Sommaren 1888. August Ramsay är rektor för ett läroverk i Helsingfors. Han är en man med aptit för äventyr, och nu har han fått nys om en ny ”uppfinning” – kajaken.
Så han låter tillverka en av dessa konstiga farkoster i ett skeppsvarv i handelsstaden Viborg och kastar sig sedan ut på kanalerna, älvarna och insjöarna.
Det plaskar till när paddeln tillverkat av ”kvistfritt granvirke” doppar sig i vattnet. Vattnet rinner av kajakskrovet som är byggt av grov segelduk.
29-årige August känner frihetens kall, han njuter av naturens skönhet. Och även om han själv knappast är medveten om det, är dessa första paddlingstag inte vilka paddlingstag som helst.
Det är precis här och nu som den finländska friluftsturismen föds.
Men vad innebär det egentligen att paddla? August Ramsay svarar i en entusiastisk tidningsartikel samma år:
Det är friheten att själv bestämma riktning, hastighet och rastställen.
Det att man själv är både kapten och passagerare.
Och att man kommer undan allt som heter gräl, omröstningar och överläggningar.
Ramsay är förstås inte den första som paddlar i Finland. Men han blir den första som hyllar paddlandet som en hobby för turisten – inte bara som en elitistisk sportgren för muskelmän.
Det är en helt sensationell tanke.
Kan man verkligen ha det skönt guppande i den där obekväma farkosten? Varför ska man anstränga sig? Man kommer ju aldrig framåt!
Omvärlden förstår honom inte. Hela begreppet turist är till råga på allt helt nytt i Finland, bara året innan har August varit med och grundat Turistföreningen i Finland vars stora fosterländska mål är att göra landet känt för sina egna medborgare och utlänningar. Inom turistföreningen var man övertygad om att turismen kunde spela en stor roll i det furstendömets frihetskamp.
Med högt klingande stämma uppmanades alla därför att resa för att lära sig om den unga nationen. Nåja, ”alla och alla” ... I ett land befolkat med bönder, torpare, fiskare, arbetare och renskötare var det ganska få förunnat att ha fritid och pengar nog för att kunna resa endast för nöjes skull.
Men Augusts stora insikt var ändå att folket, turisterna, skulle paddla och vandra, inte bo på hotell och bli slöa och dekadenta. Först då kan man verkligen lära uppskatta sitt eget land.
Så han skriver i föreningens årsbok 1888 om friheten, om hur kanoten är ”Sagans öfver land och vatten gående fartyg”. Och två år senare blir han den första som skriver en liten guidebok för finländska paddlare med ruttförslag, reseskildringar, råd och tips, och förstås konstruktionsritningar för kajaker. Boken fick namnet ”På sommarfärd i kanot” (1890) och utkom både på svenska och finska.
I bokens första kapitel paddlar Ramsay och hans kolleger ut från en av insjöfinlands naturskönaste skärgårdskommuner, Puumala. Och helt stick i stäv med den allmänna uppfattningen på 1880-talet frossar han i välbefinnandet:
Vi hade alla tre på var sitt håll avslutat en lång termin och kände nu friheten strömma i ådrorna, friheten efter ett träget arbete och vintervistelsen i huvudstaden. Oron och jäktandet hade vi lämnat där borta, för att helt hänge oss åt oss själva och åt det obundna livet i naturen.
Knappt 120 år senare. Ett kombinerat café- och ölsjapp vid busstationen i Puumala. Tre trötta wienerbröd finns till försäljning, ihopkuttrade på annars fullkomligt tomma hyllor. På väggen hänger några slarvigt inramade sedlar och mynt från förr i tiden – från 2002.
Farväl finska marken står det skrivet med tusch.
Ingen människa syns till.
Det är känslan av att det inte vädrats på några år. Ja, hela platsen är en fläkt av en kliché, en doft av Kaurismäkis Finland.
Men för August är Puumala startpunkten för den totala friheten. Och han om någon borde veta. Så vi sluter ögonen, gnider dem riktigt ordentligt, öppnar dem igen, och NU ser vi den ståtliga träkyrkan, barn som firar sommar, sol och sång, vi dras ner till sjön som är stor som ett hav, vi möts av glittrande vatten där holmar och skär slagit ner i ett oregelbundet mönster ... men se! Vad är det där?
Precis där borta i sundet skymtar vi tre kajaker som sakta och ljudlöst glider bort från oss, män i randiga flanellskjortor och konstiga hattar. En av dem verkar ta en paus i paddlandet, han vänder sig om, vinkar till oss att följa med ...
Vi behöver inga fler uppmaningar. Snart glider vi fram i en dubbelkajak mot sundet. Det är redan tidig kväll, men vårt uppdrag är fullkomligt klart. Vi är två paddlare och vänner från Helsingfors som vill upptäcka var allting började. Lär känna ditt land! Njut av friheten!
Eller klarare uttryckt: August Ramsay, vi är äntligen här! Och vi är här för att ödmjukt lära oss.
