När guldet kallar måste man dit. Det gällde för hundra år sedan och det gäller än i dag.
Nome är ständigt höljt i dimma. En kylig dimma som hänger tung över den lilla staden. Blåsten är dess enda vän. Den tar sats från Rysslands yttersta spets, växer sig starkare och starkare längs Berings hav, för att sedan svepa in över det oskyddade samhället i västra Alaska.
Det finns egentligen inte någon logisk orsak till att Nome existerar. Här finns ingen naturlig hamn. Här finns inte ett enda träd och marken är ständigt frusen.
- Det här är paradiset, det perfekta stället. Tusen gånger bättre än att jobba på ett kontor i en storstad, säger Pete.
På den steniga stranden i Nome har han och hans kompanjoner slagit läger. Här bor de hela sommaren i blåsten, i dimman och i kylan. Varför?
För att här finns någonting som får människor att klara av det omöjliga. Guld.
Pete är under 30 år och infödd Alaskabo. Det är mitt på dagen och Pete ser sliten ut. Livet på stranden är hårt och speciellt hårt blir det om guldfynden inte motsvarar förväntningarna. Som för Pete just nu. Han och hans fyra kompanjoner har satt mycket på spel. De har fraktat all utrustning, inklusive en jeep, med flyg till Nome (enda sättet att komma hit). Deras sommarhem är ett militärtält som är uppspänt med tjocka pålar. Runt tältet har de ett stängsel som de hängt presenningar på: skydd mot vinden är ett måste. Här lagar de mat, här lever de och här hoppas de bli rika.
De har övergivit trygga jobb i storstaden Anchorage för att göra det som Alaskabor i generation efter generation har gjort. De jagar guld. De jagar den där ena, stora, guldklimpen som lurar någonstans. The Nuggett.
- Alla väntar på en riktig bonanza. Men i år ser det dåligt ut, mycket dåligt, säger Petes vapendragare, Myron.
Han är sällskapets veteran. Skägget, den typiska rutiga skjortan och det fårade ansiktet är drag som sammanbinder honom med tusentals andra likasinnade, levande och döda. Myron talar allt som oftast om hur hårt det var på 1930-talet under depressionen. Ni vet, då några guldkorn avgjorde om du hade mat för dagen eller inte. Under Myrons utläggningar om det hårda 30-talet ser Pete smått road ut. Han har hört anekdoterna förr och har slutat undra hur det är möjligt att Myron, en man som är högst 60 år gammal, har så levande och personliga minnen från 30-talet. I guldsökandets mystik ingår vilda fabler om det förgångna och legender om fantastiska fynd från förra seklet. Det kan vara skrönor som hämningslöst har kryddats ända sedan guld hittades i Klondike och Alaska.
Men för Pete får Myron gärna förvalta och föra vidare denna berättartradition.
Varje sandkorn är kontrollerat
- Med den här takten kommer vi inte att hitta tillräckligt ens för att täcka fraktkostnaderna, säger Myron utan att se speciellt orolig ut.
Av just den orsaken betraktas lycksökarna på stranden som aningen dumdristiga av de infödda Nomeborna som vet att Nomes gyllene stränder är genomsökta och uppgrävda minst ett par tusen gånger under de senaste hundra åren. Guldsökarna har vänt på så gott som varje sandkorn som existerar på stränderna i denna maniska jakt efter bonanzan. Och sällan blir någon rik.
Men ändå dyker lycksökare som Pete och Myron upp varenda en sommar med sina tält, maskiner och spadar. I år kom cirka hundra till Nome. Hoppfullt och entusiastiskt slår de läger på stranden och börjar grävandet, bara för att tre månader senare bege sig hem fattigare än vad de varit. Men de slutar aldrig att tro. Guldsökare har vissa karaktärsdrag som förenar dem. De är drömmare, äventyrare och ständiga optimister.
Visst, det finns fortfarande guld. Det är bara att plocka det på stränderna. Men mängderna är numera så små att det enligt rationalisterna inte är värt besväret. Därför hoppas männen på stranden på en ordentlig storm. En storm som skulle plocka fram allt det guld som ingen ännu kommit fram till. En storm som måhända skulle förstöra stora delar av staden, det har hänt förut, men som i gengäld skulle ge omedelbar utdelning i form av härligt, glimmande, guld.
