Här är man då. I skidspåret. I en nationalpark i djupaste Lappland. På en bergssluttning precis vid trädgränsen. Och framför mig ligger en slutkörd sjuåring, ihopsjunken som en potatissäck, han är färdig, kaputt, vill hem.
Men just när jag böjer mig ner för att paja honom, för att säga några hurtiga pappa-ord, studsar han upp. Han spurtar likt Juha Mieto mot ett hägrande mål vid horisonten, han jublar, han skrattar, han kollar hur hans skugga flyger fram över vidderna, han jagar renar, nej, han jagar månen, han kommer aldrig att stanna!
... Tills han sjunker ihop långt därborta. Potatissäck igen. Färdig för sängen. Pappa-paj-paj.
Men så småningom lär jag mig. Allt är mest bara på låtsas. Vi har alla vår stil. Sjuåringen råkar trivas med spurt-vila-spurt-vila, för att retas, för att göra allting lite annorlunda, lite roligare. Precis så som barn ska göra.
Med trollträn under fötterna
Men hur har vi hamnat här? Och varför?
Platsen är Kiilopää fjällcentrum i Enare kommun Men att vi är här kan vi skylla på våra föräldrar. Och våra farföräldrar. Och våra farfarsföräldrar .... och alla andra som levat i vårt nordliga land de senaste tusen åren eller så. Länge var skidor det enda transportmedlet under vintern. Och när en utländsk resenär för 1300 år sedan möter samer nämner han fascinerat deras "trollträn" som är böjda likt en båge, och som gör att de kan löpa ifatt de vilda djuren som liknar hjortar.
Bara det borde räcka för att vi i dag ska njuta av att spänna på oss skidor. Och med dagens ultralätta högteknologiska trollträn är det till och med roligt.
Fråga fast sjuåringen. När vi på kvällen slöar i våra sängar och tittar ut på vinterlandskapet, letar efter norrsken, upptäcker han att kvällsspåret har öppnat. Ljuspunkterna från det upplysta spåret försvinner i periferin, han dyker på mig med ett vrål och kräver: – Pappa, jag vill skida. Nu!
Men en 36-åring har inte orket och energin som finns i en 7-årings ben. Så jag slingrar mig ur med ett bestämt NEJ!. Man måste ju uppfostra sina barn att inte få allt i livet ... fniss.
Klockan 22 - tystnad!
Kiilopää är ett eldorado för fjäll- och skogsskidaren som inte bryr sig om neonljus och trendiga nattklubbar. För hör på det här: När klockan slår 22 släcks lamporna i korridorerna i det lilla hotellet, restaurangen stängs, och snart är det enda som hörs snarkningar från utmattade skidåkare med röda kinder.
Känns det gammalmodigt? Hopplöst förlegat?
Inte alls. I en situation där de flesta skidcentrum gör allt för att underhålla oss till döds är det snarare nytänkande att bara bjuda på fjäll och spår. Så enkelt men så genialiskt. Men man har förstås en rökbastu också.
En traditionell rökbastu med plats för tiotals skidare. Så nu sitter vi där, hela familjen, i nånting som känns som Kalevala (dunkelt ljus, fräsande från den gigantiska ugnen, doften av rök som bitit fast sig i väggarna, ångorna som rusar ut när dörren öppnas) och hör barn och vuxna samtala på finska, svenska, franska, engelska och spanska.
Nere i Europa har de ju insett. De har insett vad som är trendigt. Fjäll och spår och rökbastu. Den perfekta vintersemestern.
Fransyskorna, varav många är damer i medelåldern, stirrar på några modiga finska tonåringar som blixtsnabbt doppar sig i vaken i den frustande bäcken. Börjar damerna gråta? Springer de tillbaka till sina rum och gömmer sig under täcket?
Nej. De ropar "Maintenant, on doit vous montrez ce qu'on sait faire!" (ungefär "Nu måste vi visa vad vi kan").
Och så doppar de sig med ett (lätt ansträngt) smil på läpparna.
Skida med treåring?
Kiilopää ligger exakt vid porten till den mäktiga UKK-nationalparken. Det betyder att man urenkelt har tillgång till orörd fjällnatur, till att skida bland renar uppe på kalfjället, till de rustika raststugorna, utan att du eller dina barn måste vara sissi-utbildade.
Okej, allt har sin gräns. Vi spänner skidor på treåringen på gårdsplanen utanför hotellet, nu ska han skolas!
Med stolt min skidar (går) han nio meter framåt. Jess! Nu ut i skidspåret! Men på den tionde metern tröttnar han. Att skida är inte så spännande, varför ska man ha plankor under fötterna? Bättre att leka i snön. VIlket vi gör. Med eller mot vår vilja. Hela dagen.
Det i sin tur betyder att mamma och pappa får turas om att skida, friheten är inte lika stor som tidigare – men det är ju ingen nyhet precis.
Men kämpar sig ett större barn upp längs de välskötta spåren och kommer ovanför trädgränsen är belöningen också stor. Ingen kan förbli opåverkad av tystnaden, stillheten och vyerna. Helvita, harmoniska och runda bergstoppar så långt ögat kan se, som om någon hade lagt ut gigantiska och släta snöbollar av nysnö bakom och bredvid varandra i all oändlighet.
