Ryszard Kapu?ci?ski: På resa med Herodotos
Översättning: Anders Bodegård
Albert Bonniers förlag, 2006
284 s
När den amerikanska journalisten Bill Buford i tiderna intervjuade Ryszard Kapu?ci?ski för den litterära journalistikens högborg, dvs tidskriften Granta, avslutades samtalet med en kort utläggning av Kapu?ci?ski om de existentiella frågorna.
”Varför jag är författare? Varför jag har riskerat livet så många gånger, varit så nära döden? Är det bara för att rapportera om dessa galenskaper? Eller för att förtjäna mitt levebröd? Nej, för mig är det mer än ett yrke, det är en mission. Jag skulle aldrig utsätta mig för alla dessa faror om jag inte upplevde att det fanns något helt överväldigande – om historien, om oss själva – som jag kunde skildra. Det här är mera än journalistik.”
En mission ... ? Mera än journalistik ... ?
Det är stora ord från den världskända polska resenären och reportageskribenten. I sina böcker utstrålar 73-årige Kapu?ci?ski ändå en sällsynt – och tilltalande – kombination av ödmjukhet, äventyrslusta och beläsenhet. Han har blivit en ikon för reseskildrare världen över, och det ska medges att alla vi som försöker skildra omvärlden gärna kunde gå tillbaka till skolbänken och studera Kapu?ci?skis klassiska reportage några gånger till.
Gamla goda
Nu har Kapu?ci?skis senaste verk (utkom 2004 på polska) översatts till svenska. Man kan läsa boken som en erfaren resenärs slutsatser av 50 år på drift där platser som Teheran, Khartoum, Alger mm flimrar förbi. Det är fragment av reseminnen, äventyr och reflektioner. Med sedvanlig stilistisk självklarhet skildrar han galant och med lätt humor till synes oväsentliga vardagssituationer som ofta utmynnar i Stora Slutsatser. På den fronten kan man i och för sig inte säga att boken lyfter Kapu?ci?ski till nya höjder, man nickar bara igenkännande: ”Det här är (gamla) goda Kapu”.
Men framför allt är boken en kulmination av Ryszards livslånga beundran och respekt för antikens Herodotos från Halikarnassos (född 480 f.Kr.), vars verk ”Historia” Kapu?ci?ski kallar för ”det första stora reportaget i världslitteraturen”.
Boken tar avstamp från Kapu?ci?skis första utlandskommendering. Den naive unge kommunisten och reportern drömmer om att få åka till Tjeckoslovakien. Inte till Paris. Inte till London. Nej, Tjeckoslovakien duger bra. Allt som krävs för att pojkdrömmen ska gå i uppfyllelse är nämligen att han ska få överskrida en gräns.
Och någon vecka senare dimper han ner ... i Indien.
Efter det var det kört, Kapuscinksi blev besatt av att skildra omvärlden, av att dyka in i andra kulturer och stilla sin nyfikenhet i bland annat Afrika, Sydamerika och Ryssland. ”Jag har upplevt 27 revolutioner” som han världsvant konstaterar i intervjun i Granta.
Mindre reportage – mera historia
I ”På resa med Herodotos” skildrar han hur han fick ”Historia” som reselektyr av sin chefredaktör, en bok som han ständigt påpekar att nästan alltid finns med på hans resor. Det är viktigt eftersom det också är förutsättningen för denna bok. Läsaren hoppar mellan Kapu?ci?skis personliga reseanekdoter som löst hänger ihop med skildringar ur Herodotos stora verk. Ibland är hoppen självklara och galanta, ibland är de faktiskt lite klumpiga för att vara Kapu?ci?ski.
Den stora behållningen av boken blir därför denna gång inte Kapu?ci?skis varumärke, den berättande reportagestilen, utan snarare smittas man av hans passion för Herodotos. Boken inspirerar en att tänka djupt om den sanna nyttan av att resa, av att resa och lära, av att se sig själv och sin kultur utifrån andra kulturer och på det sättet förstå vem man är.
