Vi tycker att Impilax är en skön resa till en svunnen tid.
Impilaxborna tycker att vi inte förstått någonting.
I natt vill vi sova i Impilax. När vi kör igenom byn föreställer jag mig att den ser likadan ut som hösten 1939, även om jag inte har en aning om hur den såg ut då. De karelska stockhusen ligger glest, det finns relativt få motordrivna fordon, åkern plöjs med häst och kärra.
Men varför går alla män klädda i kamouflagedräkt?
Vi väljer ut ett hus på måfå och på gården träffar vi familjen Sevastjanovs 22-åriga son, Anatolij. Även han klädd i kamouflagedräkt. Han har ett grässtrå i munnen men kan inte på rak arm bestämma om vi får sova hos dem eller inte. Sådana beslut fattas av mamma.
Mamma kommer från potatislandet och med en blanding av förtjusning och blyghet öppnar hon dörren. Inte till sitt eget hem utan till ett annat mindre hus på gården.
- Duger det för er? undrar hon bekymrat.
Det kunde inte vara bättre och fotografen Andrej bugar och bockar. Vi gör efter. Nu har vi ett eget torpliknande hus, en egen vedspis och en egen glödlampa! Gera, som suttit bakom ratten alltför länge, får torpets enda säng - som övervakas av babusjkans svartvita porträtt, hon ser lite sträng ut - medan vi andra sover på det mörkbruna golvet. I knutarna har dammtussarna staplat sig på varandra.
Vi har alltså husrum för natten. Men de råd finländska resenärer i ryska Karelen brukar få utgår från en annan verklighet än den vi möter under vår färd runt Ladoga. Planera din resa noga! Dubbelkolla dina hotellbokningar! Tag inga risker! Råden utgår från att man reser in i ett totalt kaos. Att varje ryss bara sitter och väntar på att lura och råna dig.
Så är det naturligtvis inte.
Med sunt reseförnuft kommer man långt. Det behövs ordentligt med tid för resan, det är smart att resa med någon som behärskar ryska, tålamod och nyfikenhet, öppenhet och vänlighet är viktiga egenskaper, en bil med ryska plåtar väcker ingen uppmärksamhet, och det lönar sig förstås att kunna landets historia. Många är de finländare som bilat i den Karelska republiken under 1990-talet med ungefär de råden i bagaget. De har kommit av ren nyfikenhet eller helt enkelt för att besöka sina forna hembygder.
- Visst, här var ett äldre par för några år sedan. De hade bott här i vårt hus före kriget och hade med sig gamla fotografier.
Pappan i familjen, Viktor, ligger i gräset, han är klädd i kamouflagedräkt och tuggar på en torkad och orensad fisk, han omges av en lätt vodkadoft och berättar om karelarna som kom på besök. Hans ointresse för husets ursprungliga invånare är påtagligt, han rycker för det mesta på axeln åt det hela, men kanske det egentligen är rädsla. Rädsla för att någon skall komma och ta hans hus. Märkligare saker har ju hänt i Sovjetunionen och Ryssland. Därför lever de flesta äldre ryssar med en medfödd inställning som går ut på att vad som helst kan hända när som helst: Och det finns absolut ingenting som jag, min son, min pappa eller min faster - trots att hon har kontakter - kan göra. Eller minns ni 1930-talet? Minns ni kriget mot tyskarna? Minns ni de som försvann? Minns ni Sibirien? Just det! Var tysta bara och säg aldrig för mycket!
Hur länge stannade husets ursprungliga invånare här? En dag? En vecka? undrar vi.
- Drygt en timme, kanske, svarar Viktor.
Men ändå finns det flera familjer i Impilax som har blivit goda bekanta med karelare från Finland som byggde de hus som de nu bor i. De besöker varandra regelbundet, de skickar presenter till varandra, de umgås som om de känt varandra hela livet. Det är människor som förmår se skillnad på de stater som krigade för över 50 år sedan och dagens individer i samma länder.
Utan historia är vi ingenting, men ändå funderar jag ibland under färden runt Ladoga på hur lätt det skulle vara att leva utan den belastning som historien utgör. Åtminstone då vi talar om ryssar och finländare. Om det inte skulle ha funnits något Februarimanifest, eller en Molotov, eller några drömmar om ett Storfinland, eller ett vinterkrig, eller ett fortsättningskrig, eller en vsb-pakt.
Ingen kan ju påstå att jag, finländaren, och den här mannen, ryssen, som ligger i gräset borde hata varandra. Det finns absolut ingen orsak till det.
Men historiskt sett är vi fiender och därför borde vi kanske hata varandra.
