När alla upplevelser är upplevda är det dags att återkomma till det ursprungliga. Häng med på en tur längs ”Finlands skönaste insjöroute”.
Skeppspojkarna hoppar ombord med trossarna, folk hänger över relingen för att se och lyssna på Saimens skum och fräs, kameror klickar, solmössor täcker skallar, armar vinkar farväl.
Hornets dova tuut tuut-signal rullar ut över passagerarhamnen i Nyslott, för att sedan glida vidare över det gränslösa sjölandskapet. Kvar blir bara ett eko som ett minne av ögonblicket – ögonblicket då sommaren började. För även om nyslottborna efter långt mer än hundra år av passagerartrafik är vana vid signalen har den i dag en speciell betydelse. Det är säsongens första resa längs Heinävesirutten.
Heinävesirutten? Vad är det?
Nästan elva timmar av resenostalgi genom hjärtat av Insjöfinland, från Nyslott till Kuopio med nio anlöpande småhamnar på vägen. Så mycket mer behöver du inte veta i det här skedet.
Med på sommarpremiären finns ett femtiotal resenärer, de flesta i medel- eller pensionsåldern. Här är gruppen från UPM-Kymmene, här är fyra gamla skolkamrater på klassträff (de övriga aderton orkade inte komma den här gången), här är den blyga tyska unga kvinnan, ett äldre par från Manchester som läser Sherlock Holmes, en amerikansk lärare som kanske tagit en drink eller två i livet, en finsk öldrickande man som söker kontakt och lite annat smått och gott. Inte trångt, men inte heller tomt. Soldäcket i aktern är av tradition båtens självklara medelpunkt. Men tro inte att här finns jonglerande bartenders eller smäckra kvinnor som hoppar i poolen. Nej, här finns liksom bara det väsentliga: Stolar. Ingenting annat.
Vi bor i en hytt på övre däck. Vi kan ju vår historia. När herrefolket från hufvudstaden undersökte det mytiska Savolax i början på 1900-talet reste de alltid i första klass på övre däck, medan ortsborna fick trängas på undre däck. I dag finns den indelningen lyckligtvis inte längre, men man skall verkligen vara en självplågare för att frivilligt segla över ett nationalromantiskt landskap som detta – och sitta nere i mörkret utan utsikt. I ingen av hytterna finns barskåp, tv, jacuzzi eller kritvita morgonrockar. Här finns bara det väsentliga. Två sängar, två lampor och en halv kvadratmeter golv.
Där har vi det. Elva timmar med en säng, en lampa och en solstol.
Resten av underhållningen står vi själva för.
Vår före detta tjärångare (tervahöyry), den 27-meter långa Puijo, byggdes för varutransporter i början av seklet på uppdrag av ett ångbåtsbolag i Libelits. I dag finns den till för turisterna.
Så vad ska vi turister då göra? Vi som vant oss vid att en båttur innebär ett frosseri i sprit och show med shoppingboulevarder, casniosalar och ständig underhållning.
Det är just där som Pujio kommer in. Den skolar om oss. Vi lär oss att en resa kan bestå i att man sitter still. För det är just det som den 20-åriga tyska kvinnan gör. Hon blickar ut över sjön. Läser ibland. Blickar ut igen. Andas lugnt. Första gången jag ser henne stiga upp har det gått åtta timmar. Har hon något fel? Är hon ledsen? Varför är hon här?
– För att här är så lugnt. För att jag kan sitta här och bara se på landskapet.
Just sådan är världen idag. En tysk tjugoåring reser till Finland för att kunna sitta still.
Men det kunde gälla vem som helst. Bara cirka en tiondel av resenärerna brukar vara utlänningar, lär jag mig av styrmannen Heikki Vänttinen. Och det finns något av en idyll också i styrhytten. För bakom draperiet vilar farsan en stund, och farsan, han är Puijos kapten. Också farfar var insjökapten. Och farfarsfar. Fyra generationer på insjöbåtarna. Heikki talar garanterat å allas vägnar då han kastar fram det stående svaret på varför man trivs så bra på insjöbåtarna.
