Flykten från vardagen

Image 01/01, Hbl Söndag 18.2.2001 och Utemagasinet 8/01
 
Roope har tagit oss bort. Bort från "allt det där", precis som Charlie i Charlies Änglar gjorde ("but I took them away from all that, and now they work for me").
    Från jobbstress, från stadsliv, från hemmets sköna men ibland olidliga trygghet.
    Därför sitter jag i en kajak och iakttar en sköldpadda. Sköldpaddan simmar. När jag ser den ser jag samtidigt för min inre syn en konservburk. En konservburk med turtle soup som stod femton år i köksskåpet i min scoutkårs lokal. Iakttagelsen väcker många frågor:
    Hur gör man soppa på sköldpadda?
    Varför gör man soppa på sköldpadda?
    Var är vi?
    Varför har Charlie (Roope) tagit oss just hit?
    Vattnet omkring mig kallas Sea of Cortez (Golfo de California). Landet heter Mexico. Vi är tre killar och så Roope. Alla i 30-årsåldern. Roope kan friluftsvärlden, han är också en gammal kompis, men framför allt hör han till det allt ovanligare släktet som frivilligt arrangerar saker och ting.
    Vi frågade honom vart man ska åka på senhösten för att få en naturupplevelse i ett skönt klimat. Vi ville ha en lugn och vacker plats bortom civilisationen.
    Själv ville jag vara hjälpsam och föreslog Moldavien. Resekamraterna suckade.
    Sedan funderade Charlie (Roope) i några månader.
    Sedan sa han: Baja California.
    Sköldpaddan simmar målmedvetet vidare, bort från kajaken. Jag ser på hans kraftiga rörelser att han simmar för livet. Han är utrotningshotad. Han vet hur det går om man fraterniserar med människor.
    Man blir soppa på konserv. Och så står man i ett skåp i femton år.
    Baja California är den långsmala halvön på andra sidan gränsen söder om Kalifornien. En halvö lika lång som Finland och en relativt välmående del av Mexico med nära kontakt med USA, men också ett naturparadis med stora helt obebodda områden.
    Vi kom hit via Los Angeles. Därifrån har jag förträngt alla minnen. Så borde alla besökare i den staden göra.
    Men en irrelevant detalj hänger fortfarande kvar, fråga mig inte varför: I en reklamsnutt ser jag två pojkbabyer leka med varandras leksaker. Uppenbarligen hemma hos någondera. Den ena babyn är förkyld. Han nyser lite, snörvlar. Några sekunder går, sedan, äntligen, går den förkylda babyn hem till sig.
    Vad gör mamman till den friska babyn? Vad bör en mamma till en frisk baby alltid göra?
    Plockar fram sprayflaskan. Med en graciös svepande rörelse sprayar hon alla kontaminerade leksaker med en special formula, hon dödar de där främmande och hotfulla bakterierna som den närmast spetälsksjuka babyn lämnat efter i deras hem.
    Hon skyddar sitt barn och sin familj.
    Hon skyddar deras way of living.
    Precis som den vite mannen alltid gjort.
    Sedan kan hennes friska pojke leva i förvissningen om att han är omgiven av människor som är beredda att göra vad som helst för att försvara honom.

Det är motvind. Jag tycks vara den enda som lider av det. Roopes roder sprack nästan genast när vi startade, men trots det skär han upp vattnet i en rak linje, sällan avvikande från kursen mer än någon centimeter. Så här säger han: Det handlar om att luta kroppen på rätt sätt i rätt sekund som kompensation för det förlorade rodret. Att läsa vågorna och strömmen och sedan anpassa paddlingstagen och kroppslutningen till det.
    Han säger också att det inte är så svårt.
    Jag besluter mig för att mitt roder, som styrs med fötterna, måste hålla hela turen till slut.
    En annan av killarna heter Martin. Han är kirurg och sysselsätter sig hemma i Finland med att reparera människor. Men det är bara hans yrke. Mycket viktigare är att han är en av vår tids främsta berättare. Efter några veckor i hans sällskap börjar man undra vad skönlitteraturen, televisionen, långfilmen eller Internet egentligen behövs till. Det borde räcka med Martin. Men själv säger han att han läser 300 - 400 amerikanska kriminaldeckare per år.
    Den tredje heter Olof. Han är grafisk designer. Jobbar i London och New York. Men liksom hos så många av oss är hans hjärna kluven. När rastlösheten en eftermiddag trycker på när vi ligger på en sandstrand och väntar ut en storm ser han ett tu tre mycket upptagen och koncentrerad ut. Han sliter och kämpar i tysthet.
    Vad är det han gör?
