I dag vill "alla" yngre finlandssvenska skådisar i Helsingfors vara frilansare. Ni vet: Bilda sin egen grupp och uppföra en egen pjäs.
    Och det passar teatrarna utmärkt.
    Problemet är att frilansarna också vill ha betalt.

Det har blivit lite kult, som det heter. Föreställningar klockan tio på fredagskvällar, någon pimplar en öl i publiken, främst studerande i åldern tjugonånting, och sedan gapskratt när stackrarna på scenen försöker lösa de knepiga situationer som publiken försätter dem i.
    Det är Stjärnfall. Improvisationsteater på finlandssvenska.
    Stjärnfall har samlat en stor del av det yngre - även om de inte längre är så unga - gardet finlandssvenska skådisar. De flesta av dem är frilansare, "glada" frilansare som tränar en gång i veckan, har föreställningar två gånger i veckan, fixar det administrativa, marknadsför sig, planerar, allting som hör en liten teatergrupp till, utan att de kanske riktigt ens själva förstår varför.
    För det kan inte handla om pengar i alla fall.
    Jag bad dem räkna ut hur mycket de förtjänade per person under hösten 1999. Biljettintäkter minus det som Svenskis (de har hittills spelat på Miniscenen) vill ha och andra utgifter.
    Svar: 204 mark per person för sammanlagt elva föreställningar - och då repeterar man gratis. 18 mark per föreställning, eller omräknat en flaska mellanöl på krogen. Genom ett kollektivt beslut bestämde de sig för att inte ta ut sin lön utan istället investera pengarna i framtiden.
    204 mk. Är det konst eller idioti?
    Niklas Häggblom är en av eldsjälarna i Stjärnfall. Vi har sett honom i teveserier, både på finska och på svenska, och i diverse teaterroller. Själv minns jag honom bäst som Österbottningarnas Bruce Springsteen när han framförde Det river på Club Krapula (Så jag fick jobb på Holmlunds Minkfarm/Jag arbeta tills det var slut/För det finns int' nånting att gör' nå' mer, nu då all' minkar har släppts ut) - ett sant magiskt ögonblick i finlandssvensk scenkonst.
    - Improvisationsteater är det ultimata skådisjobbet. Vi tvingas hela tiden skapa det som ska ske i nästa sekund, och det finns ingen regissör som ger order, förklarar Häggblom entusiastiskt.
    Och att man lyckats nå en ny ung teaterpublik, både svensk- och finskspråkiga, som kanske inte skulle gå på teater i vanliga fall.
    Men när vi börjar tala pengar blir alltsammans dystrare.
    - Som frilansare måste man förstås ha flera jobb på en gång. Men vi orkar nog inte göra det här gratis i längden.
    Då kan man fråga sig varför det överhuvudtaget måste göras. I dag mäts allt i pengar och tydligen är Stjärnfall värt 18 mark per person och föreställning. Så skulle säkert många resonera.
    Men vad borde man egentligen tycka?
   

Dick Idman leder Teaterhögskolan och är professor. Han har fått talets gåva och han har alltid en åsikt, vilket kanske hänger samman med att mycket av verksamheten på Teaterhögskolan under hans studietid gick ut på att rädda Greklands och Chiles folk från militärdiktaturerna. Det är inte precis det man gör i dag. Men hur som helst. Guru borde han i alla fall vara. Så jag frågar honom om frilansskådisarnas vardag, om det svåra ekonomiska läget.
    För det första är han kritisk till att den yngre generationen är så helsingforsfixerad. Svenskfinland byggs upp av regionerna, men det tycks man inte ha insett, säger han. Bilda en grupp och åk ut på turné! uppmanar han.
    - Om man är konstnär är man inte som alla andra. Du har begåvning, en särart, precis som cirkusartisterna i tiden. Men du kan inte leva samma liv som ingenjörerna eller läkarna. Det finns en tendens att skådespelare jämför sig med höginkomsttagare, men då har man valt fel. Vi svälter inte ihjäl i det här landet, dundrar han.
    Och tillägger att många yngre skådisar kräver att få bo i Tölö, Eira eller Kronohagen och tar inte emot vilka jobb som helst.
    Jaha. Nu blev man ju lite konfunderad. Hur är det, Häggblom?
    - Jag är skådespelare. Det är mitt yrke. Jag ska leva på det. Jag har visserligen inte barn och familj och har därför kunnat unna mig frilanslivet. Men hur går det i framtiden? Jag förstår inte hur mina kolleger kombinerar försörjningen av familjen med frilanslivet.
    Han säger att det är klart att ingen "går omkring och slickar trottoarer", men att många på riktigt har det väldigt kärvt och inte gör annat än tänker på pengar de inte har.
    Varför inte ta anställning någonstans?
    Det är inte längre så lätt. Förut var skådisjobbet i Finland ungefär det tryggaste man kunde ha. Kontrakten med institutionerna skrevs på livstid och lönen var ok - i dag får till exempel de fast anställda skådisarna på Svenskis i medeltal omkring 11 000 mk i månaden.
    Men i dag är drygt hälften av de fackanslutna finlandssvenska skådespelarna frilansare, och i praktiken nästan alla som är under 35 år. Av dem har kanske några ettåriga kontrakt, men resten hoppar från en produktion till en annan, väntar på det där samtalet från frilansarnas älsklingsregissör Joakim Groth (därför träffar man aldrig en skådis som kan stänga av sin mobiltelefon), är kanske arbetslösa en sommar här och en där, hittar på nya projekt som någon (Kulturfonden, Folkhälsan etc.) kan tänkas finansiera, skriver stipendieansökningar, försöker komma in på finska sidan, gör radioteater, tv-serier, lånar sin röst till en telefonservice, vadsomhelst, men poängen är att förutom för de största stjärnorna händer ingenting av sig självt. Precis som för frilansare eller småföretagare i vilken bransch som helst.
    Men allt det här är nytt. För femton år sen fanns det bara några enstaka vildhjärnor som var frilansare. Det hänger ihop med att teatrarna under 1990-talet ville öka sin flexibilitet och skära ner på de fasta kostnaderna, på att resultattänkandet slagit rot inom teatern. Och den här utvecklingen kommer att fortsätta, man kan räkna med att de fasta ensemblerna minskar ytterligare i storlek i takt med att folk på "livstidskontrakt" pensioneras.
    Men det handlar också om att dagens skådisar är mera individualistiska (de räddar ju inte Chile längre) än tidigare generationer och därför föredrar de - trots allt - att vara frilansare.
    Av den orsaken uppstod det på finlandssvenskt håll mängder av små teatergrupper under 1990-talet (Teater Kennedy, Sirius, Flip, Grönsak ...). Utan att överdriva speciellt mycket kan man säga att varenda utexaminerad skådis var engagerad i ett par tre olika teatergrupper.
    Men det svenska Helsingfors är litet.
    Vilket innebar att skådisarna sprang på varandras pjäser och marknadsföringen (det fanns ju inga pengar) bestod i att ringa runt till vänner och bekanta.
    Just de minimala kretsarna i det svenska teaterlivet gör att samarbetet på ett plan fungerar utmärkt, alla hjälper verkligen alla, det finns en äkta så kallad talkoanda, men samtidigt är avundsjuka och konkurrens ständiga följeslagare.
    Många av de små teatergrupperna finns i dag bara kvar i en skrivbordslåda, redo att plockas fram om läget så kräver. Men några grupper har överlevt nittiotalet, har etablerat sig.
    Låt oss börja med den mest extrema.

