Jag har ett mål i livet, det kan jag lova dig
På nåt sätt ska jag ta mig till det soliga Marseille,
där bylingarna bugar och bjuder på konjak
och hororna har minkpäls och tjuvarna har frack

Det enda jag vet om Marseille finns samlat i den ryska sången som Vladimir Vysotskij gjorde känd. Och nu är vi här på stadens flygplats. Okej, visst, det är soligt och, jodå, framför oss står stadens bylingar, d.v.s. poliserna.
    Så långt är allt som i sången.
    Men ingen av de svartklädda bylingarna bugar. Ingen av dem sträcker ens fram konjakglaset. Vi ser bara oberörda stenansikten, beväpnade till tänderna, redo att göra mos av oss.
    Vi vägrar acceptera att visan är en bluff och drar oss undan till caféet. Det första franska ordet vi lär oss blir "sandwich" som från och med nu uttalas med betoning på "wich" och sen kanske snarare ett sh- än ch-ljud i slutet; sand-WISH, alltså, ungefär.
    Tro inte att det är en slump att sandWISH är det första främmande ordet vi lär oss. Den här sommaren tillreds det med absolut säkerhet fler smörgåsar i Frankrike än någonsin tidigare.
    Tacka fotbollen för det. Hundratusentals fans befinner sig i landet och de drivs uteslutande på vatten (eau), öl (bière) och framför allt, just det, på sandWISH.
    Vi är tre av dem; skådespelaren Anders, journalisten Jani och jag. Anders (Arsenal) och Jani (Manchester United) är stora fotbollsexperter och entusiaster, ständigt upptagna av cupmatcher, ligamatcher, kvalmatcher, spelarköp, glädje, bitterhet, tårar, segrar och förluster. Jag (Kups) är inte lika rättrogen, endast vart fjärde år när det spelas VM slukas jag med.
    Och nu är det - äntligen - det fjärde året och vi är i fotbollsparadiset.
    Paradis för oss, alltså.
    För aldrig har en resa väckt så stor oförståelse eller snarare likgiltighet bland familj och släkt som denna. France eller Provence, c'est très bien, men varför i fridens namn le foot?
    Men belackarna vet och förstår ingenting. För att citera ett mera tjatigt påstående: Fotboll är inte bara fotboll - det är så mycket mera. Det är till exempel a) samhörighet och det är b) kultur och det är c) nya platser och det är bla bla bla.
    Till exempel. Vi åker tåg. Alltför billigt rosévin. Konduktören känner bekymrat på flaskan, är vinet alls avkylt, ser han ut att fundera. Vi bjuder in den enda medpassageraren i vagnen, Laurent, till vårt intellektuella sällskap (punkt a - samhörighet). Den europeiska pöbelns gemensamma språk är förstås Bad English (b - kultur). Jag kan inte låta bli att börja tala om sången om Marseille (c - nya platser), här har vi ju en tvättäkta Marseillebo. Anders lägger ner en stor kraftansträngning på att översätta texten till engelska - "it's about this man from the Soviet Union who dreams about Marseille where the whores wear mink-coats...".
    Laurent tittar oförstående på oss och hoppas sannolikt att vi snart skall vara framme eller åtminstone byta samtalsämne.
    Jag är helt förstummad över att Laurent inte känner till Vysotskij och tycker att han är en obildad fransos.
    Samma kväll. Ett vandrarhem på Rivieran. Två kvinnor från USA sitter och småpratar vid ett bord. Varifrån är ni? frågar någon.
    - From Lincoln, Nebraska, svarar den ena.
    Jag flyger upp, sjunger några välvalda rader från Bruce Springsteens klassiska soloskiva "Nebraska" som råkar vara en evig favorit för Anders, Jani och mig.
    Den låten har kvinnorna aldrig hört.
    - Såna barbarer, muttrar jag för mig själv.
    Nästa förmiddag undrar Jani och Anders, så där på tal om Vysotskij och Springsteen, vad jag skulle säga om en italienare som jag träffar i Nordkorea blir sur om jag inte känner till en grekisk poet som skrivit några rader om Helsingfors.
    Hmmm. Nåja, fotboll är hur som helst så mycket mera än bara fotboll.
