Foto: Alexander Belenkij

Vi hade paddlat i fem minuter. Floden Uuksunjoki var stillsam, harmonisk, som ett sovande barn. Grusvägen som hade fört oss hit syntes inte längre.
    Det var hit jag ville komma, till det andra Ryssland, till det lugna Ryssland, jag ville ta en paus från fem miljoner människor som trängs i metron och en paus från storstadsavgaserna.
    Och när vi, d.v.s. Joel - en vän från Helsingfors, Maxim - vår ledare, Iskander - Maxims slav, Sasja - fotografen, samt jag, paddlar här lugnar tempot ner sig och livsrytmen anpassar sig till det stilla flytande vattnet.
    Floden svänger, och bakom kröken syns små stenar, stora stenar, de reser sig ovanför vattenytan, blockerar vår framfart och för första gången hör vi ropet, vrålet, som vi ska höra några tusen gånger under de följande tre dygnen.
    - ISKANDER! Hoppa i!
    Och Iskander hoppar i, han står där med vattnet till midjan, rusar fram så snabbt det går med benen under ytan, rekognoscerar, återkommer strax, mumlar någonting och sen skriker Maxim också till Joel, Sasja och mig: hoppa i!
    Och så drar vi denna gummiflotte genom ett landskap som påminner om en kullerstensgata i det gamla Helsingfors. Vi lyfter, drar och släpar på flotten som innehåller tält, sovsäckar, mat och annan utrustning för oss alla, en jävla koloss, och nåja, just nu känns det hela inte längre lika avslappnande och lugnt.
    Maxim är en bra vän att ha i Ladogakarelens ödemarker. Han är fruktansvärt stor, han går med nävarna knutna som om han skulle vänta på en attackerande björn bakom varje buske, han muttrar, skriker ut order, har ett dovt mullrande skratt som får floden att rinna snabbare, samtidigt som det kolsvarta skägget och de varma bruna ögonen gör att han ser lite hemtrevlig ut.
    - Jag brukar kallas kaptenen, säger han.
    Hans medhjälpare Iskander är en lång spinkig en. En förryskad tatar. I tåget säger Maxim att Iskander aldrig känner köld eller värme, att det kanske beror på att han är utbildad meteorolog. Iskander är klädd i ryska arméns svarta läderstövlar utan sulor, en blåvitrandig skjorta (också den troligtvis arméns) och terrängbyxor i bomull. Det är allt. Vi ser honom aldrig i någon annan utstyrsel.
    Vi andra har fått låna moderna och nya ultralätta vattenavstötande dräkter (som i och för sig inte hjälper när man går i vattnet), dessutom har vi extra skor, strumpor och andra kläder i ryggsäckarna. Maxim har till och med en våtdräkt som täcker största delen av kroppen.
    Men det finns ingenting vi kan göra åt denna orättvisa som drabbar Iskander. Så är det när man är praktikant i Ryssland.
    Då får man tåla en smula lidande.
    Maxim är utbildad geolog, men liksom för tiotusentals eller så andra ryska vetenskapsmän blev Sovjets sönderfall en katastrof - pengarna och arbetet försvann. Maxim var i alla fall tidigt ute, han beslutade sig för att sadla om redan på åttiotalet.
    - Det var då jag blev en turist.
    Det betyder att han är en professionell resenär. Han både reser och arrangerar resor. Inte charterresor eller några city breaks, utan uttryckligen resor ut i naturen, ut i vildmarken.
    Han driver ett företag som arrangerar så kallade äventyrsresor i Ryssland. Allt från endagsturer utanför Petersburg till veckolånga expeditioner i Sibirien eller Altaibergen. Okej, tiderna är hårda just nu i Ryssland, och kundunderlaget är för tillfället litet skralt, men i motsats till de allra flesta motsvarande researrangörer i Ryssland har Maxims företag inte gått i konkurs.
    Och det är ju ändå någonting.