Varsågoda: Får vi presentera Kristin Olsoni. Hon är en av Svenskfinlands kändaste och mest produktiva regissörer. Hon fick ett statligt femtonårigt stipendium år 1988, hon är erkänd och respekterad, och har förklärlek för något man kunde kunna kalla ideologisk teater. Hon är utan tvekan en världsförbättrare - på gott och ont. 1991 startade hon och Martin Kurtén Klockriketeatern, som skulle bli ett alternativ till de etablerade teatrarna.
    Fråga henne i dag om Klockriketeatern är viktig för henne och svaret blir: så viktig att vi satte vårt hus i Sibbo i pant.
    För det var det Kurtén och hon gjorde för snart ett år sedan. Klockriketeatern hade vintern 1999 gjort en jättesatsning med pjäsen Det kommer aldrig att ske som ändå fick ett blandat mottagande bland publik och recensenter. En byrå hade engagerats för sponsoranskaffning och marknadsföring men den fick inget till stånd. Dit rök 50 000 mark. Och kombinerat med några andra missbedömningar och avslag på ansökningar fanns det plötsligt ett enormt hål i budgeten. Krisdiskussion i styrelsen. Några av styrelsemedlemmarna var livrädda för att de personligen skulle bli ansvariga för teaterns banklån, men efter långa förhandlingar gick styrelsen i alla fall med på att banklånet på 300 000 mark skulle tas eftersom Olsonis och Kurténs hus sattes i pant.
    - Efteråt hade jag hemskt illa att vara, jag kände mig ansvarslös och galen. Länge var jag sömnlös. Men vi var hundra procent engagerade i pjäsen och det var otänkbart att låta den flyta iväg.
    När jag träffar henne brinner visserligen hennes ögon men tröttheten och mattheten skiner igenom i pauserna mellan snacket, när hon låter blicken vila tomt framför sig, när hon åter igen går igenom vad som hände.
    - Det har varit en mardrömslik period, säger hon rakt ut.
    Och det påminner om Ny Tid eller Helsingfors Aftonblad för hon säger att de engagerat 150 personer som moraliskt förbundit sig vid att betala ett par hundra mark per person om det vill sig riktigt illa (om lånet inte kan betalas tillbaka). På fem år måste man kamma in 300 000 mark plus räntor, en enorm summa för en liten teatergrupp. Därför finns det knappast någon teater i Finland som med så lite manskap producerar så mycket som Klockriketeatern gör för närvarande. De har inget egentligt kansli, ingen producent och ingen fast anställd skådespelare. I praktiken är Klockriketeatern Olsoni plus Kurtén ("och han får lön allra sist"). Olsoni lever på sitt stipendium, men jobbar i övrigt gratis för teatern, medan de yngre förmågor som spelar med i pjäserna - och man har verkligen lyckats engagera framstående förmågor - inte kan räkna med mycket pengar i fickan.
    Genom sin febrila aktivitet vill Klockriketeatern dels spela in biljettintäkter och dels visa för beslutsfattarna att man är en seriös och produktiv teater. Hos undervisningsministeriet ligger därför en ansökan om ett understöd på 400 000 mark för år 2000. År 1999 fick de 180 000 mk.
    Och nu finns bara väntan.
    - Men vi spelar förstås på lotto också, säger Olsoni och skrattar lite uppgivet.
    Hon har under hösten och vintern själv stått för två regier och två dramaturgier samtidigt, en arbetsbörda som ingen människa klarar av i längden, och det är otroligt att se hur teater verkligen kan engagera en människa så här mycket. Att man tror så mycket.
    - Jag brukar kalla Klockriketeatern en "andlig miljöröresle", säger hon.
    Hon ställer sig mycket kritisk till teaterlagen, den lag som avgör vilka teatrar som får statsunderstöd.
    Gräver man lite i siffrorna kan man komma fram till att varje finlandssvensk subventionerar finlandssvensk teater med cirka 140 mark per år (1999) via skattemedel som ges i form av stats- eller kommunaltunderstöd.
    140 mark? Det låter inte som speciellt mycket. Å andra sidan kan man använda statistiken och säga att varje såld biljett på våra teatrar är kraftigt subventionerad (t.ex. Svenskis med 233 mk/biljett eller Viirus med 152 mk/biljett) och så där kan man fortsätta och fortsätta och märka att också teater och konst kan förvandlas till siffror på ett papper.
    Här är förresten ett favoritargument som teaterfolk använder sig av i dag: en undersökning i Tammerfors visar att det offentliga stöd som används på teater kommer tillbaka till samhället i en faktor om 1,8 i form av skatter och andra inkomster. Att teatrarna i själva verket genererar pengar för samhället - om man ser den stora helheten.
    Må så vara. Men det betyder också att teatrarna har accepterat att allt kan mätas i mark och penni.
    Olsoni är i alla fall mest förgrymmad över hur statsstödet fördelas. Sex finlandssvenska teatrar (Svenska teatern, Lilla teatern, Åbo svenska teater, Wasa teater, Unga teatern och Viirus) är tillsammans med 49 finska teatrar upptagna i teaterlagen. Det betyder att de är garanterade statsunderstöd varje år enligt en matematisk formel som räknas utifrån så kallade personarbetsår. En teater som är utanför lagen får dela på en betydligt mindre kaka och genomgår ny konstnärlig prövning varje år. År 1999 hade de finska och svenska grupperna utanför lagen blott 1,5 miljoner mark att dela på.
    - Teaterlagen understöder orättvisa. De som är med i lagen, som Svenskis, kan göra vad de vill och får statsunderstöd ändå, medan vi varje år måste bevisa oss, säger hon.
    Och hon frågar sig varför de stora teatrarna ska få statsunderstöd för att visa multinationella musikaler.
    - Det är inget fel i sig på musikaler, men jag tycker statsmedlen ska användas för att stöda riktigt konstnärligt arbete, säger hon.
    Men om publiken vill ha musikaler och farser?
    - Det är bara lögn, inte vet publiken vad den vill ha och den har aldrig heller vetat. Och det jag säger är inte publikförakt. Jag tycker bara att det är opportunistiskt och förljuget att ge publiken "vad den vill ha". Det är som med kvällstidningar. Om man håller på tillräckligt länge så blir det just så att publiken vill ha det som "publiken vill ha".

