En femåring och en 38-åring drog österut.
Den ene lärde sig massor.
Foto: Cata Portin (första och sista). Övriga: ML.In genom den ståltunga dörren på Hotel Vyborg skrider en 38-årig man i färglösa kläder in. I ena handen håller han en blå Sarvis-pulka. I den andra håller han sin femåriga son. De bär på var sin ryggsäck: 38-åringens är mörkblå och svart. Femåringens är glad och färggrann.
Den lille mannen släpar dessutom på en liten och sliten brun kappsäck. Den väcker nyfikenhet: Vad kan den innehålla?
Skatter? Hemligheter? Drömmar?
Absolut och absolut och absolut. Plus tolv stycken små bollar.
De tar sig fram till receptionen där något oväntat inträffar. Att det är ovanligt vet den här berättaren, för precis likt den ryska servicepersonalen i Viborg har han sett både ett och annat. Vid sidan om de otaliga seriösa kulturresorna har han sett frontalkrocken i denna stoltaste av städer mellan finländsk fylla och rysk serviceapati. Konsekvenserna är väl dokumenterade: ännu mera fylla och ännu mera apati.
Men se! Precis nu bryts förbannelsen! Kvinnan, lång och slank och tiptop precis som man måste vara för att få jobb inom rysk service i dag, släpper stenansiktet, smajlar upp sig, ögonen kastar varma blickar, naturligtvis inte på 38-åringen, utan på den lille mannen som bär på resedrömmar i kappsäcken.
Hon säger: – Tervetuloa!
38-åringen känner att historia skapas, även om han själv spelar blott en obetydlig biroll. Han har nyss bevittnat ett välkommet närmande mellan grannländerna och han har dessutom fått lärdom nummer ett i kursen ”Att resa med barn”:
1. Barn stänger inte dörrar. De öppnar.
Nåväl. Låt oss kalla 38-åringen för M, den yngre för F.
M och F är alltså på resa. Utrikes och allt. På tumis. Kvalitetstid och far och son och upplev tillsammans och bryt vardagen, allt det där som hyllas i varje överpedagogisk och pajande artikel om uppfostran och faderns roll i dagens värld.
Viborg? Det hade i och för sig lika bra kunnat bli Kemijärvi eller Jurmo eller varför inte Möhkö. Men det blev Viborg. 38-åringen ville uppenbarligen till nästa generation förmedla spänningen i att korsa en gräns. Och det lyckades. Redan i tamburen där hemma hade femåringen frågat, gång på gång: ”Hur ser de där stolparna ut? När kommer de? Vem har gjort dem?
På hotellrummet fyller 38-åringen därför i lärdom nummer två i anteckningsblocket.
2. Det är fullt möjligt att framgångsrikt hajpa upp saker. Du har (fortfarande) makten.
Hotellrummet, ja. 38-åringen ser ett litet kyffe med en schabbig säng, en liten tv och en intetsägande bakgård bortom fönstret. Femåringen däremot ställer sig med einsteinblick vid de tre strömavbrytarna i ”tamburen” och ägnar en stor mängd hjärnkapacitet och fysisk energi till att förstå logiken i knapparnas beteende. Den i mitten släcker precis allt ljus i hela rummet, inklusive badrummet. Den till vänster endast badrummet, medan den till höger tänder och släcker resten förutom just i tamburen.
Med andra ord kan tamburslampan endast tändas med huvudbrytaren, den i mitten!
Det får femåringen att baxna.
– Pappa! Pappa! Gissa vilken lampa som inte släcks nu! Gissa!
Tjugo minuter plus en avsevärd del av hela vistelsen går därför åt till att studera rysk elteknik, och leder 38-åringen in på lärdom nummer tre, som ett tillägg till nummer två:
3. Obs! Den mesta av hajpen sköter barnet tydligen självt om.
38-åringen har målat upp ett enda konkret mål för resan. Eller egentligen fyra eller fem, men det avslöjade han, uppenbarligen av någon typ av taktiska skäl, inte tidigare till femåringen. Det officiella målet var att åka pulka i Batteriparken, varje sann viborgares lekplats. Så när frågan gick på hemmaplan: – Vad ska ni göra i Ryssland? var svaret självklart: ”Åka pulka”.Enkelt och logiskt.
