Timothy Garton Ash: Samtidens historia. Rapporter från Europa vid 1900-talets slut.
Norstedts förlag, 2000. Översättning: Hans O. Sjöström. 486 sidor. Inbunden.
I dag är det inte bara dataöverföringen som blir snabbare och häftigare. Nu skrivs också vår historia ner samtidigt som den utspelar sig framför våra ögon.
Den engelske historikern och journalisten Timothy Garton Ash har skrivit "Samtidens historia", en titel som antagligen får mången historiker att haja till. Redan begreppet i sig är ju en självmotsägelse! Det är antagligen därför Ash i ett långt inledningsresonemang, liksom också senare i boken, ser sig tvungen att motivera och förklara detta med samtidens historia. Ash talar om ingenmanslandet mellan historia, litteratur och journalistik, att det är där hans skrivande finns och han är uppenbart road över det ömsesidiga föraktet som råder mellan framstående historiker och journalister. "Samtidens historia?" fnös en äldre lärare vid Oxford en gång åt Ash och fortsatte sedan: "Du menar väl journalistik med fotnoter?".
Läsarna kan dock vara glada över att ingenmanslandet existerar och att Ash bestämt sig för att slå sig ner just där. Ash påpekar att journalistiken inte (längre?) klarar av att skildra nutiden på djupet eller att se på samtiden i ett historiskt perspektiv. Istället koncentrerar sig medierna på ytliga gissningar om vad som ska ske i morgon eller fyller spalterna med mer eller mindre hjärndöda "livsstilsråd". Historieforskare, skriver Ash, kan å sin sida ägna livet åt att beskriva krig utan att ha sett ett enda skott avlossas. De förväntas inte iaktta "det verkliga livet".
Och det är alltså här Ash och andra namn i genren kommer in. Ash brukar ofta nämna George Orwell som en av sina stora inspiratörer. Så bra! Att någon har Orwell som sin förebild är nämligen alltid ett gott omen. Orwells första reportage i bokform, "Nere för räkning i Paris och London" (1933), borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med berättande journalistik. Med total inlevelse och träffande detaljer skildrar Orwell på ett tragikomiskt sätt livet längst därnere. Men Orwell har förstås gett oss mycket mer än stilprov i berättarkonsten, hans skildringar av auktoritära styren där individen gått under har betytt mycket inte bara för Ash utan för alla som utan att rodna får en liten tår i ögonvrån när begrepp som "frihet" kommer på tal.
Bra kontakter
Det var nu som han slog in på den arbetsmetod som kommit att bli hans varumärke: han talar faktiskt med vanligt folk, i butikskön, på caféerna, på gatan, hemma hos. Men han har också ett oöverträffat kontaktnät bland Central- och Östeuropas intellektuella - kommunisttidens oppositionella som till stora delar förvandlades till 1990-talets makthavare. Ashs texter innehåller alltid insiktsfulla analyser med ständiga paralleller till historien men han har också en förkärlek för "gruset knastrar", det vill säga närvarokänsla och de ack så viktiga detaljerna. När han dessutom dras till rätt plats vid rätt tidpunkt har han blivit en källa som många i väst använder sig av när de försöker förstå vad som egentligen hände det där magiska året 1989 - och vad som händer nu. Att sätta Ashs texter i ett fack är inte alldeles lätt, men kanske man kan kalla dem essäreportage eller analytiska reportage.
Efter att hans första bok kommit ut 1981 i Västtyskland kunde han inte längre resa till Östtyskland, men Ash hade förstås redan dragit vidare. Från Polen hördes märkliga saker: Strejker. Solidaritet. Lech Walesa. Men sedan undantagstillstånd och Jaruzelski. Ridån gick ner igen, och för Ash blev slutresultatet boken The Polish revolution (1983).
Under 1980-talet reste han mycket i Centraleuropa och skrev framför allt i New York Review of Books, bland annat den omtalade artikeln "The Decline of the Soviet Empire" år 1988. Ändå är Ash, klokt nog, i dag noga med att påpeka att han inte förutsåg Sovjetunionens fall. Däremot bär han på en, alldeles berättigad, stolthet över att han beskrev sönderfallet.
