Där ligger den igen. Trettio centimeter från munnen. En halvrutten och saltdränkt fiskjävel som stirrar tillbaka på mig med dödens blick. Den skrumpna fiskkroppen är som vanligt toppad med en obestämd grönaktig smörja, och även om den är liten till storleken fyller dess stank med lätthet hela matsalen.
Men firren känner ingen ånger, den ber inte om ursäkt. Den vet att den är oumbärlig. Den vet att den snart ska piska upp smaklökarna och fylla magsäcken. Den är stolt över att den kommer att bidra till att denna barbariska gai-jin, utlänning, snart ska orka upp på det heliga berget Gas-san.
Denna japanska lyxfrukost i tolv små skålar är alltså serverad och vi sitter på golvet. Bordet, det enda i salen även om här skulle finnas plats för hundra, är trettio centimeter högt. Det värsta är att fisken har alldeles rätt: Ingen kan bestiga berg förutan morgonmål. Så vi kapitulerar. Framför allt mina reskamrater, Jan och Olof, som tappert tar sig an nästan allt som erbjuds. I ett gästgiveri i anslutning till ett shintotempel i de nordjapanska bergstrakterna har man helt enkelt ingen moralisk rätt att tacka nej.
Under en intensiv vecka hade vi fäktat oss igenom det urbana Tokyo enligt turistkonstens alla regler. En kväll tumlade vi in i en av de otaliga smala höghusen som alltid är byggda helt i glas och betong. Vi tog hissen på måfå till åttonde våningen, tog en liten konstpaus, andades djupt och öppnade sedan en av de tre helt anonyma dörrarna där uppe. Vår plan var att bara ta en öl och sedan gå och lägga oss. Men för ett ögonblick hade vi glömt att detta var Japan och att Japan aldrig vilar. En energisk dam mötte oss med några assietter rutten fisk, pekade på soffan och smällde tjocka luntor i famnen på oss. Men vi hann inte ens öppna luntorna innan krogens enda andra sällskap hade bestämt vårt öde: Stand by Me.
Så vi sjöng karaoke på karaokens hemmaplan. Först försiktigt, blygt, vi hade aldrig prövat på något så "löjligt" förut … men snart blev vi modiga, högljudda.
Och japanerna grät. Och vi grät.
För under denna natt tyckte vi oss förstå hur japanerna klarar sin stressiga vardag med de ofattbart långa arbetsdagarna och de ständiga prestationskraven: Genast när de bara kan, ofta efter midnatt, smiter arbetarna iväg till karaokebarerna och sjunger bort sin stress och ångest, ja, de sjunger Stand by Me och fäller en tår.
Och så där gick kvällen: fiskhuvuden och öl i en ständig ström (man betalar ett paketpris för hela kvällen), karaoke, skratt och gråt och outsinlig energi. Natten slutade med att vi blyga finländare omringade karaokeskärmen och bölade och skrek och hoppade till Boney M.
Till sist frågade värdinnan om vi är professionella musiker.
Det bevisar att den japanska hövligheten inte har sitt like i hela världen.
Och så där rullade allting vidare under de kommande dagarna. Vi fick psykiska men i de överhysteriska spelhallarna, våra pupiller sprängdes i de blinkande kvarteren som kallas Elektriska staden, vi konfronterades med fiskhuvuden stora som badbollar på fiskmarknaden, vi sov i kapp med utmattade kostymklädda japanska arbetare på tunnelbanan … det var sju dagar fullspäckade med nya och omvälvande intryck i ett konstant hyperflöde. De mest intensiva resedagarna i våra liv. Men det var för mycket att smälta. Hjärnan skrek på hjälp. Den bönade om nåd.
Så vi stack norrut. Till de tre heliga bergen som kollektivt går under namnet Dewa Sanzan. Och här är vi nu.
Det är mitten av juni och det betyder lågsäsong. Bara ett handfull ivriga pilgrimer men annars är det tyst och stilla. Under fem dagar ska vi försöka lugna ner oss med naturens och de heliga bergens hjälp. Men eftersom detta är Japan är vår tidtabell naturligtvis späckad. Olof är hjärnan bakom vår flykt norrut och han har bestämt att vi först ska dö och sedan födas.
Det tycker Jan och jag låter förnuftigt. Vi vill ju lämna allt gammalt bakom oss.
