Medelhavet? Det kan vi nordbor redan. Överfulla sandstränder och special prize only for you på platser som Mallorca, Kos och Alanya …
Men ser man på kartan med öppna ögon finner man lätt nya semestermål i solen. Våra ögon råkade fastna på den kroatiska skärgården. Och vilket är det bästa sättet att upptäcka skärgården? I kajak, förstås.
Den sista kontakten med den riktiga världen får vi på flygplatsen. Klockan är fem på morgonen, det är mindre än två dygn efter attacken mot New York, och evighetsmaskinen CNN pratar på från varenda skärm. Larry King intervjuar en person som skrivit en bok med titeln "Why evil things happen to good people".
Det är då vi inser att den här världen inte är något för oss. Att det faktiskt är lika bra att fly.
När vi en dag senare äntligen sätter oss i kajakerna nära den kroatiska byn Murter vid Adriatiska havet märker vi genast att havet är hysteriskt. Rastlöst. Som om det visste att världen brinner. Våra kajaker lyfts ständigt upp av vågorna, bara för att landa igen med en duns i vattenmassan, och sedan återstår bara några tiondelssekunder tills den obligatoriska duschen kommer. För den kommer alltid. Vattnet sköljer över oss, dränker oss för ett kort ögonblick, och lämnar varje gång samma spår efter sig: ett stänk saltvatten under ögonlocken.
Tro i alla fall inte att man kan kalla detta en heroisk expedition där människans fysik pressas till det yttersta, där vi gör saker och ting "som ingen gjort förut", där hjältedåden avlöser varandra.
Nej, nej. Det här är semester.
Målet är Kornati nationalpark, en karg och dramatisk del av Kroatiens skärgård. "Kroatien"? Låter det som krig? Som etniska rensningar? Som ett land man inte vill semestra i? Absolut inte. Ibland kan historien sopa igen spåren ofattbart snabbt. Åtminstone de yttre spåren. Speciellt i Kroatiens välmående kustområden känns 1990-talets krig oerhört avlägset. Visst finns det under ytan, visst talar kroaterna om det om man frågar, men det finns ingenting i gatubilden, i naturen eller i människors beteende som avslöjar någonting om det dystra förflutna. Allt är bara … normalt.
Vem hade räknat med att man år 2001 skulle finna Lugnet på Balkan?
I kajakerna, två dubbelkajaker och en singelkajak, har vi - fem män i 30-års åldern - tält, sovsäckar, lite kläder, mat och vatten. Det vattenkänsliga är packat i täta påsar i kajakernas förvaringsutrymmen, på däck har vi bara solkräm, lite dricksvatten, kompass och karta.
När man sitter i kajak har man bara en enda vän, havet, för havet är själva förutsättningen för alltsammans. Men när sidovinden är hård och lömsk, när kajaken kränger av och an, när vågorna sköljer över en utan någon som helst regelbundenhet blir denna enda vän nyckfull och oresonlig. Otaliga skär, klippor och öar har haft fräckheten att lägga sig i vägen för vågornas framfart, och därmed splittrat dem. Eller så har vågorna kastats huvudstupa mot de branta bergsväggarna och nu rusar de tillbaka i motsatt riktning. Slutresultatet av allt detta blir just denna oberäkneliga vattenmassa som saltar våra ögonvitor, som duschar våra kajaker och som gungar oss upp och ner.
När kajaken plötsligt kränger farligt mycket åt ett håll gäller det att slå med paddelns flata sida hårt en gång på vattenytan, för vatten är inte så mjukt som vi tror. Tvärtom ger det tillräckligt med stöd för att vi ska återfå balansen.
Det sägs att dagens människor inte kan koncentrera sig mer än någon minut, att vi är kroniskt rastlösa, splittrade och förvirrade. Är det här botemedlet finns? Här i kajaken? För när man paddlar framåt, när man ständigt försöker komma i rytm för att hålla balansen, när man försöker "läsa" vågorna som är på väg in existerar bara en enda sak: balansen, paddlandet, ett-tu, ett-tu … Det är inte nu man tänker på brinnande människor i skyskrapor, inte nu man tänker på familjen där hemma, på karriären, på pengar, på krämpor och sjukdomar, på tonfisksmörgåsar, på obetalda räkningar eller på flingorna i köksskåpet som håller på att ta slut.