    När vi trippar där på de hala stenarna, drar i snöret, staplar för att hålla balansen, går det i alla fall med ett skratt, vi är utvilade, ivriga, och vi märker kanske inte att Maxim egentligen har den bästa taktiken för att få flotten att glida över stenarna. Men sin enorma kroppshydda sätter han sig i exakt rätt ögonblick på bakre ändan av flotten, så att fören lyfter och glider över, och studsar sedan upp då stenen kommit till aktern. Och vi börjar förstå varför Maxim är så stor.
    Så stor ska en bra turist vara.
    - ISKANDER! Sätt fart på!
    Utan minsta antydan till protest drar, kämpar, Iskander på.
    Varken Joel, Sasja eller jag hade någonsin sysslat med rafting förut, det att man paddlar (eller ror) i en gummiflotte ner för en fors eller flod. Men jag läser i nybörjarhandboken "The Basic Essentials of Rafting" hur man ska bete sig när man ramlar i, om faran att hamna i ett "hål" i det skummande vattnet, om betydelsen av att kunna "läsa" floden och därigenom manövrera flotten förbi stenar eller trädstammar som gömmer sig under vattenytan.
    Men ingenstans står det hur man ska dra en flotte över hundra meter där stenarna ligger ovanför ytan.
    - Läget i Karelen har varit mycket illa den här säsongen. Inget regn alls. Därför har vattennivån sjunkit rekordlågt, förklarar Maxim.
    Uuksunjoki är en av Maxims favoritfloder. Men han har inte varit här sedan juli då alla de här stenarna låg långt under ytan. Men vi drar oss igenom, stenarna försvinner, och vi kan fortsätta paddla.
    Och när jag ser mig omkring slås jag av hur vild, ovårdad och orörd skogen och floden ser ut. Trädstammar som tappat greppet vid banken bugar sig majestätiskt över floden, kittlar oss i ansiktet med sina grenar när vi paddlar under. Inga människor syns till, på tre dygn inte ett endaste hus någonstans. Löven faller ner som snö, och där en trädstam fastnat i vattnet samlas löven upp och bildar en heltäckande gulröd matta. Jag iakttar enskilda löv som nyss avslutat sina liv och fallit ner i floden, de seglar omkring som barkbåtar, knyckigt, än hit, än dit, men så småningom blir de för vattentunga, de börjar sjunka, sjunker tio, femton, tjugo centimeter, blir gula ljuspunkter i det mörka vattnet, för att sedan slutligen dras ner till bottnen.
    Men se på bottnen! Som en räfflad senapsgul beläggning. Det är inte löv, inte lera, inte heller sand. Vad är det?
    - Det är stockar som förmultnat. Hela Uuksunjoki har i princip parkettgolv, förklarar Maxim.
    Floden har länge använts som transportled för timmer, och speciellt under kriget höggs skogen ned för att bygga tillfälliga broar och andra konstruktioner. Och stora delar av dessa stockar råkade förr eller senare i floden. I dag paddlar vi igenom tilltäppta delar där tiotals, ibland hundratals, stockar lagrats på varandra, de bildar nästan en bro över floden, men det är inte årets stockar, inte heller förra årets, för här har ingen transporterat timmer på en lång tid. Snart kommer också de här stockarna att sjunka till bottnen, precis som löven - och parkettgolvet blir ett lager tjockare.
    Enligt den internationella forsklassificeringen för rafting är Uuksunjoki nummer fyra på skalan: "Klass fyra är en lång, svår fors med smala passager där stenar eller trädstammar under vattnet kan blockera vägen vilket kräver precis manövrering i mycket turbulent vatten."
    Så står det i min bok.
    Men hittills värker armarna bara av dragandet över stenarna. Timmarna glider förbi, det är paddlande genom en lugn flod, sedan "hoppa i!", lite släpande över stenar, sedan igen tystnad - bara plasket när paddeln skär in i vattnet, sedan frustar Iskander åter fram längs parkettgolvet för att studera hur floden flyter där framme, och så där förlöper hela dagen tills Maxim plötsligt skriker att vi ska stanna för natten.
