På andra sidan gränsen, det vill säga på andra sidan av den gamla gränsen, bor Viljo. Viljo är lycklig över att få tala finska igen - i femtio år fanns det ju ingen att tala med.
Och äntligen, säger han, äntligen får jag bjuda på fisksoppa som någon uppskattar.
En tonåring liftar vid vägkanten utanför byn Salmi. Det finns ingen chans att hon ryms med i vår bil. I baksätet sitter ju reskamraten Joel, jag, några väskor, matkassar, vattenflaskor och böcker.
Det stör inte chauffören Gera. Med en vänlig men bestämd handrörelse viftar han fotografen Andrej till baksätet.
Gera har nämligen ingen flickvän.
Hon talar tufft, röker och är hårt sminkad. Hon ser ut som en finsk Dingo-fantast från mitten av 1980-talet. Ändå är hon lite blyg. Gera inser snabbt att hon är alldeles för ung.
Men vart ska hon?
Till Rajakontu (Pogrankondusij). Vår Dingo-fan bor på ett historiskt ställe. Hon bor i den ryska by som fram till 1721 var gränsby mellan Sverige och Ryssland, från 1812 gränsby mellan furstendömet Finland och Tsarryssland och ännu senare, fram till vinterkriget, gränsby mellan Finland och Sovjetunionen.
I dag känner vi inte direkt av de historiska fläktarna när vi stannar utanför hennes hus. På höger sida breder Ladoga ut sig norrut och söderut. På andra sidan landsvägen är de stora stockhusen prydligt uppradade så som de säkert alltid varit. Från utedasset som hör till Dingoflickans hus uppenbarar sig ett par i fyrtioårsålden. Kvinnan är halvt påklädd och helt i fyllan. Paret skriker åt varandra och krälar sedan norrut längs landsvägen i riktning mot den gamla finsk-sovjetiska gränsstenen som fortfarande står i gräset. En hund följer konfunderat efter.
Ungefär samtidigt kommer en gubbe promenerande söderifrån.
- Terve, Suomen pojat!
Han kisar norrut och ser att fylloparet försvinner bakom krönet. Skönt, nu kan jag gå in i mitt eget hus igen, säger han, fortfarande på finska.
- Jag måste fly - från mitt eget hus - när de där kom, mumlar han.
Någon annan förklaring ger han inte. Han bor i det enda målade huset i Rajakontu. När allt annars är grått lyser matt gult och grönt som neonfärger. Viljo stegar in i sitt hus, tar fram ett dussin fiskar från kylskåpet, dränker dem i mjöl, fyller stekpannan med olja. Visst skall det bli gott med mat, säger han.
Andrej påpekar omedelbart att han inte är hungrig. Gera instämmer. Det är ren och skär lögn, vi är mycket hungriga och det tycks också Viljo inse.
- Ryssän pojat, ryssän pojat ... suckar Viljo och skakar på huvudet.
- De har aldrig förstått sig på fisk.
Annat är det med oss finnar, säger han och snart sitter vi tre runt matbordet. Andrej och Gera väntar i farstun och snackar strunt med Dingoflickan som är Viljos sondotter.
Egentligen är han inte finne. Han är karelare. Tidigare bosatt i byn Kotkatjärvi (Kotkozero) som ligger en bit österut i Östkarelen (Fjärrkarelen), som inte tillhört Finland förutom under fortsättningskriget. Det var i juli 1941 som överbefälhavaren Mannerheim i sin dagorder angav tonen:
"Kämpar från frihetskrigets tider, hjältar från vårt vinterkrig, mina tappra soldater! Den dagen har randats. Karelen reser sig, i edra led marschera dess egna bataljoner. Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsers svall."
