Kan man fira en skön och lugn höstsemester i sommarparadiset Åbolands skärgård? Där solen och badsemestern byts ut mot mörker, kyla och ensamhet?
Vi åkte ut - allra längst ut - för att få reda på svaret.
Någonstans där ute ligger de. De yttersta öarna, Jurmo och Utö. På däcket på m/s Aspö ser vi den sista skymten av den stora skärgårdsön Nagu försvinna. Lyktorna vid stranden, den asfalterade landsvägen, bilarnas långljus, allt slukas upp av det dunkla höstrusket. Vi styr söderut rakt in i mörkrets gap. En lätt bris färgar kinderna röda,båtmotorerna bullrar tryggt, fingrarna blir ispinnar.
Det är fredag kväll, och just det är ett av mina villkor: Att man ska kunna fira den här semestern över ett veckoslut. Men jag har flera krav: Det ska vara billigt, jag vill få en naturupplevelse, resandet skall förlöpa smärtfritt, jag ska inte behöva trängas med andra människor.
Men jag kräver också att det ska vara annorlunda och jag är förberedd på rått väder och ensamhet.
Men inne i förbindelsebåtens restaurang syns sådant inte alls till. Det är Janssons frestelse för 40 mark, det är laivan lonkero och ett mummel från de drygt 20 resenärerna. m/s Aspö kan visserligen ta cirka 150 passagerare men efter att turisterna försvinner i början av augusti är det just ortsborna som håller liv i trafiken. Fem gånger i veckan kör färjan från Nagu via (vid behov) Berghamn, Nötö och Aspö för att efter cirka tre timmar komma till Jurmo och sedan fortsätta till Utö.
När man sitter där i den varma salongen, läsande gamla kvarlämnande dagstidningar, och utanför fönstret bara ser svarthet, inga tecken på civilisation, inget hemtrevligt ljus, är det oundvikligt att som stadsmänniska fundera på frågan, den Stora Frågan:
- Sku jag kunna bo här ute?
När vi vid niotiden kommer till Jurmo är det ett gäng ornitologer, vi två och några ortsbor som stiger av. Vi ska bo i "ett rum" - mera än det vet vi inte. Våra väskor sätts i en släpvagn till en mönkijä - de enda fordonen på Jurmo. Och så får vi riktanvisningen: gå rakt framåt lite mer än en kilometer, det finns en stor väderkvarn på vår gård. Ni ser nog sen!
Stjärnorna på den svarta himlen är de enda gatlyktor som finns. Vi kan inte se, bara känna och höra, kalheten och ödsligheten omkring oss. Inga träd som böjer sig i blåsten. Bara knarrandet från våra skor när vi går längs den frusna traktorstigen och ett lågmält och evigt havsbrus.
Och jag inser var vi är.
Vi är i ödemarken.
Det är inte Lappland, inte de karelska urskogarna, inte ett bortglömt träsk i insjö-Finland.
Men det är ändå finländsk ödemark. Och jag gillar det.
En kilometer senare öppnar vi dörren till ett f.d. fågelhus (ooodär man alltså haft fåglar och plockat fjädrarooo), ut strömmar värme och ljus ur ett litet avlångt rum.
Vi ser träpaneler och små söta fönster, smala sängar och tjocka täcken, en gammal Tekniikan Maailma på bordet och två tepåsar i skåpet.
En enda tanke korsar min hjärna: mysigt.
Vatten i en pump utanför huset, utetoalett, elvärme, elbelysning, kylskåp och kokplattor. På Jurmo tillreder man sin mat själv. Här finns inga restauranger och ingen butik. Men i och med att man får mat på båten klarar man sig enligt vårt resekoncept utan större förråd.
Där ligger man sedan. Ströläser om bilutsällningar i Genève, försäljningsstatistik, nyaste rönen - men den världen känns fullkomligt irrelevant. Det är en helt annan nyfikenhet som pinar mig när jag somnar: hur ser Jurmo ut i dagsljus?