- Efter en rejäl storm kan man komma över 11 uns guld per dag, förklarar Myron utan att darra på stämman.
Det skulle betyda minst femton tusen mark. Per dag.
Det är inte så underligt att de drömmer om stormen.
Klondike visade vägen
Men alltid har det inte varit bara drömmar. För nästan hundra år sedan blev Nome plötsligt ett ställe som människor i hela världen hade på läpparna. Inte nog med det. Alla var på väg dit.
Men först hände Klondike. Året var 1897 och Alaska, som USA trettio år tidigare hade köpt av Tsarryssland för en struntsumma, ansågs vara en enda stor ishög. Det var nästan bara i nuvarande huvudstaden Juneau, i sydligaste Alaska, som det fanns folk - och guld. Annars betraktades Alaska som ett kallt och värdelöst ställe som beboddes av några få rastlösa äventyrare. Det var människor som ägnade sitt liv åt att fly undan civilisationens våldsamma framfart i den amerikanska västern. Människor som gjorde en dygd av att klara sig ensamma i vildmarken, och som - framför allt - föraktade ord som myndighet, stat, kontroll, Washington.
Det är karaktärsdrag som fortfarande är typiska för Alaskaborna. De flesta vill ha så litet som möjligt att göra med de federala myndigheterna och har svårt att acceptera att beslut om naturskyddsområden, fiskebegränsningar och byggnadsstopp fattas "där nere", i Washington.
I juli 1897 anlöpte några fartyg hamnen i San Francisco i Kalifornien. Efter det förändrades Alaska för all framtid. De exalterade passagerarna ombord på fartygen berättade om fantastiska guldfynd längs Yukonflodens biflod Klondike (som är i Canada). Det var svårt att negligera männens berättelser eftersom de hade guldet i fickorna. Bevisen var entydiga. Fartyget m/s Portland hade med sig sammanlagt två ton guld från Klondike.
Budskapet slog ned som en bomb. Familjer splittrades, jobb övergavs, studier glömdes bort. Folkvandringen till Klondike måste vara en av de märkligaste i världshistorien.
90 norrmän seglade iväg i oktober, rundade Cap Horn och nådde San Francisco i april, och fortsatte vidare till Klondike. 212 australiensare stack från Sydney i februari. 300 skottar hoppade på en oceangångare. Ett engelskt ångfartyg, lastat med unga aristokrater som hade personliga betjänter, satte kurs mot rikedomarna. Med sig hade de en egen orkester och franska kockar. Vår jord hade blivit en galen plats. Väldigt få var förberedda, ingen kunde ana sig till Alaskas klimat, bristen på lag och ordning, de skyhöga priserna. Guldpsykosen hade tagit över deras själar och förblindat dem.
Det har beräknats att ungefär en miljon människor i världen planerade att glömma allt och åka iväg vintern 1897-98. Minst hundratusen gjorde slag i saken.
Många anlände till Skagway i Alaska, varifrån en vansinnig och livsfarlig vandringsled, the Chilkoot Pass, började och så småningom ledde till Klondike i Yukonterritoriet. Många kom aldrig fram, de försvann i snöskreden, de föll ner för stupen, de frös ihjäl.
98 år senare är legendariska Chilkoot Pass fortfarande en vandringsled för de allra hårdaste. I Skagway träffar jag två amerikaner som visar sig vara de två första som kommit igenom denna säsong. De har kämpat genom ismassor och flytt undan annalkande laviner och svär på att aldrig försöka sig på samma företag igen. Tillsammans förundrar vi oss över hur de totalt oerfarna guldsökarna hundra år tidigare kunde vandra genom ett lika ogästvänligt Alaska med all utrustning på ryggen. Svaret är det samma som tidigare: guldet drev dem framåt.
Av dem som kom fram var det inte många som blev rika, men ändå tillräckligt många för att hålla uppe modet och myten. Men det var först då ett nytt häpnadsväckande rykte nådde fram år 1899 som Klondike och Yukondalen övergavs. Klondikerushen var över lika snabbt som den kommit igång.
Igen kom ryktet om guld långt ifrån, från en helt nyfödd by hetande Nome på Sewardhalvön.
De tursamma svenskarna
Den sista stora guldrushen till Alaska var igång. En stor del av förtjänsten har getts "the three lucky Swedes" (ung. de tre tursamma svenskarna), även om det fortfarande är oklart vem som egentligen först hittade guld i Nome.