    Solen håller på att gå ner, det börjar bli kyligt, vi är dyblöta upp till naveln. Vi hoppar i land, drar huttrande fram byteskläder, tröjor, mössor. Vad gör Iskander?
    Rusar in i skogen, snart hör man ett hackande och ett sågande. Snart brinner brasan. Vad gör han sedan?
    Skalar potatis för fem personer. Och sedan?
    Slår upp presenningen över det tillfälliga köket.
    Sedan vrider han med ett skratt ur sina strumpor bara för att låta fötterna glida tillbaka in i de plaskvåta läderstövlarna.
    Jag hoppas att det stämmer att meteorologer aldrig fryser.
    När Maxim börjar grilla sjaslik och plockar fram sin "medicin", en obskyr flaska med kryddat brännvin, och när vi sitter runt lägerelden och talar om varför Scott och hans manskap egentligen dog på vägen tillbaka från Sydpolen (som om vi skulle veta något om den saken) och när allting är så olikt det brutala Ryssland vi hela tiden hör och läser om, och när naturen egentligen är mycket mera finländsk än i Finland - kanske just på grund av den totala ödsligheten och fridfullheten - känns det ofattbart att detta är samma land där affärer uppklaras med bilbomber, där politiska meningsskiljaktigheter löses med en kula i huvudet.
    Vad har egentligen gått snett i Ryssland?
    Kaoset i Ryssland kan inte vara Maxims fel. Inte heller Iskanders eller Sasjas. Inte heller de nästan 150 miljoner vanliga människor som ingenting hellre vill än leva sina vanliga liv (vilket de allra flesta trots allt gör). Nej. Jag tror att det är någonting som gått så fruktansvärt snett bland många av maktens män, män som i den okontrollerade privatiseringen under nittiotalet (som ivrigt påhejades i väst) blev miljonärer över en natt, människor som blivit så ohämmat egoistiska och cyniska, att de verkligen inte skyr några som helst medel att hållas kvar vid makten och rikedomen. Där förvaltning och affärsetik har blivit synonymt med korruption. Och det är också ett resultat av sjuttio år med en hjärndöd sovjetpolitik där bildning och kultur var skällsord. För de män som nu har makten är barn av detta system, med den skillnaden att den lilla självkontroll som kanske fanns under Sovjet inte längre existerar.
    Och kanske det är därför kontrasten mellan det Ryssland som vi alltid läser om i väst (som vi uppenbarligen också vill läsa om) och den sprakande lägerelden vid Uuksunjoki är så himmelsvid?
    Sedan kommer dag två med x-antal "ISKANDER!"-rop och ibland kommer vi faktiskt in i riktiga forsar och vi viftar med paddlarna, det går snabbt emellanåt, och hjärtat börjar slå, och på några sekunder har Joel och jag förstått vad det är som är så fascinerande med rafting. Det är farten, känslan av att bara nästan kunna kontrollera vart flotten hamnar, att känna forsens styrka när den för fram fem män med packning som en pingisboll i storm, och samtidigt bleknar allt det där om det mörka Ryssland bort, floden för iväg tankarna, istället kommer nya tankar när vi ser det första tecknet på civilisation, en träbro som rasat för åratal sedan och vi passerar förbi och farten är ganska hög då flotten plötsligt börjar vibrera, det bubblar i vattnet, argh, vi har fått punktering, och Maxim gör en tvär gir in mot stranden.
