.jpg)
Ture Janson var en av de stora "flanörerna" och författarna i det gemytliga Helsingfors på 1910-talet. Det var där spåret började...
Till slut var jag fullkomligt besatt av tanken. Det MÅSTE finnas en släkting, ett barnbarn, en kusin, vad som helst, vid liv någonstans. Och efter två dagar av samtal till människor som hette Jansson eller Janson i efternamn, efter frenetiska dykningar i arkiv och magistratsbyråer som ideligen förde mig på felaktiga spår till Närpes eller Pargas, men aldrig till Helsingfors, började jag för första gången känna tvivlet gro inom mig.
Till sist sökte jag flykt i ett osannolikt scenario: Tänk om det fanns två stycken Valborg Janson som föddes på var sitt håll år 1908? Valborg hette författaren Ture Jansons enda dotter. Men den Valborg jag spårat dog 1998 i Närpes och familjeträdet visar att det inte kan ha varit Tures dotter. Men fanns det en annan?
- Visst. Hon lever i Helsingfors, säger samma tjänstemann vid Adresstjänst som jag redan förhört x antal gånger.
Lever? I Helsingfors?
Tjänstemannen påpekar försynt att jag kanske borde titta efter i telefonkatalogen. Att man ofta finner svaren där.
Och visst. Sidan 189:
Valborg Janson, Skeppsred.g.
Ett stenkast från mitt eget hem.
Så det är magi i luften när jag stegar in i huset. När jag vet att en av Svenskfinlands främsta dagdrivare eller flanörer - för så kallades en del av den unga författargeneration som började skriva i början på 1900-talet - har gått i dessa samma stentrappor, ringt på samma dörrklocka, väntat på att det krångliga låset ska öppnas, och sedan genom den smala springan urskiljt Valborgs pigga blåa ögon.
- Jaså, jaså, det är ni, stig in, stig in.
Det är en enrummare. En smal säng mitt på golvet. Böcker, tavlor med religiösa motiv ("mamma var romerskkatolsk"), golvet täckt med mattor som överlappar varandra, en vevtelefon, små prydliga högar med papper och urklipp, en byrå med minnen: svartvita fotografier föreställande brodern Harry i uniform, pappa Ture sittande på en parkbänk på Esplanaden, och sedan en replik till fotografen yes, puhun myös suomea, you know, vilket föranleder ett högljutt Valborgskratt så att kanariefåglarna Linus och Lina kvittrar till.
- Det blir mycket att bära hem från butiken varje dag. Vi är ju tre stycken i hushållet, säger hon och petar in en brödbit mellan gallret i buren.
Ture Janson, i kyrkoböckerna Thure Jansson, var författare och journalist, ursprungligen från Åbo där han föddes 1886, men hela sitt yrkesliv verkade han i Helsingfors och senare i Stockholm. Helsingfors kom att bli ett kärt tema i hans noveller, reportage och romaner. Debutboken Inga medmänniskor (1911) fick ett positivt mottagande och Arvid Mörne skrev i Nya Pressen: "Vår stad som så få författare beskrivit och besjungit, förlänar läsningen mycket av dess behag, där den ständigt skymtar fram genom den klara luft, som vilar över Ture Jansons berättelse."
P.O. Barck visar i sin levnadsteckning över Ture Janson hur denne ständigt via illa förtäckta omskrivningar smög in sig själv i Helsingforsskildringarna och dikten Staden i den andra boken, diktsamlingen Mitt Helsingfors (1913), kan därför ses som en dagdrivares programförklaring - även om Barck påpekar att utanförskapet också hade en djupare personlig och politisk dimension.
Att vara främling i sin egen stad
och alltjämt stanna utanför den ringen
af samförstånd, som gör en trygg och glad,
att vara utesluten, vara ingen ...
Bak stängda dörrar alla rådslag ske,
bak stängda dörrar firas alla fester.
En solidarisk front bli alla gäster
mot den som ej är afvundsvärd som de!
Så återstår att bli en käck flanör,
som är tillfreds med detta utanför,
att axla kappan och att gå åstad
till kvällens mänskoström på promenaden.
En sällsam tjusning skänker esplanaden
en ensam främling i sin egen stad.
 |
| Ture Janson med arkitekten Albert Nyberg på Espen år 1912. |
- Ut på gården med er, röt han till mig och mina vänner, säger hon och småler.
Men hon minns också de stunder hon som liten flicka fick sitta i pappas knä i "vår amerikanska gungstol", hur hon kammade pappas hår. Och när jag frågar om Ture hade något favoritställe i Helsingfors, något ställe som han tog Valborg och Harry till kommer svaret omedelbart:
- Det var Brunnsparken, alltid Brunnsparken. Vi åkte kälke där, eller cyklade omkring, vi lekte och bråkade, minns hon.