Den första och äldsta av de tre svenskarna var Eric Lindblom, skräddare verksam i Kalifornien, som mer eller mindre av misstag fann sig själv på ett fartyg på väg norrut. Han hoppade av båten och antog att han kunde promenera tvärs över tundran. Han jagade ett rykte om guld. Utmattad omhändertogs han av eskimåer som efter många strapatser fick honom fram till trakterna kring Nome.
Den andra var John Brynteson som hade emigrerat från Sverige som sextonåring. Han hade arbetat i kolgruvor i Michigan då han 1898 fick för sig att Alaska var framtidslandet.
Den tredje var egentligen norrman, Jafet Lindeberg, som år 1898 anlände från Nordnorge, 24 år gammal. Myndigheterna i USA hade värvat honom som renskötare och han åkte över Atlanten tillsammans med 500 renar. Tanken var att renarna skulle användas för att transportera förnödenheter till Alaskas och Canadas guldstäder under vintern. Själv visste Lindeberg ingenting om renskötsel, men han var villig att göra vad som helst för att komma fram till guldet i Alaska.
Renprojektet blev ett totalt fiasko men Lindeberg hade kommit gratis till Alaska.
The three lucky Swedes träffades och gjorde stora guldfynd i floderna och bäckarna, men alla var inte glada. Utlänningarna tar vårt guld! skrek hundratals amerikaner och i den fullkomliga laglöshet som rådde krävdes att svenskarnas fynd och mark skulle omhändertas.
Men snart fick alla något annat att tänka på. Nya fynd hade gjorts. Stränderna var fulla av guld och uttrycket "Nomes gyllene stränder" blev snart ett begrepp i hela världen. Nome blev plötsligt den överlägset största staden i Alaska - men bara för en hektisk sommar.
En norrman ville komma snabbt till platsen och åkte skridskor ner längs Yukonfloden fram till Nome. Edward Jesson köpte en cykel för 150 dollar och efter åtta dagars träning cyklade (!) han från Klondikeområdet till Nome, balanserande i hundslädsspåren. Fem veckor cyklade han, mitt i vintern, 1600 kilometer tvärs genom hela Alaska. Människor hade blivit guldgalna igen.
Guldets ursprung
Men varifrån kom guldet? Hur var det möjligt att stranden var den rikaste i världen? Varför just här?
Alla hade egna teorier. Guldet kommer från glaciärer, guldet kommer från vulkaner, guldet kommer från meteorer. Några trodde att hela Alaskas kust var laddad med guld. Andra var övertygade om att bottnen på Berings hav var täckt av guld och att det aldrig skulle ta slut - vågorna sköljde upp mera varje dag.
Därför satsades stora pengar på förunderliga maskiner som skulle samla upp guldet från havsbottnen. Legenden talar om maskinen Red Elephant som byggdes för trettiotusen dollar på stranden och som krävde ett manskap på femton personer för att fungera. På ett par dagar spottade den röda elefanten fram guld från havsbottnen till ett värde av 90 cent. Sen övergav man den idén.
Också i dag talar Pete, Myron & co om att de egentligen borde få upp guldet från havsbottnen.
- Det är där guldet finns, säger de.
Vissa myter är långlivade.
Men egentligen, säger vetenskapsmännen, kommer guldet från tundran, vars yttersta klippor ständigt eroderas av vågorna från Berings hav. Sedan koncentreras guldet på stränderna, en inte helt unik företeelse, även om mängderna i Nome var och är större än någon annanstans.
Som mest hade Nome över 20 000 invånare, de allra flesta guldsökare som bodde i tält eller baracker. Den ständigt frusna marken gjorde att avfallsvattnet, avföringen och urinen inte sjönk in i marken. Resultatet var att Nome blev en stinkande håla. Sjukdomar härskade. Och det söps. Kring 100 krogar och spelhålor såg till att guldsökarna fick sin utspädda whisky till skyhöga priser. I dag bevarar Nomes många barer pristraditionerna och man är involverad i en bitter popularitetskamp med kyrkorna. Ena sommaren finns det fler barer, nästa sommar finns det fler kyrkor. Kampen om de arktiska själarna är benhård.
