Lugnet finns på Konevits

Hbl 6.7.1997

 

På den bortglömda klosterön Konevits i Ladoga tillverkar man ost och dricker vodka. Förstås.

Det finns en uppenbar mening med mitt första toalettbesök i Ryssland på två år. Jag stirrar på något som jag och alla andra finländska män stirrat på tiotusentals gånger. Det står "IDO 59" i toalettskålen. Bortom Ural står det aldrig så och jag inser att detta inte är det Ryssland som jag känner till. Jag är inte Sibirien.
    Tvärtom. Detta är Karelen och Finland är nära.
    Chauffören Gera är från S:t Petersburg. Han har en Lada Samara och en sliten wunderbaum. Den karakteristiska tyska industrigransdoften har för evigheter sedan klistrat sig fast i sätena och när vi stiger ut ur bilen känns den friska karelska sommarluften alldeles för fräsch.
    Andrej sitter i framsätet bredvid Gera. I framsätet finns också några kameror och femtio filmrullar. Andrej är från S:t Petersburg och Helsingfors, välj själv. Han talar obehindrat ryska och svenska, också när han av misstag talar ryska med mig och svenska med Gera.
    Joel sitter bredvid mig i baksätet. Han är filosof. Och just nu är han också min finlandssvenska back-up. Det är alltid bra att ha en liten bit av hem ljuva hem med på en resa.
    Två ryssar, två finlandssvenskar, en Samara, och rubel i fickan. Semestern kan börja: Ladoga runt, medsols.