    Utanför Stade-Vélodrome i Marseille. Igen har vi börjat dagen med ett heligt löfte: "I dag blir det inte sandWISH". I dag blir det riktig mat!
    Sextio tusen människor strömmar framåt. Över trettio grader varmt. Norrmän och italienare. Trummor och hejarop. Hela världen är här.
    - Sidu, Anders! Vad vet jappen?
    På plats är tydligen också Anders halvbekanta från Lovisa.
    Vi träffas precis intill det smörgåsstånd som är närmast stadion. Här äter vi alla middag.
    Och Gud skall veta att en smörgås i Frankrike inte är samma sak som hemma. Här serveras batongbrödet, som är skuret itu, med skinka (jambon), tonfisk (thon) eller ost (fromage) - däri är allt som förr - men det unika är att kocken, i detta fall en svettdränkt fransk dam med genomskinliga plasthandskar, lägger stor möda på att med sina oljiga fingrar frenetiskt pressa in så mycket pommes frites som möjligt mellan batongskivorna. Och eftersom brödet alltid ges till kunden i horisontell ställning balanserar hon dessutom ansenliga mängder potatis på själva brödet.
    Slutresultatet, det som det stora franska köket bjuder världens samlade fotbollsentusiaster på, är en uppsvälld mutation av en smörgås, en hamburgare och en portion pommes frites - allt i ett.
    Jag hör viktigpettrarnas röster. Varför överhuvudtaget äta sandWISH? Gå på riktig fransk restaurang istället!
    Så säger bara en person som inte varit på Coupe du Monde.
    Två veckor i fotbollsparadiset är nämligen ingen semester. Det är ett evigt slitande och kämpande, diskuterande och spekulerande, fixande och dividerande.
    Och då finns det inte tid för mat, bara för sandWISH.
    Alla fotbollsfans med självaktning har med sig en egen flagga. Det gäller att designa den hemma och helst skriva något slående på den. En hälsning till mamma, en självsäker segerslogan, eller bara namnet på den lilla obetydliga chilenska by man kommer ifrån.
    Jani har Finlands flagga med sig, version större. Men vad skall vi skriva på den, på det blåa korset?
    - Stafettkarnevalen! föreslår Anders.
    Tystnad.
    Men kanske ändå. Idén är inte helt fel, även om ALLA världens ett par hundra miljoner tevetittare kanske inte förstår det, men de som förstår, varför inte, inside-humor, tja, och det är ju nostalgi också ... men just då framkallar Stafettkarnevalstemat en snilleblixt hos Jani. Han är gammal elev i och expert på Cygnaeus lågstadieskola i Helsingfors, populärt kallad Banan. Namnet kommer från "Bangatans folkskola", men "Banan" uttalas med korta a:n. Jani minns skolans oslagbara Stafettkarnevalsslogan från sjuttiotalet: "Banan är bäst på banan". Till saken hör att Banans maskot var en enorm gul banan - därmed hade skolans fiffigkus lyckats utnyttja tre olika uttal på ordet "banan".
    Men "Banan är bäst på banan" på en åttondelsfinal i fotbolls-VM där Finland inte ens spelar, förlorar ändå på slutrakan på grund av sin relativt snäva målgrupp i världen. Tillbaka i ruta ett. Vad skall vi skriva? Anders koncentrerar sig till det yttersta, tiden går, och där ... nu hände det! Han lyser upp och bjuder med nöjd min på sitt nästa förslag:
    "Leve Folktinget".
    Tystnad igen. Och sedan nedröstning. Och så nya förslag.
    Så där fortsätter vi i en längre tid.
    Tills vi uppskjuter debatten - vi har ju inte ens någon sprayfärg att skriva sloganen med.
    Inne på stadion. Norges ödesmatch. Plocka 60 000 människor slumpmässigt varifrån som helst på jorden och du hittar inte en nyktrare samling än den som nu är inne på stadion. Detta är en uppvisning i gott beteende, bara glada miner, inga droger, politiskt korrekt, och så den uppfostrande låten från högtalarna - som spelas strax innan avspark på varenda VM-match: "All you need is love". Vi viftar med vår flagga och vågar på ett "Vive la Finlande!" när vågen når fram till oss.
    Marseilleborna bakom oss skrattar.
