Praktisk info längst ner
Bilder Olof Schybergson
Se mera bilder

Den är skarp som en spikmatta. Eller smekt av glaciärer och därför silkeslen som sammetstyg. Eller klumpig och kolossaktig som ett Sovjethus. Eller så ligger den bara där, klonad och splittrad i miljontals avkommor, i obestämda fläskhögar så långt ögat kan se.
     Jag talar om graniten.
     Graniten som är vår trognaste följeslagare i Pyrenéerna – på gott och ont. Den för våra ben och fötter vidare, den sträcker ut en hjälpande plattform när vi famlar efter balansen. Men ibland spelar den oss ett spratt, tvingar oss att balansera på stenspikarna eller gör sig hal och oberäknelig i regnet.
     Ja, den driver med oss. Men den hjälper oss också. Så det är bara att visa respekt.
     För vem är vi att spotta på någon som har 300 miljoner år på nacken?
     Inte i alla fall Street. Han är bara ett pokerspelande stadsbarn som helst vill bli kallad Street. O. har det inte heller, för vad är immateriella saker som IT och mobila tjänster i jämförelse med hårdvara som kvarts, kalifältspat, natriumrik plagioklas och biotit – det som granit påstås bestå av? Och vad kan jag med mina mjuka tangentfingrar sätta emot? Ingenting.
     Ja, frågan är om till och med vår Ledare innerst inne bävar inför granitens massiva kraft.
     Ledaren har tagit oss till en nationalpark eftersom de katalanska Pyrenéerna är hans nya hemmaplan. Han guidar oss framåt, granskar klippväggar och toppar med kritiska ögon. Vi andra går bara snällt i hans släptåg.
     Men vi är ändå inte de enda som vandrar längs granitens bastanta stigar. Jag stapplar framåt med mina vandringsstavar men bakom mig har jag en oerhört målmedveten … ko.
     Och tätt bakom den en kalv.
     Vi är på över 2000 meters höjd, men det urbana varningsropet ”se upp för skiten!”, är högaktuellt. Det är som att avancera till en ny nivå i ett dataspel. Med koskiten inkopplad blir stenhoppandet och balanserandet plötsligt ursvårt. Level 10. Men det finns en ännu mer krävande nivå för kryssandet längs stigarna: opålitliga granitblock plus kossa och nu level 100 med levande och kamouflerade paddor.
     Allt har blivit så komplicerat nuförtiden.
     Nå, kossan nickar irriterat med huvudet, hon ska förbi och jag snubblar snabbt och ödmjukt åt sidan. Det känns som om vi är tillbaka i skolbänken, för Pyrenéerna har en viktig läxa som alla besökare måste plugga utantill:
     Människan är trots allt bara en liten plutt.
     Åtminstone i jämförelse med granitkolosser. Och kossor.
     Paddorna är å sin sida kanhända mindre, men de är fler, nästan osynliga och slemmiga som attan. Därför är de stigens såväl de facto som de jure chefer.
     Boskapen, här finns tydligen också hästar, vandrar fortfarande uppe på höjderna. Det handlar om raser som är anpassade till den krångliga terrängen, och som betar på höjderna långt in på hösten. Förr i tiden flyttade familjerna med boskapen upp i bergen under somrarna, men i dag är det förstås inte längre så. Visst rör vi oss i någonting som ser ut som ödemark, men här har ortsbefolkningen och boskapen vandrat i hundratals år.
     I själva verket är boskapstraditionen så stark att det är den enda fria verksamheten som fått undantag från de stränga reglerna som den katalanska regeringen har satt på nationalparken Aigüestortes i Estany de Sant Maurici.