I praktiken betyder det att vi i dag ska försöka erövra Gas-san (representerar döden) och i morgon Haguro-san (representerar födseln). I övermorgon och dagarna efter det ska vi sedan fortsätta leva på annat håll.
När vi vandrar iväg med ryggsäckarna på ryggen går jag för säkerhets skull först igenom en gigantisk rödmålad torii, porten intill templet vi bott i, det blir ett symboliskt inträde till vår nya och förhoppningsvis harmoniska tillvaro.
Att vandra i heliga vulkaniska trakter som Dewa Sanzan innebär att religionen ständigt är närvarande. Shintoism - "gudarnas väg" - är Japans egen religion där naturgudar har en central betydelse medan buddism är Japans andra religion. På de mest överraskande ställen kan små shinto- eller buddistiska helgedomar, miniatyrtempel eller små statyetter lurpassa i den frodiga vegetationen. För att inte tala om de haiku-verser (en speciell form av japansk poesi) på stenblock som piggar upp vandraren med jämna mellanrum. Religionen ger våra strövtåg en annan dimension, också för oss som inte är insatta, för vi känner att vi är i trygga händer. Gas-san och Haguro-san är för shintoismen heliga berg, bergen är den fysiska form som gudarna antagit, och det innebär att pilgrimerna och prästerna dyrkar bergen i sig, och det har de gjort här i trakten sedan 500-talet.
Att dyrka berg … Kan någonting vara mera meningsfullt?
Redan efter en trekvart kommer vi till den första heliga platsen, Yudono-san helgedomen, ett stenblock beläget vid den dånande Bonji-floden och omgiven av en frustande het källa. Här hedras den gud som skyddar familjelyckan.
Vi börjar inse hur djup klyftan är mellan det galna Tokyo och detta. I ett land där det i medeltal bor 330 människor per kvadratmeter, där betong, elektronik och teknik avgudas, ja, i samma land kan det tydligen plötsligt finnas ingen annan än tre gai-jin inom ett par kvadratkilometer, omgivna av alpina blommor, smältande glaciärer, bergstoppar på avstånd och en orangefärgad helgonplats.
I skoluppsatser kallas sånt för "kontrasternas land" - och det är mitt i prick.
Det börjar gå uppåt. Brant. Så brant att vi plötsligt klättrar upp för ostadiga och delvis igenvuxna järnstegar som hänger ner längs klipporna likt halsband. Inte många steg senare har min respekt för brandmän som springer upp och ner för stegar genom lågor och rök och räddar människor stigit till oanade proportioner. Vilka hjältar. Vilken kallblodighet. Ytterligare några steg senare får någon av oss en nära nog genialisk aha-upplevelse: Hur i all världen klarar de åldriga prästerna och pilgrimerna marschen upp för stegarna? Vem i fridens namn har bundit och kilat fast stegarna i klipporna? Hur bars stegarna hit?
Vi inser att vi måhända känner oss så där lite stärkta av shintoismen, men att vi inte har en aning om styrkan den kan ge.
Plötsligt ser vi en vitklädd man i högskaftade gummistövlar bärande på en yxa. Han stannar vid glaciären framför oss, yttrar inte ett ljud, utan kapar bara med ett enda mäktigt hugg bort ett hörn från glaciären.
Sen vandrar han vidare.
När vi själva någon timme senare glider ut på en annan av de många men relativt små glaciärerna är vi som vanligt borttappade och förvirrade. Var fortsätter leden? Vartåt ska vi? Vi trippar rådlöst omkring på den hårdpackade snön likt pachinkokulor i automatspelet som sugit ner otaliga japaner i spelträsket i storstäderna, tills vi efter en halvtimme hittar rätt.
Ute på stigen rycker vi till. Ljud i bambubuskagen. Vi hade blivit varnade för björnar och uppmanade att alltid bära på små bjällror som skulle skrämma bort bestarna, men nu rör buskarna på sig bara några meter från oss. Det är ett intensivt prasslande, vi - eller i alla fall jag - stelnar till … borde man lägga benen på ryggen? … tills ett japanskt huvud prytt av ett vinnande smil plötsligt studsar upp ur buskagen. Med en triumfartad gest visar han upp en bamburot (eller något ditåt) för sin kompis som också studsat upp ur buskagen.
Jag tror att vi fortfarande har väldigt mycket att lära oss om Japan.
