Den här gången går vårt uppdrag ut på att finna byn Sorjos (Sorjo). Eller i alla fall vad som finns kvar av den.
Men vad är Sorjos?
Sorjos var Svenskfinland i Karelen. Den östligaste koncentrerade finlandssvenska utposten i världen. En nästan obetydlig droppe i ett karelskt och finskt hav.
Lera, gropar, vattenpölar, en sprucken vägkant och ingen trafik. Sorjos förstäder är vildvuxen skog och övergivna åkrar utan bosättning. Gera, vår ryska chaufför, har stängt av sin mätare som piper och blinkar när trafikpolisen är i närheten. Här finns inga trafikpoliser. Geografiskt sett är Finland precis bakom knuten, men när freden kom och nya gränser drogs var sju kilometer sju kilometer för mycket. Sorjos blev sovjetiskt. Och alla flydde.
Vår ryska karta påstår att det fortfarande finns en bosättning som heter Sorjo. Några enstaka svarta punkter på kartan betyder några hus. Men enligt kartan finns det ingen väg till husen. Bara järnväg. Eftersom vi missar det sista tåget med tio år tar vi vägen som går söder om byn, den går raka vägen mot Finland men vi hoppas på att finna en avtagsväg till byn och till den gamla järnvägsstationen.
I handen håller jag en artikel skriven av Ruth Dahl, i tiderna kåsör ("Ruter Dam") och journalist vid Hbl, som under den sista fredssommaren 1939 hade samma uppdrag som vi nu har. Hon skriver att det är åtta kilometer från Elisenvaara till Sorjos, riktning Nyslott. Hon tar bil till Sorjos, det måste alltså finnas, eller ha funnits, en väg fram till byn.
Kilometervisaren snurrar förbi åtta, förbi nio, förbi tio, förbi elva. Om vi fortsätter så här är vi snart i det nuvarande Finland. Vi har inte sett något som påminner om Svenskfinland. Jag hatar motgångar.
Den lilla sandvägen förgrenar sig. En minimalistisk skylt informerar om att vi är mitt i gränsområdet. Andrej kastar vatten. Vi prövar vår NMT. Signalen är svag och sporadisk, som om också radiovågorna visste att Karelen inte längre är finländskt.
En U-sväng senare bestämmer vi oss för att den här gången undersöka varenda avtagsväg norrut. I jakten på Sorjos vandrar vi in på en gammal traktorstig som blir svagare och svagare för att till slut uppslukas av den mörka granskogen.
Men vem kan egentligen säga när en stig tar slut? Är det när blårbärsrisen täcker de torra barren, när de modigt kan resa sig utan att trampas ner av människo- och djurfötter? Eller är en stig slut när ingen längre går på den? Eller är det när träd och buskar fyller upp tomrummet i skogen som stigen dör ut?
Kanske stigar är som gamla minnen. De existerar så länge du kommer ihåg dem.
Är det därför den här stigen tar slut? För att ingen längre minns den?
En traktorsstig till uppenbarar sig några kilometer senare. Ett övergivet sandtag. Andrej, fotografen, som har sinne för dramatik tror att den enorma gropen är ett bombnedslag. Absolut inget Sorjos i synhåll. Om inte... därframme, uppe på kullen, där öppnar sig skogen. En glänta! Kan det vara Sorjos?
Vi - d.v.s. jag - småspringer fram genom skogen. Jag inbillar mig att jag är en stor upptäcktsresande. Uppe på kullen står vi plötsligt i en lummig park. Ett urgammalt lärkträd har sällskap av en minst lika gammal björk vars stam förgrenat sig tre eller fyra gånger. En fågelholk långt där uppe hänger kvar för kanske sista säsongen, bottnen har ramlat ur. Vildvuxna äppelträd. En stenfot vittnar om bosättning, men tiden har varit obeveklig. Granar, buskar och gräs reser sig på husgrunden. De reser sig precis där golvet tidigare stått, där barn har lekt, där mat har lagats, där det har talats Kronobydialekt.
För just så var det.
De kom från Kronoby. Och från Terjärv och från Nedervetil. "Ett ädelt kärnvirke av den svenska stammen i vårt land" skriver Ruth Dahl. Vi skrattar hejdlöst åt formuleringen, men å andra sidan har ingen av oss som skrattar upplevt hungersnöden 1867 i Finland.
"Hunger, barkbröd och tiggarhopar hörde till ordningen för dagen under de åren... Frosten gick skoningslöst fram över tegarna, och människorna dogo av svält vid vägkanterna. Vandrarlusten har alltid legat österbottningarna i blodet, och när frosten andades död på de magra åkrarna däruppe på slättlanden, hände det en dag år 1867, att tre österbottniska familjer med var sin häst och kärra och det bohag de kunde ta med sig gåvo sig i väg mot sydost."