– Vi får alltid garanterat myggfria somrar.
Speciellt den här sommaren är det ett argument som biter.
Fyra generationer … hm … Heikki om någon borde veta varför folk reser längs Heinävesirutten. Och visst, svaret kommer omedelbart, rena självklarheten.
– För att här inte händer någonting. För att man bara kan njuta av naturen och långsamheten. Vi kommer aldrig att skaffa bollhav eller underhållning hit, för vi är helt övertygade om att insjöbåtarna har framtiden framför sig. Det var hårt under depressionen på 1990-talet, men nu har trenden vänt. Det klassiska och tidslösa resandet har kommit tillbaka.
Under 1910- och 1920-talen var insjörutterna en av Finlands absolut populäraste turistattraktioner, av dem var Heinävesirutten dessutom den längsta och skönaste. Med stiliga färgaffischer marknadsförde man naturens ljuvhet och tysthet till stressade utlänningar. Precis samma retorik fungerar också idag, bara att det nu är en hyllning i Lonely Planet-guideboken som fått samtliga utlänningar ombord att pröva på rutten.
Den amerikanska läraren, en berest man, kastar dock fram sitt förslag på hur man i en enda smäll kan modernisera konceptet och råda bot på arbetslösheten i Savolax byar: gör om de gamla ångskutorna till flytande spelhålor …
Tusen sjöars land
Till dess får vi nöja oss med restaurangen på mellandäck. Skinkpasta och fruktsallad till lunch. Renskav och mandarinkaka till middag. Inga savolaxiska specialiteter precis, men vi lever trots allt i Finland och därför har restaurangen A-rättigheter och så dricks det ju gintonic och öl direkt från morgonstund, men aldrig att någon skulle bli stökig och så där. Kanske det är av respekt gentemot Saimen? Eller korrektare uttryckt: av respekt gentemot Haukivesi, Karvionjärvi, Kermajärvi, Varisvesi, Suvasvesi och Kallavesi?
För Heinävesirutten, liksom hela Saimensystemet från Villmanstrand i söder till Idensalmi i norr, består egentligen av flera mer eller mindre fristående sjöar som hänger samman genom naturliga eller konstgjorda kanaler, slussar, forsar eller smala pass, som alla strömmar söderut och som så småningom rinner ut via Vuoksen till Ladoga. Men varje sjö har sin egen historia och själ. En Vehmersalmibo skulle till exempel aldrig kalla det mäktiga Suvasvesi – Finlands djupaste sjö – för Saimen.
Men kanalerna och slussarna, ja. De är som broar för landsvägarna. Sammanbinder och underlättar. Sjövägen var länge det enda sättet att ta sig fram i området, men framkomsten begränsades av forsar, skär och grunda vikar. Det är bara att blicka på en detaljkarta över skärgårdsområdet norr om Nyslott för att vem som helst ska förstå. Landskapet verkar vara format av ett litet barn som haft två kritor – en blå krita för vatten och en vit för land – och haft en kort men hysterisk tävling mellan höger och vänster hand. Här finns inget system, bara oändligt mycket oregelbundna vikar och sund, skär och klippor, näs och uddar, öar och holmar.
Redan på 1500-talet planerade man de första kanalerna men det dröjde till 1800-talet innan man kom i gång på allvar. I början var det militärstrategiska skäl som dikterade behoven, men i mitten på 1800-talet var det redan handeln som dominerade. Främst tack vare Saima kanal – 1800-talets största statliga bygge – kunde savolaxarna transportera sitt gods till storstäderna S:t Petersburg och Viborg. En tid var det tjära, en annan tid smör, och lite senare var det brännved. Den enorma marknaden i Petersburg, ända fram till revolutionen, var helt enkelt omättbar.
Tack vare kanalerna ökade kontakterna dessutom med södra Finland och havet, och därmed också med resten av världen. Savolaxiska lastfartyg seglade jorden runt, och när de kom hem under förbudstiden fanns det alltid en extra last i gömman.