Några timmar senare närmar vi oss den heliga toppen som ligger på knappt två kilometers höjd över havet. Precis nedanför toppen finns ett anspråkslöst gästgiveri men det är stängt, säsongen börjar först i juli, men här uppe på det blåsiga och dimmiga kalfjället finns ändå en handfull entusiaster. De är inte regelrätta pilgrimer utan snarare bergsvandrare som intresserar sig för heliga platser. De krälar på marken, de lägger sig i omöjliga kroppsställningar, de är (som japaner oftast tycks vara) fullständigt fokuserade på en enda sak och de ger som vanligt allt . Denna gång för att få det perfekta fotot av Gas-sans mossor och blommor.
Under högsäsongen kan man här (lär vi oss senare) genomgå en shintoistisk reningsritual, ett måste om man ska inträda i helgedomen högst uppe, som ser ut som en liten labyrint omgärdad av stenmurar. Vi vill inte vara sämre än japanerna och drar fram kameran och träder in genom den lilla porten. Då sker något oerhört. En japansk vandrare dyker upp ur tomma intet, tar tag i min arm och säger vänligt med bestämt "no photo inside". Han menar att man inte får fotografera innanför murarna och det oerhörda i denna scen är inte förbudet i sig utan att han överkom den japanska hövligheten och gav en utlänning en direkt order.
Sådant borde helt enkelt inte kunna ske. En japan tappar aldrig masken, han är aldrig ovänlig ansikte mot ansikte. Förutom om han provoceras till det allra yttersta. Som just nu.
En iskall dödsblåst drar över oss och förfryser våra fingrar när vi helt aningslösa slafsar i oss den medhavda vakuumförpackade skinkan innanför helgedomen. Någon slänger små men kompakta dimmoln över oss, så att vi ingenting ser på denna berömda och prisade utkiksplats. Jan tvingas hålla i sina nya designbrillor med bägge händerna. Ja, ärligt talat blir vi helt enkelt utfrysta och bortblåsta - vi måste vidare.
Nu hamnar vi ut på en lång och spetsig bergskam. Från vänster utsätts vi ständigt för dimpustar, det är som om någon med jättelika lungor blåste på oss. Dimmolnen kommer ångande mot oss med samma fart som de ultrasnabba Shinkansen-tågen, bara för att omedelbart upplösas i den klara luften på högra sidan av bergskammen. Där ser vi magnifika alpina landskap med böljande berg och bergstoppar, sporadiska större och mindre snöfläckar långt borta och violetta blommor i förgrunden. Resten är magiska skiftningar i grönt: barrträd, lövträd, buskar, blommor, mossor. I barnens kritaskar där hemma finns det två eller kanske tre gröna färgnyanser. Här finns fler än ögat kan räkna till. Och när jag väl därhemma sluter ögonen, när jag drömmer mig tillbaka till Japan, är det alltid det här gröna havet jag minns, denna oas av harmoni. För den gavs till oss trots att vi hade ätit skinka på helig mark och dessutom fyllt våra vattenflaskor i något som vi först senare insåg var en helig damm där uppe på toppen.
Kanske det är shintogudarnas väg? Att bekämpa idioti med givmildhet?
Vandringsleden sluttar sakta neråt och förvandlas till en hopptur från sten till sten. Ingenting för svaga knän. Det är då vi ser de första spåren av betongindustrins långa tentakler. Här och där tycks man förbereda en tillplattning av de svåraste ställena. Bort med de vassa stenarna och fram med den silkeslena betongen!
För ingenstans i världen älskas armerad betong så som i Japan. Och ingenstans vill man tämja naturen så som här. Den som tvivlar ska läsa Alex Kerrs deprimerande och omtalade bok Dogs and Demons. The Fall of Modern Japan. Kerr är född i USA men har bott så gott som hela sitt vuxna liv i Japan, han talar och skriver japanska, och för en aktiv kamp för att landets traditionella kulturformer och dess natur inte ska förintas. I boken beskriver han hur betongindustrin och makthavarna gått in för en extremt kortsiktig strategi för att hålla landsbygden "levande". Alla floder dammas (man hänvisar till översvämningsfaran), sluttningar täcks in i betong (rasfara), liksom också havsstränderna. Man bygger raka och moderna vägar härs och tvärs genom bergslandskap, precis liksom högspänningsledningar, utan att det skulle finnas ett behov av dem. Allt detta skapar tillfälliga arbetsplatser men medför också att det enda som lönar sig på landsbygden är att jobba med betong- och andra byggprojekt.
