bort icke-existerande dammtussar från sina kläder och så vidare. Direkt efter mordet uttalade den kände konstnären Heikki Tandefelt sig om denne sin pappas halvbror genom att konstatera att han "alltid varit släktens sorgebarn" och att hans rysshat, efter inbördeskriget även kommunisthat, varit mycket hätskt som en följd av tortyren:
"Ernst Tandefelt har i minister Ritavuori sett en beskyddare av vänstersocialisterna, och då han anser dessa stå i förbund med landets fiender, har han trott sig utföra en fosterländsk handling genom att skrida till sitt hemska brott, varför jag för min del betraktar honom som en vilseförd person, vilken såsom ett barn oförståndigt utfört det, vartill han på sätt eller annat blivit ledd."
Men slutklämmen lyder:
"I ingen händelse kan jag anse honom vara en ohederlig och moraliskt förfallen individ."
Allmänt taget ansåg man alltså att det var ett mord utfört av en enskild vilseledd person.
Men för alla som älskar konspirationer finns det ett helt annat alternativ.
I själva verket var attentatet en sammansvärjning, där Tandefelt bara råkade vara "rätt man på rätt plats". Tuomo Silenti skrev 1977 en lång artikel i Helsingin Sanomat, utifrån sin pro gradu i samma ämne, och kom fram till att de påståenden som Tandefelt själv år 1927 presenterade i flera brev till justitiekanslern i själva verket kunde stämma. Enligt Tandefelts vittnesmål var det apotekaren Jansson (som Tandefelt träffade på Café Esplanad någon timme före mordet) som värvat honom att utföra dådet. Jansson gav honom instruktioner samt den tusenlapp som Tandefelt hade i sin plånbok då han greps. Men hjärnan bakom det hela var chockerande nog generalmajoren Paul von Gerich, som regeringen avsatte som chef för Helsingfors skyddskårsdistrikt sommaren 1921. Enligt Tandefelt hade von Gerich en militärkupp i sikte. Ursprungligen hade man planerat att mörda president Ståhlberg, men den planen stoppades av högsta ort. Dessutom var en viss Selim Colliander, ingenjör, med i bilden, enligt Tandefelt den person som pekade ut Ritavuori för honom.
Silenti pekar på många detaljer som talar för konspirationsteorin. Såväl Jansson, Colliander som von Gerich förnekade att de någonsin hade träffat Tandefelt. När Tandefelt gav vattentäta bevis, bland annat genom att beskriva hur deras respektive hem såg ut inifrån, mindes de plötsligt att de hade träffat honom. Men de blånekade givetvis varje koppling till mordet. Colliander sade till exempel att han befunnit sig på affärsresa i Viborg samma dag som Tandefelt påstod att han hade pekat ut Ritavuori. Men varför kunde Colliander inte uppvisa några som helst bevis, varken resebiljetter, vittnen eller kvitton, från denna mystiska affärsresa?
Varför ringde apotekaren Jansson till caféinnehavaren morddagen och förbjöd honom att berätta för polisen att han och Tandefelt samtalat?
Hur kommer det sig att en man i en barberarsalong vid Porthansgatan på morddagen segervisst yttrat att Ritavuori kommer att skjutas i dag vid femtiden, och om han inte skjuts kommer Mannerheim och sköter resten? Enligt Silenti bekräftade flera vittnen berättelsen.
Hur kommer det sig att Tandefelt den 11 februari, dagen efter att Colliander ska ha pekat ut Ritavuori och gett honom mordvapnet, stolt visade upp sin nya Colt på en brandkårsfest på Drumsö?
Och vilka krafter stod bakom "penninginsamlingen" till förmån för Tandefelt och hans anhöriga efter mordet? (Pengar som senare uppenbarligen försnillades av förvaltaren).
Tanken på att det var en konspiration har hållits i liv sedan 1920-talet, men ingen har kunnat bevisa det ena eller det andra. Allmänt taget kan man säga att vänstern gärna ville tro på konspirationsteorin, medan högerkrafterna föredrog teorin om en ensam vilseledd person.
År 1995 skrev Timo Hänninen en pro gradu i ämnet, som granskarna kritiserade ganska kraftigt. Rubriken på avhandlingen är "Myytti poliittisesta murhasta", men trots ett digert forskningsarbete kommer han egentligen inte närmare sanningen. Först drar han slutsatsen att det inte finns hållbara bevis för konspirationsteorin, men skriver på ett annat ställe att "sanningen kan ligga någonstans mittemellan" de två teorierna.
Också Olof Tandefelt tror att hans pappa handlade ensam, även om han inte känner till frågan bättre än någon annan. Några hemliga dokument pantar släkten till exempel inte på.
- Farsan lämnade mig veterligen inte efter sig några som helst skrifter eller texter om det som skedde.