    Och medan Iskander och Maxim - ingen annan får hjälpa till - reparerar flotten promenerar jag i skogen på den västra sidan och stöter på igenvuxna skyttegravsystem, där, där och där! Jag inser snart att läget inte alltid varit så fridfullt längs Uuksunjoki. Tvärtom. Under fördröjningsstriderna i slutskedet av fortsättningskriget i juli 1944 försökte finländarna desperat hejda ryssarnas storoffensiv bland annat vid Uuksunjoki. Börje Backström skriver i boken "Er P 18 och dess strider" (1985) om en incident, "pansarkarusellen vid Uuksunjoki", som inträffade precis här. En rysk T-34 kommer dundrande över bron som finnarna inte ännu sprängt i luften. Undersergeant Ek avfyrar en pansarnäve som träffar i tornets nedre del:

Vagnen girade till höger bort från vägen och svängde tillbaka mot bron, men motorn stannade. Tornet hade råkat i olag av träffen och kunde inte svängas. När pansarvärnsmännen krypande närmade sig, startade emellertid motorn, och vagnen satte kurs mot bron. Häpnaden var stor, ty man trodde att den hade fått en slutgiltig träff. Därför hade ingen en näve i beredskap att avfyras … men JR 45:s pansarskyttar tog sedan hand om vagnen och sköt den i brand. Det var synbarligen kompanichefens vagn, ty ur den klev en illa bränd pansarkapten. Han dog en timme senare på sjukfordonsplatsen bakom vår bataljon.

Trakterna kring Uuksunjoki blev vittne till häftiga strider både under vinterkriget och fortsättningskriget och när jag senare ser på bilder i boken, bilder från denna samma flod som ser exakt likadan ut i dag, och när Backström talar om stockar som täppt till floden precis som de gör fortfarande, och sedan beskriver män yngre än jag som dog här i skyttegravarna när ryssarna attackerade med våldsam kraft, inser jag det som borde vara en självklarhet men som vår generation sällan tänker på, än mindre tackar för.
    Okej, Ryssland är på många plan i kaos. Men i dag paddlar ryssar och finländare i alla fall tillsammans ner för Uuksunjoki istället för att ligga på var sin sida av floden och skjuta på varandra.
    Flotten är reparerad och Maxim säger att nu måste vi paddla snabbare och vi kommer så småningom till Uuksunjokis "vattenfall", det finns sammanlagt fyra stycken, som är populära utflyktsmål för Maxim och hans gelikar. Här vid det andra dånande vattenfallet tillbringade han junimånads vita nätter (tiden kring midsommar) med sina vänner, paddlade lite, firade lite.
    - Här finns den legendariska karelska jacuzzin, säger han.
    Det är kväll igen och det skymmer och alla förutom Iskander huttrar, sommarens vita nätter känns mycket avlägsna, sedan går en plunta med vodka från Petrozavodsk ("den bästa i Ryssland") runt i sällskapet och det tänder gnistan hos Maxim för han hoppar i vattnet, han hoppar in i sin jacuzzi, och ligger där mitt i det öronbedövande dånet och låter Uuksunjokis sprutande och iskalla vatten massera honom.
    Resten av kvällen går han omkring barfota: "det känns bättre så".
    Och det är märkligt att män som Maxim och Iskander som trivs så bra i naturen samtidigt blankt struntar i småsaker som för oss är självklara. Konservburkar lämnas kvar i "specialställen" d.v.s. slängs tio meter in i skogen, plast och glas lämnas kvar i eldstaden, näver rivs kvickt bort från levande björkar.
    Kanske det helt enkelt (fortfarande) finns för mycket natur och ödemark i Ryssland för att ord som "personligt ansvar" och "miljöhänsyn" ska ha någon mening?
    Kvällen blir natt, himlen blir miljoner stjärnor, ständigt dras det långa streck ovanför våra huvuden, de längsta och tydligaste stjärnfall jag någonsin sett. Och hela natten dånar den karelska jacuzzin, lockar oss, hoppa i, hoppa i.
    Men vi vaknar till ett annat morgonvrål klockan sju: Pojkar, stig upp, NU!