Framför oss hade vi sommaren, och den var vår, och kring oss landet öppet, inbjudande, och även det var vårt. Det var här vi skulle tillbringa våra fria dagar.
August blev lärare i matematik redan som 17-åring och några år senare blev han filosofie doktor. Det var genom sitt rektorsarbete på 1880-talet med elever i ”storstaden” Helsingfors (som då hade mindre än 60 000 invånare) som han märkte att ungdomen i den begynnande industrialismen mådde bra av att komma ut i naturen. Han arrangerade omtyckta och på sin tid legendariska veckolånga fotvandringar i skogen med sina elever, långt innan Robert Baden-Powell startade scoutrörelsen som delvis byggde på samma insikt.
Utanför Puumala njuter Ramsay och vännerna av att paddla bland labyrinterna av småholmar och skär, och det är nu han gör något nästan reaktionärt. Han avviker från sin planerade rutt. Den naturliga farleden går österut, men alldeles spontant väljer han att styra norrut. Han väljer alltså oberoendet. Friheten.
Så vi guppar stillsamt där i Saimens vatten. Vi vilar ryggarna, vi försöker forma figurer av de fluffiga molnen ovanför oss – ”där är en jättesnögubbe vars mage håller på att spricka”. Vi granskar förstrött kartan och ser farleden ta oss spikrakt österut, och det är just nu som det glimmar till från den smalare passagen i norr, en spegelsignal! En hälsning: Hitåt!
Just det. Paddlaren behöver inte farleder. Paddlaren väljer sin egen rutt. Så vi lyder uppmaningen, vi vänder norrut.
Och inom oss tackar vi August för att han lär oss att välja friheten.
Så småningom blir stränderna brantare, ur sjön reser sig klippor, bergsknallar, till och med stup, helt annorlunda än i de totalt skogsbetäckta andra delarna av insjökomplexet i östra Finland. August lät slumpen föra honom norrut, och belöningen är därefter. Så när vi vid niotiden lägger av för kvällen väljer vi omsorgsfullt vår sovplats, och fastnar slutligen för ett litet skär som reser sig bara en meter ovanför vattennivån.
Man ska se vårt tillfälliga ”hem” – en tjugo meter lång klippa – som en hyllning till finsk seghet. Chefen är en ensam tall som envist och tystlåtet stått upp och blivit över två meter hög. Omkring honom finns åtta vindpiskade tallar vars rötter fått grepp i det finländska urberget. Den mörkgröna mossan bidrar med färg och mjukhet. En liten björkkvist kämpar sig uppåt ur en klippskreva. Torra grässtrån. Några violetta blommor. Pölar med regnvatten. Ett halvförmultnat polskt godispapper. I övrigt slät klippa.
August skriver: ”Regelbunden simning, minst en gång om dagen, hör till ordningen på kanottur”.
Så vi tar en simtur i det guldglänsande vattnet, handduken får torka sig i de sista solstrålarna för dagen, några fyrar i söder skickar ut sitt trygga ljus, men i norr: bara skymning, förväntan ... det fortsatta äventyret som kallar.
På Augusts tid existerade det inte sommarstugor i insjöfinland. Vem hade tid eller råd med fritidshus? Bondgårdarna i det helt agrara Finland låg vanligtvis några kilometer upp på land, så August är lycklig då han tar i land vid Ryhälä by vars gård ovanligt nog ligger precis vid stranden. Besöket väcker stor uppståndelse, förbluffade bybor strömmar till stranden för att få röra kajakerna, känna vad de väger, titta in i sittbrunnen. Det är utan tvekan årets händelse:
Det berättas hur en käring för en lång stund blivit mållös av förskräckelse, då hon långt ute på fjärden fått skåda människor med väderkvarnsvingar vada jämns med midjan i vattnet. En fiskare hade sett ett vidunder komma emot sig, hans första tanke var att hin håle själv var i antågande ...
Ryhälä by är också vårt stora mål. Finns där någon eller något 120 år senare?
Vi spänner upp vårt tält som segel på kajaken, vi är ju faktiskt på semester, vi stormar fram över fjärden, ser plötsligt bebyggelse på samma udde Ramsay besökte, vi tar i land, vandrar upp, registrerar tennisplan, restaurang med pizza och kebab, konferensbastu, eluttag för campare och husvagnar ... ojdå ... minigolfbana, spånbana för joggare ... hoppsan ... vad är riktigt detta?
Det är sånt som kan hända på 120 år. En bondgård blir stugby. Boskap byts mot turister. Så har det gått här vid det som i dag heter fritidscentret Mannilanniemi.
Vi söker upp byns äldste som bor några kilometer uppåt land i en stadig trävilla som fanns redan på Augusts tid. I trädgården sitter 84-åriga Terttu omgiven av barn och barnbarn, och innan vi ens presenterat oss blir vi bjudna på kaffe och bulla, vi får bildförevisning från det gamla Ryhälä, vi lär oss allt om byn och om stugbyn nere vid sjön. Skolan stängde, butiken stängde, postkontoret stängde ... men livet i Ryhälä är ändå gott, säger Terttu med ett varmt småleende.