Här får man varken tälta, simma, plocka blommor, plocka svamp, göra upp eld eller fiska.
     Hårda förbud, visst, men de är nödvändiga. En blick på kartan visar att industrialiseringens långa armar håller ett strupgrepp om nationalparken. Dammar och tillhörande vattenkraftverk reglerar det fria flödet precis utanför parken i söder och väster, och är en ständig källa till diskussion i området. Ekonomisk nytta mot naturvård – vår tid i ett nötskal.
     I ett sånt läge vore nordisk allemansrätt rena giftet. Eftersom den vilda nationalparken är omåttligt populär speciellt under sommarmånaderna är stränghet och disciplin det enda sättet att hålla besökarna i schack. Man ska helst röra sig längs de upptrampade stigarna, vilket de flesta också tycks göra. Och faktum är att vi inte ser nästan något skräp alls längs stigarna … Men vänta! Det betyder ju att turisten inte är en hopplös art! Det betyder att vårt beteende till exempel på spanska solkusten med alla de där miljontals plastflaskorna som skräpar ner bara är ett uttryck för tillfällig arrogans.

Men också i Pyrenéerna lurar lockelsen bakom varje hörn. Vi stiger mot en topp på 2833 meter som Ledaren pekat ut. Vi har vecklat in oss i en lång diskussion om … råg. Om att forskarna och mormor säger att råggröt med lingon eller blåbär är den allra nyttigaste maträtten som existerar. Bra för tarmarna och immunförsvaret.
     O. är en man som livnärt sig på cornflakes i 33 år. Men något händer här uppe på höjderna, för nu tittar han upp mot skyn och sjunger med drömmande blick rågets lovsång. Självaste Street säger att han minsann också ska börja med råggröt med bär till frukost när han är hemma igen (”hur länge tar det att koka sånt där?”).
     Just då fastnar blicken vid en bekant liten planta, en färgklick i allt detta karga och steniga. Blåbärsris! Det kan inte vara en slump, som sagt bra för tarmarna och immunförsvaret, så jag bryter mot parkens stränga regler, sträcker ut handen och river åt mig två mörkblåa läckerbitar och låter dem smälta i munnen.
     Det känns som om jag skändat den katalanska autonomin.

Vi kommer upp på toppen, dimpustar sveper igenom och förbi oss, och där nere i alla riktningar ser vi otaliga små sjöar och tjärnar på olika höjdnivåer – likt pölar i asfalt efter ösregn. En är svart och dyster som en regnig novemberkväll, en annan frodig och turkosaktig som en midsommardag – allt beroende på näringshalten.
     När jag ser på de otaliga tjärnarna och forsarna, på de taggiga och branta klippväggarna där varje spetsig granitbit och kalkstensskärva tycks slåss för att komma närmast himlen och på de smala och djupa dalarna långt där nere, faller alla bitar på plats. Säg ordet Pyrenéerna till mig och det är den här stillbilden jag alltid kommer att se framför mig.
     Ledaren pekar med en auktoritär gest ut en väl kamouflerad stuga borta i öster som vi en annan natt ska övernatta i. Och han pekar ut gränsen till Frankrike i norr, en sylvass bergskam som sträcker sig i öst-västlig riktning. Och trots att vi härstammar från ett land långt borta i nordost känns det här uppe, här på gränsen mellan det spanska och franska plötsligt som om Europa också är vårt.
     En skön tanke. Självförtroendet fyller ådrorna. Vi är fyra européer på vandring.
     Sedan blir det kväll och ytterligare fyra européer vandrar in i J.Ventosa i Calvell, en av de tillåtna övernattningsplatserna inom parken. Intryckt i en brant sluttning och omringad av klippväggar på alla håll och med sjön Estany Negre lugnt vilande där nere, har man svårt att föreställa sig vitsen med att nånsin mer besöka en storstad.
     Solpaneler, halvmeter tjocka stenväggar, gemensam sovsal för åttio människor i övre våningen och en typ av spartansk matsal i nedre våningen, på tidningshyllan tio år gamla ex av Golf Monthly. Rödvin.
     Harmoniskt och skönt.