Bland nybyggarna fanns Starke-Mats som kom till fots till Ladogakarelen från Terjärv för att inspektera hur de nya bygderna såg ut. Han snickrade ihop ett hus och vandrade sedan efter sin familj. Sitt namn fick han då Sorjosborna var på björnjakt. Det hade regnat och bössorna klickade då en björn gick till attack. Terjärvs starke son greppade "bjässens huvud med sina nävar" och skrek till de andra att de skulle slå till med yxorna mot björnens skalle. Enligt legenden var det så man tog kål på "Sorjos sista björn".
Och där fanns bleckslagaren Kahlin från Nedervetil som gav sig iväg med hustru, fem barn, häst och kärra och sextio penni. Han förtjänade sitt och familjens levebröd på vägen genom att göra timmerarbeten och bleckkärl.
De hade alla lockats av hovrådet von Etters stora ägor i Kronoborgs kommun vid Ladogas västra strand. Han hade "milsvida skogar, där aldrig en människoboning rests" och var villig att upplåta mark åt de österbottniska nybyggarna. Snart följde tiotals andra österbottniska familjer efter. Sorjos, eller Ruotsinkylä som folket i grannbyarna kallade platsen, blev en finlandssvensk by, som snart fick en egen folkskola. Och så förblev det ända till 1939 när kriget kom emellan. Vid det laget bodde det också finskspråkiga i byn och de flesta svenska Sorjosborna var tvåspråkiga. Det sägs att det rådde total språkfred mellan Sorjos och den purfinska omgivningen, även om den svenska skolan aktivt motarbetades på finskt håll i Kronoborgs kommunalfullmäktige i slutet av 1920-talet. Som mest bodde det 213 svenskspråkiga (år 1890) i Sorjos, år 1930 hade antalet sjunkit till 77.
I det som finns kvar av källaren syns utslitna spår av eldsvådan som för länge sedan slukade huset. På backen skvallrar en djup krater, en meter i diameter, om krig - denna gång är vi alla överens.
Men Sorjos kan inte endast ha varit ett hus och några träd. Vi vänder in på ytterligare ett avtag, tills gyttjan som vanligt tvingar oss att att fortsätta till fots. Gera har som princip att aldrig lämna sin bil obevakad och blir sittande ensam i den karelska skogen. Granarna böjer sig fram och tillbaka, de talar till honom, för att han inte skall känna sig övergiven.
Gyttjevägen ser inte ut att leda någonvart och jag börjar inse att detta är ett hopplöst företag. Och jag som hatar motgångar så mycket.
Men om man aldrig ger upp förpassas motgången ständigt framåt i tiden.
Först ser vi bara något som kunde vara ett tak. Sedan ett helt hus. Byggt i gråa stockar, avlångt, alla fönster förutom ett är igenbommat. Flera hus, fallfärdiga, några husgrunder, en litet större lerväg. Bara ett av husen ser ut att kunna vara bebott. På gården spanar vi efter livstecken. Här finns inga leksaker, inget bord med kaffekoppar, ingenting som tyder på liv. Men här finns inte heller någonting som bevisar motsatsen. Huset står ju upprätt, gräset är grönt, ett litet grönsaksland ser ut att ge potatis. Och där, skriker jag triumferande, där hänger ett förkläde! Rödblommigt. Ensamt. Slitet. Det kunde förstås ha hängt där i ett år. Eller två. Jag blir helt frustrerad, bor här någon eller inte? Hur kan det vara så här tyst?
Men säg den tystnad som är total. Vi uppfattar ett dovt mummel från huset. Monotont. Ibland försvinner det, bara för att komma tillbaka igen. En person. Högst. Men varför är fönstren igenspikade och vem talar personen med, mitt i denna spökby? Sent på kvällen, skuggorna är långa. Där bor en ensam galning, en karelare som lever bortom ytterligheterna - teorierna är många och plötsligt känner jag mig inte längre så nyfiken på Sorjos öde.
Bakom huset skymtar ett hus till. Ett brandgult och igenspikat stationshus!
På trappan ligger en övergiven docka med blont stripigt hår, hon lutar sitt huvudet mot stationshuset, ögonen är halvslutna och ser ledsna ut. När har någon senast lekt med henne?
På stationshusets andra sida hänger en liten rostig skylt, och den är - förstås - på sned.
Jag försöker se igenom den brunfärgade rosten, det är kyrilliska bokstäver,... S-O-R-J-O. Heureka! Vi är faktiskt framme! För att fira tillåter jag hjärtat att slå extra snabbt. Just då skickar solen kvällens sista strålar rakt på det igenvuxna järnvägsspåret. Det är tid för I'm a poor lonesome cowboy...
Men är uppdraget faktiskt slutfört?
