Udda finlandssvenska tidskrifter kommer och går. Det vet alla. Men förut kom och gick de i betydligt snabbare takt. Eller när hörde du senast om en ny finlandssvensk tidning i Helsingfors?
I väntan på bättre tider plockar vi i historien och undersöker några tidskrifter och tidningar som samtliga levde fattigt, levde hårt - och dog unga.
Folkjournalen
Född: 1980
Död: 1986 (24 nr)
Dödsorsak: "Alla mina förhoppningar om att en dag bli självförsörjande har grusats i takt med att levnadskostnaderna har stigit." (Ur tidningens testamente i sista numret).
Analys: Häftiga grejer. Legendariska reportage om den Stora Världen och den lilla finlandssvenska. Minnet av Folkjournalen väcker ljuva minnen hos plus minus 40-åringar (eller i alla fall hos dem som var med).
Ja, och vem var det, då? Bland annat Kjell Westö, Bitte Westerlund, Stefan Randström, Thomas Rosenberg, Ulrika Bengts, Bror Rönnholm - och flera tiotal till.
Skulle det gå i dag? Nå, öh … reportagen är oändligt långa och ibland kryddade med besynnerliga ord såsom "idealism" och "solidaritet", vilket skulle förvilla en modern läsare. Borde antagligen bytas ut mot "IT" och "fondsparande". Men idéerna och respektlösheten som finns i Folkjournalen skulle vilken tidning som helst må bra av i dag.
Något minnesvärt? Legendarisk uppgörelse med Hbl i nr 4/85, plus en intervju med Staffan Bruun (Yrke: Reporter). Verklig kanonläsning än i dag.
ai-ai
Född: Hösten 1988
Död: Hösten 1991 (21 nr)
Dödsorsak: Dels interna konflikter som löstes då en av redaktörerna slutade. Men när privat- och (det egentliga) arbetslivet krävde allt mer tid, blev det i längden omöjligt att hålla lågan uppe. En naturlig död, med andra ord.
Syftet? Ai-ai var medvetet high-brow, man skulle publicera svåra texter och essäer, gärna utländska, om samhällsfilosofi och aktuell debatt. "Texterna i sig var således provokationer. Det samma gällde tidskriftens lay-out: texter var det enda vi publicerade, bildmaterial saknades helt. Istället för den överenkelhet den dåtida kultur- och samhällsdebatten enligt oss led av ville vi försöka visa hur invecklade och svåra saker och ting i vår värld är, och hur politiskt farligt det är att förenkla dem och dra förhastade slutsatser." (ur Mickwitz redogörelse i sista numret).
Hur gick ekonomin ihop? Upplagan var liten, till att börja med 300 ex som sedan steg till 800 ex för det sista numret. De första numren betalade redaktörerna ur egen ficka. Sedan levde man mest på små understöd.
Ansvariga redaktörer: Peter Mickwitz, Mårten Westö, Mikael Björnberg, Tomas Hellén och Mikael Kokkola.
Skulle det gå i dag? Varför inte? Men ekonomiskt kan det aldrig bära sig utan understöd. Finns ingen motsvarande tidskrift på svenska i Finland i dag.
Något extra som vi minns? En rolig detalj var när tidningen anklagade de finlandssvenska förlagen för att de inte gav ut Martin Enckells diktsamling, Gud All-en. En vecka senare blev boken nominerad för Finlandiapriset.
Kontur
Född: 1992
Död: Ej död, bara skadad. Lever vidare som bilaga i Ny Tid.
Syftet? Ovanligt koncept såtillvida att initiativet kom från någon som ville betala! Söderströms förlag ville ge ut en litterär tidskrift och anställde Mårten Westö och Peter Mickwitz. Förlaget tröttnade år 1994, och sedan dess utkommer den med Anna Rotkirch och Ann-Christin Snickars som redaktörer i nedbantad version som bilaga till Ny Tid.