Men den 38-årige fadern är lömsk och han är rastlös. Han börjar direkt rabbla upp allt som ska göras ”nu när vi är i Viborg”. Slottet, shoppa sportartiklar, Monrepos, Runda tornet, äta kotleta pa kievskij bla bla.
– Nä-ä, nu ska vi leka, kontrar femåringen i halvpanik och öppnar i försvar blixtsnabbt Pandoras askar, dvs ryggsäcken och kappsäcken. Småbilar, bollar, gubbar, gummor och plastdjur sprider ut sig på sängen, gömmer sig under dynor, under täcken, på nolltid har en helt ny värld skapats, en värld med skrattande bussar och pratande bilar som leker kurragömma.
– Det är din gubbe som räknar!
En och en halv timme senare stelnar femåringen plötsligt till mitt i ytterligare en komplicerad och hemlig gömningsoperation:
– Nä, nu orkar vi inte leka längre, pustar han. Ska vi gå till det där slottet?
38-åringen, som har kurragömma med leksaker i rysk dubbelsäng upp över öronen, antecknar ändå med illa dold stolthet lärdom nummer fyra i kursen ”Att resa med barn”.
4. Tålamod är kung. Förlorare stressar.
De beger sig ut på upptäcktsfärd. Stora pölhav med smutsigt smältvatten, mammor som obehindrat rullar förbi i splitternya lyxiga barnvagnar, fnittrande skolbarn på väg hem hand i hand.Men viktigare än allt annat: Stuprännor med långa nerhängande iskorvar. 38-åringen tänker pajazzo. Femåringen tänker en sån vill jag ha. Fadern sparkar och bultar tills pajazzon äntligen kommer, och vilken pajazzo sedan, på Slottsgatan strömmar det ut isblock likt ett nyårsfyrverkeri, och i den där sekunden förenas far och son i en gemensam urglädje som de båda kommer att minnas länge. 38-åringen antecknar:
5. Skippa de ”stora” upplevelserna.
Smått är flott.
Han vet att det är en uttjatad lärdom. Men i ivern han kan bara inte hålla sig.
Slottet är mer än 600 år gammalt. Fadern berättar detta för sonen. Han berättar också att Viborg tidigare har varit en del av Sverige och Finland, sedan var det krig och så, vilket dessvärre komplicerar resonemanget om de där gränsstolparna ganska så rejält, och slutar i att 38-åringen ångrar att han försöker vara så himla allmänbildande och saklig far till en femåring som samtidigt med ett nöjt smil släpar på en halv meter lång iskorv, och så stannar de istället mitt på det som enligt guideboken från 1905 heter Åbobron och kastar is och snöklumpar över räcket för att se om isen där nere möjligtvis håller.
Och medan klumparna seglar neråt mot havsisen känner 38-åringen hur insikt efter insikt träffar honom. Han antecknar:
6. Låt en femåring ha roligt på resan. Undervisa dem senare.
Trappstegen inne i slottstornet är många. Och kusliga. Väggarna är täckta av rimfrost, byggnadsställningarna i mitten ser skrangliga ut. Modigt och småsjungande börjar de vandra. Men alldeles strax blir femåringens steg trögare, han stannar, han vägrar gå vidare, han är helt stum, det är nånting där framme, något han ser!
38-åringen är å sin sida fixerad endast vid dörröppningen långt där uppe, det stora målet, ja, han är målinriktad, sådana är fädrar, alltid, och han beter sig på det enda sättet han kan, han försöker puffa fram sonen, till synes mjukt men ändå mycket bestämt, för enligt honom finns det ingen logik i att stanna just nu, nå, gå nu!!, men det är naturligtvis lönlöst.
Stopp är stopp.
38-åringen himlar med ögonen. Han är irriterad. Men om han ens för en sekund skulle böja sig ner på knäna och se saker och ting ur en femåringsperspektiv skulle han notera att det ser ut att saknas några trappsteg där framme, det är visserligen en synvilla, men ser ut som ett hål. En avgrund!
Kort sagt: Varje vettig människa skulle ha stannat och vänt om för länge sedan.