I arla morgonstund, nästan i alla fall, står vi i blåsten och funderar på vad vi ser. Solen försöker tränga sig igenom molnen och lyckas faktiskt ibland. Tag mycket kläder med er! sa alla där hemma. Så är det. Vindtäta och varma ytterkläder, tröjor, långa kalsonger, mössa, vantar och präktiga skodon är förutsättningar för att höstsemestern inte skall sluta i katastrof.
Bycentrumet består av ungefär tjugo byggnader av varierande storlek, också flera stora egnahemshus. Och det slår en direkt: inte är det här en ensam övergiven utpost. Det ser ut som vilket litet byasamhälle som helst. Växthus, gatulyktor, tv-antenner på husen, huggen ved på gårdarna, fiskebodar, flaggstänger.
Ändå är något annorlunda. Är det kargheten?
Trädlösheten? Klipporna? Havet som störtar in?
Eller är det helt enkelt tystnaden?
För här händer ingenting. Inga människomassor som springer till bussen, inga skrikande reklamaffischer, inga maskiner som dånar. Hela byn är fullkomligt stilla. Vi kan ta ett fotografi nu och jämföra det med ett som tas en timme senare: det är samma bild.
Ingenting rör sig.
För vem annat än turister stiger upp så här tidigt en lördag morgon? Visst, ornitologerna, men de har för länge sedan grupperat sig på strategiska platser på andra sidan ön i sin jakt på havsstruten.
Ön Jurmo, varav en del hör till Skärgårdens nationalpark, är 278 hektar stor, ungerfär sju kilometer lång. Det betyder att det finns mycket att utforska. Viktigare än de strategiska måttena är ändå naturen som är överraskande variationsrik. När vi först utdömer Jurmo som trädlöst och kargt visar det sig snabbt att vi delvis har fel: här finns bland annat en stor tallskog, planterad 1935. Och där det inte finns tallar eller alar slingrar sig kråkris och enrisen längs marken, i sin eviga kamp mot väder och vind. Eller så är det ett hedlandskap där ljungen dominerar.
Märkligast är ändå Jurmos kända rullstensvallar. De ser ut som havets vågor som flyttat sig upp på land och sedan förstenats där. Massiva, rullande men ändå orörliga, vågor.
Alla dessa stenar, alla dessa miljoner eller miljarder runda stenar som bildar vågorna, hur länge har de inte formats av väder och vind? När de första människorna bosatte sig här, kanske redan på 1200-talet, såg de samma sorts vågor och stenar redan då? Gick de också längs "Iurimas" stränder - som ön kallas i den första kända skriftliga källan från år 1250 - och inspekterade vrakgods, denna urgamla skärgårdstradition?
Men jag betvivlar att det vi nu ser spolats upp från havet. Tjugo meter från stranden och några kilometer från bycentrum står en färgteve. Det är någon eller något med en känsla för absurditeter som placerat den här mitt i ingenstans. Fjorton tum, tillverkad i Singapore men märke okänt.
Vi går mot ön Jurmos östra spets, smalare, stenigare. För inte så många hundra år sedan var det här under vatten, landstigningen förändrar ständigt Jurmos utseende.
Stenar, bara stenar, och i havet överraskande mycket kobbar, klippor, skär. Ett fartyg nära horisonten. Framför våra fötter; mera hittegods från havet. En vattenfylld potta.
Nästa hittegods: slitna skor och slitna sulor. De ligger prydligt placerade på marken, 51 stycken svarta eller gula eller bruna fötter efter varandra. På gallerierna i Helsingfors kallas sådant konst.
Allt det där ger en extra dimension till vandrandet. Men den största behållningen är ändå friskheten, friheten. Och ensamheten.
Annat är det på sommaren. Jurmo besöks årligen av cirka 10 000 turister, varav den allra, allra största delen kommer under sex hektiska veckor i juli-augusti. Det är främst seglare som lockas hit; här finns en gästhamn, här kan man köpa fisk av legendariska Jurmo-Per, och kanske viktigast av allt; här kan man träffa likasinnade.