Så jag gick till Svenska teatern och knackade på hos chefen Lars Svedberg.
    Gör ni bara det "som folket vill ha?"
    - Man kan aldrig veta vad folk vill ha. Det finns inga säkra recept, ingen garanterad väg till framgång.
    Men han påpekar också att Svenskis har en lång tradition med att göra musikteater, att folk säker sig till Svenskis just för att de vill se sådan teater.
    - Men också en musikteater kan slå fel. Ingenting är bombsäkert i den här branschen.
    Men den där teaterlagen, då? Varför ska några teatrar vara i en specialsits?
    - Man måste komma ihåg att om man tryggar teaterinstitutionernas existens är det också en förutsättning för att de fria grupperna kan finnas till. Om man minskar på anslagen till institutionerna beskärs också institutionernas möjligheter att samarbeta med små grupper, varnar Svedberg och utesluter en reform av teaterlagen.
    Svenskis hade länge varit teatern som unga skådespelare älskat att hata, men före Svedberg - under Georg Dolivos tid - öppnade huset sig och det blev teaterfred i vår ankdamm. Dolivos nya policy innebar att små, mer eller mindre spontana, teatergrupper uppträdde på Nicken- och Miniscenen, att nya projekt ständigt blommade upp. Plötsligt visade det sig att Svenskis inte var så konservativt som många hade trott medan Svenskis ledning med förtjusning noterade hur nya idéer strömmade in i huset utan att de måste anställa någon av skådespelarna. Den här nya öppenheten har också lett till att man i dag kan hitta vilken skådis eller regissör som helst på vilken teater som helst. Det finns knappt några motpoler kvar i ankdammen längre.
    Efter Dolivo tog Svedberg över, men nu finns det inte längre lika mycket möjligheter för fria grupper som förut. Nickenscenen förvandlades till arbetsrum och en skådespelarfoajé, samtidigt som Svenskis expansion till f.d. Pieni Suomis scen vid Fredrikstorget blev en kort episod. Kvar finns bara stora scenen och Miniscenen.
    - Vi hade inget val med Nicken. Vi var tvungna att åtgärda den utrymmesbrist som vi hade i huset, motiverar Svedberg.
    Svenskis har på senaste tiden igen fått kritik för sitt pjäsval, för att man satsar miljoner på förutsägbara produktioner, att man inte vågar. Det är ingen hemlighet att många skådisar i fria teatergrupper är frustrerade på hur Svenskis använder sina 17 miljoner mark som man får i offentligt stöd. Jämförelsen är kanske orättvis, men många säger "tänk vad vi kunde göra med 17 miljoner". Och det talas om att Svenskis ekonomi mår dåligt, vilket i och för sig är gemensamt för nästan alla teatrar i Finland. Men det är just det man kritiserar, att institutionerna slukar så mycket pengar eftersom det är ett stort maskineri som ska snurra. Problemet bottnar till en del i att teaterhusen helt enkelt är för stora för dagens behov, också på finskt håll. Men Svedberg ser ändå optimistiskt på situationen.
    - Vi har jävligt bra publiksiffror så den biten är ok. Det enda vi kan spara mycket på är arvoden till utomstående krafter. Det skulle betyda att vi tar in färre frilansare i huset, säger han, men påpekar att det nog inte är en lösning.
    För Svenskis behöver frilansarna och frilansarna behöver Svenskis.
    När Svedberg säger att teatern har bra publiksiffror betyder det i klartext att man spelar in drygt en fjärdedel av sina inkomster själva. Resten bjuder samhället på. Viirus och speciellt Lilla teatern kan visa upp en bättre statistik, men i övrigt ligger Svenskis på medelnivå i Finland.