Essäsamlingen We the People: The revolutions of '89 (1990) blev en stor säljarframgång för Ash. Europa hade genomlevt ett hisnande år, hela världsdelen befann sig i ett glädjerus. I motsats till många andra skildrare av 1988-89 ligger Ashs styrka i att han faktiskt var på Laterna Magica i Prag när det begav sig, att han likt en fluga på väggen var på plats när oppositionen förde sina kaotiska förhandlingar under de dramatiska dagarna i Gdansk, Budapest och Berlin.
Men ibland är han mer än en fluga på väggen.
I maj 1988 håller Solidaritet att födas på nytt. Ash är på plats på varvet i Gdansk. Han klättrar över muren och tar sig in till huvudkontoret. Lech Walesa ligger och sover på golvet. Ash väcker honom, och en stund senare kommer någon in i rummet och säger: "En engelsk lord är här, han har ett meddelande från fru Thatcher". Meddelandet består av en fråga: Har Walesa ett meddelande till fru Thatcher månntro? Walesa vänder sig till sin medhjälpare och säger: "Andrej, jag är alldeles för upptagen. Kan du sköta det här?". Medhjälparen vänder sig sedan till Ash och säger att han inte vet vad han ska skriva. Så Ash sätter sig framför en gammal skrivmaskin och knackar ner en vädjan från Walesa till Thatcher om hjälp …
Inte en neutral observatör precis, men nog en peson som är på plats där det händer.
Brett register
I "Samtidens historia" skildras Europas 1990-tal. Boken består främst av essäer som tidigare har publicerats i New York Review of Books och som här har genomgått en lätt redigering. Mellan kapitlen finns kronologiska och kortfattade listor över politiska händelser i Europa under 1990-talet. Tanken med listorna är antagligen att friska upp läsarens minne och kanske att ge sken av en mera objektiv och neutral historieskrivning än boken i övrigt, men listorna blir tjatiga och hade gott kunnat utelämnas eller kanske skrivas i en annan form.
Men det är detaljer. I "Samtidens historia" behandlas baksmällan efter revolutionen 1989, hur illusionerna har grusats, hur tron på det saliggörande Västeuropa har smulats sönder, hur det krigas i Bosnien och Kosovo medan EU helt sonika fortsätter att prata om sitt stora europeiska fredsprojekt (alltså EU i sig) och lägger ner all kraft och tankeverksamhet på sin gemensamma valuta. Det är uppfriskande läsning eftersom det handlar om EU-kritik ur ett ideologiskt perspektiv som inte fäster sig vid att förlöjliga tomatdirektiv. Ash är definitivt inte en EU-motståndare, men hans texter ger de konstruktiva EU-kritikerna mera vatten på kvarnen samtidigt som de också ger, eller borde ge, EU-ledarna något att fundera över.
Han påminner läsaren på nytt om hur absurt Europas 1990-tal egentligen var. Välståndet, den digitala revolutionen, den ekonomiska integrationen, varaktig fred, ja, det är begrepp som vi gärna förknippar vårt nittiotal med. Men Ash skriver: "Dubbelmoralen är verkligen surrealistisk. ´Krig i Europa har blivit något otänkbart´ säger våra ledare. Med en smäll visslar granaterna in över Sarajevo och Srebrenica och ett tusen andra städer och byar."
"Samtidens historia" är ett utmärkt exempel på Ashs breda register: Han skriver att vi en dag kommer att få se namnet Rutenien (ruterna bor i Ukraina, Polen, Rumänien, Slovakien och Serbien) på kartan, som en självständig provins: "när den dagen kommer, kom då ihåg att det var här ni först läste om det". (Men antagligen var Ny tid före.) Han träffar Erich Honecker i fängelsecellen och låter faktiskt den gamle diktatorn berätta. Han ägnar ett kapitel åt begreppet Centraleuropa. Han rör sig obehindrat i de krigshärjade byarna i Kosovo, Kroatien och Bosnien. Han är hemma hos "Helena" i ett kök i Prag.