Så vi stannar, stirrar, andas djupt, lutar oss framåt med stavarna i armhålorna, skickar bort jobb- och skolstress långt in i ödemarken. Och det slår mig att här finns kapacitet. Kapacitet att suga bort stress hos nästan hur många människor som helst. Och tänk vidare! I Finland finns det 35 nationalparker – för att inte tala om diverse officiella ödemarksområden, strövområden och skyddsområden – alla med obegränsad kapacitet att suga bort familjestress. Jag tror bara att vi familjer inte har lärt oss att utnyttja möjligheten. –
Nu vill jag skida ner för backen!
Pausen är slut. Sjuåringen stakar iväg, snabbare och snabbare, böjda knän, framåtlutad, och när han glider iväg, stakar jag efter, vi susar neråt bredvid varandra, och när jag ser lyckan hos honom och han ser den hos mig, vet jag att varenda cent som denna resa kostade var värd det.
Och jag vet också att jag aldrig skulle välja sol och badstrand istället för detta, vilket gör oss och alla andra barnfamiljer på ställen som Kiilopää lite konstiga. Men tro mig, har man en gång prövat finns det ingen återvändo längre.
Rödvin och rökbastu
På kvällen äter man middag i restaurangen. Här bjuds det inte på sushi och andra etniska finesser, utan på finländsk husmanskost. Har man köpt helpension, vilket många gör även om det är relativt dyrt, innebär det att det stående bordet står uppdukat. Och aldrig har jag sett barn äta så mycket. Men det är inte frosseri eller glupskhet. Det är bara kompensation för chocken av all denna friska luft och alla dessa skidtag.
Och tittar man riktigt noga kan man nog se att en och annan, speciellt sydeuropéerna, avrundar kvällen med rödvin.
Rödvin. Rökbastu. Kalfjäll.
Europa möter Arktis.
Jag börjar älska den här semestern.
I skidcentret har man också i programmet tänkt på familjerna. Det ordnas tävlingar och lekar, sångkvällar och utflykter. En kväll samlas vi till exempel i en slags storkåta med plats för 60 personer. I mitten finns en stekpanna större än en parabolantenn. Plättarna fräser, sylten droppar på halarna, barn och vuxna sjunger tillsammans med mössor på, och om man nu gjorde en turistfilm över Finland skulle man tro att vi lever i en annan tid. Än sen? Vi har ju ledigt från stadslivet.
En annan dag gör vi ett modigt beslut. Vi hyr en släde och lägger treåringen in i den. Klär honom i alla kläder vi har och med fårskinn undertill. Sedan iväg. Mamma och sjuåringern flyger iväg, jag en bit efter med mitt lass. Men treåringen hejar där bakom sitt skyddsglas, och det ger styrka – en stund i alla fall.
Under veckan har vi märkt att barnen vill ha mål här i livet. Man kan inte bara skida på måfå ut i skogen. Så vi styr mot fjällstugorna som upprätthålls av Forststyrelsen. Nötta väggar i mörkt trä. En gammal kamin. Några slitna kastruller. Gästboken. Mysigheten är omätbar. Det är här man plockar man fram godbitarna. Smörgåsar, bulla, varm saft, oj, oj, jag vet och jag skäms, ingenting kunde vara mera traditionellt.
Men det fungerar. Fortfarande.
Eller är det bara åldern som råkar vara rätt?
Tiden är rätt
I stugan träffar vi en man från Savolax som tittar avundsjukt på vår till synes oändliga harmoni.
– Njut nu, för i tonåren blir det svårare.
Själv har han löst problemet genom att låta sina tonåringar åka snowboard i Saariselkä (cirka 15 km från Kiilopää) medan han åker på klassisk tur upp på fjället. Nästan varje dag arrangerar nämligen skidcentret utflykter med utbildade guider, för det mesta bortom de utsatta lederna. Ett suveränt sätt att få känna sig själv som en äkta fjällskidare utan att riskera att tappa bort sig.
Mannen från Savolax har kanhända rätt. Just därför lönar det sig att föra fram längdåkning när barnen fortfarande är ivriga på vad morsan och farsan bjuder på. Lär de sig att åka skidor i tidig ålder glömmer de det aldrig. Sen kan det bra hända att de inte tar ett skidtag under tonåren, men i längden kan de knappast hålla sig borta.
Så titta noga på alla skidande barn du möter på skidcentrumen den här vintern. Om trettio år är de antagligen här med nästa generation. Tusenåriga traditioner dör inte så där bara.
Och varför skulle de?
Fotnot: Eftersom artikeln är så extremt positiv, måste jag i dessa dagar av korrumperad resejournalistik framhålla att jag självklart inte fått ngn som helst ersättning i någon form av Kiilopää resecentrum eller Suomen Latu mm för att skriva reportaget.
INFO
Kiilopää fjällcentrum upprätthålls av Suomen LatuKolla priser och detaljer på www.kiilopaa.com
Hur kommer man till Kiilopää?
Från södra Finland: En rolig resa som barn älskar är att åka nattåg till Rovaniemi, se www.vr.fi
Sedan åker man antingen vidare med bil eller med direktbussen (www.matkahuolto.fi) till Kiilopää (tar fyra timmar).
Man kan också flyga till Ivalo med Finnair.