    Vi åker mot nästa "vattenfall", vi glider över kanten, en stor rund sten som är silkeslen efter åratal av vattenslipning, allt blir bara skum, sitter hjälmen ordentligt på huvudet?, en dusch i ansiktet, det dunsar till, och sedan är flotten vågrätt igen - och det där skulle vi gärna göra tio gånger om.
    Vid vattenfallet finns rester av en gammal kvarn, märkliga konstruktioner i sten och järn, som det sägs att furst Grigorij Orlov ursprungligen lät bygga. Orlov var en av tsarinnan Katarina II:s älskare och också en av hjärnorna då Katarinas man, tsar Peter III, mördades år 1762.
    - Han belönades rikligt för det, säger Maxim, och nickar mot kvarnen.
    Och när vi åker igenom de här "vattenfallen" och forsarna och efteråt blickar bakåt känns det som om vi rest med en tidsmaskin, som om vi färdats genom en bild i skolans historieböcker, genom det nationalromantiska Finland. Forsar, otyglad styrka, karghet.
    Visst är det sant att Sovjet och Ryssland har förstört mycket av Karelen, att infrastrukturen är i eländigt skick, att fabrikerna är miljöbomber, men tänk så mycket som inte är förstört, som bara har lämnats vind för våg. Ingenting kan gottgöra den oförrätt som Sovjet förorsakade Finland under och efter kriget, men en aspekt glömmer man ofta bort. Upp för den där lilla bifloden, vad finns där? Inga hus, inga människor. Om vi stiger i land nu och vandrar mot öster eller väster, syd eller norr, vad stöter vi på? Bara skog, kärr och sjöar.
    All denna ödemark längs Uuksunjoki hörde fram till kriget till Finland. Vad skulle här finnas i dag om detta vore Finland?
    En Eurospar? En McDonald´s?

Faktabakgrund: Obegränsade möjligheter

Obs! Nedanstående uppgifter stämde när de publicerades år 2000, men kan vara föråldrade i dag.

Obs! Riktat till svenska resenärer: Ryska Karelen - av vilket en stor del tillhörde Finland fram till kriget mot Sovjet - är rena eldoradot för äventyrslystna. Inte nog med att det är nära Sverige och att det är ett förmånligt turistland, här finns också gott om vilda forsar och orörda skogar som turisterna i väst inte upptäckt. Om du dessutom kombinerar resan med några dagar i det fantastiskt vackra S:t Petersburg kommer du att få en oförglömlig resa.
    Det finns ett par researrangörer som specialiserat sig på äventyrsresor. Den i artikeln förekommande Maxim Sysojev driver Mamont Extreme i S:t Petersburg.
    På Mamont Extremes standardprogram finns forsränning längs floder i de karelska skogarna, allt mellan fyra och tio dagar långa turer. Turerna har S:t Petersburg som utgångspunkt och man reser natttåg eller minibuss (dyrare) för att komma ut i vildmarken. Exempelvis den åtta dagar långa Karelian Fairy tale längs floden Shuja kostar omkring 340 dollar per person med allt inkluderat (mat, resor, utrustning) om gruppen består av minst fyra personer. Mamont kan också arrangera resor (trekking, fiske, paddling) längre bort, till exempel till Kaukasus och Altaibergen. Det är bara att höra sig för.
    Ett annat alternativ - men längre ifrån S:t Petersburg - är firman Welt-Maailma som också arrangerar forsrännings- och fisketurer. Welt har sin bas i norra ryska Karelen och turerna sker i detta natursköna och vilda område. Till exempel femdagsturen längs forsarna i floden Pista kostar 385 dollar per person med allt inkluderat. Vidare har man på programmet turer upp till Vita havet längs floden Kereti, "60 kilometer med 37 forsar". Kontakta per epost (på engelska eller ryska) welt-maailma@geocities.com
    Att ta sig till S:t Petersburg är lätt. Det går direkta flyg från Arlanda till S:t Petersburg dagligen med SAS och fyra ggr i veckan med Pulkovo Airlines (tfn 08-597 85 177). SAS turretur kostar mellan 2 500 och 3 000 kronor, med Pulkovo kan man komma undan med knappt 1 700 kr. Dessutom flyger Finnair till S:t Petersburg via Helsingfors.
