Hail England!

Semestra och upplev äventyret i Förenade Kungariket. Undvik klaustrofobiskt bil- eller bussresande - tåg är ju alltid bäst.
    Det var utgångspunkten. Via Internet gick allt som på räls: Turretur från Oxford till Llandudno Junction i Wales. Platsbiljetter (bra att ha med barn), familjerabatt och bara ett tågbyte. Betalning med kreditkort och biljetterna dimper ner i postlådan några dagar senare. Perfekt.
     På Oxford järnvägsstation vilar allas blickar på informationstavlan. För varje minut som går skjuts den beräknade avgångstiden upp med ytterligare en minut. Bollandet med minuter avbryts efter en halvtimme av en kultiverad högtalarröst som säger att the train is standing och knappast kommer att nå Oxford överhuvudtaget. Rösten kommenderar sedan vänligt men rutinmässigt passagerarna till en väntande buss.
     Proffsen springer för livet. De vet att bussen blir smockfull på några ögonblick.
     Amatörerna, småbarnsfamiljen från Finland släpande på sina sju eller åtta kollin, hasar efter och straffas omedelbart med de två sista och sämsta ströplatserna. Ingen har en tanke på att erbjuda eller byta plats. Systemet har gjort rovdjur av engelska gentlemän.
     Denna första etapp tar i vanliga fall en timme med tåg. I bussen som saknar syre kryper vi fram längs stockade motorvägar i tre timmar. Den äldre sonen, femåringen, ser grön ut. Den yngre, nollåringen, blir allt rödare.
     Men varför kom aldrig tåget?
     Det var för fullsmockat och i protest vägrade lokföraren köra vidare. Nothing special.
     På Birmingham tågstation slår jag näven i bordet i det kaotiska klagokontoret. Till svar får jag en cafékupong värd tre pund och en torr replik om att ett nytt anslutningståg som, tack vare att det är försenat, råkar avgå om tre minuter från plattform 27A. Språngmarsch. På plattform 27A finns en större folksamling, men inget tåg. Det beror på att tåget just denna gång avgår från en annan plattform.
     Vi hittar i alla fall rätt och väl inne i vagnen slår vi oss fram till några lediga platser. Efter en timme säger den fortsättningsvis helgröna femåringen att han "har ont i hjärnan", och medan tåget glider in på stationen kommer den enda logiska reaktionen: En diskret spya seglar ner mot Virgin Trains heltäckande matta.
     Jag klappar den förvånade femåringen på huvudet. Bra gjort. Dom fick vad dom förtjänade.
     Nu ska vi byta tågbolag. En liten operatör trafikerar till norra Wales, men ryktet säger att lokförarna i just detta bolag strejkar - på lördagar (som det är i dag) och söndagar. Ett annat rykte säger att de slutat strejka. Det finns helt enkelt ingen som vet. Så vi släpar oss fram till den förmodade perrongen, och ser man på, där väntar faktiskt ett tåg.
     En knapp vecka senare ska vi tillbaka. Jag ringer det nationella servicenumret för att höra mig för om läget. Finns det risk för förseningar? Inställda turer?
     No sir, we have great hopes for today.
     Tåget från Wales går faktiskt som smort. Men på andra sidan gränsen i den lilla järnvägsknutpunkten Crewe möts vi av en pigg nittonåring i blå kostym. Han säger att vårt tåg är inställt.
     Varför då?
     - Det fanns inget ledigt tåg i morse i Manchester, lyder det helt naturliga svaret.
     Istället ska vi, listigt nog, vänta i en extra trekvart och sedan hoppa på ett lokaltåg och stiga av i Stafford, och där vänta i en timme på ett tåg till Birmingham som kanske rentav går också till Oxford. Beat the system! utropar nittonåringen entusiastiskt.
     Vi kommer faktiskt till Stafford och vänder oss omedelbart till en turbanklädd stins som vankar av och an på perrongen. Han säger att också vårt nya tåg till Birmingham är inställt, as it usually is. Ytterligare en timme extra väntetid är vad han erbjuder oss. Men ropa inte hej ännu, varnar han, vi måste först se om tåget från Manchester avgår eller inte. För man kan aldrig vara säker. Efter en tid kommer han rusande, han är upprymd, nästan överväldigad. Han säger att tåget verkligen är på väg och tillägger att vi uppenbarligen ledsagas av en lycklig stjärna när allt går så här galant.
     Ombord på detta välsignade tåg pågår en kamp på liv och död om platserna. En tonåring av indisk härkomst tränger sig fram till en rödbrusig engelsman som sitter på hans plats. Pojken visar upp sin platsbiljett och ber mannen stiga upp. Men istället schasar mannen argsint iväg honom. We are all on our own here, gastar han efter pojken.
     I krig och kärlek och på Englands järnvägar är allt tillåtet.
     I Birmingham är vi sillar på burk. Detta är uppsamlingståget för tre eller fyra inställda turer. Hoppsan, nu har också detta tåg stannat. Det står … och luften blir sämre … och tåget står … tills ett plötsligt besked i högtalaren skakar om oss: "Tåget har stannat på grund av ett tekniskt problem. Ett ersättande tåg söderut, som råkar vara försenat och därför kommer först nu, avgår från …"
     Innan nollåringen hunnit säga bä återstår blott en handfull passagerare på tåget. Jag frågar en tjänsteman på perrongen om vi verkligen ska släpa våra åtta kollin och två rätt så skeptiska barn till ett annat ännu proppfullare tåg?
     - Nej, nej, varför skulle ni göra det? Gå ombord igen. Man vet ju aldrig vad som händer.
     45 sekunder senare rullar vårt nästan heltomma tåg vidare. Det påminner oss om den ryska nyckfullheten som varje resenär i österled råkar ut för och får oss på mycket muntert humör … stolta England i rysskondis! Men det finns förstås en viktig skillnad: I det enorma Ryssland fungerar tågsystemet.
     När vårt tåg rullar iväg ser jag genom fönstret en hysterisk folksamling - våra tidigare medpassagerare - som brottandes försöker klämma in sig i ett redan sprängfyllt tåg. Vi däremot får för första gången breda ut oss över de fyra platser vi betalat för … och vi kommer faktiskt fram.
     Denna på pappret alldeles enkla transportsträcka, Wales-Oxford, som på Internet presenteras som en drygt tre timmar lång resa med ett snabbt byte visar sig i praktiken ta åtta timmar med tre byten. Men det är bara vi som är förvånade. För engelsmännen är det rutin.
     Vad lär vi oss av det?
     Att Englands stormaktstid är förbi.
     Och att järnvägar inte ska privatiseras.