    Han tycks rita något obscent i sanden. Det blir minst tio meter långt.
    Sedan sätter han ner sig. Han säger att han väntar på att ett passerande flygplan ska observera konstverket.

Att paddla betyder att man blir en del av elementet. Precis som havssköldpaddorna i Baja. De tillbringar egentligen hela livet i vatten, förutom när honan kravlar upp på sandstranden för att lägga ägg. Det finns till och med sköldpaddor som simmat över Stilla havet. Vi försöker efterapa dem. Segt och enträget doppar vi ner våra förlängda simfenor i vattnet, höger-vänster-höger-vänster. Det blir en automatik som man inte ens behöver reflektera över. Tankarna får glida iväg för egen maskin, för trots att vi är fyra i sällskapet diskuterar vi inte särskilt mycket medan vi paddlar. Händelser ur det förflutna, små och stora helheter, men oftare nog de där minnesvärda detaljerna, dyker upp i tankeflödet, ältas några minuter och ger sedan vika för nästa fragment ur livet. Till slut formas det hela till långa dagdrömmar, utan fast form eller struktur. Och när jag tar en paus där i vattnet lutar jag mig bakåt mot ryggstödet, släpper ner händerna i det ljumma vattnet, sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen som nästan alltid verkar ligga i zenit, jag låter kajaken driva med vågorna och strömmen, låter den sakta guppa vart den vill.
    Det är så här det är. Det är så här det ska vara.
    Livet som sköldpadda.
    Roope (Charlie) säger att det får vara nog för i dag. Att vi ska slå läger. Med i kajakerna har vi all utrustning vi behöver för en vecka. Tält, sovsäckar, byteskläder, mat och dricksvatten. Eftersom vi är i Mexico var tanken dessutom att vi skulle vara utrustade med tequila, men det visar sig att Olof och Roope i stället har köpt en flaska Seagrams (7 Year Crown) i bybutiken. Av smaken att döma är det en av jordens vedervärdigaste whiskysorter.
    Ingen mänsklig logik kan förklara ett sådant köpbeslut.
    Martin och jag vill ställa Olof till svars (men inte Roope, för Roope är Charlie och Charlie är oangriplig). Men Olof rycker nonchalant på axlarna och säger:
    - Håll käften, jag tycker inte om tequila.
    7 Year Crown.
    Det är så det går när fel människor får för mycket ansvar.
    Vi rullar ut liggunderlagen, lägger oss i lä på sandstranden i komplett ensamhet. Framför oss öppnar sig ett stort turkosfärgat glittrande hav, en bergig och dramatisk kustlinje, klippor och grottor som formats av vågornas orubbliga kraft, sandstränder, långa sandstränder, och överallt, likt ståtliga och höga pelare, alla dessa - kaktusar.
    Vad säger man i en sådan situation? Hur uttrycker man sin totala hänförelse över naturens under?
    - Här är så satans siistii.
    Så poetiska kan finlandssvenska män vara.
    Även bakom oss finns en kaktusskog. Den måste utforskas. Snart promenerar Roope och jag omkring bland kaktusar som är fem eller sex meter höga. Hur är det möjligt att något kan bli så högt och så grönt i ett så torrt klimat som detta? Det mest häpnadsväckande ligger ändå på marken. Vi ser uttorkade rester av kaktusstammar, ihåliga käppar med ett regelbundet hålmönster. Det är en utomordentligt stor upptäckt. Det betyder att det finns en trädstam inne i kaktusen. Att man kan använda kaktusvirke som ved.
    Bitterheten mot våra skolmyndigheter sköljer över oss.
    Vi frågar: På vilken sida i grundskolans biologibok stod det att vissa kaktusar har en stam?
    Utöver kaktusarna ser vi bara besynnerliga och taggiga buskar. Annars är allt bara sand. Halvöken. Och ormspår. Klockan närmar sig sex. Solen håller på att gå ner. Månen har redan gått upp. En lätt bris. Havsbrus på avstånd.
    Jag kan bara tänka en enda tanke. Är det hit, till kaktusskogen, som en mexikansk muchacho (pojke) tar ut sin muchacha (flicka) på en romantisk promenad, i akt och mening att få lägga sin arm runtom hennes axlar?
    Det är en tilltalande tanke. Det känns som om vi börjar förstå den mexikanska kulturen.
    Vi öppnar ett paket med tortilla. Bredvid paketet ställer Roope två burkar tonfisk och en burk med sirap. Varsågoda. Vi ställs omedelbart inför de stora frågorna: Ska man äta tortillan naturell, eller ska man måla den gyllenegul med några spruttag av sirap? Ska man möjligtvis breda ut tonfisk och äta den som en pizza?