Och nu tycks betongen krypa mot självaste Gas-san.
Det hela blir än mer paradoxalt när man förstår hur viktig, ja fullkomligt helig, naturen är för shintoismen. Men för betongindustrin är shintoism bara något gammalmodigt som man inte kan göra pengar på.
I Japan får man också lätt intrycket att människor helt enkelt är rädda - på riktigt, alltså - för naturen. Rädslan bottnar förstås i att Japan har drabbats av jordbävningar och andra naturkatastrofer, och därmed har naturen blivit en synonym för skräck och förödelse - den måste kuvas. Som bäst försöker japanska ingenjörer till exempel komma underfund med om man kan täcka in hotfulla vulkaner med betong. Och i Tokyo är okunskapen om landet bortom huvudstaden i det närmaste total. När vi senare berättar att vi gått upp för berg och bott i bergshyddor blir de förskräckta, rädda, de vill genast tala om något annat.
Om David Beckham, till exempel.
Men för naturvännen finns det fortfarande att se och uppleva i Japan. Ett tu tre går vandringsleden in i tvåmeterhög buskvegetation. Vi slukas upp av buskarna, kamouflerade som i en krigsfilm från Vietnam. Stärkt av solen håller buskarna med ursinnig kraft på att resa sig genom istäcket. Vintern är slut. Och plötsligt kastas vi in i ett nytt landskap, ett kärrlandskap med grönt gräs, blommor i brinnande klara färger och gulliga dammar, det måste vara här Teletubbies skapare växte upp. I boken sägs det att det här växer ovanliga plantor som existerat här sedan istiden. Olof får något vilt i blicken och använder en halvtimme eller så på att fota Telelandet och sedan leder han oss till en "alternativ rutt" som för oss rakt genom några korta stup som vi klarar tack vare de slitna repen som är inkilade i bergsväggen, men sedan leder denna alternativa rutt rakt in i en brant sluttning där en grotesk, tjock och trött glaciär tar sin sista vilostund.
- Inget problem, vi går rakt över den, säger Olof.
Han blir nerröstad och tre trötta benpar tvingas vända om. Vår mesighet straffar sig genast. Vi blir jagade upp för de branta sluttningarna av en galen geting.
Några timmar senare har allting vänt igen. Vi har kommit ner för bergskedjan, liftat till byn Haguro, hittat vårt härbärge och ligger nu i ett stort bad med tortyrhett svavelvatten från en närbelägen onsen (het källa). Vi är tre killar i dvala som bara kan säga aaaah. Vi hasar omkring i de pyttesmå sandalerna som getts till oss, vi är naturligtvis klädda i traditionella blåvita yukata-dräkter, vi äter den bästa maten hittills och vi dricker öl.
Vi känner oss som prinsar.
På morgonen hälsar vi till och med glatt på vännen fiskögat.
Vi frågar vår värd, en kolugn och charmerande man i 45-årsåldern, vad han gör här i livet.
Ur tomma intet trollar han fram en trumpetsnäcka. Och utan att vi hinner blinka sätter han den mot munnen och blåser med all kraft så att hela matsalen fylls av en utdragen och entonig fanfar.
Det är svaret på vår fråga.
Det betyder att han är en av de legendariska yamabushi-asketerna som idkar en sträng form av bergsdyrkan (kallad Shugendo). Därför nickar han förnöjt när vi säger att vi varit uppe på Gas-san och ännu nöjdare blir han när vi säger att vi i morgon ska upp på Haguro-san. I matsalen hänger ett trettiotal fotografier föreställande vitklädda pilgrimer i stora grupper uppe på bergstopparna, och bland dem hittas alltid vår värd klädd i ledarens typiska halmkläder. Yamabushi-asketerna rör sig i bergen med stavar och kommunicerar med bergsgudarna med trumpetsnäckan. De riktigt traditionella yamabushi-prästerna (de är knappast så många i dag) äter varken kött eller fisk och lever endast på de rötter och örter som bergen bjuder på - och mediterar under iskalla vattenfall.
Stärkta av trumpetsnäckans toner träder vi in i ytterligare en torii, port, vid ingången till den skogsled som ska ta oss till toppen av Haguro-san. Omedelbart förstår vi att vi har trätt in i ytterligare en ny dimension av världen, en uråldrig cederträdsskog med omkring 600 stammar som omfamnar oss och får oss att tappa andan. Det är inte bara de mörkgröna mossorna som ingen rört på hundratals år, de porlande bäckarna, det dunkla mörkret och de sagolika skuggorna, inte heller det att cederträden är så ofattbart höga och tjocka, utan det är känslan av …. tid. Av att tiden står stilla, att klockans sekundvisare antagligen skulle stanna här, men det är också insikten att dessa samma träd fanns här när farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar lärde sig krypa för omkring 500 år sedan.