Och det är här i köket på 2000 meters höjd som aromerna från Indien och Katalonien möter varandra och når luktsinnet hos dräglande finlandssvenskar. Prick klockan sju bärs det sedan in i tur och ordning grönsakssoppa, linsgryta och biff.
     Vi är alltså på ödemarksvandring men vi har inte själv kokat vår mat, tvärtom har vi fått den serverad, varm och utan petroleumkrydda, med vino tinto som måltidsdryck … Europa är nog en märklig plats.
     Vår oerfarenhet av dylikt vildmarksöverflöd blir givetvis pinsamt uppenbar för vi beställer in mera vin eftersom den enda referensram vi har (den finländska) säger att detta är party party och O. och Street spelar antagligen världens klumpigaste schackparti och snart ska vi börja mingla, tills det utan någon som helst förvarning blir kolmörkt och glasen rivs ifrån oss.
     Ledaren konstaterar torrt att just så här är det. Vi är rent geografiskt i Katalonien och Spanien men i stugorna gäller helt andra regler. I Barcelona har krogkvällen precis börjat. Men här är det god natt … lämna skorna och väskan i tamburen!
     Sedan är alla försvunna.
     Det är endast snarkningarna som skär genom den tysta natten när Street, O. och jag gör det som man alltid måste göra på en resa i ödemarken (gäller inte Ledaren, han har redan sett allt). Slå sig ner och titta på stjärnor.
     Det måste också George Orwell ha gjort. När han i slutet av 1930-talet stred i spanska inbördeskriget låg han många månader på utkik i bergstrakterna en bit söderut, också det på över 2000 meters höjd. Orwell beskriver i boken Hyllning till Katalonien hur soldaterna i bitande kyla höll ställningarna bakom en bergskam. Lyckligtvis var vapnen så gammalmodiga att det var rena lottovinsten om man lyckades få iväg en kula åt rätt håll i ställningskriget. Mycket värre och mera destruktivt för bägge sidor var klimatet:
     ”En isande kall natt upprättade jag i min dagbok en lista över alla de kläder jag bar. Såtillvida är den av intresse att den visar hur mycket kläder en mänsklig kropp kan bära. Jag hade en tjock undertröja och kalsonger, en flanellskjorta, två pullovrar, en yllejacka, en jacka av svinläder, korderojbyxor, damasker, raggsockor, kängor, en kraftig trenchcoat, halsduk, fodrade läderhandskar och yllemössa. Icke desto mindre skakade jag som en blöt hund. Men så är jag också, det är sant, ovanligt frusen.”
     Hm, för oss är Pyrenéerna natursköna och orörda trakter. För äldre generationer kan det vara synonymt med grymma slagfält, döda kompisar … trauma för livet.
     I längden kunde republikanerna, socialisterna och anarkisterna inte stå emot Franco och efter meningslösa massavrättningar på bägge sidor flydde en del av förlorarna i januari 1939 över Pyrenéerna till franska sidan.
     Det finns foton på genomfrusna barn som släpat sig över de berg man i dag vandrar på under sin semester, och det får en att tänka, tänka på det inte är någon självklarhet att västeuropa är demokratiskt och välmående. För bara trettio år sedan styrde diktatorn Franco fortfarande Spanien. Med hårda tag tvingade han bland annat Katalonien på knä.
     I dag är det mesta förändrat. Katalonien är Spaniens puls. Välmående och framgångsrikt.
     Men morgonmålet borde de nog fundera på. Det är te och lite söta kex, och det dröjer inte många sekunder innan jag börjar jama om att vi borde få gröt, så Ledaren trollar naturligtvis fram hett vatten och med våra magiska grötpåsar har vi vips en finsk frukost och allt känns bara bra.

På dagarna möter man andra vandrare ett par gånger, kastar fram ett ¡hola! varenda gång. Många kommer hit för att se på fåglar även om det är lätt att tro att det här ovanför trädgränsen inte finns något liv alls. Men de som vet talar om alpjärnsparv, vattenpiplärka, svart rödstjärt, alpkaja, rapphöna och kungsörn – listan är lång. Men fågeln som vi minns bäst, som blir ett tillägg till stillbilden av Pyrenéerna, är gåsgamjäveln som ständigt cirklar ovanför oss. Tyst vilar den ovanför oss. Den enes död, den andres…