Teater Mars står för ett annat kapitel i den helsingforssvenska frilanshistorien. Från att ha börjat repetera i små källarutrymmen år 1985 med I väntan på Godot är Mars i dag Svenskis gullebarn. Elaka tungor säger till och med att Svenskis kan tacka Mars för att den gett Svenskis en image av nyskapande teater, vilket passar Svenskis bra i konkurrensen med Viirus som väl aldrig gjort sina pjäsval utifrån "säkra kort". Viirus anmärkningsvärda uppgång från tomma intet år 1987 till den institution den i dag är, är för övrigt ett klassiskt exempel på att galna idéer ofta är kloka.
    Samma sak gäller kanske också Mars, även om det gått långsammare för dem. Inom teatervärlden är Mars mest känd för att vara frilansarnas högborg.
    Teatern är Joakims Grots skapelse och det är via den som många av våra yngre skådespelare kommit upp på Svenskis stora scen. Det slutliga genombrottet blev succén Härlig är Jorden.
    I dag är Mars en rätt löst organiserad men ändå etablerad teater. Så etablerad att Groth själv har ett arbetsrum på Svenska teatern.
    - Jag sätter upp pjäser för Svenskis, säger han.
    - Men jag har ingen fast anställning, skyndar han sig snabbt att tillägga.
    Om det finns en person i Svenskfinland som drivit frilansarnas sak - genom val av skådespelare - är det just Groth. För honom är det en självklarhet.
    - Att jag föredrar att jobba med frilansare är ett ideologiskt val, förklarar han, och säger att det bottnar i att de unga skådespelarna är ovanligt begåvade, att han och frilansarna har en gemensam historia och därmed samma arbetskultur.
    Ur konstnärlig synvinkel ser han inte mycket gott med fasta anställningar och han tror inte att det är speciellt utvecklande att vara fast anställd.
    - Att jobba på en institution betyder ofta att det individuella suddas ut, det lockar till kritikslöshet och generellt sett är en institution destruktiv för den konstnärliga utvecklingen.
    Hårda ord. Just av den orsaken är Groth inte den populäraste personen bland Svenska teaterns fast anställda ensemble eftersom han oftast prioriterar frilansare.
    Och han kör med samma teser som Idman; att en skådespelare inte kan räkna med att stå på en trygg och sund ekonomisk bas, det hör liksom inte till yrkesrollen, och det samma gäller för övrigt också bildkonstnärer, författare och musiker. Av den orsaken blev också Härlig är jorden en vändpunkt för Groth. Plötsligt visade det sig att fyra av skådespelarna väntade tillökning i familjen och livets realiteter (behovet av regelbundna inkomster) drabbade också Teater Mars skådespelare. Visserligen fick alla avtalsenlig lön (av Svenskis) under spelperioden - men framtiden kändes ett tu tre skrämmande osäker.
    - Det tog några år för mig att acceptera att vi inte längre kunde gå tillbaka till vad vi hade varit, säger Groth och medger att det är "ledsamt".
    Men när Teater Mars nu igen spelar på Svenskis stora scen med Stjärnornas kungabarn är det till stor del Mars klassiska garde som står på scenen. Bebisarna har vuxit.
    I Sverige förekommer samma kamp för frilansarnas ställning. Teaterförbundet har nyligen författat ett "manifest för den fria scenkonsten" där man talar hårt för frilansarnas och de fria teatergruppernas ställning. Man kräver en rejäl förhöjning av samhällsstödet för de fria grupperna och att det ska finnas ett minimiavtal som frilansare kan ty sig till vid tillfälliga anställningar. Liknande tongångar hörs också i Finland. Det heter att de fria grupperna utvecklar teatern som konstform, har bra publiktäckning men får ändå i proportion betydligt mindre än institutionerna.
    En som tagit tjuren vid hornen är Teater Geist, som är en osannolik företeelse i vårt land. En liten teatergrupp som funnits i tio år och som tycks gå lysande ekonomiskt. De gör just det som Idman krävde att unga skådisar ska göra: ger sig ut i bygderna.
    Geist spelar på finska och svenska var som helst i Finland, säljer hela föreställningar, både barn- och vuxenteater. Det kan vara en organisation som beställer en vuxenpjäs med ett akutellt tema eller så kan det helt enkelt vara en klassisk barnpjäs. Men grundidén är att man kommer med teatern till folket och inte tvärtom, till platser där man inte är bortskämd med ett överutbud av teater.
    - Vi har inget färdigt recept, varje produktion är olika och ingen föreställning läggs någonsin ner. Allt kan beställas på nytt, säger Lilli Sukula-Lindblom.
    Teater Geist består av henne och hennes man Vasker Lindblom. Paret har varit gifta i 22 år och har fyra barn. Hur går det då ihop att turnera och ha fyra barn?
    - Vi turnerar aldrig samtidigt, säger Lilli, men medger att det speciellt när barnen var yngre var ett himla pusslande.
    För att hålla koll på ekonomin planeras turnerandet långt i förväg, och aldrig så att man är beroende av biljettintäkter, utan betalaren köper hela föreställningen och får själv fixa publiken.
    Geist är alltså i praktiken en kappsäcksteater, ofta ger man två pjäser per dag, vilket gör att det är ett extremt krävande jobb. Geist hör också till dem som har en fördomsfri inställning till barnteater och har insett hur viktig den gruppen är, liksom också lika gamla Totem-teatern har gjort. Till och med bland arbetslösa frilansare får man ibland höra negativa kommentarer om barnteater - det är helt enkelt inte status att syssla med sånt.
    - Jag har större inkomster nu än när jag var anställd vid Svenskis. Och nu kan jag ta ledigt några dagar om jag vill. Jag kan helt enkelt styra mitt liv själv, förklarar Sukula-Lindblom.
    Och talar med förskräckelse om livet på en institution: plötsligt dyker det upp en lapp på anslagstavlan från regissören som meddelar vilken roll man ska spela.
    - Men det passar inte mig.

Henne vill alla vara vän med

En liten finlandssvensk teatergrupp har premiär. Månader eller år av slit är äntligen förbi. Vänner och bekanta sitter i publiken, applåderar vilt, ger blommor, kramar om, tackar för pjäsen - känslan är mäktig.
    Men det är först nu det riktiga nervspelet börjar.
    Var Husis kritiker här? Såg ni någon från Hesari? Från radion?
    För varje nej sjunker humöret en aning. Och för varje ja börjar ett olidligt väntande.
    Teaterfolket vet att den lilla finlandssvenska publik som finns i Helsingfors inte springer på pjäser som blivit avsågade till exempel i Husis. Publiken vill i allmänhet inte ta några risker, den vill inte offra en kväll på en dålig eller halvbra pjäs, folk har inte "tid" med sånt och litar hellre (blint) på kritikerna.
    Därför blir en avsågning i Hesari, Husis eller Radio Vega med stor sannolikhet en katastrof för en liten teatergrupp, bänkraderna är och förblir tomma.
    I teaterkretsar var intresset därför enormt för vem som skulle efterträda Husis mångåriga teaterkritiker Margita Andergård när hon gick i pension i december.
    Men få hade räknat med överraskningsnamnet Maria Lindh-Garreau som Husis ledning fastnade för bland de sexton sökande.
    Vem är hon och hur kommer Husis teaterbevakning att se ut i framtiden?

