AC/DC del I: Ett evigt rockinferno

Text inför AC/DC:s konsert i ishallen. Hufvudstadsbladet 21.4.1996

Fyra initialer och en blixt. Mera behövs inte. AC/DC står för det explosiva, det hejdlösa och otämjbara. AC/DC är den där ena åskknallen som får dig att flyga i taket i sommarstugan. AC/DC är orkanen som slukar höghus. AC/DC är skillnaden mellan en bjudning där gästerna smådansar och en fest där dammsugaren fungerar som luftgitarr. Just det. AC/DC är skillnaden. Skillnaden som gör at alla andra band blir långt efter.
    Mycket kan sägas om musikbranschen i dag. Band kommer, band försvinner. Trender uppstår, trender dör. Men AC/DC slog nyårsnatten 1974 in på en entydig kurs, låste rodret med nyckel och kastade nyckeln i Stilla havet. Linjen var klart definierad: Det skulle vara bluesinspirerad boogierock med en energiladdning som får håret att glöda ända ner i rötterna. När AC/DC hösten 1995 släppte sin sjuttonde skiva, "Ballbreaker", fungerar de fyra initialerna och blixten fortfarande som en garanti för att linjen håller. Boogierock är det enda AC/DC kan. Och vill.
    I dag springer gitarristen Angus Young liksom alltid omkring i sin skoldräkt och dreglar i takt till urgamla klassiker som "Let There Be Rock" eller "High Voltage". Åren har gott och fansen har blivit äldre, men ändå är det alltid tonåringar som kämpar sig längst fram mot scenen för att rocka tillsammans med de fem medelåldersmännen. AC/DC har lyckats - i större utsträckning än evighetsbandet Rolling Stones - att ständigt tilltala en ny generation. En generation som faller för AC/DC:s rakspåriga, kompromisslösa och visst; enkla, rock 'n' roll, samtidigt som fansen från 70- och 80-talet envist hänger med.
    När bandets hycklare föraktfullt påpekar att AC/DC levat på samma riff - som dessutom är alldeles för simpelt - i över 20 år kontrar fansen triumferande med att det är just det som gör AC/DC stort. Vem annan kan leva 20 år på ett riff och fortfarande kamma hem platinumskivor världen runt?
    Ingen.
    Men förvisso. AC/DC är de facto bromsen i systemet som ihärdigt motverkar allt nytänkande.
    - Vi vill ingenting annat än att det skall låta rätt. Det är det rock ´n´ roll handlar om, förklarade Angus Young för tidningen Guitar Player 1984 i en av de fåtaliga intervjuerna bandmedlemmarna har beviljat.
    I en intervju nyligen kvitterade han nya band med det klassiska citatet:
    - Rockbranschen är en tuff bransch, gjord för män. Här har pojkspolingar inget att göra.
    När du frågar Angus vilka band som influerat honom brukar han tala drömmande om Yardbirds, Cream, B.B. King - och kanske Jimi Hendrix. Sen tar intrycken slut. Där slutar utvecklingen. Fråga om Nirvana eller Oasis och Angus rycker likgiltigt på axlarna.
    - Vem är det? Dem har vi inte hört om, sade de i en intervju som gjordes förra hösten.
    Det är svårt att säga om det är sann okunnighet eller bara hälsosam arrogans. Budskapet går hur som helst fram: AC/DC står ensamt och behöver ingen hjälp.
    Bandet har sett och överlevt grupper som Gary Glitter, Sex Pistols, Depeche Mode, Iron Maiden. I medlet av 70-talet ville skivbolaget lansera AC/DC som ett glitterband. Några år senare fick de höra att de var ett punkband. Under 80-talet ville man klassificera det som "Heavy Metal". På 90-talet behöver AC/DC inte längre sättas i ett fack. AC/DC har blivit ett begrepp. AC/DC är AC/DC.