Tvärtom. Tänkandet, koncentrationen, begränsar sig bara till nästa våg.
Att bara tänka på nästa våg. Det skulle vi alla må bra av ibland.
Till kvällen söker vi skydd i en liten vik i den södra spetsen av den långsmala ön Pasman. Vad gör vi när vi slutat paddla för dagen, när kolsvarta moln hänger tungt över oss, när vi är dyblöta och kalla?
Sätter sex stycken turkisk peppar i munnen på en gång.
Efter detta börjar vi se oss omkring. Vi har slagit läger på en jordmån som är nästan faluröd, vi är helt omgivna av olivträd och en stenmur skyddar oss från jugovinden. I kastrullen puttrar kikärtsgryta, en flaska med kroatisk plommonsprit cirkulerar. Någonstans långt borta, någonstans väldigt långt borta, finns resten av världen, den värld som rustar för krig.
Olivträd, kikärtsgryta, kroatiskt plommonbrännvin.
I den här stunden kan ingen av oss se att det finns ett bättre liv än detta.
Någonstans uppe i bergen blixtrar det. På natten och nästa dag är det som om himlen kontinuerligt skulle fotografera oss. Och regnet bara öser ner. I boken stod det att september är den bästa tiden för semester i Kroatien … Jag ligger på rygg och stirrar på regndropparna som träffar tältduken. I ungefär fyra-fem sekunder hålls en regndroppe intakt, den vilar bara där på tältduken, oförmögen att tränga igenom duken, men också oförmögen att ta sig vidare. Sen kommer en liten flod, bestående av några andra före detta droppar, och sveper den med sig, tillsammans rinner de ner längs tältduken mot marken. Omedelbart faller en ny droppe på den gamlas plats. Den vilar där i fyra-fem sekunder … okej, men hur länge kan man göra något som bevisligen är meningslöst?
Åtminstone ända till halv fyra på eftermiddagen nästa dag då ovädret äntligen ger upp. Himlen blir klarblå, vi sitter i kajakerna igen.
Nu har vår vän, havet alltså, kommit på andra tankar efter gårdagens raseriutbrott. Det är fullkomligt bleke, det är till och med solsken. Det är så det är i Adriatiska havet ibland. Storm blir sol blir storm blir sol.
Vi sicksackar oss fram mellan karga men symmetriska kullar som höjer sig över vattenytan, vissa kalkstensklippor är taggiga, nästan brutala med spetsarna riktade utåt, mot havet, mot eventuella inkräktare och budskapet är klart: här har ni ingenting att skaffa. Andra öar är täckta av något som på långt håll ser ut som stor grön mossa, eller kanske som … som … gigantisk broccoli? Ytterligare en variant är de karga och klippiga skären som saknar växtlighet helt och hållet, de är dränkta i platta, sammetslena "smörgåsstenar" jämnt utspridda längs stränderna.
Gigantisk broccoli och gigantiska smörgåsar. Vi börjar inse att den kroatiska skärgården är ett annorlunda semestermål.
I tusentals år har människan, för att klara tillvaron, huggit träd på Kornati och det är därför öarna i dag är mer eller mindre trädlösa. Det förs en diskussion om huruvida man inom denna nationalpark borde gå in för massiv trädplantering, men för tillfället är man rätt ense om att den karga och dramatiska miljön också kan anses vara ett kulturlandskap värt att bevaras. Träden får komma tillbaka i naturlig takt. Det känns som ett klokt beslut. För det är inte så att öarna ser exploaterade ut, tvärtom, de ligger fullkomligt öde och stilla, och det är uttryckligen kargheten som ger dem dess värdighet och stolthet. Man känner helt enkelt respekt för dem.
