En 53-årig vokalist med keps på huvudet. Verkar som om stämbanden har behandlats med grovt sandpapper.
En 47-årig kortvuxen räka och kompgitarrist med stripigt hår. Vänstra foten håller takten. Huvudet knycker. Står för det mesta på stället.
Räkans 45-årige lillebror. Sologitarrist utklädd i skoluniform, alltid svettig och långhårig. Ålar på marken med ylande gitarr och dräglande mun. Står aldrig stilla.
Samt två anonyma vapenbröder som likväl är ensemblens stöttepelare.
Det är AC/DC år 2000. 26 år efter startskottet i Sydney nyårsnatten 1973 då Malcolm övertalade sin brorsa Angus McKinnon att komma med i hans nygrundade band. Namnet AC/DC hade de fått från baksidan av en dammsugare, "det har något att göra med elektricitet", som systern förnuftigt påpekade. Den där nyårsnatten 1973 spelade de coverversioner på Chuck Berry och Rolling Stones.
I dag är AC/DC:s egna rockklassiker favoriter bland coverband världen runt.
Och nu har de gett oss några klassiker till.
Bandets första studioskiva med nytt material på fem år har sett dagens ljus och när jag redan i det första spåret hör vokalisten Brian Johnson gurgla fram I was born with a stiff upper lip - and I shoot from the hip känns alltsammans så välbekant. 26 år krymper till 26 dagar. Med hjälp av oförändringens trygga charm, platta sexuella enradare i kombination med en boogierock bestående av några slitna gitarriff får man besynnerligt nog ett energipaket som helt enkelt inte har sitt like i rockvärlden.
Ta till exempel Safe in New York City, en av den nya skivans starkaste prestationer. Trummisen Phil Rudd och basisten Cliff Williams börjar - förstås. Tempot är hårt, enkelt, medryckande. Sen ett smygande och till en början dämpat gitarrknäppande i bägge högtalarna. Angus och Malcolm kommer från var sitt håll, kommer hårdare och hårdare, möts, explosion, och sen tar Johnson över. Och tillsammans genomför de fem gubbarna sedan ytterligare en rockklassiker enligt välkänt mönster: första versen, refrängen, andra versen, refrängen, gitarrsolot, refrängen igen, aaarrrghh och yyyyl, pang och slut.
Sen gör det ingenting att Johnson hann upprepa I feel safe in New York City 23 gånger. Sådan humor har de.
Det kan inte finnas något gitarrpar som är så samspelta som Angus och Malcolm. De har nu skrivit fjorton studioskivor (med enbart nytt material) tillsammans. Och det märks. De är Bill och Bull, varandras höger och vänster hand - men ensamma skulle de kanske inte låta speciellt märkvärdiga. Att bröderna övergivit sin gamla hedersprincip om att allt ska gå att banda på en tagning är förstås synd, men kanske inte speciellt förvånande. På Stiff Upper Lip liksom också på nittiotalets skivor uppsnappar man emellanåt - framför allt under solopartierna - tre spelande gitarrer på en gång. Men det må förlåtas ett band som annars gör allt för att behålla råheten, spontaniteten och det omedelbara i sitt sound.
Som bakgrundskraft (denna gång som producent) på Stiff Upper Lip hittar vi en annan från släkten Young, nämligen George. Han och spindeln i nätet gällande australisk rockmusik, Harry Vanda, har stor andel i AC/DC:s ofantliga succé eftersom de var inkopplade i klassiker som Let there be Rock och Powerage. 1988 återkom Young & Vanda som producent för Blow Up Your Video, den gången utan att det skulle ha inneburit en återgång till sjuttiotalsstilen.
Den här gången är det däremot förbluffande svårt att veta vilken tidsepok vi befinner oss i. Det ljuvliga och hjärntvättande riffet I Can't Stand Still kunde lika gärna vara en boogiesväng från High Voltage (1975), liksom att All Screwed Up kunde vara ett elfte spår på Flick of the Switch (1983).
Som enda egentliga minus på Stiff Upper Lip måste igen anföras att bröderna Young inte är några enastående rockpoeter. Ackorden kan de, men så länge Brian Johnson (framför allt på storsäljaren Back in Black) skrev sina egna texter var det mera underfundigt, för att inte tala om hur den förre vokalisten Bon Scott på sitt eleganta och oöverträffliga sätt fick humorn och rock´n´roll-livsstilen inbakad i låttexterna.
Men hur som helst. Nu kan väntandet börja. För det är ändå live man ska se AC/DC. Hittills talas det bara vagt om en världsturné som skulle inledas på sommaren. Och det är alldeles klart att efterfrågan är enorm, AC/DC är sparsam med skivor och turnéer och runt om i världen finns miljoner vänner av rakspårig rock som redan nu (och än en gång) plockat fram luftgitarren ur skåpet.
Det är Stiff Upper Lips förtjänst.