Något som vi minns? Tidningen fick genomgående positiv respons, också utanför den lilla finlandssvenska världen, men vi talar förstås inte om någon tidning för massorna. Mest minnesvärt för eftervärlden är kanske ändå Michel Ekmans utfall på debattplatsen "Det trånga rummet" (under rubriken "Vad allt de åt oss skänkte - om att förlösa sitt finlandssvenska arv") mot Hbl:s kultursida och Rundradion, som ledde till en hätsk och humoristisk om än rätt märklig debatt, som "alla" som ansåg sig vara någon i hufvudstadens kulturliv blandade sig i.
Fågel Fenix
Född: hösten 1975
Död: 1977 (6 nr)
Hur ser den ut med dagens ögon? Det här är heavy stuff. Totalt hemlagad (alldeles medvetet) med klipp- och limmetoden. Den redaktionella linjen ger inget utrymme för kompromisser, det är radikalt, experimentellt ... men hm, det är svårt att säga om det är vänster eller vad det riktigt är - men glimten i ögat finns definitivt med. Dikter, debatter, essäer, serier, rock och absurda läsarbrev. Känslan av att en inre klick haft skoj när tidningen gjorts går det inte att ta miste på.
Vad tyckte de själva? "Fågel Fenix är en kanal för den radikalism som bortförklaras av vänstern och ett organ där olika former av radikalism väl kunde breda ut sig i det som kallas dialektisk växelverkan".
Vem var med? Främst dittills opublicerade författare och andra konstnärer från Helsingfors, bland annat Marianne Backlén, Martin Enckell, Chris af Enehielm, Joakim Groth, Kjell Lindblad och Thomas Wulff.
Hurdant var mottagandet? Ett känt ironiskt citat av Leif Salmén i Enhet (kommunisternas tidning) förgyllde säkert vardagen för FF-arna: "Samhällsproblem kan inte lösas genom samhällelig organisation eller höjt samhälleligt medvetande. Nej! I stället kan en lämplig dos av meditation, kryddad med ett tillskott (krampaktigt) fri sexualitet, individuellt drömmeri och sist men inte minst, vegetarisk diet, visa oss vägen till, om inte Nirvana så i varje fall ett närmare liggande paradis, t.ex. "fri"-staden Christiania i Köpenhamn."
Författaren och kritikern Henrik Jansson, som själv är uppenbart fascinerad av tidskriften, konstaterar i ett kapitel i boken "Från dagdrivare till feminister" att "tidningen inte under sin livstid hade stor betydelse för många fler än det 15-tal personer, som direkt arbetade med den."
Var det därför det tog slut? Möjligen. Några vettiga gensvar i debatten om vänsterns problem och framtid ansåg man sig inte ha fått och därför blev klicken också lite ledsen. De sista numren såldes i några exemplar. Groth uttryckte det så här i första numret av nästa tidningsprojekt, Otid: "När tidningens möjligheter att nå ut begränsades, övergick vi till att göra teater. Det var ett effektivare och direktare sätt att nå ut, och ett meningsfullare sätt att ge vår medvetenhet konstnärligt uttryck mitt i den finlandssvenska realismens pedanteri" - och på den vägen är man väl fortfarande.
Helsingfors Aftonblad
Född: sommaren 1994
Död: sommaren 1995 (42 nr)
Vilket var konceptet? Det var evighetsdrömmen om en (ny) finlandssvensk kvällstidning som fick mångsysslaren och företagaren Kristian von Essen att sätta igång maskineriet. Han hade visserligen ingen erfarenhet av tidningsvärlden, men i stället en outsinlig optimism och vilja. Slutligen blev det i alla fall en veckotidning med betoning på Helsingfors och kultur.
Vem var med? Främst yngre journalister eller journaliststuderande. Annvi Gardberg var chefredaktör och Tom Ahlfors redaktionssekreterare. I bakgrunden Bo Lönnqvist. Först försökte man värva Jörn Donner som chefredaktör, men han utdömde hela projektet som orealistiskt.