    Så är det att vara finländsk fotbollsfan i stora världen. Ett skratt och en klapp på axeln. Norrmannen som jag möter i en fransk bergsby en vecka senare beter sig som Nordens storebror och säger uppmuntrande att Finland nog är med år 2006. - Ni har väl den där Litmanen?
    På en annan match ser vi en ensam man stå längst uppe i hörnet på läktaren. Runt omkring honom dansar och sjunger argentinarna, engelsmännen vrålar. Århundradets match. Total fotbollsextas. Men vad gör mannen? Håller han på Argentina? Sjunger han "Football's coming home" för att stöda England? Nej. Han står där stolt och ensam mitt i larmet med beslutsam min och skyltar med ett litet lakan.
    Och på det har han, eventuellt med lite hjälp från frun, skrivit: "Mika Häkkinen & Jari Litmanen. From Suomi-Finland."
    Och där står han hela denna dramatiska match - VM:s mest dramatiska match - när Owen dribblar sig fram, när Beckham körs ut, när det blir straffsparkstävling, när Argentinafansen exploderar av lycka, som om Finlands turistbyrå betalade honom för det.
    Finland har kanske inte längre mindervärdeskomplex när det gäller ishockey eller Europapolitiken.
    Men i fotboll finns traumat kvar.
    Just i dag skulle engelsmännen å sin sida överkomma sitt gamla trauma, Argentina. En engelsman tar uppgiften på allvar och uppför en masturberingspantomim för de argentinska fansen. Sången är "Go West" (Pet Shop Boys och Village People) men texten är ny.
    - You're shite - and you know you are (Go west - life is peaceful there), you're shite, and you know you are... bölar han.
    Också vi känner av laddningen i luften. Den segaste turistdiarré man hört om har huggit tag i Anders och horribla hotbilder målas upp, typ att Anders tvingas springa ut i förlängningen eller under en strafftävling. Fullständigt uteslutet. Omöjligt. Måste stoppas. Och problemet angår oss alla, enligt devisen "United we stand - divided we fall".
    Tänk själv. Argentina och England har inte spelat mot varandra sedan den ödesdigra kvartsfinalen år 1986. Detta är matchen som hela världen ser på. Detta är matchen som ingen av oss någonsin skulle missa.
    Så redan ett dygn före matchen plockar Jani världsvant fram lösningen på alla problem - ett paket Imodium, som stannar upp tarmfunktionen. Anders sväljer åtta piller på 24 timmar (maximala dosen enligt instruktionerna).
    Under matchen är allt ok, det är som om alla organ i kroppen koncentrerade sig på spelet.
    Efteråt fortsätter det igen med oförminskad styrka. Men då spelar det inte någon roll längre.
    På utsidan av stadion ser jag fläktarna snurra. Genom stora ventilationsrör kastar maskineriet ut svett, i koncentrerad form, från 35000 galningar. Men det är mera än svett. Samla in dessa ångor och där har vi all den glädje och allt det hat, all den intensitet och ångest, all den livskraft och destruktivitet som finns i människan som individ. För många är detta ändstationen, det enda som räknas. Argentina mot England. På liv och död.
    När matchen är slut lever inte engelsmännen mer.
    I centrala Saint-Etienne står kravallpoliserna i små patruller. Klockan är nästan ett på natten. Dämpat sorl. Snack i walkie-talkies. Alla butiker har stängt med skyddsgallret neddraget. Krogarna får inte ens ha öppet. Spökstad.
    På gatorna finns inget att göra, det är bara nervösa fans, nervösa (franska) ungdomsgäng och nervösa kravallpoliser. En liten provokation här, en liten där. Det är omöjligt att säga vem som börjar, vems felet är. Poliserna slår med batongerna ner en ungdom, släpar iväg honom med k-pistarna dragna, sånt här ser man bara på teve, och ändå är vi här och nu, skrämda människor rusar iväg, bara för att snart komma igen, det är en katt och råtta-lek.
    En sak är det i alla fall inte. Det är inte fotboll. Inte för poliserna, inte för gängen, inte för "fansen".
    Men vi måste vidare, vårt tåg går, för i denna stad finns inte en endaste ledig hotellbädd och ingen god stämning att andas in.
