Rid på kameler i Turkiet! Åk tåg genom det dramatiska Kaukasus! Bli jagad av vargar i de armeniska bergen!
Det kunde vara fraser i en broschyr om äventyrsturism riktad till blaserade helsingforsare.
Men Amaryllis behöver inga researrangörer. Hon kan tvärtom småle överseende åt ungdomen och säga: "been there, done that" - hon gjorde det för 90 år sedan.
Jag sökte efter någon - en så kallad vanlig människa - som skulle berätta om hur det var att växa upp i Helsingfors i början av 1900-talet. Om vardagslivet, om drömmarna, om livet i det ryska furstendömet.
Sökandet förde mig till en träff på Spårakoff. Några turister, några uppspelta kvinnor på efter jobbet-cider och mitt emot mig 93-åriga Amaryllis drickande ett stop öl och knaprande på potatischips. Hon målar upp bilder från en svunnen tid, kastar fram namn på ställen, floder, byar och frontlinjer som är lika betydelsefulla för henne som okända för mig. Hon berättar om en tågresa från Riga i Lettland till Tiflis (Tbilisi) i Georgien.
- Resan tog en sjuhimmelens lång tid … ! Men jag kommer aldrig att glömma när jag ropade: "pappa, pappa, se så fina blommor på ängen!". "Tycker du det? " .jpg)
sa pappa, och stannade tåget. Sedan hoppade jag och soldaterna ut för att plocka så mycket vallmon som jag aldrig hade sett förut.
Journalister letar alltid efter "vanligt folk", som om det fanns oändliga mängder medelsvenssöner skapade utifrån statistiska medeltal. Ungefär 40 sekunder efter handskakningen med Amaryllis påminns jag - igen - om att den "vanliga" människan knappast existerar.
Det var hösten 1914, världskriget hade stuckit Europa i brand. På ena sidan Centralmakterna Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och Turkiet. På andra sidan Ententemakterna, bland annat Storbritannien, Frankrike, Italien, Serbien, Rumänien, Ryssland, Japan och USA. På östfronten inledde Tyskland kriget framgångsrikt och ryssarna måste utrymma i praktiken hela Ostpreussen redan i september 1914. Och här, vid den lilla gräns- och frontfloden, Szeszuppa (i dagens Litauen), ungefär 150 kilometer väster om Vilnius, satt sjuåriga Amaryllis och undrade vad som riktigt var på tok med världen. Tidigare somrar hade hon kunnat gå på cirkus i Köningsberg (Kaliningrad), busat med sina vänner i födelseorten Tilsit (Sovetsk) - men allt det där var ett minne blott.
- Mamma brukade till och med simma över till polska sidan - med mig på ryggen. Det var … ganska spännande, säger Amaryllis och gapskrattar.
Det var sedan våren 1915 som ryttmästaren i tsararmén Erik Regnell fick en order: tag er omedelbart till den kaukasiska fronten med 700 hästar. Och Erik, ja, han var Amaryllis pappa och hustru till mamma Elsa (f. Palmroth). Så det fanns inget val, hela familjen åkte iväg.
Att förbluffande många unga finlandssvenska män gjorde stor karriär i Tsarrysslands armé känner de flesta till. Det var allt från Gustaf Mannerheim till den legendariske men hårdföre Casimir Ehrnrooth, som ledde ryssarnas kamp mot tjetjenerna redan på 1850-talet och som senare blev krigsminister i Bulgarien och genomförde någonting som kan jämföras med en statskupp. Men däremellan ryms representanter för snart sagt alla större finlandssvenska släkter, verkar det som då man bläddrar i uppslagsboken "Finska kadettkårens elever och tjänstemän" (1912). Mer än tre tusen finländska officerare, bland dem 300 generaler och 67 amiraler, tjänade dubbelörnen under åren 1809-1917.
Därför har Johannes Salminen - som en kontrast till uttrycket som Merete Mazzarella myntat om Svenskfinland, "det trånga rummet" - skrivit en essä om de beresta och kosmopolitiska finländarna i rysk tjänst under rubriken "Det vida rummet" (ingår i "Den blå stenen", 1994), och hänvisar bland annat till de finländska guvernörerna i Alaska. Men han påminner också om att en del av de finländska officerarna i högsta grad medverkade då den ryska övermakten krossade folkliga uppror i till exempel Polen och Tjetjenien.