När situationen slutligen är utredd ägnar 38-åringen lång tid till att banka sig själv i huvudet. Han börjar inse att han har väldigt mycket att lära sig. Han antecknar:
7. Gammal sanning: Du är inte ensam på jorden. Nytt tillägg: Ej heller på resan.
Utsikten är magnifik och femåringen märker förtjust att det var värt att kämpa. 38-åringen berömmer honom. De löjlar sig där uppe. De håller på att växa ihop. Lag- och familjeanda på hög nivå.Men på vägen ner och ute på slottsgården slår en obeskrivlig törst och hunger till. Allt är fel. Allt är omöjligt. Gråt och grin. Blodsockret har försvunnit ner i den där avgrunden utan trappsteg. Fadern har alltså glömt något väsentligt. Men om det finns något som själva livet redan lärt 38-åringen så är det insikten om att lågt blodsocker är mycket värre än saknade trappsteg.
Därför, snabbare än självaste Lucky Luke, drar han fram några piroger och äppelsaft ur ryggsäcken. Medan femåringen med ett stilla hulkande sväljer pirogtuggorna, antecknar han igen:
8. Bra! Ha ALLTID mat och dryck med dig.
Först sedan kan äventyret fortsätta.
Dagen har varit lång. 38-åringen drömmer om att gå i butiker. Femåringen om ... hotellrummet. För då går man ju genom vestibulen med de enorma akvariefiskarna, hälsar på dem precis som tidigare, liksom på den leende kvinnan i respan, sedan trycker man på trean i den trånga hissen, sedan rusar man till höger i korridoren till rum 314, sedan hänger man kvar vid strömavbrytarna i en kvart och SEN fortsätter leken i sängen.
Så efter en kort och irriterande shoppingrunda, det är jobbigt i butikerna, gör de just precis så. Tar hotellrummet med alla ritualer. Femåringen är salig. 38-åringen blir visare medan han skriver:
9. I en helt ny värld är tryggheten, bekanta system, alltid nummer ett.
På kvällen blir det Batteribacken. Där beundrar de ryska tonåringar på snowboard som tränar vid en egenhändigt byggd ramp. Ett litet tivoli i vinterdvala, snöbollskastning, och sedan, slutligen, pulkaåkning.Och eftersom det har sagts ut från första början att detta är själva syftet med resan blir det också kronan på verket under hela dagen. Konstigt nog blir det inte traditionell pulkaåkning utan spektaklet formas till en springjakt på busiga pulkan som envisas med att ensam störta ner för backen. Pånytt och pånytt.
– Det här är nästsista gången, säger femåringen.
– Och jag ska ta mitt näst-näst-näst-hårdaste, tillägger han.
Och på vägen upp för tolfte gången: – Det här är näst-näst-sista gången.
Så där fortsätter det, men ser man på, det verkar som om 38-åringen INTE är rastlös, har han mognat, har han fått insikt? Han jagar pulkan med samma frenesi, han talar rentav så att en femåring förstår, och när det förkunnas efter tjugo vansinneslopp och någon timme att det nu är näst-näst-näst-näst-näst-nästsista gången svarar 38-åringen: ”Vi har inte bråttom.” varefter femåringen bums replikerar:
- Jag vet.
Svaret utlöser en aldrig tidigare upplevd skön värmeblixt hos 38-åringen. Han inser att femåringen inser att de är här tillsammans, att resten av världen må rusa vidare, men att just nu finns ingenting annat än jakten på pulkan och att den får fortsätta hur länge som helst i mörkret här i Batteriparken här i Viborg. Med darrande fingrar skriver han där i mörkret den värsta klichén men samtidigt också den största sanningen han någonsin kommer att formulera:
10. Det enda som egentligen behövs är tid.Och i det skedet vet 38-åringen inte ens om att han nästa dag kommer att få allt det som fortfarande saknades från den hemliga måste-göras-i-viborg-listan.
De kommer att bygga en tävlingsbana i Monrepos för sina små leksaksbobsleighar, de kommer att plumsa där i parken i den blöta snön i oändlighet, de kommer att röra Runda tornet, de kommer att hinna köpa konstpapper, de kommer att ”glömma” att borsta tänderna, han kommer att få smutta på sin Baltikaöl i sängen när femåringen tuppat av, han kommer att få sin patetiska ukrainska kotlett, ja, var inte oroliga, också han har all orsak att vara nöjd.
Visst, det var 38-åringens resa och det var femåringens resa.
Men mycket viktigare: Det var deras resa.