Utifrån Ture Jansons litterära produktion framstår det också som uppenbart att Brunnsparken var Tures andningshål i Helsingfors. Här kunde han koppla bort från den cyniska olycksfixerade värld som journalistjobbet vid bland annat Hufvudstadsbladet innebar - han hade tidigare som ung radikal socialdemokrat skrivit för Arbetarbladet men när familjelivets realiteter trängde på svalde han sin stolthet och tog anställning vid fiendepressen, som i alla fall garanterade en säker inkomst. Men i Brunnsparken kunde han kanske drömma sig tillbaka till studietiden då badhuset med sina små kyffen förvandlades till studentlya. Där nätterna viktes till vindränkta debatter om socialismen, svenskheten och furstendömets framtid inom det ryska riket, frågeställningar som i och med S:t Petersburgs hårdnande grepp om Finland, finlandssvenskarnas ofrånkomliga tillbakagång och socialismens svikna ideal förbyttes i en flanörideologi, ett sorglöst leverne dominerat av krogsittande och en ständig jakt pÅ vackra damer. En "ideologi" som väckte mycken kritik.
I Argus skriver Henning Söderhjelm år 1910 att "skepticism och hån, pessimism och livströtthet" kännetecknar den unga generationen. Han ser det som ett resultat av ofärdsårens djupa samhällssplittring - där frågan var hur det ryska hotet skulle bemötas - vilket ledde till bristande framtidstro och likgiltighet, framför allt inom finlandssvenska kretsar där man börjat inse konsekvenserna av förfinskningen av samhället.
Ture Janson gick till motattack i Hbl 7.2.1915 där han under rubriken "Den unga författargenerationen. Ett resonemang som liknar ett själfförsvar" i kåseriform "intervjuar" de kritiserade dagdrivarna, inklusive sig själv - vid stamstället Restaurang Catani givetvis (som i dag inhyser Marimekko på Norra Esplanaden). En av de utsatta författarna skrattar gott åt kritiken:
- Kanske det ändå har varit någon mening med de här böckerna. Eftersom det först tack vare dem synes ha blivit klarlagdt hvilken glad och lifvad nation vi ändå äro.
Men "diskussionen" kring krogbordet leder snart in på ett djupare plan, en av författarna tar till orda:
- Vi äro storstrejkens generation. Där ligger hela olyckan. Den perioden var alltför upprifvande, den lofvade allt för mycket och den bröt ner alltför mycket. De, som då lefde med med alla nerver, ha känning däraf för hela livet.
Självförsvaret är undertecknat av Ture Jansons alter ego, Herr X, och vid det laget hade han redan hunnit publicera ytterligare en samling Helsingforsnoveller, Knock Me Down, vars bärande tema är just detta dagdriveri.
Det är den färska magistern som firar sin nya akademiska titel - efter nio års "studier" - genom att göra en eriksgata i droska runt Brunnsparken och sedan avslutar sin dag med pusskalas i Catanis portgång. Det är nittonåriga Asta Hemming som är på maskerad på Societetshuset och som slutligen finner sig själv tillsammans med medicinekandidaten Mellin i en taxibil bortom Fredriksberg och det är lykttändaren Thomasson som i det nattliga Helsingfors försöker kombinera jobbet med "karusellen" (krogrundan). Novellen om lykttändaren publicerar vi på nästa uppslag.
Novellsamlingen fick genomgående ett strålande mottagande bland kritikerna, även om t.ex. Hbl:s kritiker också konstaterar att det ofta saknas en djupare poäng i novellerna, en konstnärlig avrundning, vilket också slår en som modern läsare. Den som söker en dimension utöver de underhållande situationsbilderna och miljöbeskrivningarna blir troligtvis besviken.
Jag frågar Valborg om krogarna, promenaderna. Hurdant var Tures flanörsliv, egentligen?
- Vi visste inte så mycket. Men det var Kämp, det vet jag, och den där restaurangen mitt emot Svenska Teatern. Där satt han visst ofta.
Hon säger att Ture inte var speciellt mycket hemma och att han ofta kom sent hem, men att han kunde kompensera det genom att skriva vackra dikter till sin hustru, men att hans största passion i alla fall var sonen Harry och inte Valborg och hon berättar fnittrande hur Ture slog henne på stjärten "med en fransk roman" om hon varit dum.
- Men Harry slog han aldrig.
Valborgs mamma, polskan Thekla Nawrotsky, och Ture skilde sig så småningom, ett beslut som enligt Valborg var rätt.
- De var så olika och gifte sig som väldigt unga. Och mamma sörjde inte så förskräckligt mycket. Även om hon tyckte om honom hade samlivet varit tungt.
Och så visar hon upp en hög med Ture Jansons böcker, signerade "Till Valborg och Hasse av far" (Harry kallades för Hasse), och hon sitter tyst en stund, sluter ögonen för några ögonblick, hon söker bland 91 år av minnen och kommer sedan ihåg en sak som Ture brukade predika för henne:
- Han sa: "När ska du sluta upp med att läsa detektivromaner?"