Flera personer som jag talat med har sagt att Husis teaterredaktör måste älska teater som konstform, att du ska brinna för teatern.
    - Då har de fått rätt person. Teater är min stora passion här i livet, förutom min man, förstås. De upplevelser jag får på teater kan jag inte få någon annanstans.
    Hur så?
    - För att kommunikation och berättarkonst är så grundläggande mänskligt och teatern besitter det mest helgjutna sättet att berätta någonting på, där finns alla olika former inbakade i ett.
    Ge en programförklaring!
    - Recensioner och intervjuer med aktuella teaterkonstnärer ska stå för den största biten, upp till åttio procent av kakan. Resten ska beröra teaterteori och estetik. Teaterdiskussionerna i Frankrike, Tyskland, USA och Norden men också Afrika och Asien ska synas i Husis spalter.
    - Det ska helt enkelt bli ett globalt perspektiv på teater och teaterfrågor. Men också det praktiska teaterarbetet ska behandlas: vad innebär det för en skådespelares personlighet att ta sig an en annan kropp på scenen? Vad händer med människor när de blir skådisar, hur ska de förvalta det de lärt sig under studieåren? En annan intressant fråga är vilka ramar samhället och politiker ger för teater.
    Nämn en teaterskribent som är din guru, som du respekterar.
    - Leif Zern på Dagens Nyheter, han skriver klokt med stor kunskap om vad teater är. Jag beundrar hans sätt att föra fram sina åsikter och han är en vars artiklar jag gärna läser.
    Ankdammen är liten, och teaterankdammen i Helsingfors är ännu mindre. Och jag vet att du från studietiden i Helsingfors är bekant med en del av dem som i dag står på scenen. Hur ska du klara av att kombinera yrkesrollen med det sociala umgänget?
    - Jag utgår ifrån att jag nu när jag kommer tillbaka måste söka min vänskapskrets på andra håll. Det kan bli tufft, men det är en princip som jag måste hålla fast vid. Annars blir det märkvärdigt: ibland skriver man om sina kompisar och ibland umgås man med dem.
    Hur tror du motparten tar det?
    - Jag tror och hoppas att de förstår. Ingen vettig person vill upprätthålla ett inavelsförhållande i Svenskfinland. Förhållandet ska vara rent professionellt. Då tror jag också att mina tankar och åsikter tas mera på allvar, det ger mera tyngd om man har lite distans.
    Ska du också vara en "familjeredaktör" som berättar vad våra skådisar och annat teaterfolk sysslar med utöver sitt jobb?
    - Nej, det ska nog vara väldigt fokuserat kring teatern. Jag är inte så intresserad av vem de är ihop med och så där. Jag vill hellre relatera till deras yrke. Hur är det att vara dramaturg, scenograf eller regissör?
    Säg något om kritikerns uppgift gentemot teatern.
    Kritikern kan förhoppningsvis vara en varnande röst om något går ideologiskt fel, om man till exempel behandlar könsroller stereotypt i föreställning efter föreställning. Kritikern är en sista utpost för att förhindra att någonting barkar åt skogen. I bästa fall kommer mitt bagage av kompetens - min teoretiska och praktiska teaterkunskap - att ge teaterfolket en annan typ av feedback.
    Nämn några finlandssvenska pjäser som varit viktiga för dig.
    Groths och Olsonis pjäser har berört mig väldigt starkt. Groths regi av Tre Systrar var till exempel helt underbar, liksom Olsonis regi av Hemma hos Tjechov som var en rolig och varm föreställning.
    När börjar du?
    Sista januari. Men jag hoppas folk har förståelse för att det tar mer än en vecka eller två att skapa sin stil. Dra inga förhastade slutsatser.

Vem är Maria Lindh-Garreau? Hon har en fil.kand. i teatervetenskap från Stockholms universitet och har dessutom studerat teatervetenskap vid Sorbonne i Paris. Efter att ha avlagt journalistexamen vid Soc & kom blev hon sedan pol.mag. vid Helsingfors universitet med kommunikation som huvudämne. Under studietiden i Helsingfors spelade hon i tre år med i Studentteatern. Hon är uppvuxen i Sibbo men bor för närvarande i Stockholm tillsammans med sin man. Paret kommer att pendla mellan Helsingfors och Stockholm så ofta som jobbet tillåter.

Class of 1991

Så vi bestämde oss för att ta reda på hur det ligger till i verkligheten. Är våra yngre skådisar frilansare och är de i så fall det av egen fri vilja? Jobbar de på svenska eller finska? Har någon hoppat av?
    På väggen i Teaterhögskolan hittade vi ett fotografi av den första svenska kullen som blev klar på 1990-talet. De har nu haft nästan tio år på sig.
    Så här har det gått för dem.

På bilden, övre raden från vänster: Sam Huber, Nicke Lignell, Casper Mickwitz och Robert Jägerhorn.

Nedre raden från vänster: Mats Holmqvist, Christian Lindroos, Marika Parkkomäki, Birthe Wingren och Kristofer Möller.

Vem är hon? Birthe Wingren.
    Trettio nånting? Jodå, 32.
    Barn? Inga.
    Bor i? Helsingfors.
    Var har vi sett henne? Bland annat på Viirus förstås, i Killer Joe men också i kortfilmen Apinajuttu av Esa Illi och sist och främst i kulturgärningen Club Krapula.
    Vad gör hon nu?
    Frilansar, hon spelar med i Stjärnornas Kungabarn med Teater Mars och i Les Miserables på Stadsteatern.
    Har det blivit mycket på finska?
    Hon har redan varit med i en film och tre teaterpjäser - och hon har sagt att det är mer än hon någonsin hade räknat med.
    Är tv-reklam nästa steg?
    Knappast. Hon är inte den typen.
    Har hon varit kock eller taxichaufför eller börsmäklare eller något sånt?
    Nej, hon verkar nog vara skådis i ur och skur.
    Så hon är frilansare av egen fri vilja?
    Så är det.
    Men om hon inte fick vara skådis, då?
    Svår fråga. Det skulle väl bli något inom musik i stället.
    Trivs hon med skådislivet?
    Alldeles ypperligt. Hon tar inte längre jobbet så dödsallvarligt, kanske man kunde säga att hon mognat och blivit lugnare, om du vet vad jag menar.