- Turismnäringen gör att ett hushåll på Jurmo har sitt uppehälle garanterat, därför accepterar vi det, även om det blir ganska mycket på en gång.
Agneta Andersson är numera en av sju personer, fördelade på tre hushåll, som är mantalsskrivna på Jurmo. Under sommaren bor här cirka 60 personer, så gott som helt och hållet ättlingar och släktingar till gamla jurmosläkter. Det är namn som Mattson och Andersson. Agneta och hennes sambo har alldeles nyligen byggt ett nytt stort hus på Jurmo.
- Jag har alltid vetat att jag vill bo här. När jag hittade en livskamrat som också ville, och när elektriciteten kom till ön 1996, beslöt vi oss genast.
Jurmo och Utö kopplades till stamnätet i september 1996, en månad senare var parets ansökan om byggnadslov inlämnat till Korpo kommun.
- Jag vill visa att det är möjligt att bo här året runt, att skärgården, och glesbygden i allmänhet, inte behöver avfolkas, förklarar Agneta.
I det enorma vardagsrummet, med utsikt över Östersjön, står en bärbar dator. Och det är ju det som numera är nyckeln till ett liv i skärgården.
- Förut levde skärgården på fiske, jakt eller djurskötsel, men i dag är de traditionella näringarna marginella, förklarar Agneta.
Nu är det turism och distansarbete som är modeorden. Agnetas arbetsplats är i Nagu, men mycket av hennes redaktörsjobb för tidskriften "Skärgård" kan skötas per dator, telefon, fax och e-post. Agneta har dessutom nyligen fått färdigt manuskriptet till en historik om Jurmo, också den skrev hon till stor del här ute.
- Här får jag extra livskvalitet genom naturen och genom vetskapen av att jag bor på samma ö som mina förfäder bott på sedan medeltiden.
Turisten, jag, kan inte låta bli att undra över hur det sociala sköts. När träffar man människor? När roar man sig?
Agneta har hört frågan förut. Hur ofta går du egentligen själv på teater eller på biograf, frågar hon och gissar själv svaret: Sist och slutligen inte så ofta. Och hur mycket umgås man egentligen med sina grannar och vänner i stan?
- Här har jag inte kvantitet i mina sociala relationer, men nog kvalitet.
Matuppköpen kan jurmoborna beställa till exempel från butiken på Utö, leveransen sker med förbindelsebåten.
Om om det sker en allvarlig olycka är det ambulanshelikoptern i Åbo som rycker ut - precis som i den övriga ytterskärgården.
- Man vänjer sig snabbt vid systemet, försäkrar Agneta.
Hennes sambo, Björn Lindström från Helsingfors, dyker upp med ett ämbar fisk som ska rensas, fileras och spadet kokas. När han står där i parets nya kök och tänder en Marlboro Lights och när jag undrar om inte hans vänner i Helsingfors tycker att han är tokig, ser man tillfredsställelsen skina i ansiktet.
- Många bor i städerna bara för att på fritiden kunna komma bort. Ju fler som flyttar in, desto större blir utvandringen på fritiden.
- Mig brukar de därför kalla en lyckans guldgosse, förklarar Björn.
Och så fortsätter han att berätta hur "motbjudande" det känns att fara tillbaka till storstaden efter ett ha varit på Jurmo, och att han lyckats arrangera sitt arbete vid ett företag inom plastindustrin så att han tillbringar flera nätter på Jurmo än i Helsingfors.
"Utö är en stad!" säger Agneta Andersson.
Det låter löjligt.
Men när vi efter en timmes båtfärd senare på eftermiddagen ankrar vid Utö brygga känns det inte lika löjligt. Kullen som vätter mot hamnen är helt bebyggd av egnahemshus, bodar, skjul. Vid stranden finns K-butiken "Utö handel", ett postkontor, passkontroll, en riktig kullerstensgata.
Det här är en stad.