Den omdiskuterade dagordern ger intrycket att Mannerheim uppenbarligen hade för avsikt att både ta tillbaka det Karelen som Finland förlorat under vinterkriget och dessutom skapa ett Storfinland genom att marschera över gränsen in i det det sovjetiska Östkarelen. I praktiken betydde det att Finland kom att bli en ockupationsmakt, "i förbund med Tysklands mäktiga krigsmakt och som dess vapenbröder", som Mannerheim uttryckte det i en annan omtalad dagorder. Vår politiska ledning motiverade operationen genom att beteckna den som enbart militärstrategisk.
Nyheten väckte ändå kritik bland Finlandsvänner i Norden, England och USA. Men för Viljo var det goda nyheter.
- När finnarna kom blev allt bra. Jag fick fyra hektar jord, jag hade kor och får, jag hade mat. Och skolspråket var karelska. När ryssarna sedan kom tre år senare tog de allt. Mitt liv skulle ha sett helt annorlunda ut om finnarna hade stannat, förklarar han.
Om man frågar de ryssar som bodde i det ockuperade området får man förstås en helt annan version. Finland genomförde en förfinskning av Östkarelen och tusentals civila ryssar tillbringade en stor del av fortsättningskriget i fångläger. Det var krig och Finland betedde sig som en ockupationsmakt brukar göra, även om Finlands ockupationspolitik var helt olik den nazityska.
Viljo talar turvis finska och ryska. Problemet för oss karelare, säger han, är att vi måste kunna tre språk: karelska, finska och ryska.
- Och vem skulle jag ha talat finska med under dessa 50 år? undrar han, och ber om ursäkt för att han glömt så mycket.
När finnarna tvingades retirera 1944 kunde östkarelarna välja om de ville bli kvar eller inte. Enligt Viljo valde många karelare Finland, trots att det innebar att de aldrig mera kunde återvända till sina urgamla hemtrakter, men Viljos familj stannade kvar. Det bestämde mamma.
- Jag hade två bröder som krigade i den sovjetiska armén. Mamma insåg att de skulle ha råkat mycket illa ut om vi hade flytt.
Svårast var det för Viljos syster som var gift med en finsk man. Mannen kunde förstås inte bli kvar i väntan på ryssarna och systern kunde inte fly med tanke på bröderna.
- Efter kriget hjälpte jag min syster att skriva brev till honom på finska. Men de träffades aldrig igen.
Viljo verkar inte speciellt berörd när han berättar det. Och av bara farten kommer det mera. Hans egen son gjorde värnplikten i sovjetarmén i slutet av 1980-talet. En dag kom sonen hem, sjuk och svag, tyst och frånvarande. Han dog inom ett år, som 28-åring.
- Vi fick aldrig veta vad som hänt. Bara att han varit stationerad i Podolsk söder om Moskva i en missilbas av något slag, och att någonting gick fel. Han dog i strålsjuka.
- Men berättade han inte vad som hade hänt? undrar jag och känner mig helt förkrossad.
- Han tvingades skriva under ett papper där han förband sig att aldrig berätta för någon vad han hade varit med om. Han var oerhört rädd, säger Viljo.
Staten stod helt enkelt ovanför föräldrarna.
Att Viljo verkar så oberörd beror bara på att hans historia inte är speciellt unik i Ryssland. Den är rutin. Det har vi ju lärt oss under resan runt Ladoga.
- Pojkar, pojkar, i morgon skall ni få en rejäl fisksoppa till morgomål. Sånt tycker vi finnar om, säger Viljo och signalerar därmed att det får vara nog med det dystra snacket.
På natten kör vi ner till Ladoga. Vi promenerar längs sandstranden i timmar. Långt där borta möts Ladogas mörkblåa vatten och den rödlysande himlen. Det är märkligt hur ordet sjö kan ha olika betydelser. Det kan vara en liten plätt som du snabbt simmar över. Det kan också vara ett hav som tycks fortsätta i evighet. Ladoga har en strandlinje som är över 1 500 kilometer lång, det är som att åka från Helsingfors till Utsjoki och dessutom komma en god väg tillbaka. I natt ligger Ladoga tyst och mörk, vi ser inga fiskebåtar på väg till Sordavala med dagens fångst, vi ser inga passagerarfartyg, inga segelbåtar - vi ser helt enkelt inte en enda liten ljuspunkt på hela sjön.
