Se också bildshowen!
Mitt i natten. På en slingrande bergsväg. I en futtig citybil. I en dimma seg och ogenomtränglig som degsmet.
Men räds ej! Vi är privilegierade. Vi har trots allt en livlina: På den nyasfalterade vägen finns ett nymålat mittstreck, det absolut enda skönjbara i den kolsvarta och dimmiga smeten.
Egentligen är strecket mycket mera än några bilisters räddning, det är också en symbol för att det otillgängligaste hörnet av ett övergivet europeiskt land har öppnat dörren på glänt till yttervärlden. I århundraden har regionen som heter Maramures isolerat sig, låtit livet i dalarna ha sin gilla gång, stolt värnat om sina unika kulturtraditioner. Så gör de fortfarande.
Men nu finns i alla fall ett streck på vägen som hjälper besökare att hitta fram.
Nästa dag har vi lämnat asfalten bakom oss och är återbördade till Maramures ursprungliga vägelement. Gyttja. Vi ska till grannbyn vid sidan om landsvägen. I Maramures sprider sig förändringarna längs de asfalterade landsvägarna, asfalterad väg betyder därför fler rappade tegelhus, till och med enstaka caféer och butiker, medan lerväg betyder tradition, förr i tiden, gammaldags. Så när vi vandrar där i gyttjan, när vi stiger åt sidan för passerande kärror med hästar förspända, när vi beundrar de mäktiga dekorerade träportalerna som varje husgård med självaktning har, när gubbarna promenerar förbi med sina kossor, när vi baxnar inför höstörar stora som fem finländska, och aldrig någonsin ser en traktor, känns det som om vi inte ens har tid att blinka. Det är Intryck. Det är Kulturchock. Ena dagen i IT-Finland. Nästa dag … 1920-talet … eller kanske 1800-talet?
Det är känslan av att klockan slutat gå. År 1916 i en svensk uppslagsbok: "Rumäniens åkerbruk drifves efter föråldrade metoder och blott på de större godsen förekomma moderna landtbruksmaskiner".
Geografiskt befinner vi oss i Europas mitt. Det finns till och med en punkt på kartan inte många kilometer härifrån som någon har räknat ut att är det kontinentala Europas geografiska mittpunkt. Vad förknippar vi vanligtvis med begreppet Europa?
Är det Bryssel? Välstånd? Mode? Teknologi?
Må så vara. Men i Europas kärna finns inget av det där.
I Europas mitt börjar det plötsligt att regna medan omålade och bastanta trähus passerar revy. I den lilla byn söker vi skydd i ortens enda anspråkslösa servering, det är söndag eftermiddag - den enda vilodagen - och där sitter alla ungdomar fortfarande uppklädda efter kyrkobesöket. De flirtar med varandra, dricker öl för 30 cent halvlitern, byns tuffingar kissar rakt på backen, gubbarna spelar någon form av backgammon, tonåringarna pussas redan, småbarnen kastar chips på oss, och eftersom regnet aldrig slutar falla och mörkret också har fallit kör flickan i baren och hennes kompis oss "hem" genom leran. Frågan är bara för vem det är mera spännande och exotiskt - för dem eller för oss? Och som ett bevis på att ingenting i världen är som man tror att det är, får vi samma natt ett rumänskt textmeddelande, ett känslofullt poem från Europas mitt, som, om vi förstått rätt, går ungefär så här på svenska:
De två viktigaste tingen i livet är att kunna älska och att vara älskad
Den vars liv har berikats med båda två, den som både älskar och är älskad, den har något som är större än Tiden, större än Livet självt, ja, till och med större än … Döden.
Vi bor hos Nicu. Han jobbar som ingenjör, men driver också ett litet pensionat med tre sängar i den relativt stora byn Vadu Izei. Nicu är stolt över sitt vedeldade uppvärmningssystem i huset, han har planerat det själv. Den stora kakelugnen värmer upp vattnet som rusar fram till elementen i varje rum. Men veden blir dyr, säger han, en stor del av årets inkomster går till uppvärmning.
Vår vän i IT-branschen har samma taxa per dag som tio år med vedeldning kostar i Maramures.