Några timmar senare plaskar vi omkring med kajakerna i strandvattnet, vi söker det exakta stället där August tog i land, vi paddlar av och an, av och an, jämför med teckningen i boken, beaktar landhöjningen, och precis när vi känner att vi är vid rätt strandparti blixtrar det till i huvudet, en stillbild fryser sig fast på näthinnan, det är de där tre killarna i randiga flanellskjortor igen, de dricker te, en av dem sjunger, de står precis här vid denna strand, i bakgrunden syns bondgården men ingen kebab, och en av dem har mustasch, han småler och blinkar med ena ögat till oss.
Paff! Och så är de borta.
Nöjda paddlar vi iväg. Vi småpratar från kajakerna till folket i stugorna, och får glada svar på ryska.
August Ramsay blev också historisk i och med att han år 1895 gav ut den första heltäckande reseguiden för hela Finland. Senare blev han försäkringsbolagsdirektör och senator och far till Finlands kommande utrikesminister Henrik Ramsay.
Men när 29-årige August svävar fram över Saimen är det mera jordnära frågor som bekymrar honom. Han beskriver ingående hur man måste kämpa för att hitta drägliga sovplatser i gårdarnas lador och bodar, han skriver strängt att man aldrig ska dricka nånting medan man paddlar, man blir bara törstigare av sånt, utan den enda sanna vägen är att vänta och sedan tanka te på kvällen.
Så vi dricker te, vi äter lokal fisk (August sa att man ska göra så), vi bor i tält och på dagarna ser vi hur Saimen fortfarande är Finlands ödsliga nationallandskap där skogen, klipporna, skären och vattnet möts. Men vi ser också att strandlinjen är stadd i total förändring. Sommarstugor på små tomter smälls upp tätt intill varandra i så rasande takt att vår karta som är två år gammal är helt föråldrad. Solpaneler är nästan lika vanliga som den urgamla statussymbolen; en bra brygga, och stugorna har genomgående bilväg ända fram.
Efter några dagar närmar vi oss sedan östra Finlands stoltaste symbol, Olofsborg i Nyslott. Men ovanför oss drar molnen ihop sig, formar sig till svarta monster, jagar oss bakifrån, det är bara att acceptera: vi kommer att bli fullkomligt blöta. Och allt detta skulle kanske vara obehagligt, men vi vet vad det egentligen handlar om. Det är tiden som flyter ihop, det är Augusts och vårt paddlingsäventyr som blir ett. För vad händer när August närmar sig Olofsborg?
Lugnet avbryts plötsligt av en häftig vindstöt, inom kort rasar åskbyn i hela dess kraft, sjön välves hög och vit. Det blir ett argt brottande mot de branta vågorna; än spola de över från för till akter, än åter lyftas kanoterna högt på de fräsande kammarna, så att halva båten svävar fritt i luften, för att i nästa ögonblick dyka djupt ned i den skummande böljan
Också vi ser hur ösregnet bokstavligen hinner ifatt oss, känner hur det sköljer över oss, hur det rinner in längs nacken, hur det tvättar ansiktet och skrubbar riktigt rejält, vi märker hur vågorna kastar oss hit och dit, men det kvittar, för nu är vi redan oerhört nära våra idoler, flanellkillarna kämpar precis framför oss i dimman och regnet, och hade det inte varit för några lugnande ord i vårt medvetande hade vi definitivt sökt skydd vid stranden.
Lika hastsigt som insjövattnet uppröres, lägger det sig, då vinden bedarrar. Man vet icke här av havets dödsjö. När åskbyn gått över, hade vi igen en spegelblank yta. Kvällen hade fallit på, dubbelt hänförande efter det uppfriskande regnet.
Precis. Lugnet kommer strax. Och när vi glider in under hängbron till slottet, vår destination, paddlar vi redan sida vid sida. August & c:o och vi. Varma handskakningar på Saimen. En viktig upptäcktsresa i eget land.
Och just då förstår vi att för den som vill är 120 år ... blott ett ögonblick.
Läs mera
August Ramsay: På sommarfärd i kanot (1890). Nyutgiven som faksimil av Vasa kanotklubb 1999.
Teckningarna i Ramsays bok och här på webben är gjorda av Alexander Federley (1864-1932), som var en pionjär i Finland när det gällde affischkonst, vykortsgrafik och bokillustrationer etc. Efter noggrann forskning i Federleys arkiv har jag dock kommit fram till att Federley inte själv var med på paddlingsturerna, utan att de antagligen är gjorda utifrån skisser som en av deltagarna gjorde, och vars initialer eventuellt finns på skisserna, eller så har de initialerna något med själva tryckningen att göra.
Federleys arkiv, bland annat med fina brev skrivna till sin mamma under studietiden i Paris, finns på Riksarkivet.