Så plötsligt, efter någon timme ångande framåt, stirrar vi på ett trafikljus i vattnet, och det betyder 250 meter kanal och sedan sluss. Och sluss betyder spänning. Sakta, sakta, glider vi in i något som ser ut som ett stort stenbadkar med bastanta portar bak och fram. Sträcker man ut handen rör man väggarna. En högtalarröst uppmanar passagerarna att hållas i mitten av båten, men ingen bryr sig. Och varför skulle man? Efter allt stillasittande är en sluss en hyperkick av upplevelse. I en bok ser jag ett gammalt svartvitt foto taget vid en insjösluss. Flickor som säljer nyplockade bär till förnäma passagerare. Det är förhoppningen i flickornas ögon, drömmen om en extra slant, som griper mig i bilden.
I dag är det tvärtom. En gammal bekant till besättningen råkar hänga vid slussen Kerma och han serveras kaffe, antagligen med grädde, och bulle som sträcks upp till honom från högsta däck. Likt världens långsammaste hiss stiger Puijo sedan upp i badkaret. Och precis när bullen är uppäten och kaffet uppdrucket har vi stigit våra två och en halv meter. En tom kopp ges tillbaka till nedre däck som nu ligger i jämnhöjd med omvärlden.
Porten öppnas. Nästa sjö hälsar oss välkomna
Och i timme efter timme är det skärgården. De gamla sommarvillorna. Enstaka herrgårdar. Nybyggen. De glittrande solpanelerna. De enkla sommarstugorna. Sjömärken som kastar sig av och an likt jojon. De branta klippväggarna som störtar ner i vattnet. Sandstränderna. Koukkopolvi där rutten gör en 120-graders sväng. Heinävesi kyrkby med sina plaskande småbarn. Karvio kanal. Men framför allt och allra mest … skogen. Skogen som aldrig tar slut. Och engelsmännen med Sherlok Holmes i famnen som stirrar.
– Bor det alls några människor här? undrar de med skräckblandad förtjusning.
För sådan är också världen i dag: Några mord i en deckarroman är lättare att smälta än tät och mörk granskog.
Och då hjälper det inte så mycket att säga att vi ju passerade en stuga för en kilometer sedan, och där framme skymtar vi redan den nästa. För dem är allt detta bara total ödemark, både obegripligt skönt men också skrämmande.
Men vi vet bättre.
För när vi på kvällen lämnar kanalerna, de smala passagerna och sunden bakom oss, och kämpar oss över Suvasvesi där landremsan syns långt borta vid horisonten i sydväst – är detta faktiskt en sjö och inte ett hav? – och när vi åker under den ståtliga Vehmersalmibron och börjar skymma skutans namne Puijotornet i norr, återstår bara en sak för att nostalgin ska vara komplett. Vi bläddrar fram till nationalskalden Zacharias Topelius:
”Man har den herrligaste utsigt öfver Kallavesis fjärdar, beströdda med öar, klippor, sund, vikar, grönskande stränder, rykande ångbåtar och i fjerran glimmande segel … Kuopio har ingen medtäflare, Savolaks har ingen like!”
Mera information om turisttrafik på Saimen:
www.saimaanlaivamatkat.fi
- ”Saimaa-kirja”, red. Toimi Jaatinen (Tammi, 1991). En utmärkt skildring av Saimens historia och nutid. Mycket om ångbåtar och resor. Stämningsfulla fotografier.
- ”Uusi Seleviytymisopas Savossa”, red. Seppo Roth och Olavi Rytkönen. En skämtsam ”guidebok” till savolaxarna.
Heinävesirutten drivs av Roll Risteilyt. Pris för enkelresa cirka 65 euro. Tillägg för hytt: 25/30 euro. Trafikerar må, ons, fre Nyslott-Kuopio och ti, to och lö Kuopio-Nyslott. Man kan förstås åka kortare sträckor också, det finns nio anlöpande hamnar på vägen. Säsongen löper oftast från midsommaren till mitten av augusti.
Mera information: www.kuopionrollristeilyt.fi
Till Nyslott kommer man behändigt med tåg från hela landet. Dessutom med bil eller flyg. Det finns också båtturer från Helsingfors till Nyslott.