Nicu tar oss till byn Sapânta. I Rumänien, där religionen spelar en viktig roll, finns det livsstarka grekisk-katolska och protestantiska minoriteter, men de flesta är ändå ortodoxa. Så det är inte så märkligt att Maramures nyaste stolthet är just en rumänsk-ortodox kyrka som ska bli en ungefärlig kopia på en tidigare storkyrka i det historiska Maramures (som nuförtiden ligger på Ukrainas sida). Då finns det bara ett rätt sätt att bygga på: I ekstock och med pärtor i gran som takbeläggning.
Så där sitter gubbarna vid sin arbetsbänk, sågar upp och täljer pärtorna, takspånen, för hand, och ingen ska tro att det är vilken kyrka som helst. Nej, vi står framför en kyrka med ett torn lika högt som Stadiontornet - vilket innebär att det är en av Europas högsta träbyggnader. Hm, någonting stämmer inte. Alla "vet" vi ju att Rumänien är synonymt med elände, fattigdom och gatubarn, inte med optimistiska byggprojekt i kulturens och religionens namn.
Men … varför skulle just Rumänien ha endast ett ansikte?
Väggarna inuti är fortfarande kala, det betyder att storverket inte är färdigt än. Enligt traditionen ska kyrkorna nämligen målas så att precis hela interiören blir bibeln illustrerad i långa bildsviter. På det sättet blev kyrkans ord i tiden tillgängligt för alla som inte kunde läsa.
Mannen som är chef för det nya kyrkobygget berättar stolt om de hundratusentals pärtorna de tillverkat, om hur många hektar ekskog kyrkan krävt, om de bastanta stammarna som utgör grunden i tornet och om hur få spikar de använt. Men ännu mera tänd blir han när jag piper fram att vi minsann också låtit bygga ett pärttak på ett uthus vid sommarstugan i Finland. Han höjer genast blicken och säger jaha? Hur tjocka är pärtorna? Hur tillverkar ni dem? (Som om vi själva skulle ha sågat och täljt dem … ) Och samtidigt som han radar upp pärtorna på varandra i olika formationer undrar han hur vi lägger dem i Finland, så här eller så här?
Vi lyssnar på ett samtal om takspån mellan Europas pärtmästare från Maramures och en man med lena tangentfingrar från Helsingfors.
Det är tid för en frivillig örfil.
En natt får Nicus tupp spader och börjar gala alldeles för tidigt. En artfrände några hus längre bort svarar. Ett lamm kastar in ett sömnigt bä, medan grisarna inte ens vaknar. Och så där håller tupparna på i några minuter tills de slocknar igen. Sen omfamnas vi åter av ljudlösheten, av en tystnad som inte är illavarslande eller skrämmande, utan som bara betyder vila. Det är inte medierna som skriker ut sitt budskap, inte bilarna som brummar förbi, inte de elektroniska hushållsapparaterna som surrar i sitt stand by-läge. Ändå är vi inte ute i ödemarkens naturliga stillhet, tvärtom, vi är mitt i ett samhälle med 3000 invånare.
Och det slår mig för första gången … 1800-talet måste ha varit en tyst tid.
Marknad! Full rulle i den lilla staden Sighetu Marmatiei precis vid gränsen till Ukraina. Här byter grisar, hästar, får, hönor och andra djur ägare. Här shoppar man hästskor, skäror, liar och vagnar för att göra livet bekvämare.
En man har kommit med bil, snart demonstrerar han varför: Han öppnar triumferande sin bagagelucka och blottar förväntansfullt sin handelsvara: sex kultingar, eller snarare sex ångande kultingar, för det är kallt och regnigt. Och när ett djur köps trär den nya ägaren resolut en grov järntråd genom dess nos, för att förhindra instinkten att gräva i marken. Sighetu Marmatiei genomskärs av grisens gälla skrik. Ingen rör en min.
Vi är långt borta från EU:s övervakande lantbrukspolitik.
Och vi inser att det här folket inte stillatigande kommer att acceptera dekret och byråkrati och regler.
Precis, säger Nicu. Maramures bönder kommer att skjuta den som blandar sig i hur hans lilla gård ska skötas. I århundraden och åter århundraden har de klarat sig själva utan inblandning. Så varför skulle just Bryssel ha de rätta svaren? undrar Nicu.