    Men om du vill uppleva något nytt ska du ta det ryska tåget (som heter Repin) från Helsingfors. Det är absolut säkert, rent och dessutom exotiskt! Drick ryskt skumvin i restaurangvagnen eller samtala med medresenärerna i samma kupé. Avgång varje dag från Helsingfors kl. 15.34 (finländsk tid). Dessutom går det ett finländskt tåg (Sibelius) varje dag kl. 6.30, information om tågen till Ryssland hittar du (på svenska) på finländska statsjärnvägarnas hemsida www.vr.fi/heo/svenska/hinnat/alasitah.htm
    Turretur Helsingfors-S:t Petersburg kostar knappt 800 kronor och torde kunna beställas via SJ:s kontor. Att komma till Helsingfors är som bekant enkelt: flyg (SAS, Finnair, British Airways etc.) eller Finlandsfärjan från Stockholm (Viking eller Silja) ger ett otal möjligheter varje dag.
    Såvitt du inte är en erfaren Rysslandsresenär är det inte att rekommendera att bege sig på tur på egen hand i vildmarken. Språkkunskaper är ett måste och även om sannolikheten för att du skulle råka ut för problem är minimal är det inte roligt att bli utsatt för den ryska byråkratins godtycke.
    Det gäller också att lita på de ryska researrangörernas omdöme och följa deras instruktioner, stick inte iväg på egen hand och om de säger att du ska knipa käft t.ex. på tåget till Karelen ska du också göra det (det kan väcka onödig uppmärksamhet att tala svenska). Poängen är att priser har en tendens att plötsligt stiga till fantasieggande höjder om till exempel taxichauffören inser att det är utlänningar han kör omkring med.
    Men: ryssarna är ett MYCKET gästvänligt folk och ute på landsbygden är risken att bli rånad extremt liten. I S:t Petersburg gäller det att använda samma sunda bondförnuft som när du vandrar på New Yorks eller Londons gator. Låg profil är nycketordet.
    Svenskar behöver visum till Ryssland vilket kan arrangeras på olika sätt. Det billigaste sättet är att researrangören bjuder in er med en officiell blankett. Då får ni visumet via den ryska ambassaden, närmare instruktioner får ni från ryska ambassaden och från er arrangör i Ryssland. Dessutom finns det företag både i Sverige (t.ex. Barry Martin Group Ab, barry.martin@swipnet.se) och Finland (t.ex. Lähialuematkat, viisumit@lahialuematkat.fi) som kan arrangera visum utan inbjudan - men eftersom den som bjudit in er också har ansvar för er är det ändå säkrare att researrangören sköter visumet.
    Man kan också köpa en vanlig resa till S:t Petersburg från en resebyrå där allt är inkluderat, d.v.s. resor, hotell och visum. Då behöver ni inte en särskild inbjudan. Detta alternativ är vanligtvis det billigaste men problemet är att du får hotellet "på köpet" - du behöver ju inte hotellet när du paddlar längs Uuksunjoki. Dessutom kan det vara svårt att få ta med sig passet och visumet från hotellreceptionen ...
    Det är också skäl att minnas att ovantsående researrangörer är rätt små företag. Boka alltså din resa i tid! Och se till att ni kommer överens om alla detaljer, från det totala priset för resan till komplett utrustningslista, i förväg. Det är också bra att upplysa arrangören om era förhandskunskaper och raftingerfarenhet. Kom även ihåg att det finns kulturskillnader mellan Sverige och Ryssland - i längden vinner du på att anpassa dig. Du har ändå ingen chans att ändra på dem.