    Nästa morgon på ett vandrarhem i Lyon. En tysk fotbollsfan i 30-årsåldern som för det mesta håller på Ajax men också på Rotterdam (!) håller ett föredrag om - telefonkort. Han radar upp dem på marken och frågar engagerat:
    - Säg nu, vilket tycker du att är snyggare. Kortet med Toulouse stadion eller det med Lyons?
    Snart är vi tillbaka i det soliga Marseille. Inne på stadionområdet har sponsorerna monopol på vad som säljs. Därför säljer man en halv liter vatten (utan kork, av "säkerhetsskäl") för femton franc - bara femton gånger dyrare än utanför stadion. Att ta in eget vatten går inte i praktiken, man får endast ha med sig små flaskor utan kork. En glasspinne för aderton franc. Fotboll är så mycket mera än bara fotboll. Fotboll är pengar.
    Nästan hela stadion är orangefärgat. Holland på plan.Framför oss sitter en man med en vit skjorta.
    På ryggen står det Onni Vilkas Oy.
    Bredvid Jani sitter en annan landsman. Han har tagit några järn före matchen och blir Janis personliga kommentator. Det verkar som om han hatade både fotboll som idrottsgren och även de som utövar sporten. När Kluivert faller i början av matchen står han upp och skriker ut sin spelanalys över folkhavet.
    - Kluivert vaihtoon, perkele!
    Några få minuter senare gör Kluivert mål.
    Sen tystnar kommentatorn.

I två år ringde och faxade och surfade vi med en enda målsättning: biljetter. Vi kastades mellan förtvivlan och glädje, uppgivenhet och hopp, och under de allra mörkaste stunderna tänkte vi - på var sitt håll i smyg - det förbjudna: kanske vi ändå borde glömma hela resan?
    Drygt en månad före avspark hade vi en enda biljett per person, till kvartsfinalen i Marseille. Den hade vi fått den officiella vägen, via Finlands Resebyrå eftersom vi varit i kö i nästan två år.
    Två dagar i våra liv förändrade allting.
    Dag ett. De franska arrangörerna släppte efter bitter internationell kritik i sista stund 110 000 biljetter som medborgare i EES-länderna kunde köpa. Dock endast till grundspelsmatcher och åttondelsfinaler. Ring från och med i morgon klockan 09 till detta nummer!
    Vi ringde. Det gjorde också resten av Europa.
    Upptaget. Telefonsvarare. Signalen gick inte fram.
    Denne förmiddag trycktes "repeat"-knappen på telefonen in mer än femhundra gånger. Samma hos Jani. Samma hos Anders. Och så hade vi en allierad i Frankrike som sysslade med samma sak.
    Rykten om kollaps i det europeiska telefonnätet gick heta. En chans på tjugo miljoner att komma fram, räknade någon ut.
    Och sedan, plötsligt, någon gång på eftermiddagen, det var bara en i den oändliga raden av "repeat"-tryckningar, gick signalen fram. Du är i kö. Please hold on.
    Efter en halv timme svarade en gladlynt fransyska.
    - So what games would you like to see?
    För en gångs skull, och med perfekt timing, log Fru Fortuna åt oss.
    Dag två. Några veckor senare promenerade jag på stan. Skulle köpa kläder till ett bröllop. Det låter löjligt och icke-trovärdigt, men jag fick en inre röst som sade att jag NU måste gå till Finlands Resebyrå. Där finns annullerade finalbiljetter! hävdade rösten.
    Det fanns det inte.
    Men det fanns två stycken semifinalbiljetter.
    - Vill du ha dem? undrade försäljaren som jag bara fick tala med per telefon från receptionen.
    Några timmar senare återvände jag med pengarna. Hjärtat bultade. Segern kändes total. Två års slit skulle få sin belöning. Samma försäljare kom i telefon.
    - Kuka sä oot?
    Inte finns det några biljetter, vad snackar du om, jag har aldrig talat med dig förr, sade han nu.
    Minnet är kort och biljetterna hade flugit iväg.
    En timme och några hysteriska samtal senare - här emellan rusade jag för att köpa en utlovad teve till min sambos moster - existerade jag igen i försäljarens medvetande.
    - Visst, visst, jag fixade biljetterna tillbaka. Det är bara att komma efter dem.
    Jag sprang genom stan och jag sprang upp till sjätte våningen.
    Och vi fick våra biljetter.
    Men nästa gång måste det bli finalen.