Amaryllis minns hur det där långa tåget med 40 vagnar slingrade sig igenom bergspass, över slätter, över skrangliga broar, förbi oljefält, sakta, sakta, och hon minns vallmon som hon plockade, hur ledsen hon var över att tvingas lämna sin egen häst, Zerera, bakom sig i Ostpreussen. Men ryssarna hade öppnat en offensiv via Armenien mot turkarna och därför behövdes hästarna.
På 2000 meters höjd, i byn Sarikamisch väster om Jerevan, slog sig familjen Regnell ner. Medan pappa slet för ryska armén jobbade mamma Elsa för Röda korset. Det var strax bakom fronten och här skulle soldaterna, hästarna och kamelerna skötas om. I dessa trakter utkämpades speciellt under 1915 häftiga strider, men mot slutet av kriget lugnade det ner sig.
Och precis som barnen till nutidens finländska kosmopoliter, diplomaterna och affärsmännen, måste flickan Amaryllis skaffa sig nya lekkamrater igen:
- De ryska barnen ropade "nemtsi, nemtsi" - tyska, tyska - till mig och snurrade i luften med sina pekfinger.
Det var inte bara det att svenskan som Amaryllis talade med mamma och pappa påminde om tyska, på den tiden var "nemtsi" också ett skällsord för utlänningar i Ryssland i största allmänhet.
- Men de turkiska pojkarna var skojiga och morska. Vi åkte skidor tillsammans i bergen, men framför allt ville de ha godsaker av oss. Vi var ju ryska militärer och hade allt möjligt i förråden.
Amaryllis var alltid med i stallet, hon skulle lära sig att rykta hästarna och sköta om de sårade och blodiga hästarna som återkommit från fronten. Och när pappa Erik red efter proviant skulle Amaryllis komma med, trots att man varje gång jagades av aggressiva vargflockar.
- Men pappa var mycket bestämd. Han sa att jag skulle vara precis som en pojke och vara med om allting. Därför skulle jag också gå i byxor.
Amaryllis fick en egen åsna som hon red mycket på, och dessutom blev det många turer med kamel, ibland för att besöka lokala boskapsskötare som kunde skaffa fram mat till de ryska trupperna. Erik hade fått kontakt med en fårskötare som hade 2000 får, männen utvecklade ett samarbete som gynnade dem båda två. Erik fick proviant åt trupperna medan turken fick komma hem till dem för att supa och äta sådant som han som muslim egentligen inte borde avnjuta. Han kunde dröja kvar hos dem i flera dagar och återvände till sin egen familj först då han var helt spiknykter och hade återhämtat sig.
- När vi var hos honom på middag, de hade alla får inne i en enorm grotta, stod hans sjätte fru bakom honom utan att säga ett knyst. Hon fick inte sitta eller äta samtidigt. De andra fruarna var i köket och kockade. Det glömmer jag heller aldrig, säger Amaryllis i dag.
Och plötsligt, som en naturlig länk mellan det som varit och det som är, hoppar Amaryllis över till Koffens hästar, talar om dem som om hon kände dem personligen, men det är förstås inte så märkligt att känslan för hästar sitter så djupt.
- När hästarna kom tillbaka från fronten var de i eländigt skick, uthungrade och svaga. Många av dem hade ätit på sina remmar och hade fruktansvärda smärtor. Man kunde inte göra någonting för dem, tarmarna var förstörda och de dog snart.
De tuffaste soldaterna som återkom från rekognosceringsturer hade ofta fångat gamar som blev soldaternas "husdjur". Varje gång det blev en köttbit över kastade man in den till de vrålhungriga fåglarna i burarna som fick slåss om maten - det blev underhållning för soldaterna.
- Gamarna såg så hemska ut, de var helt utan fjädrar och hade långa halsar. Och de var så aggressiva!