Vem är det? Han heter Casper Mickwitz.
    En man i sina bästa år? Han är 32 år.
    Barn? Två.
    Han är visst från Helsingfors?
    Jodå, men för tillfället bor han i Vasa - och han är skriven på Åland.
    Var har vi sett honom?
    Bland annat som Mowgly i Djungelboken på ÅST och som Nick i Virginia Woolf på WST.
    Och för närvarande?
    Spelar i Colorado Avenue på WST för utsålda hus.
    Frilansare som alla andra?
    Njaa, i princip nog, men för tillfället har han ett ettårigt kontrakt.
    Och hur är det med det andra inhemska?
    Hittills har han endast spelat på svenska.
    Ställer han upp på tv-reklam?
    Möjligtvis. Han är en sån typ som aldrig vill säga aldrig. Å ena sidan respekterar han dem som vägrar gå med, men för egen del är han i princip öppen för förslag. Men han skulle nog i alla fall fundera länge innan han tackade ja.
    Har han lyft arbetslöshetsunderstöd sen han blev färdig?
    Nej - och du förstår just varför.
    Vad menar du?
    Nå, efter att han blev färdig har han sysslat med ganska mycket utöver skådisyrket. Han har varit socialarbetare på Åland, han har varit ett halvt år i Sydamerika, han har studerat statskunskap vid Åbo Akademi och så har han varit busschaufför. Han och några andra har nämligen ett marknadsföringsbolag inom turistbranschen, och han kör tydligen omkring turister ibland.
    Så han har sin fallskärm klar han ...
    Absolut, och det är viktigt för honom. Han vill inte vara beroende av teaterjobbet.
    Kunde han förresten tänka sig att binda sig vid en teater?
    Inte för en längre tid.
    Trivs han i teatervärlden?
    För tillfället nog. Men han är också ganska kritisk. Han brukar tala om att det finns mycket hyckleri kring teatern, att teaterfolk ofta bara fokuserar på sig själva och glömmer att det finns en värld omkring.
    Menar han att teater inte är allt här i världen?
    Ha, ha ... Alldeles riktigt, han tycker att man lätt tappar proportionerna.

Vem har vi här då? Christian Lindroos.
    Samma generation som de andra? Förstås. Han är 32 år gammal.
    Barn: Nej.
    Var bor killen? I Esbo.
    Känner vi till honom?
    Säkert. Bland annat har han regisserat Jesus Christ Superstar i Borgå och så spelade han Josef II i Amadeus på ÅST.
    Skådis och regissör, alltså?
    Jodå, men också pedagog, han undervisar på Teaterhögskolan. Men han är alltså frilans på alla plan.
    Vad gör han just nu?
    Han regisserar musikalen West Side Story i Borgå och skriver på en musikal tillsammans med Sås och Kopp.
    Har han varit arbetslös?
    Nej. För att vara frilansare tycks han ha en mycket stabil ekonomi.
    Jaha, så han har andra jobb på sidan om?
    Inte alls. Alla jobb han har haft har varit förknippade med teater.
    Vill han bli fast anställd?
    Det kunde han uppenbarligen gott tänka sig. Men det beror förstås på kontraktet. För tillfället är han i alla fall lyckligt lottad och kan göra det han vill, och får till och med vettiga inkomster.
    Vad händer om han en dag vaknar och inte längre kan jobba med teater?
    Han skulle troligtvis bli en så kallad äventyrare. Du vet, skida i Alperna, gå över Gobiöknen och så där.
    Motsvarar teaterverkligheten hans förväntningar och förhoppningar från studietiden?
    Christian tillhör dem som hade gått på teater kanske en gång före studierna. Han hade med andra ord ingen aning om hurdant teaterlivet skulle vara. Men han tycker jävla mycket om det, eller som han brukar säga: Att vara med om processen där en idé utvecklas till en hel produktion ... det är "hyvä".

Vem är han med det krulliga håret: Det är Kristofer Möller.
    Hur gammal är han då? 31 år.
    Helsingforsbo? Ja.
    Och frilansare, antar jag? Givetvis.
    Han ser bekant ut.
    Kanske du såg honom i Viirus DJ eller i Bröderna Karamazov? Dessutom har han bland annat medverkat i Stjärnfall.
    Spelar han med i något för närvarande?
    Han är med i Teaterhögskolans och Nya Rampens Hamletprojekt.
    Har han arbetat som skådis på finska?
    Ibland.
    Har han varit arbetslös?
    I ett par etapper omfattande omkring 2-3 månader var.
    Har han varit med i tv-reklam?
    Inte hittills, även om han har fått ett par erbjudanden. Han kunde eventuellt tänka sig det i framtiden, men han lär oroa sig lite för sin trovärdighet som skådis om han skulle synas alltför mycket i reklam.
    Har han haft andra jobb?
    Enstaka ströjobb, men skådis är och tycks förbli hans yrke.
    Hör han till dem som inte ens vill bli fast anställd?
    Så är det - i princip. Ursprungligen valde han att bli frilans. Men nu håller vinden tydligen på att vända, nu kan han redan tänka sig en sådan möjlighet. Han gjorde frilansvalet eftersom han ansåg att det gav honom mera frihet, men han har kommit till insikt om att det också krävs förbannat mycket för att det ska vara verklig frihet, man måste ständigt ta initiativ och hålla sig framme. Om det går sämre får man ta dåligt betalda jobb som i och för sig kan vara intressanta. Han är nog lite missnöjd med sin ekonomiska situation: jobben han har är osäkra och lönen låg.
    Vad skulle han göra om han inte var skådis?
    Visste du att han är en musiker av rang? En gång sökte han in till Sibeliusakademin ... men det är nog inte längre en realistisk reservplan.
    Har alla drömmar från studietiden uppfyllts?
    Tuffe är en realist, sägs det, så drömmarna har säkert uppfyllts. Men lite fattigare än väntat tycks skådislivet vara.