En annan dag när vi som vanligt med stora ögon låter blickarna skanna landskapet dyker det upp först en, sedan två och snart tre fyra fem tysta silhuetter som bara står där uppe vid krönet, ett fyrfota djur med två horn.
     Stengetter. Det enda vilda däggdjuret som betar ovanför trädgränsen och som tack vare jaktförbudet har en tryggad framtid. Så där är det, en vandring här blir en vandring bland urgamla och karga bergsformationer skapade av istiden och finslipade av laviner, men också en promenad bland blåbärs- och smultronris, fjällsippor och höstblommande krypkrokus, paddor och hästar, men den sak som ständigt får mig att stanna upp, som imponerar allra, allra mest, är ändå … den franska bergtallen.
     För bergtallen är inte en anonym art som gömmer sig i ett kollektiv av tät skog. Nej, bergtallen tar ensam upp fighten, den står på sig, den är segheten personifierad. Den klamrar sig fast högt uppe på sluttningarna i en karg och omöjlig jordmån som inte är många centimeter tjock, skickar iväg sina rötter åt olika håll men slår först för säkerhets skull knut på sig själv, och så klänger den sig fast där vid stupkanterna och småler åt oss och vårt tafatta balanserande. En bergtall balanserar ju precis hela livet, och det livet kan, om den kämpar extra bra och länge, bli otroliga 600 år långt.
     Att utmana granit i 600 år. Det räcker för mig. Bergtallen är mästaren.
     Men det gäller också att inte bli för kaxig och högväxt, det vet varje klok bergstall. För då kommer blixten och stormarna och tar en. Låg men seg profil. Det är det som gäller.
     Så det händer att jag kräver paus, bara för att få röra mästaren, och det är lite mäktigt för inte många minuter senare slår Pyrenéernas förrädiska mikroklimat till. Eftermiddaggen lyses upp av glödande streck, långa blixtar, som spjälker upp himlen. Vi ska vara glada för att vi inte är på en topp just nu, mumlar Ledaren.
     Det är bergtallen som lärt honom. Låg men seg profil.

En annan dag under vandrandet talar vi i flera timmar om — schack. Vi går upp och ner för relativt branta pass, för det finns aldrig några genvägar, så är det bara. Men när man talar om killar som Bobby Fischer och Garri Kasparov märker man inte ansträngningen. Och det är på något sätt rörande att vi i dagens värld med obegränsad tillgång till glamourös elitidrott ändå alldeles unisont väljer att hylla just schackens virtuoser.
     – Men Bobby, han blev knäpp han, säger Street med ett snett leende.
     Vi övernattar i en annan stuga som är mindre och mera anspråkslös än de andra i parken. Varje stuga har nämligen sin egen profil, även om grundkonceptet är det samma. Här är den stekta fisken underbar och så har de ju öl. O., Street och jag spelar schack med två polacker. Sedan utmanar de mig på ytterligare ett parti och alltsammans börjar rulla, men minnet är kort, för plötsligt slår klockan tio, det blir tyst och snark och så står vi i en beckmörk korridor och skryter om hur vi nog hade utmanövrerat den andre med tornen och drottningen och utomhus faller säsongens allra första snö och i morgon vandrar vi vidare och …
     … och tänk att också detta kallas friluftsliv.

Läs mera
Nedan en lista på några guideböcker på engelska om Pyrenéerna. Läser du spanska eller rentav katalanska är utbudet förstås större:

Guidebook to the National Park of Aigüestortes i Estany de Sant Maurici, guidebok utgiven av parkförvaltningen. Bra att ha med, späckad med naturinfo och praktiska tips. Finns på engelska och spanska. ISBN (den engelska): 84-8014-345-2. Går att beställa från parkbyrån i Espot, tfn + 34 973 62 40 36. Finns naturligtvis också på spanska och katalanska.

Trekking in the Pyrenees av Douglas Streatfeild-James. Trailblazer 2001.

Annan litteratur:
George Orwell: Hyllning till Katalonien (1938).
Olof Enckell: Falska trubadurer: romantisk resa över Pyreneerna (1932).

Hur kommer man dit?

Observera att uppgifterna nedan är insamlade sommaren 2005.

