Inne i Flanders Expo, åtta kilometer utanför Gent. En kal mässhall i betong. Marken är asfaltbetäckt. Utrymmet kunde lika väl vara ett lagerutrymme för stålrör men är i stället en konserthall för 13 000 människor. Mitt i publikhavet nära scenen sitter en 35-årig kille på sin kompis axel. Han börjar strippa, han kräver publikens stöd, och besynnerligt nog är alla med på spel, för vet ni, vem skulle inte vilja se en hårig och stripig flamländare blotta sin finniga rygg?
Någon minut och många hejarop senare flashar han sin bara bak för oss alla och det kan inte finnas många handflator som inte klappar uppskattande.
Lamporna släcks. Sekunderna går. En kortväxt man promenerar fram till scenkanten, bugar sig djupt, ingen tänker längre på den där rumpan, utan strax ljuder de inledande tonerna - en av hårdrocksvärldens kändaste riff - till You Shook Me All Night Long.
Och alla vet att det inte längre finns någon återvändo.
AC/DC är i Europa, och det är här i Gent som det börjar. Det här är premiären.
AC/DC är ett av världens mest framgångsrika rockband - ursprungligen från Australien - som sedan 1974 rest land och rike runt och förkunnat. Förkunnat att Rock n Roll Ain't Noise Pollution med hjälp av några simpla ackord och högspänningsenergi som får håret att resa sig och benen att låsa sig i spasmiska rörelser hos vem som helst. Numera tar de ofta pauser på fem år, men det kvittar eftersom fansen troget återvänder gång efter annan. AC/DC har överlevt många trender, från glitter till punk, från metall till glam och alla anklagelser om konservatism kan kvitteras med ett: hej, vem spelar för fullsatta hallar världen runt fortfarande efter 26 år?
Hur ser då bandet ut i dag?
Ja, ja, förstås har gitarristen Angus Young sin välbekanta skoluniform, och med dallrande läpp och skakande huvud skuttar han från ena ändan av scenen till den andra, det är the duck walk, men vad är det egentligen som är så fascinerande med honom? Så fascinerande att folk fortfarande orkar se på sprattelgubben och hans fyra polare? För man kan vara alldeles säker på att de allra flesta i publiken i dag, liksom de som kommer att se AC/DC i Finland om några veckor, har sett bandet minst ett par gånger förut. De kan låtarna utantill, de går klädda i urgamla turnéskjortor och är för det mesta mellan 25 och 45 år gamla. Det är jeans- och läderfolket, en bärsdrickande församling, som på ett rörande sätt är sitt band troget. Se till exempel på den krullhåriga pappan som för en stund sedan promenerade omkring med sin kanske åttaåriga son på axlarna. Pojken var utklädd till Angus och hade blinkande horn fastspända i pannan.
- He's my Bad Boy, sade pappan till mig med hänvisning till klassikern från 1977.
Visst, men vad är det riktigt frågan om?
Handlar det om att Angus, efter alla dessa år, fortfarande ger allt, om att han ids kasta sig på marken, snurra runt-runt medan hans fingrar skickar iväg det där solot vi redan hört om och om igen, att han är en showman ut i fingerspetsen, att han är så inne i det han gör, så frånvarande från den riktiga världen, att man varje gång man ser honom får känslan av att just den här konserten är den mest extatiska och mest improviserade (vilket förstås är en hallucination)?
Eller är det bara så att han blivit en symbol för en luftgitarrspelande rockgeneration som desperat försöker klamra sig fast vid ungdomens ärofyllda dagar?
Ovanför scenen hänger tre videoskärmar, det är närbilder och actionbilder, redigerade i typisk rockvideotempo, men de ger publiken i de bakre raderna mycket mer. Bandet har insett att dagens publik är krävande.
Överhuvudtaget har AC/DC nu definitivt givit upp sitt ursprungliga ideal, att en konsert bara ska vara rock ´n´ roll och ingenting annat. Också tidigare har man haft diverse rekvisita på scenen, men nu har det slagit ut i full blom. När kvällens andra låt börjar, den nya Stiff Upper Lip, glider en gigantisk Angus-staty på scenen och där stannar den i princip hela konserten igenom, ögonen lyser rött varje gång en låt har ordet "hell" i sig - ps för den som inte är insatt: det ÄR ironi - och dessutom har statyn förstås blinkande horn. Senare i Whole Lotta Rosie , har vi igen den uppblåsta Rosie som den här gången står upprätt och vinkar, i Highway To Hell får man känslan av att hela scenen brinner då flera eldkastare slungar ut eldklot över scenen och därmed stiger temperaturen ytterligare, i slutet av Let There Be Rock åker Angus hiss till andra våningen medan gitarren bölar och allt det där köper jag, det formar sig till en oförglömlig och fantastisk rockshow, men i Hard As a Rock kommer min gräns.