Vad heter hon? Marika Parkkomäki.
    Hur gammal är hon? 30 år.
    Har hon hunnit få barn? Jepp, en pojke.
    Var bor hon? I Helsingfors.
    Säg något hon har gjort!
    Hon var fast anställd på Viirus i fem år, och man minns henne bland annat från Som ni vill ha det eller Closer. Men närmast finlandssvenskarnas hjärta är väl ändå huvudrollen i Joakim Groths Härlig är jorden.
    Och vad gör hon nu?
    Hon är frilans, förstås. Repeterar en pjäs med det lovande namnet Shopping and fucking på Stadsteatern och så spelar hon med i Teater Mars Stjärnornas kungabarn på Svenskis.
    Jaha, hon är alltså en av Gogis favoriter?
    Visst.
    Har hon nappat på tevereklam?
    Nej. Inte än i alla fall. Förr var hon kategoriskt emot det. Men det sägs att hon börjat mjukna, vilket kanske handlar om vardagsrealism. Vad ska man göra om pengarna inte räcker till för skulderna i framtiden?
    Hon spelar säkert mycket på finska.
    Hittills har hon endast gjort tv på finska, men snart blir det ju premiär på Stadsteatern.
    Har hon lyft arbetslöshetsunderstöd sen hon blev färdig?
    Nej.
    Har hon haft andra jobb än skådisjobb?
    Varför skulle hon det?
    Är hon frilansare frivilligt?
    Tja ... Hon har ju som sagt tidigare varit fast anställd vid Viirus. Men nu uppskattar hon den frihet frilanslivet ger. Hon säger att hon själv i hög grad kan välja de projekt hon går med i.
    Låter trevligt!
    Verkligen. Men hon vet också att det kan gå upp och ner i det här yrket.
    Och om inte skådisjobbet fanns?
    Hon påstår att hon skulle öppna en leksaksaffär ...
    Ser man på!
    ... för där kan man uppfylla folks förväntningar.
    Är hon nöjd med teaterlivet?
    Det verkar så. Hon tycks trivas med det hon gör.

Och vem är den här glada laxen? Mats Holmqvist.
    Hur många år är han i dag? 34.
    Barn? Nej.
    Österbottens son? Alldeles, han bor i Karleby.
    Säg nån roll han spelat!
    Han är just nu Johannes Smeds i Colorado Avenue. Och publiken älskar det. Han har också varit Chris i Alla mina söner, också den på WST, dessutom är han en av eldsjälarna inom Karlebys amatörteaterkretsar. Farsen Kaos i Kulissen som han regisserade var med i världsfestivalen för amatörteatrar i Marocko!
    Så han har fullt upp?
    Kanske, men han regisserar dessutom revyn Vind i seklet för WST.
    Då är han väl inte frilans?
    Visst är han frilans. Men han har tidigare haft kontrakt både med WST och Lilla teatern.
    Men han spelar väl ändå inte på finska?
    Visst. En gång, i Huijattu Onni på Lillan.
    Har han alls varit arbetslös?
    Nej.
    Hur ställer han sig till tv-reklam?
    Han är rätt så försiktig med den saken. Jag tror inte det har varit eller är aktuellt för hans del, han är väl rädd för att man sedan förknippas med produkten man gör reklam för.
    Så han är teatermänniska ut i fingerspetsarna?
    Visserligen. Men han är också bonde.
    Förlåt?
    Det låter kanske oväntat, men för honom är det inget att ordas över. Hans föräldrar har en ekogård i Karleby. Han jobbar med den omkring hundra dagar varje år. Så den killen har nog inte mycket till semester.
    Trivs han med kombinationen?
    Alldeles ypperligt. Jordbruket står för det jordnära och praktiska - vilket förstås också finns i teaterjobbet - medan teaterarbetet har en filosofisk inriktning, där målar man upp visioner, tar upp idéhistorierna på scen. Därför tycker han att yrkesrollerna kompletterar varandra, och han uppskattar att han regelbundet kommer ut i en annan värld än teatervärlden. För vi vet ju alla att det lätt händer att teaterfolk bara umgås med teaterfolk. Och han brukar säga att det är då man börjar gissa sig till hur verkligheten omkring en ser ut. Å andra sidan brukar han drömma sig bort till scenen och kommande projekt när han brummar fram på traktorn. Han tycks helt enkelt behöva båda två. Och det handlar ju när allt kommer omkring om ett hantverk i båda fallen.
    Tvingas han någon gång välja?
    Troligtvis. Han känner starkt - det sitter nog i generna - för att ta över gården när hans föräldrar inte längre orkar. I så fall råkar skådisjobbet i bakgrunden. Men EU-Finland gynnar inte familjebruk och han är väldigt bekymrad för framtiden. Ändå har de en relativt stor gård med en besättning bestående av 100 djur. Han är nog förvånad över hur likgiltigt samhället förhåller sig till det finländska jordbrukets framtid.
    Han har i alla fall något att falla tillbaka på.
    Jodå, men han är inte så säker på att det går att vara bonde i framtiden.
    Men att bli fast anställd vid en teater är knappast aktuellt?
    Nä. Av praktiska orsaker är och förblir han säkert frilans.
    Verkar det som om teaterlivet motsvarar det han hade väntat sig?
    Det tror jag. I hans familj är amatörteatertraditionen mycket stark så han hade stått mycket på scen redan innan han började på Teaterhögskolan. Han hade därför knappast några illusioner om glamour och kändisliv.