Från Finland:
Du kan lätt ordna din egen resa. Med Air Finland flyger du direkt till Barcelona från Helsingfors, från 289 euro uppåt för turretur – men endast lördagar.
www.airfinland.fi
Finnair har direktflyg rentav två gånger varje dag (förutom lördagar) – men priset är i regel dyrare, från ca 350 euro, dock är sommarpriserna betydligt billigare, från 251 euro.
www.finnair.fi
Det kan löna sig att köpa en biljett till Iberias direktflyg Helsingfors-Barcelona eftersom priset i regel är billigare än Finnairs, även om det rent fysiskt är en biljett till samma flygplan. Kolla med din resebyrå eller boka t.ex. via www.matkaporssi.com
     På samma webbplats och motsvarande kan du också kolla in specialerbjudanden för flyg bland annat med SAS eller KLM med byte t.ex. i Stockholm, Köpenhamn, Bryssel eller Frankfurt.

Från Sverige:
Du kan lätt ordna din egen resa. Det går gott om billiga flygturer från Sverige till Barcelona. Jämför priserna!
www.sterling.dk (också direkt från Göteborg)
www.sas.fi
www.ryanair.com (flyger från Skavsta till Girona, norr om Barcelona).
www.maersk-air.com (Bra alternativ för södra Sverige, flyg från Köpenhamn)
www.iberia.com

På plats i Barcelona:
Buss
Med buss och tåg från Barcelona kommer du inte ända fram till byarna Boí eller Espot som är de naturliga portarna till nationalparken som reportaget handlar om. En taxiresa blir nödvändig (inte speciellt dyrt), eller så hyr du bil. Buss och tåg är billigare än i Finland och speciellt tågen håller hög kvalitet.
Bussinformation: www.alsinagraells.es

Hyra bil
Ett annat smart, men dyrare, alternativ är att hyra en bil på Barcelonas flygfält. Till nationalparken som beskrivs i detta reportage tar det cirka sex timmar att köra från Barcelona.

Kartor
Bästa kartan är Parc Nacional D'aiguestortes i Estany de Sant Maurici (skala 1:25 000 ) utgiven av Institut cartografic de Catalunya. Kan köpas via www.desnivel.es eller från friluftsaffärer i Spanien, alternativt från parkkontoren i Boí och Espot (se nedan).

Arrangerade vandringsresor till Pyrenéerna
Har du lite vandrings- och bergserfarenhet kan du enkelt sy ihop din egen resa. Det blir billigare och då väljer du själv ditt resesällskap…
     Men du kan också hänga på en arragerad resa där guiden ingår. Det är lättare och tryggare.
     Mig veterligen arrangeras det dock inga sådana resor till Pyrenéerna från Finland. Men i praktiken gör det ingenting eftersom du kan dig till Barcelona på egen hand och ansluta dig till exempel till en rikssvensk grupp där. Nedanstående priser är samtliga exklusive flygresan.

www.temaresor.se (”Strövtåg i Pyreneerna” – elva dagar lång vandringsresa med sex vandringsdagar + bussutflykter etc., pris omkring 1620 euro).
www.primatravel.com (Åtta dagar, varav sex vandringsdagar. Pris omkring 1130 euro).
www.rooperoine.com (Finländsk vandringsguide som arrangerar vandringsresor i september till Pyrenéerna + skräddarsydda alternativ. Pris 800 euro för en vecka, varav fem dagar vandring).

Lokala arrangörer:
www.yetiemotions.com

Annat
Middag, morgonmål och sovplats i en refugi, stuga, kostar sammanlagt omkring 28 euro. Man kan också laga sin egen mat, endast övernattning kostar omkring 11 euro. Medlemmar i en nationall klättringsorganisation, typ Finlands klätterförbund, får rejäl rabatt på övernattningspriset.
     Att övernatta i tält inom nationalparken är föbjudet. Det finns femton refugi i eller precis intill parken.
     Tack vare övernattningsstugorna kan man klara sig med mycket lätt packning, filtar finns i stugorna så egentligen räcker det med byteskläder, ev. lunchmat, lakan och personliga grejer.
     Stugorna öpnnar i allmänhet i i juni och stänger i slutet av september. Vissa har vinteröppet.

Nationalparken har två officiella kontor med vänlig och hjälpsam personal. Talar spanska, oftast också engelska.
Boí: + 973 69 61 89
Espot: + 973 62 40 36