Spårvagnen passerar Glaspalatset och för ett ögonblick är vi tillbaka i nutiden igen, "jag är så glad över att de inte rev det Glaspalatset". Men sedan är det jordbävningar i Kaukasus år 1915 igen och en stor del av provianten i källaren rasade in i en rejäl spricka efter en jordbävning, och huset gungade av och an och …
- Jag förstod inte hur farligt det var, jag tyckte bara det var så roligt när allting gungade.
Men Ryssland hade kastats in i ett politiskt kaos som så småningom slutade med att bolsjevikerna tog över. Och att vara tsarofficer var plötsligt det sista man skulle vara. Folk uppmanade familjen att resa hem till Finland. Res med mycket lite bagage och res omedelbart innan ni blir mördade! löd uppmaningen. Så Erik satte pengarna i stövelskaftet, packade in tolv mattor från lägenheten i Tiflis, fäste adresslapp på och förde paketen till tåget och sedan hoppade familjen och han på. Via Petersburg kom familjen faktiskt över gränsen till Finland, antagligen i sista stund, eftersom bolsjevikerna redan aktivt letade efter tsarofficerare. Erik reste visserligen i uniform men hade för säkerhets skull rivit bort alla gradbeteckningar.
Men trots att alla i familjen var minst trespråkiga (svenska, ryska och tyska) var det inte lätt att komma till Finland år 1917. Språkproblemen för dem alla tre var svåra, men det gick an och via fraser som "mitä kuuluu, kukkuluruu?" kom också Amaryllis så småningom underfund med finskan. Men att vara dotter till en högt uppsatt militär (som liksom de flesta andra finländska tsarofficerare tog anställning i den nya finska armén) innebar oundvikligen umgänge i rätt exklusiva kretsar. Därför talar Amaryllis om middagar med Svinhufvud och kallar honom världsvant för Ukko-Pekka, hon berättar om Mannerheim, om sin morbror generalen vars adjutant Adolf Ehrnrooth var.
- Ukko-Pekka var finurlig med barnen, han blinkade alltid med ögonen åt oss.
Sedan berättar hon om tragedin hur mamman inlindad i kläder, sjalar och dukar från Kaukasus stod vid kakelugnen i Kronohagen och skulle lägga in mera ved, om hur kläderna sögs in i brasan av ett plötsligt drag, hur allting fattade eld, hur hon rusade ut i trappuppgången med brinnande kläder - men det var för sent. Två dagar senare dog hon av sina skador, och i dag tänker Amaryllis fortfarande på saker som kan explodera eller börja brinna i ett hem. Därför är televisionen nyköpt och hon undrar om man inte alltid borde ha en brandfilt till hands.
Senare gick Amaryllis i Pontan (Fanny de Ponds skola vid Parkgatan), några somrar tillbringades i Petsamo eftersom Erik var gränskommendant där, senare blev det festande på Brunnshuset eftersom det fanns en kusin med nära kontakt till de rätta kretsarna och snart gifte sig Amaryllis med herr Krogius, och tidigare hade pappa Erik, som numera var major, tilldelats Vita rosen. När jag träffar henne en andra gång vid bryggan till Långören i Brunnsparken stirrar hon på stranden och undrar varför man tagit bort badhuset, "där bodde fullt av mystiska men spännande konstnärer på vintern" säger hon. Och eftersom många vänner och släktingar är borta, och många andra är sjuka, får Amaryllis ibland en tom, ledsen blick. Annars är hon pigg ("jag tar väl spårvagnen till torget"), nyfiken ("vad har du för hobbyn?), och vid god vigör ("min hemlighet är att äta väldigt lite kött").
- Förut trodde jag att man blev gammal när man blev 70. Men nu när jag närmar mig hundra har jag bytt åsikt lite …
- Dagens Helsingfors är en så lugn och trygg plats. Allt beror ju på vad man är van vid. Min grund lades i Kaukasus och därför känns Helsingfors så lugnt.