Istället tar Viktor oss till en liten sjö som vilar bland Impilax kullar. Norra Ladoga är en regelrätt skärgård med djupa vikar, som ibland kallas fjordar. En sådan fjord, själva Impilahti, slingrar sig djupt in till platsen där byn har legat i över femhundra år. Impilax socken som bestod av flera omkringliggande byar var länge tvåspråkig - finsk och karelsk - med två kyrkor - den lutherska och den ortodoxa.
Många frågar sig var den historiska gränsen mellan väst och öst egentligen går. Kan en så abstrakt fråga ens få ett konkret svar?
Visst kan den, gränsen går till exempel här, tvärs genom Impilax!
Här har det västerländska (svenska) svärdet alltid stått mot den österländska (ryska) sabeln, precis som Karelens traditionella vapensköld uttrycker det. Men att använda det svenska namnet för Impilax känns lite märkligt då jag läser vad svenskarna ställde till med här under 1600-talet. Att konvertera till den ortodoxa tron straffades med döden, allting som hade med den ortodoxa tron att göra förbjöds och karelarna flydde österut. Det finns inte mycket att vara stolt över, det var imperialism i sin värsta form. Under andra tider har sedan den ryska och sovjetiska sabeln ställt till med minst lika stor förödelse i dessa gränsmarker mellan öst och väst.
Karelen måtte ibland längta efter en tillvaro utan sin blodiga historia.
Vid sidan om bjässen Ladoga som täcker drygt 18000 kvadratkilometer - mer än tre gånger mera än Nordens största insjö, Vänern - finns det några små sjöar kring Impilax som är förenade med varandra genom bäckar som slutligen forsar ner i storebror. Vid en av dem står vi nu, klipporna är släta, men på sina ställen slåss träden om utrymme ända ner till strandkanten. De har bara behövt några centimeter för att slå rot, och sedan växer de rakt ut i luften ovanför sjön.
Jag har tidigare utsatts för Rysslands kontraster. Nu sker det igen. Alldeles nyss berättade Viktors granne - en ingermanländare - för min reskamrat Joel om sitt liv. I livstragedin fanns allt: tvångsförflyttningar av hela byar, deportationer, mord, förföljelse och förbud att bosätta sig i sitt folks ursprungliga, och älskade, hemtrakter kring S:t Petersburg. En alldeles och alltför typisk ingermanländsk historia.
Nu står vi vid denna orörda sjö, med allt det som hör till: I fjärran gal göken, vattnet ligger spegelblankt, en varm och knappt märkbar bris smeker ansiktet. Ingen bostättning, inga semesterbyar, inga skrikande motorbåtar. En alldeles typisk ladogakarelsk historia.
Det är två av Rysslands sidor: Ett destruktivt förflutet mot en skön natur. Därför vore ibland också ett Ryssland med endast natur - utan historia - att föredra.
För bortom de några, i och för sig groteska, industrierna i norra Ladoga ser det överallt ut så här. Senare åkte vi ut på Ladoga med familjens motorbåt. Allt vi såg skulle vara självklara Natura 2000-kandidater. Hemlighetsfulla skogar, bäckar, vattenfall, skär, branta klippor, sälar, sjöfåglar, vatten så långt ögat kunde se, konturen av Valamo, tomt, inga sommarstugor, inga strandbastur, tyst. Perfekt för ödemarksvandringar, paddlingsturer, bergsbestigning, segling, brölloprsresor, klassresor, vad som helst.
Lika tyst är det här och nu vid denna lilla sjöplätt, och vi är bara några kilometer från Impilax.
- Hit kommer ungdomarna från byn och kopulerar, förklarar Viktor och gör en svepande gest mot sjöns mjuka och kurviga stränder.
Han tycker att det han säger är förskräckligt roligt och skrattar länge.
Sedan tar han oss till en bergstopp med utsikt över hela byn. Nere i dalen ligger Impilax stilla och grön. I mina ögon ser byn ut som en idyll, som en fläkt från en tid som inte längre existerar i Finland. Så vackert! utbrister jag.
- Vad betyder skönhet om det inte finns arbete eller pengar? säger Viktor genast och fnyser föraktfullt åt min naivitet.
Det är konflikten i ett nötskal, det är skillnaden mellas oss och dem. Medan vi med beundrande ögon ser på de urgamla stockhusen, de krokiga sandvägarna och de små åkerplättarna går de själva omkring och fnyser åt sin egen efterblivenhet. De jämför med Finland, och undrar hur det är möjligt att ett land som ser ungefär likadant ut som deras land är så rikt och välmående. Allt snack om hög arbetslöshet i Finland klingar för döva öron. Finland har lyckats, vi har misslyckats.
Och framför allt: Det finns ingenting vi själva kan göra åt saken. Nitjevo. Ingenting. Allt är ju systemets - inte vårt - fel.