En konkurrent till Husis? Det var tanken. Och visst var man kanske lite nervös på Mannerheimvägen - i några dagar. Men det visade sig snabbt att det var gänget på Ny Tid som borde vara nervöst.
Hur gick det sedan? Som det brukar. Redaktörerna slet och jobbade natt och dag, dag och natt och fick ut tidningen i 42 nr - mot alla odds. Löner och honorar var det svårare att betala ut. Ekonomin hade helt enkelt ganska liten förankring i verkligheten - det är dyrt att ge ut en tidning, speciellt om den ska utkomma en gång i veckan. Genom en ny aktieemission våren 1995 försökte man skramla ihop pengar från den finlandssvenska allmänheten, men pengarna räckte inte till och konkursen var snart ett faktum - och övertygelsen om att en ny finlandssvensk kvällstidning, gratistidning eller veckotidning aldrig mer kan uppstå i Helsingfors fick ytterligare en bekräftelse. Men så behöver det naturligtvis inte vara - det heter ju att fonderna har pengar.
FBT
Född: 1965
Död: hösten 1968
Vad står FBT för? Ingenting, egentligen. Det skulle bara bli ett namn i samma anda som tidningen BLM. Senare började man leka med bokstavskombinationen bland annat i det så kallade FBT-manifestet som delades ut i sann studentikos anda på Valborg 1965: "FBT betyder inte Finlands Bästa Tidning, För Bättre Traktorer, Finns Bara Tussilago …" - och så vidare.
Profil: En litterär tidskrift som skulle "utgöra ett samlande organ för socialt medvetna unga författare". Som Bror Rönnholm konstaterar i boken "Från dagdrivare till feminister" skall man se FBT som ett barn av sin tid. Om inte FBT hade funnits hade någon annan startat den: "Klart är att FBT till fullo kan förstås enbart mot bakgrunden av samtida fenomen i Norden och västvärlden, mot det stigande välståndet och den ovanligt snabba urbaniseringen och strukturrationaliseringen i Finland, mot tevens och pocketböckernas genombrott, mot det speciella kulturklimat som råder efter Honka-frontens nederlag och kanske framförallt mot den närmast oöverbryggbara klyfta mellan generationerna som krigsupplevelserna är den yttersta garanten för att upprätthålla."
Hur ser tidskriften ut med dagens ögon? Tonen är hisnande seriös och saklig, det finns få bilder och layouten är strikt. Artiklar både på svenska och finska. Vissa av inläggen är nästan omöjliga att ta åt sig, t.ex. hela temanumret om marxistisk estetik (2/67). Men det blir genast intressant när man tar upp de stora förändringar som pågår i samhället. Man får en inblick i hur de intellektuella såg på dagis som fenomen, på hemsysslorna, på u-landsproblematiken, på televisionen o.s.v. Fascinerande blir det t.ex. i nr 3/66 då Kristina Rotkirch skriver under rubriken "Faran från väster" om det amerikanska kvinnoidealet som håller på att sprida sig till Finland, eller när Claes Andersson uppmanar de intellektuella att ta tv-n på allvar: "Jag tror att de intellektuellas möjligheter att förändra kulturklimatet i positiv riktning är enorma - blott de bejakar de nya kommunikationskanaler vi idag förfogar över"
Vem var med? Bland annat Robert Alftan, Claes Andersson, Thomas Henriksson, Johan Mickwitz, Mauritz Nylund (se intervju i RRR nr 2), Jeja-Pekka Roos, Margaretha Starck, Ingmar Svedberg och Nalle Valtiala.
Rörde man om i samhället? FBT-gänget satte igång den Stora Modernistdebatten 1965 innan det första numret ens hade utkommit, vilket redan i sig är en prestation.
Garm
Född: 1923
Död: 1953
Programförklaring: "Garm är den skämttidning, som alla väntat på. Den kan inte undvaras - därför att de andra tidningarna, de allvarliga, äro så löjliga." (ur första numret av Garm).