Ändå har Ladoga länge varit karelarnas handelscentrum. För mer än tusen år sedan började karelarna resa söderut från Ladoga längs de stora ryska floderna till Novgorod och vidare till Bysans huvudstad Konstantinopel samt österut till Stor-Bolgaria - men också västerut - för att sälja pälsar. På det sättet fick karelarna tidigare än de andra finska folken sina första intryck från den så kallade stora världen och så småningom spred sig den ortodoxa läran i runosångernas land.
Gera slirar omkring med Ladan i Ladogas strandvatten. Andrej plåtar. Först efter att det är avklarat kan vi köra tillbaka till Viljos hus. Viljo klagar på sin sjuka rygg och grimaserar svårt när han klättrar upp till sängen.
- Perkele, när allt är så svårt att sköta numera. Frugan dog ju ..., beklagar han sig.
Men klagandet är också mest rutin. Det går ingen större nöd på Viljo, han "lånar" elektricitet av staten genom den ledning han dragit till lyktstolpen utanför. I nattens mörker blixtrar och väser ledningen visserligen en aning - men å andra sidan blir det gratis så här. Tillsammans med en kumpan fiskar han varje dag i Ladoga och nu när gränserna är öppnare håller han ibland utkik efter turistande finnar.
- Jag måste ju öva min finska, säger han.
Dingoflickan dyker upp först på morgonen. Det har varit fest någonstans. Tidigare förklarade hon för Gera hur hårt det går till i Rajakontu. Ukrainska gästarbetare slåss med ryssarna om de få flickor som finns.
Hon lägger sig med ryggen mot kaminen och somnar. Joel och jag sträcker på oss, blinkar några gånger och vandrar sedan de två metrarna från golvet och vår sovsäck till matbordet. Framför oss ser vi två tallrikar fyllda till bredden med hela abborrar simmande i buljong. Också Joel, som är den modigare av oss två när det gäller mat, ser fundersam ut.
Men vi finnar älskar ju fisk.
Sedan kör vi vidare.
- Kom tillbaka någon gång! ropar Viljo efter oss.
Vi passerar Olonets och sydöstra Ladoga. Nu går det mycket snabbt. Vägen är nyasfalterad, det finns vägskyltar, ibland finns det flera filer och internationella bensinstationer. Som en alldeles vanlig välskött finländsk landsväg. Vid norra Ladoga är vägarna sämre, ofta grus och sand, gropar och hål, och det går långsamt. Men man kommer alltid fram. På den ryska landsbygden är dock blyfri bensin ett okänt begrepp. Om bilen inte har sådana krav kommer du däremot mycket billigt undan, bensinen kostar drygt två mark litern.
Efter en dag på landsvägen sitter vi i en bar i staden Novaja-Ladoga. Det finns ingen dusch i hotellet, men å andra sidan kostar natten inte ens 40 mark per person. Medan Andrej, Joel och jag kan torka smuts och flott från ansikte och hår sitter toppenfräscha Gera mittemot oss med nytvättat hår.
Ett litet tvättställ kan göra underverk om det finns ens en teoretisk möjlighet att träffa kvinnfolk.
Men som vanligt i de ryska barerna finns här endast några vältränade män med spända ansiktsmuskler.
Vi beställer gin och tonic för att fira att vi kommit Ladoga runt men får Sibirskaja-vodka utspädd med apelsinläsk enligt den traditionella hundra-hundra metoden - hundra centiliter vodka och hundra centiliter läsk.
Gera berättar vitsar som driver med nyryssarna, de nyrika ryssarna, och han och Andrej kvävs nästan av fnitter efter följande berättelse:
"En man går till en bilmarknad och köper den nyaste och finaste bilen och kör nöjd iväg.