Öppna ett pensionat för finländare som kör förbi! Sälj potatis i Sordavala! Hitta på någonting, vad som helst! Andrej och jag försöker samma kväll övertyga Viktors arbetslöse granne Boris, ingermanländaren, om att det nog går att göra någonting åt sin egen svåra situation.
- Nej, nej, det går inte, det går inte...
Snart märker vi att Boris helt och hållet tappat hoppet, allting är lönlöst, tycker han. Den här gången är det Andrej, som bott nästan hela sitt liv i S:t Petersburg, som fnyser föraktfullt.
- Sådana människor har jag sett alldeles tillräckligt av.
Jag har inte ännu sett lika många som Andrej och tycker bara synd om Boris. Han är uppväxt i ett system som motarbetade initiativförmåga, som föraktade individuella strävanden. Flera generationer lärde sig det gamla systemets hemläxa utantill: Gör ingenting som du inte måste göra, det gynnar ändå aldrig dig själv!
Mot den bakgrunden inser vem som helst att det inte räcker att Andrej och Magnus ger honom en en timmes lektion i privat företagsamhet. Boris Erkko heter han dessutom.
Synd nog för Boris är det skillnad mellan att heta Erkko i Finland och Erkko i ryska Karelen.
Ändå finns det driftiga människor också i Impilax.Tidigt en morgon vandrar vi till byns Stora Hopp, vi orienterar oss framåt genom att se i vilken riktning andelen kamouflageklädda personer ökar snabbast. Utanför en avlång lagerbyggnad är den procentuella andelen exakt hundra. Vi känner oss som vita män i Afrika och jag överväger starkt att köpa en kamouflagedräkt. Så där för att smälta in i gänget.
Detta är Impilax syfabrik. Här syr man uniformer bland annat till den ryska polisen och militären - och i förbifarten också till de flesta Impilaxbor.
Symaskinerna hamrar in tråd i tyg. Ett identiskt knackande hörs från hundratals maskiner, placerade i rad efter rad, med en kvinna bakom varje maskin. Där blev en overall färdig. Hon i tionde raden syr kragen. Hon längst borta fäster knapparna. Initiativförmåga! Arbete! Action! Jag blir alldeles till mig av lycka.
Men som vanligt jobbar de utan lön. I detta specifika fall har de jobbat utan lön i fyra månader. Min finländska logik klarar inte av vad jag ser. Frenetiskt jobbande kvinnor, åtta till fyra, ingen matpaus, monotont - ingen lön. Två frågor måste få sitt svar. Vi vänder oss till fabrikens yngsta sömmerska med den första frågan.
- Varför strejkar ni inte?
Men hon får aldrig en chans att svara. Alla i närheten vänder sig om. Maskiner tystnar. Skratt och muntra rop. Huvudskakningar. Åter igen har jag sagt någonting urlöjligt.
- Om vi strejkar får vi omedelbart sparken. Det finns tillräckligt med arbetslösa som är intresserade av våra jobb, hojtar kvinnor från olika håll.
- Någon dag får vi nog våra pengar, tillägger de.
Kvinnorna tycker vi är riktigt komiska och återgår till rutinen med ett leende. Vi gjorde i alla fall deras dag.
Fråga nummer två:
- Hur klarar ni er utan lön?
Till saken hör nämligen att Ryssland inte längre är speciellt billigt. Brödet är visserligen förmånligt, men nästan allt annat närmar sig västerländska priser, förutom pensionerna, arbetslöshetsunderstödet och studiestödet. Jag upprepar och Andrej frågar: Hur klarar ni er utan lön??
Axelryckningar härifrån och axelryckningar därifrån. Det känns som om själva fabriksbyggnaden ryckte på sina axlar. En sån idiotisk fråga!
I Ryssland kan en axelryckning betyda "vi har våra knep". "Knep" i sin tur kan betyda "vi har vår eget grönsaksland" eller "vi har kontakter" eller "det är vårt problem, inte ditt". Egentligen kan en rysk axelryckning betyda vad som helst och i mitt förbryllade tillstånd kan jag inte göra annat än att också rycka på axlarna. Och gå därifrån.
Andrej är oerhört road. Genom sin dubbelroll som ryss bosatt i Finland förstår han hur hård kollisionen mellan den strikta västerländska logiken och den ryska axelryckningen är.
När vi efter två nätter i vårt torp kör iväg mot den gamla rysk-finländska gränsen i östra Ladoga funderar jag på den där axelryckningen. Kanske den i själva verket helt enkelt betyder att "vi klarar oss nog".
Att Ryssland alltid klarar sig.
Det visar ju historien och därför är det ändå bäst att Ryssland får behålla den.
Sugen på mera? Detta var tredje delen i serien. Här är direktlänkar till de andra Ladoga runt-reportagen:
Del ett: Lugnet finns på Konevits
Del två: Maria bor i SOK:s butik
Del fyra: "Terve, Suomen pojat!"