I slutet av 1800-talet blev öarna populära fårbetesmarker, därför är öarna indelade i små tomter, åtskilda från varandra med stenmurar som löper i varje riktning så långt ögat kan se. I dag är fårskötsel betydligt ovanligare, men det är fortfarande ättlingar till samma fårherdefamiljer (de flesta bor på närliggande öar) som äger marken. Alla dessa murar skapade med människokraft blir ett av de starkaste intrycken vi får från resan. För murarna gör inget undantag för branta uppförs- eller nedförsbackar, nej i perfekt balans står de bara där, och där har de stått i över hundra år.
Det är redan mörkt när vi lyfter upp kajakerna på en ö som - återigen - har ett helt annat utseende än de andra. Vi är på sydspetsen av Dugi Otok, just utanför själva nationalparken (inne i parken får man inte tälta). Här är stenarna visserligen taggiga och lömska, men ön är besynnerligt nog trädbetäckt. Här är det aleppotallen som härskar, med sin silvergråa stam och förvridna grenar välkomnar den oss med en karakteristisk söt och stickig doft. Det är som att övernatta i en Body Shop-affär.
Och när vi öppnar tältduken på morgonen ser vi det turkosglänsande havet, vi ser skärgården, vi ser en fyr längre bort, en fyr som vi snart passerar med kajakerna. Fyren ligger på ön Sestrice, den sista utposten mot Italien - sedan är det bara öppet hav. Det kunde vara här Jules Verne skrev "Fyrtornet vid världens ände", så ensamt och majestätiskt är det, men faktum är att man lika väl kunde skriva sin fyrroman två mil söderut eller norrut, ja, egentligen var som helst längs hela Kroatiens 1778 kilometer långa kustremsa. Överallt finns det sista utposter, dramatiska klippöar där fyrtorn skjuter i höjden. Vi blir plötsligt rörande eniga om att fyrmodet som tycks råda i hela världen, där man i sentimentala ordalag talar om den gamla goda tiden då det fanns fyrväktare och så vidare, att det egentligen inte är så patetiskt. Det är något fascinerande med tanken om den sista utposten, om den trygga blinkande lampan som i storm och mörker vägleder skutan mot trygghet. Det har man också insett i Kroatien, och numera finns det fyrturism där man för en billig penning kan bo i några av de otaliga fyrarna längs kusten. Utan tvekan ett beaktansvärt semesteralternativ för vem som helst.
Klippväggarna mot väster, mot Italien, är det som gör Kornati så unikt, nästan magiskt. Det är branta stup rakt ner i havet, det är Medelhavets mest oregelbundna och fårade kustremsa. Vi paddlar precis intill stupen, i timtal passerar vi besynnerliga formationer … där är Fantomens dödsskallegrotta och där är passagen in i helvetet (ett mörkt hål rakt in i bergsväggen) - och det är i dylika situationer som kajakens förträfflighet i jämförelse med andra vattenfarkoster blir uppenbar. Medan turistbåtarna seglar på tryggt avstånd och passagerarna beundrar vyerna med kikare, rör vi vid själva stupen, vi ser hur de fortsätter långt, långt, under vattnet, vi ser de röda och blåa fiskarna som sicksackar mellan reven. Vi spekulerar om hur det skulle kännas att i en storm slungas mot väggarna, för trots att det är lugnt och stilla i dag ser vi vilken fruktansvärd styrka vattenmassorna besitter. Det dånar, det skummar, och ständigt sjunker och stiger vattenytan som om själva havet andades.
Och när vi guppar här slår det mig, igen, hur otroligt enkelt - och billigt - det egentligen är att uppleva något annorlunda. Vi är, medvetet eller omedvetet, vanligtvis så bundna av de resor och erbjudanden de stora researrangörerna annonserar ut. Men det finns så mycket mer. Man kan också till exempel flyga till Zagreb (Kroatiens huvudstad), ta buss till kusten och hoppa in i en kajak.
Och plötsligt rör man vid stup som får en att tappa andan.
Men man kan också cykla i Rumänien, promenera på Malta, sola sig på Sardinien, vad som helst, det enda som krävs är att man studerar kartan, läser lite - och sen iväg. Och det behöver inte bli dyrare.