I kappsäcken fanns en bok
Amaryllis har varit på vinden och plockat fram bortglömda till bredden fyllda kappsäckar. Hon är till sig, omskakad, för kappsäckarna är som tidsmaskiner: Här finns fotografier från Ostpreussen, Kaukasus, Petsamo, brev i hundratal, militärtelegram till pappa Erik på ryska, hennes eget första pass från Tsartiden … och plötsligt fastnar mina händer på ett omsorgsfullt inpackat paket längst nere i den dammiga kappsäcken. En lapp berättar vad paketet innehåller: "På två fronter. Personliga upplevelser och intryck från Tyska och turkiska fronerna 1914-17 af Erik Regnell". Jag frågar om jag ska öppna paketet. Gör det! viskar Amaryllis. Hon har aldrig öppnat eller läst det själv, men säger att jag ska låna "boken".
Inuti finns ett prydligt handskrivet manuskript på 114 sidor. Här och där finns tomma rutor där Erik skrivit till exempel "Foto nr 12", vilket förklarar varför många fotografier i kappsäcken hade siffror på baksidan. Boken handlar om vardagslivet vid fronten i det gyttjebedränkta Sarykamysch, om krigets brutalitet, om hur soldaterna plötsligt blir röda - och formar sig tidvis till ett chockerande krigsdokument, där såväl själva kriget som de därpå följande sjukdomarna skördar sina offer:
"Från fronten anlände skaror af sjuka och sårade soldater. Många av dem voro till den grad öfversållade af lus, att hela deras kropp var en enda skorf jämte stora sår fyllda af en gul vätska. Det var ynkligt att se dem släpa sig fram i flockar på flera man, utmärglade med feberglänsande ögon sökande sig till lasaretten.
Dessa åter, voro till den grad fyllda, att läkara stodo maktlösa inför de många af svåra och smittosamma sjukdomar lidande människorna. Då alla platser voro till trängsel besatta, togo de sin tillflykt till korridorer och trappor där de sedan lågo stönande och ropande på hjälp. När så deras tur kom i ordningen att undersökas af läkare voro de flesta - döda."
I slutet av boken beskriver Erik stämningen vid fronten då marsrevolutionen också spritt sig till den gudsförgätna bergsbyn Sarykamysch och där "tavaritj"-ropen plötsligt ekar. Nu är soldatrådens ord lag, och officerarna är djupt föraktade. Erik berättar vad som händer en dag i maj år 1917 vid järnvägsstationen i byn då ett godståg lastat bland annat med ett par vagnar med vin på tunnor, "antagligen afsedda för lasaretten", anländer:
"Då soldaterna fick nys om innehållet kastade de sig öfver kärlen och sönderslogo en stor del af dem så att vinet forsade i stora bäckar. En officer som icke kunde åse detta med lugn, tillrättavisade dem skarpt, - hvarpå soldaterna skreko till honom, "tig du din förbannade son af en hynda". I och med det samma han skulle framtaga revolvern för att med den besvara skymfen, skreko de åter, "ned med det satans aset," kastade sig öfver honom och genomstucko hans kropp med bajonetterna.
Jag väntade, att deras mordlust äfven skulle vändas mot mig där jag stod som fastspikad och med vämjelse åsåg deras afskyvärda handling - men underligt nog tycktes de icke lägga någon notis vid min närvaro."
Erik inser i alla fall att loppet är kört och flyr därför med familjen till det välmående Tiflis (Tbilisi). Där umgås de under dessa märkliga dagar år 1917 med "den grusiska societeten":
"Jag kommer särskilt ihåg en glad afton i deras klubb, då en af de närvarande, furst T., vände sig till oss under soupén och framhöll i ett glimrande fosterländskt tal, hur som finnar och grusier nu voro i samma belägenhet och att ögonblicket nu snart vore inne, att afskaka sig det ryska förmynderskapet och göra sig oberoende och själfständiga. Champagneglasen druckos ur och ett skallrande hurra för Finlands frihets genljöd i den stilla sommarnatten."
Fotnot: Amaryllis Krogius avled den 11.1.2008, över hundra år gammal.
I dödsannonsen i Hbl 20.1.2008 hade släktingarna satt in denna vackra dikt, som jag tror att alla som någon träffade Amaryllis förstår.
Du var en länk till en tid som var,
en epok sedan länge förliden
Med hjärtat varmt och tanken klar
levde du helt i tiden
Finge vi be om en gåva ännu
det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde så värdigt
när livet levts färdigt