Tydligen inte. För i det enda icke-igenbommade fönstret i det mumlande huset ser vi nu en storväxt tant. En stunds tvekan. Hon kommer ut, öppnar armarna, bjuder in oss, tar fram karameller och kex, börjar koka te.
- Det var katten som avslöjade er. Den jamade så att jag förstod att någon var i knutarna, säger tanten som heter Maria Tajkova.
- Hoppas att vi inte skrämde er, säger Andrej och menar kanske tvärtom.
- Jag är inte rädd för någonting annat än för gängen som härjar här, svarar hon och berättar om bråkstakar som slår in fönster.
Det förklarar de igenspikade fönstren. Men mumlandet?
I rummet intill ligger Marias mamma Alexandra och halvsover. Kanske en halvsovande rysk mamma trivs just med mummel?
Vi skall sova på deras golv. Först måste dock Gera räddas från tristessen i den ensamma skogen och med hjälp av Marias förklaringar hittar vi sedan en väg fram till huset som med nöd och näppe är farbar. SOK:s gamla butik, som drevs av köpmannen Marttinen, är i dag Marias datja - sommarstuga - och samtidigt det enda bebodda huset i Sorjos. Elektriciteten är inte påkopplad, nattens mörker kryper in längs väggarna och fyller upp rummet. Men det apelsingula ljuset från glöden i vedspisen tränger igenom springorna i luckan och lyser upp Marias vänstra ansiktshalva. I mörkret ser vi en halv apelsin som med vemodig röst berättar om Sorjos efter kriget. Om hur ryssarna kom hit 1944 och "började hugga ner husen".
- För att få ved, förklarar hon.
Hon har ingen uppfattning om hurdant Sorjos var före kriget. Hennes mans familj var ursprungligen finsk ("Rainer och Leena Päiviö") men sovjetiska medborgare. De lyckades undgå den förföljelse som karelare och ingermanländare utsattes för både före och efter krigen, eftersom mamman hade gift om sig med en rysk gränsvakt - det nya ryska efternamnet räddade dem. År 1955 gifte sig Maria och Nikolaj och de flyttade från Elisenvaara till Sorjos. Så gott som alla som bodde i Sorjos efter kriget jobbade med järnvägen. Här passerade bland annat finländskt krigsskadestånd i slutna godsvagnar under efterkrigsstiden.
- Ingen fick gå nära de finländska transporterna. En gång bjöd en finländsk lokförare in Nikolaj till tåget. För det fick Kola nästan sparken, berättar Maria.
Men snart behövdes järnvägen inte längre. En lördag i slutet av 1980-talet gick lokaltåget till Elisenvaara, på måndag gick det inte. I praktiken innebar det att Sorjos upphörde att existera utan att någon förklaring gavs. Efter Sorjos finns det bara en gränsstation, och det hade inte gått godståg över gränsen på länge, så järnvägsarbetarna i Sorjos behövdes inte, tyckte de som bestämde. Stationshuset som österbottningarna byggde för hundra år sedan spikades igen.
- Allting är förstört där inne. Det finns ingenting att se. säger Maria när jag föreslår att vi går och tittar på huset.
Ändå drömmer Maria fortfarande om att Sorjos skall återuppstå.
- Kanske de öppnar järnvägen igen, säger hon och upprepar för säkerhets skull:
- Kanske...
Några före detta Sorjosbor från Finland har besökt resterna av byn efter att gränserna öppnades, och Maria är också medveten om att många Sorjosbor talade svenska.
- Jag förstår att de kommer hit. Alla söker vi våra rötter.
När det stod klart att de evakuerade karelarna måste få nya hem efter kriget kunde många Sorjosfamiljer flytta till Stor-Sarvlax gård nära Pernå. Det var den finlandssvenske "hövdingen" Ernst von Born som föredrog svensktalande på sina ägor. En del av dessa familjer bor fortfarande kvar. De andra spriddes över hela landet - Sorjos splittrades för alltid. Men 1977 arrangerade Svenska folkskolans vänner en välbesökt minnesfest för alla f.d. Sorjosbor på Sarvlax gård. I dag är knappt tjugo f.d. Sorjosbor fortfarande vid liv.
Husen kring järnvägsstationen hörde till det finska Sorjos, och de är också det enda som finns kvar av hela byn. Av det svenska Sorjos, som faktiskt var beläget intill den väg som vi körde av och an längs, finns bara husgrunderna kvar.
Sorjos finns helt enkelt inte längre.
Men kanske byar är precis som minnen och som stigar? De finns så länge någon minns dem.
Sugen på mera? Detta var andra delen i serien. Här är direktlänkar till de andra Ladoga runt-reportagen:
Del ett: Lugnet finns på Konevits
Del tre: Välkommen till nostalgilandet
Del fyra: "Terve, Suomen pojat!"