Föreställ dig skog orörd av yxa eller såg på över hundra år. Föreställ dig att du vilar huvudet mot mjuk och fuktig mossa. Föreställ dig en lika mäktig som harmonisk kakofoni när forsarna brakar in i klippväggarna långt nedanför dig.
Och föreställ dig sedan att allt detta faktiskt är möjligt. För dig.
Men det var inte alltid tänkt så.
När en finländsk geograf i slutet av 1800-talet för första gången föreslog att en nationalpark skulle upprättas i den totala ödemarken i närheten av den lilla finska staden Kuusamo visste han varför: Området med sin omväxlande och rika natur, de höga bergen och de djupa floderna, skulle tilltala vilken resenär som helst. Dessutom, påpekade han, var de långa avstånden i den moderna velocipedsåldern inte alls så avskräckande. Förutom för utlänningar, förstås.
”Men låt oss för en gångs skull överge tanken att allt måste göras så tilltalande som möjligt för engelsmännen och S:t Petersburgsborna. Nu måste vi tänka på våra egna landsmän.”
Och så blev det. Visserligen tog det tid. Efter många om och men grundades Oulanka nationalpark först år 1956 men den blev snabbt en grundmurad symbol för det som finländare upplever som sin natur: de djupa och kuperade skogsområdena, de okontrollerbara forsarna, de slingrande älvarna, de mörkblåa sjöarna, de mäktiga örnarna i trädtopparna. Den legendariska vandringsleden Karhunkierros (Björnslingan) som går genom nationalparken är Finlands populäraste och kändaste. Fråga en finländare om han vandrat Karhunkierros och han vågar bara ge ett svar: ”Förstås!” – det må sen vara en liten vit lögn eller inte.
Men tanken om att behålla nationallandskapet för oss själva är förstås gammalmodig. Naturen känner inte till nationsgränser.
Och det är där ditt huvud mot den där mjuka mossan kommer in.
I dag finns en stark vilja hos den statliga finländska nationalparksmyndigheten att betjäna både finländare och utlänningar som vill njuta av ödemarken, så länge besökarna respekterar naturen och följer de uppställda reglerna.
Sevärdheterna och njutningarna i Oulanka nationalpark är många. Bäst fångar man dem till fots genom att vandra Karhunkierros, eller delar av den. Vandringsleden är 80 km lång och brukar ta mellan fyra och sju dagar att vandra. Trots namnet går leden inte i en cirkel utan från norr till söder (eller tvärtom). Leden är lätt tillgänlig, tydligt markerad och variationen är häpnadsväckande.
Det är ljus och fräsch tallskog på de höga åsarna, men utan varning kan den övergå i mörk och sagoaktig granskog där skogstrollen antagligen bott i hundratals år.
Det är gröna lundar med blommande orkidéér, eller så är det vida och hemlighetsfulla myrar kantade av mörka silhuetter – älgar.
Det är branta och ekande kanjoner som försöker tygla de brusande och arga vattenmassorna i flodfårorna – men det kan lika bra vara mjuka sandbrinkar som smeker det stilla vattnet.
Det är ruskan i september då parken blir ett dramatiskt konstverk med en osannolik mix av gult, rött och orange. Det är den kalla vintern som dränker parken i snö, som får granens grenar att vila tungt mot marken, det är översvämmningarna i maj som förvandlar alltsammans till en sumpmark och det är sommarens oändligt långa dagar – med oändligt mycket mygg.
Men överallt, och när som helst, är känslan av att ha kommit bort, bort från vardagen och det ordinära, in på andra sidan, lika slående.
Inte för att vandraren skulle vara helt utlämnad till ödemarken och björnarna, precis. Stigarna är klart markerade, och kring de populäraste och mest tillgängliga sevärdheterna – de stora forsarna och de sex hängbroarna – är det ibland rena rama ”rusningen”. Det finns någonting med forsarnas eviga dånande och skummande som inte lämnar någon oberörd, det här är inte platser man snabbt rusar förbi.
Längs leden finns sju övernattningsstugor som vem som helst får sova gratis i. Det är små asketiska ren- och skogsskötarstugor som donerades till nationalparken på 1950-talet och som i dag är tacksamma ställen att göra nya bekantskaper på. Men under högsäsongen, sommarmånaderna plus tiden för ruska i september, kan det ändå bli ont om sovplatser och därför lönar det sig att bära ett tält med på vandringen.
Karhunkierros har ibland förundrat och förargat den trötta vandraren med att den tycks bestiga varenda kulle som finns på vägen, bara för att sedan snabbt söka sig så långt ner i dalen som möjligt igen. Det ska vi tacka den lilla grupp frivilliga för som på eget initiativ i början av 1950-talet köpte lite målarfärg, gick ut i skogen längs gamla samestigar, och skapade det som blev Karhunkierros. Man ville skydda forsarna som i detta skede fortfarande var utsatta för tyglingsidéer (vattenkraft) och tanken var att ingen som njutit av alla variationer som området kan bjuda på har mage att förstöra den unika och omväxlande miljön.
En annan idé var att hålla både vandraren och övernattnings- och eldplatserna endast längs utmarkerade stigar. Nationalparken är nämligen fortfarande en fristad för flera utrotningshotade och ovanliga växtarter, som parkens symbol, den ljusröda nornan (Calypso bulbosa). Namnet Karhunkierros kom sig av en känd bussrutt som på 1930-talet körde en slinga i området och som oftast gav passagerarna en glimt av skogarnas konung.
Björnen i all ära, hela vandringens livlina, den verkliga härskaren, är ändå floden Oulanka med sina bifloder, små vattenfall och många forsar. Likt en orm slingrar den sig framåt, nöter sig in i sandbankarna, ibland rasande, ibland from som ett lamm, men den är alltid där. Dominerar, vägleder, smeker, visar var skåpet står. Den som vandrar Karhunkierros kommer därför att gripas av en besynnerlig känsla, känslan av att ha fått en ny vän bortom det mänskliga, en vän man respekterar och aldrig glömmer – Oulanka.
Att ta sig till Oulanka:
Det finns flera olika infarter till nationalparken.Närmast flygfält finns i Kuusamo, som man når via direktflyg med Finnair från Helsingfors. Mera spännande, exotiskt och givande – men betydligt mera tidskrävande – kan det ändå vara att ta antingen dag- eller nattåg genom en stor del av Finland, från Helsingfors till Kemijärvi. Tidtabeller och prisinformation (också på svenska) www.vr.fi
Från Kuusamo (60 km) och Kemijärvi (130 km) når man nationalparken med hyrbil eller buss (buss endast via Kuusamo = blir längre). Under högsäsongen finns också en förmånlig taxilinje. Oulanka naturrum är hjärtat i nationalparken och kan hjälpa med alla praktiska frågor, tfn + 358 205 64 6850, e-post oulanka@metsa.fi
Läs mera om parken på internet:
http://www.luontoon.fi/page.asp?Section=1742