    Eller ska man genast slå på stort, lägga i både tonfisk och sirap, en sorts lyxtortilla tortilla de lujo, rulla ihop den och ta en så stor tuggbit som det bara är möjligt?
    Jag vet inte, det är svåra frågor. Men en sak vet jag. Fyra killar insåg snabbt att man beslutsamt måste försvara sin personliga tonfiskkvot.
    När klockan närmar sig sju täcks himlavalvet av miljarder lysande lanternor. Ingen säger att det här är siisti, inte ens ett såpass värdeladdat ord räcker till. Vi ligger med munnen på vid gavel och blickar uppåt. Månskenet kastar skarpa skuggor, sanden blir silvergrå, havet blir glittrande svart, vinden har lagt sig.
    Vi sover två och två i tälten. Klockan är inte mycket mer än sju när vi kryper in i sovsäckarna. När har man senast lagt sig klockan sju, och dessutom gärna gjort det eftersom det känts så rätt, så skönt?
    För femton år sedan? Som baby?
    Eller helt enkelt aldrig?
    Måste man faktiskt flyga till Los Angeles, ta bussen till gränsstaden Tijuana, sedan åka buss i sexton timmar längs landsvägen som slingrar sig ner genom Baja California, sedan hyra ett par kajaker nära byn Mulegé, sedan paddla ut i ödemarken, för att slutligen med fullkomlig ro i sinnet kunna lägga sig klockan sju på kvällen?
    Vad berättar det i så fall om oss? Om den värld vi lever i?
    Jag drömmer att Olof och jag är utklädda till engelska lordar i peruker, att vi rusar omkring i en botanisk trädgård. Sedan åker vi trolleybuss.
    Martin säger att det är en alldeles normal dröm.

Till eftermiddagarna brukar det blåsa upp, därför är det smartast att komma iväg tidigt på morgonen. Vi sitter i kajakerna redan före klockan sex, före solen, i magen vilar ytterligare några tortillor och vi paddlar med ödmjuk tystnad iväg i mörkret. Ödmjuk därför att vi inte uppfattar ett enda annat ljud, vi är ensamma här, till och med havet vilar sig, liksom nystruket, stilla, lent, redo att föra oss vidare. Vi anstränger oss till och med för att paddla så mjukt som möjligt, bara ett diskret plopp när paddeln sänks ner i vattnet och ett tyst droppande när den kommer upp igen. Ovanför oss ledsagas vi av samma stjärnor som nattade oss för nästan tolv timmar sen.
    Dessa ögonblick formar sig till ett av de starkaste minnen jag har från turen:
    Tre mörka silhuetter framför mig som ljudlöst glider över havet. En fiskmås som vilar i luften ovanför oss. Den allra första ljusklicken - ett svagt penseldrag i violett - på molnen bakom oss. Solen som snart ska stiga upp.
    Om jag nu hörde en mobiltelefon ringa …
    Sex timmar senare hatar jag mina kompanjoner. Vi paddlar, paddlar och paddlar. Snabbt, effektivt, som på tävling. Ingen av de andra verkar över huvud taget berörda av den fysiska prestationen. Ingen talar ens om matpaus. Jag är på repövning med tre galningar! Och när vi slutligen tar i land och äter blir det inte ens den utlovade mättande gröten, den som jag trånat efter, fantiserat om, utan - tortilla.
    Några tortilla de lujos och en halv timme senare ser jag världen i annat ljus.
    Vilken kanonsemester! Vilket resesällskap, de bästa killarna på norra halvklotet!
    Samtidigt lovar jag mig själv att aldrig igen bli irriterad på folk som blir odrägliga när hungern tar över och blodsockret sjunker.
    På kvällen ligger vi på en stenig strand, drivved och kaktusstammar ger näring åt lägerelden, på klippkanterna sitter horder av pelikaner och lyssnar på Martin. Berättelserna lämnar oss mållösa, men från havet hörs ett plask och:
    - Oink, oink, oink, oink!
    Ett skrattande sälhuvud. God dag på er, tycks det säga, stirrar några ögonblick på oss, dyker sedan ner igen och försvinner under tystnad söderut.
    I tältet somnar jag till tonerna av den mest harmoniska konsert man kan tänka sig. Blandningen av dyningar som bryts mot stranden och prasslandet då Martin vänder ytterligare en sida i den senaste mordpocketen.
    Nästa morgon guppar vi omkring bara några hundra meter från stranden, diskuterar dagens rutt, då Roope ropar till:
    - Delfiner!