Ändå har Rumäniens ansökt om EU-medlemskap, med siktet inställt på 2007.
Men ingen ska inbilla sig att sista ordet om Maramures och Rumäniens anpassning till EU är sagt.
Den "primitiva" livsstilen, byarna, avsaknaden av tekniska hjälpmedel i jordbruket, känslan av en svunnen tid … allt påminner om ställen som Albanien eller Sibirien. Men medan framför allt Albanien präglas av en total apati och laglöshet ser vi i Maramures inte några tecken alls på uppgivenhet. Varje liten by har sin egen skola och sin urgamla timrade (ofta Unesco-skyddade) kyrka, och varje bys existens bygger på familjen och på att alla känner alla. Byarna har nog elektricitet, men männen och kvinnorna sliter hårt, till och med de urgamla tanterna står ute på kvällarna och slår gräset, alla är ständigt på gång, jobbar, jobbar. Lika slående är att ingen ens skulle komma på tanken att tigga av främlingar, vi möts inte av en endaste aggressiv blick, vilket är häpnadsväckande med tanke på den materiella välfärdsklyfta - gore-tex mot slitna yllekläder - som finns mellan oss.
Visst, man ska akta sig för att romantisera, livet i Maramures småbyar är fattigt, slitsamt och fysiskt oerhört tungt, ingenting som vi skulle klara av eller ens vilja eftersträva, men kontrasterna blir fullkomligt absurda när man på kvällen knäpper på den rumänska teven. Kanalerna från Bukarest skjuter ut sitt budskap med vackra och dubbade människor från väst som talar om skönhet och lycka: Gör om dina ögonfransar! Se till att ditt hår får vitaminer! Ät den här yoghurten från Frankrike! Köp köttbuljongspulver från USA! Absolut ingenting som trugas på rumänerna kommer från Rumänien, och absolut ingenting som flimrar förbi i rutan har någon relevans för vardagen i självhushållandets Maramures.
Så den fråga som nästan alla i Maramures brottas med lyder: Är det verkligen så att vår kultur och vårt traditionella liv går mot sitt slut? Att vi har klarat av utländska invaderare, allt från romarna till ungrarna, från nazisterna till ryssarna, att vi överlevt "Karpaternas geni" - den kommunistiske diktatorn Ceausescu - och hans totala förakt för landsbygden och religion … men att det blir konsumtionskulturen och EU som lägger in nådastöten? Och ännu viktigare: Är det i så fall bra eller dåligt för oss?
Vi ska upp i bergen på allvar. Bussen för oss i knappt tre timmar och i drygt fyrtio kilometer i timmen till ett "turistkomplex" och "skidcentrum" nära staden Borsa. Snabbt inser vi att "komplex" och "centrum" är överoptimistiska begrepp. Visst finns här ett par bergshotell och pensionat, men ingenting annat som en västturist förknippar med skidsemester. Tvärtom lurar det hårda livet precis bakom hörnet, i trähusen intill jobbar invånarna på som vanligt med att rusta sina hus för vintern, med att sköta om djuren, totalt ointresserade av folk som kallar sig turister.
Inne i det stalinistiska hovhotellet gömmer sig den förskräckta personalen när de ser oss. Det blir tyst som i graven. Det är i början av oktober och den första snön har fallit några hundra meter högre upp. Vi vill kasta snöboll, årets första snöbollar, så vi vandrar uppåt. Och när vi uppe vid trädgränsen blickar ner över de små-små byarna, på fåren, på de skällande vallhundarna, på de vitmålade topparna på andra sidan dalen, inser vi att allt detta kanske kunde vara S:t Anton eller Chamonix för typ hundra år sedan.
Och vi funderar på hur det kommer att se ut här om tio eller tjugo år. Blir det ett hänsynslöst exploaterande? Blir det ingen "utveckling" alls? Eller kommer turismen och lokalkulturen att kunna samsas? När jag slänger iväg den där efterlängtade snöbollen ner för sluttningen och den faller länge, länge, minns jag turismchefen i Borsa, hon som sa att allting har körts i botten efter revolutionen 1989, att hela skidcentrumets framtid nu ligger i skaparens händer.
- Allt beror på Gud, sa hon och höjde armarna mot himlen.
Och jag har en känsla av att hon inte bara talade om turistkomplexet.