Blev det så? Jodå. Garm hade koll på tidens puls och var mycket populär. Det var skvaller, verser, skämtteckningar, kåserier, seriösare inlägg i form av recensioner och till och med reportage, och även om konceptet kanske låter banalt så var det allt annat. Visserligen ingick alltid en och annan löjlig eller dålig vits, men medeltalet höll ändå hög nivå. Erik Kruskopf skrev i SFV:s kalender år 1995 ett härligt inlägg om Garm och hans analys säger egentligen allt: "Med bravur kombinerade Garm de viktigaste egenskaperna hos en skämttidning: politiskt sting, litterär kvalitet och konstnärlig nivå i illustrationerna."
Låter roligt! Det var roligt. Och det var kvalitet! På riktigt! Varje självkritisk journalist som i dag bläddrar genom Garm drabbas av akut mindervärdeskomplex. Att journalistik kan göras så här träffande, satiriskt och roligt men samtidigt så relevant och allvarligt! Och så blir man också lite arg … varför görs detta inte i dag? Svaret är åtminstone delvis att de som har förmågan gör tv eller teater (som t.ex. Morjens eller F2). Tidningar är inte sexigt.
Hur var Garm så himla bra, då? I trettio år var Henry Rein tidningens kung, en mångsidig, idérik och kreativ man som dessutom fick ut det bästa ur sina medarbetare. Signe Hammarsten Jansson, Ham, var Garm trogen från första till sista numret och det var hon som skapade tidningens logo, hunden, som alltid förekom i olika poséer på pärmen. Ham värvade dessutom sin dotter, Tove Jansson, till tidningen. Jansson debuterade som 15-åring år 1929 med en skämtteckning och från och med 1945 började hon sätta in en liten muminfigur i sina alster. Det är i Garm som mumintrollen som vi i dag känner till dem uppstod, konstaterar Kruskopf. När det gäller skrivande medarbetare kunde Garm alltid ståta med starka litterära profiler. Det var allt från Jarl Hemmer till Arvid Mörne och från Henrik Tikkanen till Tito Colliander. Trots Reins intresse för poesi hyste han i alla fall inte någon förståelse för modernismen. I det avseendet var han en tidstypisk representant för de konservativa tankegångarna.
Någon speciell höjdpunkt? Garms största styrka var dess humanistiska och liberala samhällssyn, som bäst symboliserades i den öppet kritiska inställningen gentemot såväl Stalin som Hitler under slutet av 1930-talet. Det första var kanske inte speciellt ovanligt, men att konsekvent driva med Hitler väckte mycket ont blod i Finland på den tiden. Men med träffsäkerhet och med total redaktionell integritet förlöjligades Hitler, samtidigt som man varnade för vad som komma skulle. Om någon undrar var det mytiska finlandssvenska frisinnet finns i dag kan svaret gott vara - det blev kvar på Garm. När det gäller svenskheten var tidningen dock rätt aggressiv och många av kommentarerna upplevs som absurda i dag.
Men om det gick så bra, varför lades den ner? Henry Rein dog 21 augusti 1953 och efter det samlade sig medarbetarna för att göra ett nummer som hedrade hans minne, men efter det var det slut.
Observera att detta definitivt inte är en komplett förteckning på udda finlandssvenska kulturtidskrifter som utkommit i Helsingfors. Till exempel fanns det under 1980-talet många fler tidskrifter, som till exempel KLO och BLÅ, som bägge var rena litterära tidskrifter, men alla rymdes inte med denna gång. Från femtiotalet minns vi till exempel Donners och Kihlmans Arena och från 20-talet Cid Erik Tallqvists Quosego - en inspirationskälla för många senare tidskrifter.
Fotnot: Efter att artikeln skrevs har ett par suveräna finlandssvenska tidskrifter dykit upp på arenan - och några har redan hunnit gå hädan.