    Medan censur- och moralvågen svepte över USA i slutet av 1980-talet var AC/DC oberört. Samtidigt som flera band tvingades försvara sina texter i domstol kunde bandet lugnt fortsätta i samma spår. Vokalisten Brian Johnson, som tog över 1980, har specialiserat sig på dubbeltydiga texter. För en AC/DC-uttolkare råder det ingen tvekan om vad låtar som "Sink the Pink" eller "Let´s get it up" egentligen handlar om. Men dubbeltydigheten har torpederat alla anklagelser. AC/DC kan alltid säga att "Sink the Pink" faktiskt handlar om biljard, såsom videon låter påskina.
    - Om de som skriver låtar av ren lathet inte orkar omskriva sina texter får de skylla sig själva. Band som 2 Live Crew ber ju om trubbel med sin brutalitet, förklarade Brian Johnson i en intervju för tidningen Musician år 1991.
    AC/DC:s texter kretsar - surprise, surprise - ständigt kring kvinnor, sprit och rock ´n´ roll. "Whole Lotta Rosie" (1977) och "You Shook Me All Night Long" (1980) är legendariska spår som torde höra till de mest citerade rocklåtarna i världen. I dag skriver Johnson inte längre texterna utan bröderna Young har övertagit hela ansvaret för låtskrivandet. Det betyder att AC/DC:s formuleringar inte längre når upp till förra vokalisten Bon Scotts finurlighet eller Johnsons råa styrka. I dag saknar AC/DC:s texter den snärt och humor som gjorde att bandet skilde sig från alla de tusentals mer eller mindre chauvinistiska band som lyriskt berättar om sexuella stordåd.
    Det är någonting i AC/DC:s råa sound som gjort att bandet ända sedan höjdaren "Back in Black" (1980) haft ett grundmurat understöd i Finland. Här toppar nysläppta AC/DC-singlar och -CD:n alltid hitlistorna och lämnar trendpellena bakom sig. Bandet har givit konserter i Ishallen tre gånger tidigare (-86, -88 och -91) och varje gång spelat inför en slutsåld hall. Så blir det också denna gång.
    Men så har det inte alltid varit. När AC/DC år 1977 steg upp på Kulturhusets scen kunde publiken inte fatta vad gitarristen sysslade med. Han hoppade omkring på scenen som en känguru, ålade längs golvet, kastade sig in i publiken - samtidigt som gitarren fortsatte att spela. Angus Young använder av praktiska skäl en sladdlös gitarr med radiosändare, men det var någonting den finlänska publiken aldrig sett tidigare (mobiltelefonen fanns inte än). Playback! löd domen från publiken och svordomarna haglade över australiensarna. Det sägs att det uppstod "upplopp" och att publiken rusade upp på scenen för att pröva Angus gitarr. Playback var det förstås inte men det tog nästan tio år innan AC/DC visade sig i landet igen.
Och när vokalisten Bon Scott avled efter hårt periodsupande i februari 1980 konstaterade Suosikki i en nyhetsspalt att "...Bon Scott i något band som heter AC/DC har avlidit. Men vem bryr sig?". Ett halvt år senare toppade en av de främsta hårdrocksplattorna någonsin, "Back in Black", alla LP-listor världen runt.
    Som ett bevis på bandets inflytande i rockvärlden sysselsätter sig ett obestämt antal band världen runt med att spela AC/DC-covers på heltid. I Finland heter de EiSiis/OnSiis. I Sverige heter de kändaste AB/CD och även om de skriver egna låtar är andan till hundra procent AC/DC. I USA har gruppen Rhino Buckett, med finlandssvenska Georg Dolivo (inte teaterchefen utan hans brorsson) bakom mikrofonen nått den största framgången. Det är 70-tals AC/DC mixat på 90-talet. Trots att gruppen skrev egna låtar med ett järnhårt grepp fick de vänta förgäves på det definitiva genombrottet.
    I denna värld finns det endast plats för ett AC/DC.