I jämförelse med Jurmo, alltså.
Med mig har jag en bok, "Utö. Samhället längst ute." Författaren, Martin Öhman, bor i dag i Nagu men är uppvuxen på Utö. Detta veckoslut är han och hans ena dotter på besök hos farföräldrarna. Ett tu tre äter jag jordgubbsglass och dricker kaffe och hör på Bertil Öhmans, Martins pappa, berättelser om det gamla goda Utö. Han är närmare sjuttio år gammal men verkar ha mera energi än någon annan kring bordet.
Den före detta lotsen talar om Utö, legender om människor, om sjögången, om det vanliga livet. Och om barndomsminnen. Som trettiotalet då Bertils pappa någonstans ifrån hade skaffat en öppen svart Chevrolet. När Bertil hade födelsedag fick öns alla barn hoppa in i bilen. Och sedan ut på isen. Runt runt.
- Jag minns ännu den där doften av läder, säger han och tar ett sentimentalt andetag med näsan.
Och så tittar han på mig: "Det var fina tider, vet du ... på den tiden var Utö en levande by". Det är samma utveckling som på andra håll i Finland: "Förr" gick man helt spontant och ringde på grannens dörr, "förr" drack man något gott med grannarna, "förr" spelade man kort och umgicks. Ända tills:
- När teven kom förändrades allt. Plötsligt började alla umgås mindre, säger Bertil.
Så länge det har funnits bebyggelse på Utö har människans närvaro helt dikterats av havet. Vattnen omkring Utö är svårnavigerbara och här har fartyg kunnat få lots redan från slutet av 1600-talet. Lotsyrket - som enligt tradition gick i arv från far till och son - och militärens tidslösa intresse för ön har gjort att det på en av Finlands kargaste och otillgängligaste ställen sedan 1700-talet funnits ett fungerande tjänstemannasamhälle. Här uppfördes också Finlands första fyr år 1753 och den fyrbyggnad som i dag vägleder sjömännen stod färdig 1814.
När vi går runt i det lilla museet som berättar Utös fascinerande historia, när jag läser mera i Öhmans bok, när jag ser fyrskenet gång på gång skära hål i den svarta natten, inser jag att, okej, det här är inte en semesterö, inte ens speciellt bra som turistö.
Men här har historia skapats.
Också dagens Utö är fascinerande. I dag bor det kring tio civila på ön året runt, medan militären har cirka 60 tjänster på ön. Sedan slutet av 1800-talet har det funnits en skola här, det här läsåret har man fyra elever. Jag knackar på skolhuset och finner Brita Willström framför en instruktionsbok. Ett företag i Nagu har donerat en scanner till skolan och nu gäller det att få den att fungera. Internet och e-post finns förstås från förut.
Skolan är sedan 1977 finskspråkig eftersom det är militärfamiljernas barn som går i den. Att det bara finns fyra elever är på sätt och vis en stor fördel.
- Undervisningen blir minst sagt individuell, skrattar Brita som kom till Utö från Borgå som 21-åring - "det var äventyrslusten som drog mig hit". Nu har det redan gått över tjugo år och båda hennes barn har hunnit ha mamma som lärarinna.
Stora delar av ön är militärområde och det krävs tillstånd för att röra sig där. Därför är Utö inte speciellt turistvänligt och det kanske förklarar bristen på pensionat eller stugbyar. Man kan inte bo någonstans på Utö, även om några ortsbor har börjat fundera på idéer för framtiden.
Istället bor man på m/s Aspö. Den ligger vid bryggan över natten och hytten är bekväm, fräsch och trivsam. Bastu och tvättmöjligheter finns på båten.
När m/s Aspö lämnar Utö klockan tolv nästa dag inser jag att kraven på resan är uppfyllda: det var verkligen annorlunda, det var ofattbart naturskönt, det var billigt och det var lätt att komma hit.
Det enda felet?
Det var för nästan för mycket, för bra - för snabbt.
Turister lär sig aldrig.