Men någon ändring blev det aldrig. I dag läser hon helst Agatha Christie, men medger att det blir alltmer tevetittande. I samma veva säger hon att människor inte längre umgås som förr, och sen stirrar hon en stund på den släckta teverutan, som för att dra sig till minnes vad den brukar säga, och konstaterar att det är hemskt när så många finländare går arbetslösa i dag.
- Min generation hade det bra, det var först i slutet av tjugotalet som livet blev hårdare och det var svårt att få jobb, säger hon.
Valborg arbetade senare som översättare på Länsstyrelsen och som sekreterare vid barnskyddsverket och bodde ihop med mamma Thekla ända fram till dennas död 1966. Sedan dess har hon bott ensam, men kontakten till brorsonen Mikael i Stockholm är regelbunden.
Harry, alltså Valborgs bror, fick två söner, Mikael och Markus. Tures älskade Harry omkom vid det fruktansvärda slaget vid Summa i vinterkrigets slutskede när Mikael var i spädbarnsåldern. Ture bodde redan då i Stockholm, där han bland annat jobbade vid Aftonbladet som ledarskribent och där han senare segervisst understödde Tysklands invasion av Sovjet. Han hade också hunnit skriva flera romaner.
För begravningens skull kom han till Helsingfors och skrev ett känsloladdat, vackert och klassiskt reportage i Hbl den 31 mars 1940 från Harrys sista resa, rubricerat "Finlands ansikte", illustrerat med samma porträtt av Harry som vilar på Valborgs byrå i dag. Texten blir en sorgsen hyllning inte bara till Harry utan till alla som gick samma öde till mötes:
Han var en glad och öppen natur, min son, men jag kan läsa i hans porträtt hur han grubblat och grubblat över den vändning tillvaron så plötsligt tagit. Inte så att han inte var färdig att ge sig helt för sitt land. Det gjorde han. Men det fordrades också att i unga år medvetet ta farväl av hustru och barn
. . .
Sedan gick processionen ut på gravfältet under den kalla marshimlens stora stjärnor. Ett tyst och skugglikt tåg i karolinsk anda förbi den långa raden av redan redda hjältegravar. Längst där borta, ytterst i raden var vår plats. När krigarhänder långsamt lyfte undan lejonfanan, speglades stjärnljus över den vackra, vita kistan. Eviga minne.
Valborg bekräftar att Harrys död var ett hårt slag för Ture, att det blev ännu smärtsammare av att Harrys sista brev väntade på honom när han återvände till Stockholm efter begravningen.
Sedan sprack hans andra äktenskap, varefter spriten och vagabondlivet tog över, men i omvärldens ögon hade flanörandet tappat sin tiotalscharm och han avskedades av Aftonbladet - även om han senare fick återkomma på kultursidorna. Barck visar i sin levnadsskildring hur den näst sista boken, Den litterära hjulgångaren (1950), innebar ett efterlängtat erkännande av Ture som författare och journalist i Sverige. I Aftonbladets recension heter det att Ture Janson är "en sällsynt litterär personlighet" och en "blommande legend i Finland" men ändå okänd i Sverige.
Konsten att skriva svenska är trots allt inte särskilt utbredd i vår litteratur, men Ture Janson behärskar den. Hans behagligt doftande ironiska observationer säger mer än långa avhandlingar om svenska språkets generositet mitt i all sin fattigdom. Det är ett språk som bara de mest kräsna bland konstnärerna kan göra sig förstådda på. Till dem hör Ture Janson ...
Under sina sista år skrev han artiklar och kåserier, planerade nya romaner, höll litterära föreläsningar, men var utfattig och beroende av gamla vänners generositet.
Sin sista fristad fick han då en gammal vän, författaren och journalisten Hilding Källén, erbjöd honom gratis uppehälle på pensionatet Åsgård vid Mälaren. Då var han redan svårt sjuk i tarmcancer men brevväxlade ändå ivrigt bland annat med Valborg. I december 1954 kallade Källén på dottern från Finland när det var uppenbart att Ture inte hade lång tid kvar.
Valborg minns de sista dagarna, den sista natten, natten till julafton, hur Källén redan sov men att hon märkte att nu tar det slut, att hon sprang efter Källén och när de kom tillbaka var det redan förbi, varefter Källén bar Ture ut ur rummet på axeln.
- Och det var så underligt, förstår ni, fönstret i rummet var öppet, fastän jag tidigare hade stängt det, och jag tyckte precis att Ture fortfarande var kvar där i rummet ... och det kan ju hända ... man vet aldrig ...
Källor: P.O. Barck: Ture Janson. Författaren och journalisten. Svenska Litteratursällskapet. Borgå 1962, Hbl:s arkiv och Brages pressarkiv.
Till minnet av Valborg Janson (1908-2000).