Den helige Arsenij från Novgorodtrakten var stark som en björn. Han levde för 600 år sedan klosterliv i Athosbergen och tillbringade dagarna med att tämja och forma koppar och nätterna med att be. Han var en god man. Så god att han lämnade sitt kloster för att grunda ett eget någonstans i norr. Guds vilja förde honom till ön Konevits nära Ladogas västra strand, men Arsenij sökte vidare. På nytt förde Herrens vilja, i form av en våldsam storm, hans lilla båt tillbaka till ön. Arsenij insåg att detta var den utvalda platsen. Han besteg öns högsta kulle, reste ett kors, byggde ett litet hus. Snart kunde Konevits kloster grundas, helgat åt minnet av Jungfru Marie födelse.
    600 år senare äter jag en banan från Viborg på Ladogas västra strand och njuter. Njuter därför att en okänd kraft driver med oss. Konevits är bara fem kilometer ifrån oss, men i praktiken känns ön otillgänglig. Just så skall det vara. Allting började i Kexholm (Käkisalmi/Priozersk):
    "Var är hamnen", frågade vi. "Vad för något?" undrade kexholmarna. "Var är hamnen?" frågade vi. "Där och där", svarade andra kexholmare. När vi kom dit och där inte fanns någon hamn utan enbart en monstruös cellulosafabrik som numera tillverkade möbler frågade vi nytt folk var hamnen är. "Där och där", svarade människorna och så viftade de med obestämda gester i den riktning som vi nyss kommit från. När vi kom dit fanns där några roddbåtar och inget folk. Slutligen hittade vi två män i skägg som lyfte dagens stock två meter till höger. Kvar fanns tio stockar, jobb för tio dagar. "Hur kommer vi till Konevits", frågade vi. "Ni kommer inte dit. Kanske om en vecka", sade de. Vi hittade en annan man, en munk med varenda tand i rostfritt stål, som såg borttappad ut. "Konevits, vad är det?" undrade han. Kanske hans hjärna nyligen hade tömts på allt innehåll? Sen sa han att vi kan köra till stan och tala med kyrkans folk där. I kyrkan tog en allvarlig präst emot oss. "Tyvärr, det är storm på Ladoga, ingen kommer till Konevits på några dagar." Men å andra sidan kan det löna sig att titta in på lokaltidningen, kanske de vet något om pilgrimsgruppen som lär vara på väg. På tidningen luktade det papyross, men Joel insisterade på att det var hasch. Och kanske, den ena killen såg faktiskt lite glansig ut. "Till Konevits? Förstås. I morgon! Ni kan åka med pilgrimsgruppen från Finland." Pilgrimsgruppen visade sig senare vara en turistgrupp från Kyrkslätt. Men vi ville inte vänta och körde istället 30 kilometer söderut till den lilla byn Sortanlahti (Vladimirovka). Sortanlahti är i dag en rysk flottbas. Rostiga fartyg, den röda stjärnan och en fläkt av likgiltighet hos flottans män mötte oss. Bredvid oss stannade en svart Volga. "Jag vill också till Konevits", sade en prydligt klädd man. Och så ringde han från flottans byrå och hojtade till någon i andra ändan att komma efter honom. Vi beslutade oss för att försöka åka snålskjuts. Gera och Andrej ställde sig in hos honom och det såg lovande ut. Om 45 minuter skulle vi få besked. 45 minuter senare sade mannen att allt är klart. En munk kommer efter oss.
    "Om 40 minuter är han här!"
    En timme senare äter vi banan. Gera bjuder på korv. Ingen munk och ingen motorbåt har uppenbarat sig. Mannen är förbannad.
    Men vad driver honom framåt? Varför vill han till Konevits?
    För att göra ost. Vi döper honom till Ostmannen.
    Han skall vara med och starta ett litet ostmejeri på klosterön. För åtta månader sedan levererade han all utrustning till ön och gav instruktioner för hur mejeriet skulle byggas. Nu misstänker han att arbetarna på ön inte har gjort någonting. Och om två veckor kommer initiativtagaren och mannen med pengarna, en schweizisk mejerist, för att inspektera anläggningen och då måste mejeriet vara klart för produktion.
    Därför har Ostmannen bråttom och därför är han märkbart irriterad. Hans chaufför, som är på plats för att leverera fyra lådor ljus till Konevits, sticker till flottbasen och ringer upp munken. Inget svar.
    Han är säkert redan på väg!
    Knappt en timme senare kör mannen med ljusen på nytt till flottbasen för att ringa. Klockan är redan tio på kvällen. Den här gången svarar munken och han undrar om det verkligen är nödvändigt att han kommer efter Ostmannen.
    Snart nås vi av ett avlägset motorljud. I motorbåten finns inte en, utan två munkar. De är smala som stickor och när jag står bredvid dem vrider jag på nacken och skymtar deras ansikten långt, långt där uppe. Skägget har fått växa länge och inte trimmats på lika lång tid. Munkarna tar sig fram med långsamma och behagfulla rörelser, höjer aldrig på rösten och har inga klockor på sig. Deras svarta kåpor är slitna men utstrålar respekt. Om jag inte visste bättre skulle jag också notera att den enes pupiller brinner i rött, att han just nu slåss mot den hämnd som alltid drabbar en törstig man, att ödlorna kommer att söka upp honom i natt.
    Vanligtvis, alltså.
    Fyra ljuslådor, fyra ryggsäckar, några väskor, sovsäckar, sju män och inga flytvästar gör att Ladogas vatten och båtens övre kant smeker varandra - snart kantrar vi. Joel och jag sitter i fören och gör upp en överlevnadsstrategi. För min del finns det ingenting att planera: Efter 25 meter brukar det blir tungt att simma. Snart är det ett par kilometer till närmaste strand.
    Europas överlägset största sjö sätter oss i gungning men varför skulle den egentligen bråka med just oss? Vi puttrar fram - naturligtvis utan att kantra - mot den enda ön som syns. Annars är det bara horisont, kvällssol, mörkblått vatten. Det är som om någon kopierat och förstorat Finlands stolthet Saimen och sedan placerat slutresultatet här.
    Men Ladoga skapades långt innan kopieringsmaskinen ens var påtänkt. För 8000 år sedan förenade ett smalt sund Ladoga med Finska viken. När jordskorpan steg, gled det som kom att bli Ladoga en aning mot sydost och den direkta kontakten med havet bröts.