En vecka senare återvänder han. Försäljaren som sålde bilen till honom förra veckan undrar varför han är här igen, men säger ingenting. Igen vill mannen ha den dyraste och nyaste modellen. En vecka senare är han åter tillbaka - samma sak sker igen. Försäljaren är allvarligt konfunderad.
När mannen återkommer för fjärde gången med samma ärende kan inte försäljaren längre hålla sig:
- Ursäkta mig, min herre, men det här är den fjärde bilen ni köper på fyra veckor. Har bilarna haft något fel?
- Askkoppen är full, svarar mannen och köper en bil till."
Gera berättar flera vitsar om nyryssarna och skrattar snart även åt våra suddiga blickar. Som ansvarsfull chaufför går han och lägger sig. Vi andra går ut på stan för att finna öl.
Gatorna är breda och bland trähusen finns kollapsfärdiga betonghus. Och vi ser igen den typiska sevärdheten kring Ladoga: kyrkoruiner. Nästan inga bilar. Floden Volchov rinner sakta förbi på väg till Ladoga, pojkar gör sjasjlik vid en grill, barn leker i parken, från en källare hörs ett rockband träna. Vi dricker öl vid floden. Tiden går.
Klockan 7.30 nästa morgon. En väckarklocka ringer som en frän påminnelse om vårt sista uppdrag. En öppnad men odrucken porter, "Baltika nr 7", står på bordet. Vi mår mystiskt.
Knack, knack på fabriksdörren. Volchov hljeb - Volchov bröd - står det ovanför ingången: här görs det bröd för södra Ladoga. Vi kommer oanmälda. Snart sitter vi i rummet hos direktören. En dröm håller på att gå i uppfyllelse: Vi har kommit till en rysk brödfabrik! Symbolvärdet är enormt, för om det finns en enskild sak som har räddat Ryssland under 1990-talets krisår är det just brödet. Det finns i olika standardformat: den avlånga limpan, den platta limpan och den söta limpan. Samtliga smakar paradisiskt och samtliga är de hjältar. För samtidigt som priserna både till höger och vänster rusar i höjden håller brödpriset fortfarande en någorlunda mänsklig nivå. Det finns inget alternativ. Ett alltför dyrt bröd skulle innebära katastrof för landet. På riktigt.
- Visst, förstås, alldeles sant! Brödet är grunden för allt. När jag var vid fronten och hade en brödbit i fickan kämpade jag som en hjälte, utan bröd var jag ingenting.
Fabriksdirektören som prisar brödets fosterländska betydelse är en stor man med ståtliga gester, man kunde kalla honom en chef av den sovjetiska stammen. Han skriver under ett papper här och ett papper där. Ger order. Beställer en rundvandring åt oss. Ett rött standar kastar en skugga över skrivbordet. I korridoren fyller Lenindiplomen väggarna.
Deg blandas i gigantiska kärl. Degklumpar kommer åkande på löpande band. Bröd åker in i ugnar. Bröd kommer ut ur ugnar. Lukt av jäst. Hetta. Torrt i munnen. Svettiga kläder. Vår guide gömmer sig bakom en barrikad av bröddetaljer: siffror, fakta, statistik. Men just nu har jag bara ett enda mål och lyckligtvis får vi snart en ny guide, Galina. Hon är lägre ner i hierarkin och därmed mänskligare.
När hon tar oss till fabriksarbetaren Natasjas plats vid det löpande bandet infrias drömmen. Här kommer degklumpen åkande, doppa händerna i vatten, grovforma det till den avlånga limpan och släng in det i formen, ugnen sköter reseten. Det är lätt, förklarar Natasja.
Jag formar mitt ryska bröd, klumpigt och fumligt. Men det är ett stort ögonblick.
För det känns som om obetydliga jag hållit i just den stora sak som räddat Ryssland.
Sugen på mera? Detta var fjärde delen i serien. Här är direktlänkar till de andra Ladoga runt-reportagen:
Del ett: Lugnet finns på Konevits
Del två: Maria bor i SOK:s butik
Del tre: Välkommen till nostalgilandet