Och hela tiden drivs han av en stark medkänsla - utan att bli sockersöt - med de drabbade. Han är allt annat än en cynisk, avtrubbad och "objektiv" nyhetsbyråjournalist. Med lätt sarkasm beskriver han de nationalistiska kroatiska, serbiska och kosovoalbanska politikerna. Och fräscht nog får bland annat respekterade högerpolitiker som Thatcher och Tjeckiens före detta premiärminister Václav Klaus sig också, riktigt rejält dessutom. Thatcher för att hon inte förstår sig på Europa, Klaus för att han drivit marknadsliberalismen till sin yttersta spets och för att han samtidigt försöker vara "intellektuell".
Det är just i denna avsaknad av skenbar "objektivitet" som styrkan i Ashs text ligger. Visst, han beskriver händelser, han analyserar dem, placerar dem i ett sammanhang, spekulerar om framtiden, presenterar olika synsätt, men hans långa och utdragna resonemang för honom oftast fram till tänkbara lösningsförslag. Han står för någonting.
Men kanske ännu viktigare är att han aldrig glömmer bort att krig, nationalism, krisprogram, ekonomi, ja, att allting sist och slutligen påverkar - och handlar om - människor.
Att ha Havel som kompis
Ash har som sagt ett brett kontaktnät i Central- och Östeuropa. Som läsare blir man imponerad, men framför allt avundsjuk. Jag skulle till exempel väldigt gärna vara Havels kompis, jag skulle vilja dricka öl på tumanhand med honom på ett värdshus i Böhmen - men hittills har det inte lyckats. Timothy Garton Ash gör däremot just det på sin fritid. Han har till och med tillräckligt hög status och tillräcklig intellektuell kapacitet för att ge Havel mothugg i avgörande europeiska frågor! Just därför hade det varit roligt om Ash kunnat ge en mera levande och personligare skildring av Havel & Co. än vad han gör i "Samtidens historia". Problemet är förstås att det handlar om Timothys personliga vänner och kolleger. Det är för nära.
Ett speciellt intressant kapitel i boken handlar om hur Central- och Östeuropas intellektuella har klarat sig i sina nya roller som maktens män och kvinnor. Havel och Ash har under hela 1990-talet grälat om vilken roll "de intellektuella" egentligen skall spela i maktpolitiken, en diskussion som ibland får liv också i Finland. Havels motto som dissident var att "leva i sanning", men kan presidenten Havel leva i sanning? Nej, tycker Ash, demokrati går ut på att politikerna lever i halvsanning, det är något som alla känner till, och de som klarat sig bäst i det forna kommunistblocket är de som genast har accepterat detta.
Havel anser däremot (men det var 1991) att politiken behöver människor med större ansvarskänsla, bättre smak och större moralisk känslighet: "Politik är ett arbete som kräver särskilt rena människor eftersom det är så lätt att bli moraliskt påverkad".
Ash påpekar att det inte finns någonting i historien som skulle tyda på att "de intellektuella" skulle vara bättre lämpade som maktpersoner: "Lärdomen är verkligen inte att tiden nu har kommit för de intellektuella att ge sig in i politiken i den begränsade meningen att de ska försöka bli premiärministrar eller presidenter. Nej, nu är det dags för de intellektuella att både bli beslutsamt självständiga och politiskt engagerade - vilket bland annat betyder att kritisera premiärministrar och presidenter. Hövligt naturligtvis. Konstruktivt där så är möjligt. Men framför allt klart och tydligt."
Även om "Samtidens historia" förstås saknar den positiva dramatik som omgav Ashs berättelser kring händelserna år 1989, och trots att han ibland blir aningen långrandig i sina resonemang, är boken en mycket hälsosam påminnelse om att Europa är mycket mer än Västeuropa, det som Ash kallar EU-ropa. Han drar inte sina slutsatser utifrån politiska rapporter sittande i sitt forskarrum i Oxford. Han ser med egna ögon. Och han får läsaren att se.