    Men Ladoga är mera än en insjö. Det är det Karelska havet, den karelska kulturens vagga, karelarnas urgamla hembygd. Och samtidigt skådeplats för otaliga rövartåg, korståg, krig och ockupation. Tavastlänningar, varjager, svenskar, olika slaviska folkslag och senare ryssar har alla härjat kring Ladoga, stället där öst och väst alltid stått mot varandra. Just nu puttrar vi fram på vatten som för drygt 50 år sedan tillhörde Finland. Nu hör det till Ryska federationen. Men samma vatten har också hört till Sovjetunionen, till furstendömet Finland, till Tsarryssland, till den tidigare stormakten Sverige och till Novgorod.
    - Är ni hungriga?
    Vi står utanför det så kallade "Trähotellet". Det är här pilgrimer skall bo. Bakom oss reser sig den rektangulära klosterbyggnaden i två våningar. Sönderspruckna väggar, flagande målarfärg, vingliga byggställningar, inga människor, bara våra röster, fågelkvitter; ett fullständigt lugn. Är det så att hjärtat slår långsammare på Konevits? Att hjärnan går ner i varv?
    En munk ser förlägen ut och säger att det inte finns någon mat. Egentligen är det vi som borde vara förlägna. Vi har ju dykt upp från ingenstans. Munken försvinner och återkommer med en skål kokt potatis och ett saltkar.
    - Är ni törstiga?
    Ett mjukt försvinnande och ett mjukt återkommande. En flaska Moskovskaja-vodka läggs i våra händer.
    Vi ligger på Konevits sandstrand, ser solen gå ner, dricker te och vodka och äter kokt potatis. Ladoga är bleke. Detta är den bästa av världar. Joel säger om och om igen att kokt småpotatis med salt är det godaste som finns.
    Ostmannen underhåller oss med osthistorier. "Varför har ni inte gjort något på åtta månader?" frågade han av arbetarna en halv timme tidigare.
    - Det var Herrens vilja, förklarade arbetarna.
    På en klosterö har arbetarna alltid ett alibi.
    Vi frågar Ostmannen varför munkarna ser så trötta ut.
    - De hittade en kanister med tjugo liter sprit i går.
    För 200 år sedan när Konevits kloster genomled svåra tider försvarade arkimandriten, klosterföreståndaren, Iona sina underordnades spritvanor med att "klimatet är kallt och det är mycket svårt att leva utan vin".
    På tvåhundra år har klimatet inte förändrats. Och fortfarande är det inte lätt. Som mest hade klostret över 300 munkar, men när vinterkriget kom var de bara 25, i dag är de ännu färre. Konevits har alltid fått stå i skuggan av Valamo i norra Ladoga, men kan ändå peka på ärorika traditioner kombinerat med en imponerande seghet och övertygelse. Klostret har flera gånger under detta årtusende evakuerats och lämnats öde, för att sedan plundras och jämnas med marken av svenskarna. Varje gång har Konevits återuppstått.
    Också under detta århundrade. När ryssarna definitivt, som det verkar, tog över Ladogakarelen efter fortsättningskriget flydde de ryska munkarna - som alla var finländska medborgare - hals över huvud till nya Konevits i Keitele i norra Savolax. Många dog inom de närmaste åren och få nya anslöt sig. 1956 flyttade de sista sex urgamla munkarna till nya Valamo och snart fanns det inte längre något Konevits kloster. Varken i Finland eller i Ryssland.
    Samtidigt spelade den sovjetiska flottans män fotboll på gamla Konevits gravgård, de brände upp bibliotekets böcker, de tittade på bio i kyrkan och de provsköt torpeder i Ladogas vatten utanför klosterön.
    I det nya Ryssland går sådant inte längre för sig och den ryska ortodoxa kyrkan fick ta över 1991. Klostret renoveras. Och så finns ju Ostmannen här - även om hans projekt är helt fristående från klosterverksamheten.
    Är det inte ett mystiskt ställe för ett mejeri? Ingen elektricitet och ingen förbindelse till fastlandet.
    - Precis. Vi ville hitta ett avlägset och svårtillgängligt ställe. Mejeriet är bara ett experiment, förstår ni?
    Nej, inte alls.
    Osten görs i koppartunnor, "såsom de alltid gjort i Schweiz", men i Ryssland är koppar förbjudet vid osttillverkning. Därför vill Konevits privata ostmejeri inte ha några vittnen.
    Klockan sju på morgonen skall vi väckas av kyrkklockor. "Var inte oroliga, ni vaknar nog", sägert munken. Klockan tio kryper vi upp. Innanför klostrets murar är det tyst. Munkarnas låga profil fortsätter, men bakom kulisserna lever de sitt asketiska liv. De bakar sitt bröd själva, odlar potatis och rotfrukter, äter bovetegröt, hugger ved, renoverar klosterbyggnaderna som till största delen är byggda på 1800-talet.
    - I början av 1990-talet gissade man entusiastiskt att det skulle ta några år att få allting färdigt. I dag är vi färre här och vi brukar säga att det kommer att ta hundra år, förklarar en av munkarna när vi går på rundvandring.
    Åtta fattiga munkar, ett fåtal noviser och några frivilliga från Finland kan inte få ett utslitet kloster med tre kyrkor, två kapell, två sidokloster, en stor matsal och många munkceller i skick över en natt, ändå är till exempel huvudkyrkans vinterkyrka redan mer eller mindre helt färdigrenoverad. Att någonting är på gång bevisas också av att det i ett fallfärdigt rum hänger ett splitternytt elskåp med instruktioner på finska, propparna sitter i - bara elektriciteten fattas.
    Utanför murarna driver Ostmannen på sina arbetare. Åtta månaders jobb på två veckor. Fåren vandrar fritt omkring. Ett litet vindkraftverk står stilla. Gera ligger på rummet och sover. Joel har ont i magen. Andrej snackar ost och knäpper bilder. Vi kommer tillbaka till fastlandet med flottans fartyg som gruppen från Finland hyrt. När de kom till Konevits hade besättningen på fartyget glömt att kasta loss och bryggan kom med en bit på färden.
    Två solar bländar oss, den riktiga och den som speglas i Ladoga.
    På stranden väntar Ladan. Vi kör mot nordväst.

 

Sugen på mera? Detta var första delen i serien. Här är direktlänkar till de andra Ladoga runt-reportagen:

Del två: Maria bor i SOK:s butik
Del tre: Välkommen till nostalgilandet
Del fyra: "Terve, Suomen pojat!"