    De dyker upp ur havet ljudlöst, det svarta skinnet blänker till i solen, de gör en fulländad halvbåge i luften och försvinner sedan ner igen utan ett plask. Och sen nästa grupp. Ibland tre-fyra på en gång. Ibland bara en. Men alltid i rytm, alltid i harmoni. De ger ord som graciös en ny dimension.
    Olof fattar galoppen snabbast. Han paddlar närmare dem, så att han är fem meter från flocken. För det är uppenbart att de vill ledsaga oss, vi paddlar efter dem i nästan en kvart, men i längden är vi ändå för långsamma för dem, och till sist hoppar deras Ledare upp, extra högt, det är ett sista farväl till pojkarna från norr.
    Det är sånt man får tårar i ögonen av.
    Men det skulle ingen av oss någonsin erkänna.
    Det blir medvind största delen av dagen med dyningar som tagit fart i nästan tusen kilometer. Vi paddlar upp på en våg och låter det sedan glida. Jag vet inte med de andra, men jag är i alla fall förberedd, jag gör som det står i instruktionsboken.
    Jag skriker "jiiiihaaaa".
    Livet i paradiset blir ännu mer komplett då vi tar lunchpaus och Martin plockar fram snorklingsutrustningen och snart plaskar även jag omkring i ett enormt akvarium med fiskar i alla regnbågens färger och ett ständigt knäppande ljud, likt snap-crackle-pop i rice-crispies, det är musslor som öppnar och stänger sig. Och om någon nu frågade mig vad livets mening är skulle jag tveklöst svara att det är att spänna på ett par grodfötter och en snorkel vid Baja Californias östkust och sedan flyta omkring likt en padda - och bara titta.
    Dagarna går, rutinen tar över, tills vi plötsligt en dag ska runda den brutala och förrädiska udden, Punta Pulpito, vår egen Cape Fear. När vi är riktigt nära skriker Roope att det inte går, att turbulensen kring klipporna är för häftig och oberäknelig i denna storm, här har mången kanotist och sjöman kapsejsat, jaha jaha säger Olof och jag som inte egentligen har registrerat någon fara, men vi styr i alla fall kajakerna mot den längsta sandstrand jag någonsin sett. Sandstranden är inte bara lång. Den är också öde och tom.
    Först närmar sig Roope land, det är lätt som en plätt, men plötsligt rycks han med av vågorna som bryter och han förs med oemotståndlig kraft vänsterut, men han lutar sig galant mot vågen, väntar ut den, och så hoppar han i land och sen blir det Martins tur, samma procedur, och sen blir det min tur och det är ju lätt det här, visst skummar vågorna alldeles förfärligt men strömmen leder ju i alla fall mot stranden, bara att glida in alltså, men plötsligt rycker det till, jag kastas mot höger, lyfts upp, och sen är jag redan i vattnet och när jag stiger upp kommer kajaken rusande mot mitt ben och blåmärket blir enormt, och sen är det Olofs tur, han verkar behärska saken, men så lyfts hans akter upp i luften och samtidigt borrar sig fören med kraften hos en kanonkula in i sandbottnen medan vågorna pressar kajaken framåt framåt, och borrandet in i sandbottnen fortstätter en god stund ("åtta sekunder" enligt Olof) tills hela härligheten slutligen rasar ihop.
    Jiiiihaaa.
    Tidigt nästa morgon attackerar vi Cape Fear på nytt. Förrädisk vind. Vågorna beter sig som grälande småbarn. De slänger oss hit och dit, inget system, bara okontrollerbar hysteri, och det kan vara det svåraste att paddla i. Vi försöker runda udden långt ute, men där växer vågorna till sig alldeles fantastiskt mycket, all koncentration och energi går till att hålla fören vinkelrätt mot vågorna, de andra försvinner ständigt ur synfältet, de äts upp av vågorna, och när jag är högt uppe på en av de där monstervågorna stirrar jag ner i avgrunden, in i den svarta avgrunden omkring fyra meter ner, det är vågbottnen, och för första gången är jag rädd, rädd på riktigt, för vad fan händer om jag kantrar här? Slungas jag mot klipporna? Hinner någon kasta ett rep till mig?
    Vi väntar i tystnad, väntar på att Roope som rekognoscerar ska rapportera om hur vår omedelbara framtid gestaltar sig, han återkommer strax och säger att risken är för stor, det blir sandstranden igen för oss, och så blir det i ytterligare två dygn eftersom vinden inte vill avta, och det innebär att vi inte kommer att nå fram till vårt mål.
    Men det betyder också att vi får ligga på en fyra kilometer lång öde sandstrand. Att vi får kasta frisbee. Att vi får äta tortilla och pasta. Att vi får dricka 7 Year Crown.
    Att livet är perfekt.