Honom har jag sett tidigare! Han heter Nicke Lignell.
    Jaha, hur gammal är han då? 33 år.
    Ser han inte lite västnyländsk ut? Säkert, men nu bor han i Sibbo.
    Med familjen? Jepp, de har fem barn.
    Wow! Säg inte annat.
    Han hinner väl knappast jobba.
    Han är frilans. Spelar för tillfället med i Stadsteaterns Kauppamatkustajan kuolema. Hans nuna är också bekant från MTV3:s såpopera Parhaat vuodet och Fyrans frågetävling Voitto kotiin.
    Men jag har sett honom på bio!
    Ja, ja, det var säkert i Akvariekärlek eller i Underbara kvinnor vid vatten. Men han har också varit med i Viirus och på Lillan.
    Så han har knappast varit arbetslös.
    En sommar nog.
    Västnylänning på finska?
    I början spelade han endast på svenska, ja, faktum är att han började plugga finska först efter gymnasiet. Men just nu gör han nästan allt på finska. Han tog det som en utmaning och bra tycks det ha gått.
    Nå vad tycker han om tv-reklam?
    Han har faktiskt varit med i en utländsk reklam, för det estniska ölet Saku. Han tycker inte att man ska förhålla sig så heligt till principen om att aldrig ställa upp i tv-reklam. Han tror att de flesta nog går med om priset är tillräckligt högt, men han vet förstås att det finns skådisar som aldrig går med - och that's it, som han brukar säga. Men han brukar framhålla att en tv-reklam i Estland inte tär på hans trovärdighet som skådespelare för fem penni.
    Är frilansvalet medvetet?
    Definitivt. För honom är det viktigt att själv bestämma över hur tiden disponeras. Men samtidigt har han märkt att frilanslivet är otroligt stressigt, även om han har som målsättning att vara så mycket som möjligt med familjen. Han har också börjat inse att en fast anställning trots allt skulle ge mera tid för familjen ...
    Har han något reservyrke i bakfickan?
    Eftersom han är fascinerad av trä skulle han troligen bli snickare. Det är en glädje som han funnit i vuxen ålder. Det är förstås en annan femma om han verkligen skulle kunna livnära sig på att bygga hus, båtar eller flygplan.
    Favoritträslag?
    Ek. Han är ju inte ekenäsbo för ingenting.
    Han har varit med i teater, tv och film. Har allting blivit som han väntade sig?
    Hans förväntningar på skådisjobbet var nog ganska diffusa och han hade perioder under studietiden då han tvivlade på sitt val. Hans självuppfattning om vad han vill och inte vill göra och vad han har för resurser skapades uppenbarligen först efter studietiden, och där hjälpte säkert Viirusåren till. Att göra långfilmer var något han hade drömt om redan länge. Rent ekonomiskt är han i dag rätt tillfreds med sin situation. Men vem vill inte ha en hundra- eller tusenlapp till?

Nicke Lignell intervjuas närmare i huvudtexten om hans förhållande till såpor och tevereklam.

Vad heter han? Robert Jägerhorn.
    32 år också han? Nej, han är 34.
    Och bor i? Helsingfors.
    Finns det fru och barn? Bådadera. Paret har två pojkar.
    Frilansskådis? Nej.
    Fast anställd?
    Nej, han är frilanstrollkonstnär.
    Oj då!
    Och det har han varit på heltid i nästan tre år.
    För vem och var uppträder han?
    För företag, hemma hos människor, i skolor, på daghem etc.
    Jobbar han helt och hållet på finska?
    Hans trolleriuppträdanden är oftast på finska, men även på svenska och engelska.
    Har han lyft arbetslöshetsunderstöd efter studietiden?
    Två månader.
    Och vad tycker en trollkonstnär om att medverka i tv-reklam?
    Han har än så länge tackat nej, idén tycks inte tilltala honom, och dessutom har han inte varit tvungen till det av ekonomiska skäl.
    Så för honom är det knappast aktuellt att söka anställning vid en teater?
    Stämmer. Han har medvetet valt frilanslivet. Han måste ju ha kvällarna fria för sina shower.
    Vad skulle han hitta på om inte skådespeleriet eller trolleriet existerade?
    Hmmm, knepig fråga. Han är nog så inne i det han sysslar med just nu att han knappast ägnat det en tanke. Antagligen skulle han börja studera något helt nytt.
    Blev livet efter studierna såsom han hade tänkt sig?
    Han hade tidigare varit statist på Nationalteatern så det blev inga större överraskningar. Men han tycker att det är litet absurt att han på en kväll som trollkonstnär kan förtjäna lika mycket eller mera än en hel månad inom en fri teatergrupp. Men hur som helst var det nog inte därför han slog om till trolleriet.

Vad är det för en gosse? Sam Huber
    Just det. Hur gammal är han i dag? 34 år.
    Helsingforsbo? Ja.
    Han har ju ett band, eller hur? Stämmer. Eternal Erection är rätt så känt i Helsingfors.
    Vad har han gjort som skådis?
    Han var till exempel med i Teater Grönsaks suveräna barnpjäs Carvacrém och i Skärgårdsteaterns Kaukasiska kritcirkeln. Och inte att förglömma dekis-Ripa i långfilmen Ripa Ruostuu.
    Vad gär han just nu?
    Han är frilans, spelar med Auringonteatteri i pjäsen Natural på Kiasma och i Stjärnornas Kungabarn på Svenskis. Sen rockar han förstås vidare med Eternal Erection.
    Jobbar han på finska eller svenska?
    Som skådis har han gjort tre-fyra produktioner på finska, och i alla fyra filmer som han varit med i talas det finska. Omkring fyrtio procent av vad han gör går på finska.
    Vad tycker han om att medverka i tv-reklam?
    Det kommer nog inte att hända. Det är en principsak för honom.
    Har han lyft arbetslöshetsunderstöd?
    Nej.
    Har han någon utväg om skådisjobben sinar?
    Han har ju bandet, förstås. Och så har han ibland jobbat som DJ, men utöver det har det nog kretsat kring film och teater. Han skulle alltså vara illa ute om alla jobb som har med uppträdanden att göra försvann. Kanske han är taxichaufförstypen? Eller redaktör på radion - det skulle väl passa?
    Han ser ut som en frilanstyp i själen.
    Så är det nog. Det passar honom bäst. Han är en person som kanske kunde jobba ett år vid en teater, men sen måste han dra vidare. Han vill helt enkelt bestämma över vad han gör och hittills har han haft tillräckligt med jobb. Dessutom är han i en lite speciell situation eftersom han har en aktieförmögenhet som han vid behov kan bekosta sitt frilansliv med. Men det är ingenting han brukar hojta om, tvärtom. Han brukar dessutom påpeka att många av hans kolleger tar samma risker som han utan att ha något att falla tillbaka på.
    Är han nöjd med teaterlivet?
    Han är fortfarande ganska förvånad eftersom han fick bättre jobb än han hade väntat sig. Men han inser själv att det beror på att han under studietiden kände många blivande regissörer, utan de kontakterna hade det varit svårare. Det räcker inte bara med att man själv är aktiv, man måste också ha tur och ha bra kontakter - för konkurrensen är hård.