I jämförelse med det är tre killar i goretex-kläder obetydliga spottloskor.
Mitt i den förtrollade skogen bland större och mindre helgedomar reser sig en unik femvånings pagod, en tornliknande tempelbyggnad, byggd helt i trä och utan en enda spik. Goju-no-too är en nationell klenod och byggd för 600 år sedan. Tre gapande män.
Och vi blir tydligen så hänförda av att tiden stannat att vi glömmer just precis tiden och att vi inte är yamabushi utan vanliga killar från Norden i tvångströjor. Vi vandrar drömmande framåt tills vi kanske någonstans där på det 1345:e trappsteget plötsligt inser att vi har himla bråttom … till bussen!
Bussen går från toppen av det heliga berget (414 m över havet) så vi får spurta de återstående 1121 trappstegen, vi får andfådda och svettiga ta del av utsikten, helgedomarna, den enorma svarta klockan, det uråldriga Gosaiden-templet på toppen och ja, vi föds väl i all hast precis enligt planerna - och det finns bara en sak som tröstar oss när bussen rullar iväg: att vår vän snäckblåsaren inte ser oss just nu.
Några timmar senare kastas vi av i ett helt annat bergslandskap, en stenig stig för oss mot toppen av berget Hachimantai (1613 m.ö.h) i nationalparken med samma namn. Nu är det religiösa och mystiska försvunnet, här är det mera klassisk bergsvandring från en het källa till en annan som gäller. Vi går upp och ner för toppen, det har blivit mörkt, och åter väljer vi en "alternativ rutt" och så står vi där mitt i gyttjan bland stinkande och osande svavelkällor, men det är i alla fall lite äventyrligt och någonstans där långt framme lyser det och klatsch-klatsch-klatsch så är vi framme vid det som ska bli resans lyxhöjdpunkt, en äkta onsen, badinrättning i bergsmiljö.
Och gudarna ska veta att det nog är fantastiska bad alltid, men att det också är svindyrt och att här inte finns något av det shintoistiska lugnet. Nej, här ropar den snikna personalen bara efter mera pengar så nästa dag vandrar jag vidare medan Jan och Olof njuter/lider av bubbelheta gyttjebad ute i det fria.
Mitt mål är en bergshydda som finns sex kilometer längre fram på vår rutt och jag går i sakta mak, bländas av orangea och lilafärgade blommor, några pittoreska tjärnar, en konstant ljudmatta som skogens fåglar bjuder på, och ute på öppna sluttningar de märkliga och spretiga aomorigranarna vars kvistar spretar bara åt väster, bort från den sibiriska vinden. Sedan kommer jag upp på en ny topp, tittar mig omkring och ser bara vildmark. Jag klättrar upp på en stenbumling och vrålar det första ord som jag kommer att tänka på. Det blir "SHINKANSEN" (det snabba tåget som vi fått på hjärnan).
Det är alltså ett glädjerop.
Ett rop för insikten att Japan trots allt inte är helt och hållet täckt av betong.
I den spartanska bergshyddan Ofuka-sanso sover jag ensam, enligt gästboken har ingen varit här på en vecka eller så. Kaminen med sina ömkliga rökkanaler ryker förstås in, den japanska produktutvecklingen har haft annat att tänka på under de senaste femtio åren … men månskenet är i alla fall fullkomligt förtrollande där det lyser igenom den sönderpangade fönsterrutan. Och den ljusröda skinkan(sen) smakar väl.
Och där i den tysta natten ligger jag med vidöppna ögon och tackar alla lyckliga stjärnor och shintogudar för att vi haft sinnesnärvaro nog att fly storstaden. Tack vare det har vi i alla fall sett två eller tre sidor av Japan. Hur många sidor finns det kvar att upptäcka? Ett tiotal? Ett hundratal?
Klockan åtta på morgonen börjar det plötsligt lukta fränt av svavelgyttja. Olof och Jan har anlänt.
Två män luktar gyttja. En luktar skinka.
Det kommer att bli en perfekt vandringsdag.