Först och främst ska det inte råda något tvivel om vad sången handlar om (Baybe, I'm Hard As a Rock, sjunger Brian Johnson och håller om sitt könsorgan). Visst har också det en ironisk udd, men definitivt inte på samma sätt som det brukade vara. Bröderna Young skriver numera texterna vilket inneburit att rockpoesin blivit rätt banal och alltför explicit.
I liveversionen av Hard As a Rock underhålls vi sålunda av animerade videoklipp med råhånglande djur, skämtserier med enorma kukar och bröst, tåg som rusar in i en tunnel, olja som sprutar upp ur ett oljetorn, raketer som avfyras … och det känns så billigt, så billigt.
Konserten första höjdare blir i alla fall då 1990-talets klart tyngsta låt, Thunderstruck, lockar hela Gent med i Malcolm Youngs och Cliff Williams inledande och försiktiga a-a-a-a-rop. Det är inte bara det att låten har allt, riffet, refrängen, energin, en isande kall andedräkt som sipprar ut ur Angus-statyns mun, utan också att det är ett nummer som kräver att publiken är med. I motats till de (få) nya låtar som uppförs, så som Safe in New York City och Meltdown - strålande låtar i sig - finns det liksom en idé med att uppföra just Thunderstruck live, medan de andra nyare spåren närmast spelas av pliktkänsla och utan speciellt mycket passion. Att ljudet dessutom grötar till sig alldeles förfärligt just i Meltdown gör inte saken bättre.
Bandet borde helt enkelt hitta på publikfriande grejer till nya låtar, ta oss med, engagera oss! Precis som killarna någon i tiden utvecklade High Voltage (som de inte spelar på denna turné!) till en publikfavorit genom att ta med oss i HIGH!-ropen eller TNT med sina "oi-oi-oi"-bölanden borde det samma göras med till exempel Safe In New York City. Möjligheterna skulle ju finnas i en låt som upprepar refrängen xx gånger.
AC/DC brottas ju med ett tacksamt problem. Det finns alltför många låtar att välja på och alla fans har sina egna favoriter. Bandet löser alltid dilemmat på samma sätt: det blir klassikernas klassiker som spelas (Hells Bells med klockan, Back In Black, Highway to Hell o.s.v.), kanske för att inte provocera någon. Man har helt enkelt saknat guts (som det heter i Dirty Deeds) att möblera om och plocka in odödliga, men extremt sällan livespelade låtar, som Ride On, Squeler, Gone Shootin, COD, Nervous Shakedown, Shake Your Foundations och så vidare. Ändå är det som sagt ett faktum att de flesta i publiken redan sett bandet ett par gånger och därför också av mästarna i konservatism skulle önska sig en gnutta nytänkande.
Men alla vet att det är fåfäng tanke.
För sist och slutligen är det ändå bandet som avgår med segern, skeptikerna tvingas ge sig. Efter ett förvånansvärt bra solo och en mera rutinartad stripp i Bad Boy Boogie (i den här låten hör strippen förresten hemma) och allsången i The Jack böjer sig vem som helst. Och när dessutom Johnson har övertagit den lilla mängd energi och finess som åldern stulit av Angus får man känslan av att killarna har förbannat roligt på scen. I slutet av konserten slår det mig än en gång: Tänk om det faktiskt är så att Johnson & bröderna Young verkligen själva tror på vad de säger när de närmast hysteriskt för fram budskapet: Let There Be Rock!
För det är i den låten som alla 13000 spelar luftgitarr, som alla headbangar på klassiskt vis, som plattformen med rullstolsbundna fans börjar gunga, man kan ju inte göra något annat, det är party, det är härligt att något består, lycka, lycka, lycka - och pang … sen är det slut.
Scenen töms.
Visst, alla vet att det ännu blir TNT och For Those About To Rock med kanonerna, men slutet hägrar. Och när det sista FIRE!-ropet avkunnats är det bara att vandra iväg, AC/DC kommer aldrig in på scenen på nytt, även om man ikväll skulle ha haft det perfekta extra-extranumret i låten Bedlam In Belgium.
Istället spottar verkligheten oss i ansiktet då vi tränger oss ut. Från sidoläktaren, i slutskedet av For Those About To Rock, har en 40-50-årig kille ramlat ner, åtta meter rakt i asfalten. På marken en stor blodpöl, panikslagna Röda kors-arbetare, hans kompis står chockad bredvid, i famnen håller han vännens känga, kanske det var det enda han fick tag i när han försökte rädda honom från att falla. En annan kompis får ett hysteriskt anfall och vill slåss med ordningsvakterna, någon säger att mannen är död, säkert är i alla fall att han brutit det mesta i kroppen, och först en halv timme senare har läkarna lindat in honom så att de utan risk kan lyfta upp honom på en bår - och även om skulden till olyckan inte kan vara någon annans än hans eget i kombination med ölen som såldes fritt under hela konserten är det så jävla tragiskt och meningslöst att en fest ska sluta så här.
Men runt omkring fortsätter ölförsäljningen och festen, en man lyfter på sitt ölglas och säger med bister ton ut i folkmassan.
- He is finito.
Men underförstått tycks han nog mena att showen måste gå vidare.