Vi tar paus på ett avlångt skär, vi snorklar, käkar kex, snackar strunt, allt sånt som man ska göra på semester. Vi behöver dricksvatten och styr mot en av de anspråkslösa restauranger och gästhamnar som finns inne i nationalparken. De finns för att förhindra segelbåtar att ankra var som helst.
Servitören säger att stormen är på väg. Han säger att vi ska paddla snabbt. Vart än vi ska.
Så vi paddlar för brinnande livet undan mörkret och den annalkande stormen. Hela himlen ser ut som gigantiska vaddtussar som någon färgat becksvarta. Vid horisonten flyter de mörka molnen och havet ihop, det är omöjligt att urskilja var himlen börjar och var havet slutar. Ett enda litet hål, nästan rakt ovanför oss, släpper igenom några solstrålar, och ständigt väntar vi oss att det ska krympa ihop, försvinna, bli svart, men envist håller det stånd mot mörkret, och när dessutom medvinden för oss framåt känner vi att vi har en Vän någonstans, någon som vill att vi ska hinna fram.
Vi passerar ett av de få träden som finns på huvudön Kornat, en ensam och ståtlig stenek precis vid stranden. Ja, ja, vi vet: Eken symboliserar sparandet, växandet och visheten. Men vem hade trott att sparbankerna stulit sin logo just från Kornati?
På avstånd ser vi ruiner från ett vakttorn uppe på Turetaberget, ett torn som ursprungligen byggdes på sexhundratalet, i närheten finns också två-tretusen år gamla ruiner av en illyrisk befästning, vi ser små kapell (de flesta kroater är katoliker), men bara ett eller två hus. Just det är fördelen med Kornati nationalpark: Man har lyckats rädda området från turismens exploatering, man kan paddla timme efter timme förbi öde stränder, man kan fortfarande vara ensam - också vid Medelhavet.
Och så går det så som det kan gå ibland: vi får för oss att rödvin är det vi behöver. På en resa till Medelhavet finns det vanligtvis mat och vin i överflöd, men efter de första dagarnas frosseri reagerar man kanske genom att, tja, jogga eller bowla eller något. När man tillbringar dagarna sittande i en kajak i öde natur isolerad från omvärlden kan man däremot plötsligt få för sig att man absolut behöver rödvin. Omedelbart. Efter någon timme styr vi in till en annan mycket blygsam och helt öde gästhamn. Ut på bryggan stegar en gammal, men bastant tant. Vi hinner egentligen inte säga något, hon lyssnar dessutom inte, utan hon hojtar och skriker, pekar på himlen, hon spelar upp en miniteaterpjäs föreställande rullande åska, förödande blixtnedslag, livsfarliga vågor - eller det är i varje fall vad vi tror, för hon skriker på kroatiska fullkomligt hysteriskt. Vi räknar helt kallt med att åren i Kornati skärgård gjort henne knäpp. Hon tar tag i en paddel och hon pekar med den, och hon pekar knappast ut var det finns rödvin, nej, hon pekar ut en skyddad hamn, och vi - fem stycken erfarna havspaddlare i 30-årsåldern från det karga Norden - vågar inte göra något annat än paddla i exakt den riktning hon pekar ut. Vi avviker inte en grad från den utstakade kursen.
Vi är helt enkelt vettskrämda för henne.
Så småningom inser vi att hon inte var galen. Hon ville bara rädda våra liv.
Det börjar skymma, det blixtrar där framme. Man skall inte paddla i mörker, i alla fall inte om det blixtrar och definitivt inte om orsaken bara är rödvin.
Så vi ger upp. Och precis när vi tar i land bryter stormen loss, med allt vad det innebär i form av blixt och dunder och ett ihållande regn.
Men detta är Kroatien, så nästa morgon är det sol igen. Och så där förlöper dagarna. I kajaken, vid stupen, på skären, i tältet, ätande, simmande, lite solbadande - semester helt enkelt. Den största behållningen, den största belöningen, blir att man än en gång insett att världen är stor.
Att man kan finna den lugna platsen.
Att det går att fly. Åtminstone ibland.