Under sommaren 1900 blev Nome för stort för snabbt. Och precis som i Klondike tog det plötsligt slut. I september samma år drabbades Nome av en svår storm som svepte med sig allt som kom i dess väg. Det var inte mycket som fanns kvar av staden. Människor hade förlorat allt och de amerikanska myndigheterna måste transportera de urfattiga guldsökarna hem.
Det tog sextio år innan en stad i Alaska hade lika många invånare som Nome hade sommaren 1900.
5000 människor blev kvar i denna osannolika stad, i dag är de 4500. Eskimåerna har flyttat in från omkringliggande byar och utgör numera över hälften av invånarna. Trots förödande bränder och ytterligare stormar under 1900-talet har invånarna envist byggt upp staden varje gång. Men man har lärt sig. Gatorna är breda, det bästa skyddet mot bränder, och längs strandbanken fungerar en kraftig stenmur som stormskydd. Under hela 1900-talet har guldletandet fortsatt, men i betydligt mindre skala. De stora fynden görs inte längre på stranden utan i bäckarna, i berggrunden och i dalarna. Nomeborna själva skrattar litet åt strandbor som Pete och Myron. I stället har många av dem egna ägor i bergen där de driver gulddrift i liten skala. Jag träffar en familj som hela sommaren lång letar efter guld i sin egen bergsdal. De hittar tillräckligt för att klara uppehället hela året, men inte mera än det.
Redan under guldrushen var mat och andra förnödenheter upp till fem gånger dyrare än i Seattle och San Francisco. I dag är det fortfarande dyrt men istället finns allt att köpa. Transportflyg från Anchorage sköter om den saken. Kiwifrukterna ligger färska på butikshyllorna och videorna släpps samma dag i Nome som i resten av USA. Det är viktigt för byn att den trots sin placering på världskartan är med i utvecklingen.
Kanske det beror på Nomes position på jordklotet, en yttersta utpost, att staden alltid samlat speciella karaktärer. I dag representeras de inte enbart av guldsökarna. Jim Stimpfle vill bygga en tunnel under Berings sund till Ryssland. Han vill också bygga en järnväg genom Alaska till Nome, under sundet, och sedan genom nordöstra Ryssland till redan existerande järnvägar i Sibirien. Då skulle Europa, Asien och Amerika var förenade.
- Kanske jag är en drömmare. Men jag älskar att göra verklighet av mina drömmar, säger han.
I slutet av 1980-talet skrattade hela Nome åt honom då han började tala om att flyga till Providenija på ryska sidan. Tanken var absurd eftersom ingen, på grund av kalla kriget, hade flugit över Berings sund på 40 år. Nu skrattar ingen längre. Providenija är Nomes systerstad, det finns ett väl fungerande charterflyg mellan orterna och Nome torde vara enda stället utanför det forna Sovjet där rubel har dugt som betalningsmedel. Allt var Jims förtjänst.
- Det är en fråga om vilja, förklarar Jim.
Nome försöker satsa på turism och speciellt har man lyckats få rika och ibland feta amerikanare att komma hit med charterflyg. De landar, de promenerar omring i guldstaden, de shoppar - för att sedan snabbt sticka iväg. Som bevis på att de verkligen varit i den legendariska byn långt uppe i norr får de en liten medalj som de kan fästa på bröstet. Lämplig att visa upp för vänner i Texas.
Hoppas fortfarande
Om turisterna har tid tas de på en strandpromenad för att titta på de hejdlösa lycksökarna på stranden. Och där ligger Petes tredje kompanjon Chris och tittar ut över det stormiga Berings hav. Som femtonåring hittade han sitt första guld. Pappa och pappas vän visade honom tekniken. Sedan dess har han jobbat med att städa upp efter oljekatastrofen i Prins Williams sund 1989, han har skottat snö, han har byggt hus. Men guldet har alltid varit viktigast. Han vill värna om de gamla Alaskatraditionerna och inte hitta sig själv på ett kontor då han är medelålders.
- Jag blir kanske inte rik, men jag lever ett självständigt liv. Och det är det som är idén med Alaska.
I samma stund kommer en äldre man med brittisk accent rusande. Han är kort, knubbig och bombsäker på sin sak.
- Nu sticker vi. Jag hittade en bäck där det finns förbannat mycket guld.
Efter mindre än en minut har de alla rusat iväg.