Man inspireras också av att Herodotos – och därmed också Kapu?ci?ski – reser under så svåra omständigheter men aldrig gnäller. De älskar sitt jobb! Och så denna ljuva nyfikenhet och vetgirighet som borde vara varje reporters grundinstinkt men som tyvärr inte är det.
Vi lär oss om för länge sedan störtade riken, om galna despoter, om besinningslöst våld i kampen mellan de stora världsmakterna
Massavrättningar
Kapu?ci?ski stannar gärna upp vid Herodotos skildringar av hur hur männen i Babylon på 500-talet (f.Kr.) i en massavrättning tar kål på tiotusentals kvinnor ”för att de inte skulle tära på deras förråd”. De enda som besparas är männens mödrar plus en kvinna per man. Resten: småbarn, döttrar, kvinnor och tanter stryps i tur och ordning.
Och han beskriver hur 3000 av dessa babylonska män sedermera spetsas i tur och ordning av de segrande perserna. Och han skildrar chockerat hur man i det demokratiska och fria Aten reagerar när rådsledamöten Lykides i ett inlägg vågar föreslå – mot den allmänna opinionen – försoning med perserna. Han stenas omedelbart till döds, och kort därefter drar stadens kvinnor till Lykides hus och stenar hans hustru och barn. Kapu?ci?ski skriver:
”Kunde de minsta av dem föreställa sig hur döden ser ut? Hur hemsk den är? I vilket ögonblick blev de klara över att de där gummorna och tanterna som de med ens fick se utanför huset inte kom med sötsaker och vindruvor, utan stenar som de strax skulle spräcka skallen på dem med.”
Dylika retoriska frågor är boken full av. Det är Kapu?ci?skis försök att visa att det som i historieböckerna bara är siffror eller obestämda massor alltid består av enskilda individer. Det är en insikt som i princip inte kan upprepas för ofta, men i ”På resa med Herodotos” har Kapu?ci?ski en tendens att ställa tjugo frågor i sträck när det hade räckt med fem.
Boken är hur som helst en fantastisk historielektion för mig som okunnig barbar. Härskare som Tomyros, Kyros, Dareios och Xerxes får liv tack vare Kapu?ci?skis oslagbara förmåga att måla upp scener ur historien. Paradoxalt nog ligger bokens få brister just i dessa ibland alltför utdragna historiesekvenser där man tappar bort Kapusciniskis eget här och nu, något som vi Kapu-fans verkligen inte är vana vid.
Boken formas också till ett studium i hur dåtidens diktatorer, bländade av sin egen fullkomlighet men ständigt osäkra på sin position, godtyckligt tar livet av vänner och fiender. Och den berättar om hur stora beslut – som ledde tiotusentals män och kvinnor in i en säker död – togs på helt irrationell grund.
Kopplingen till Stalin och Hitler & c:o är därför självklar och den görs också.
Plagiat
Riktigt roligt – och reportageaktigt – blir det sedan när Kapu?ci?ski skildrar hur han konfronteras med två till tänderna beväpnade gendarmer i en småstad i det krigshärjade och helt laglösa Kongo. Här använder han sin förmåga att sätta mikrohändelser i ett större perspektiv:
”Mellan oss står generationer av slavhandlare, här står kung Leopolds bödlar, som högg av händer och öron på gendarmernas förfäder, här står vakterna på bomulls- och sockerplantagerna med sina piskor. Minnet av dessa plågor har förts vidare genom åren i stamberättelser som männen jag nu möter på gatan har uppfostrats med; i legender som slutar i ett löfte om att hämndens dag ska komma. Och den dagen har nu kommit, det vet både de och jag.”
Stycket är mer eller mindre identiskt – han plagierar sig själv! ¬– med en passage i reportaget om vägspärrar som ingår i boken ”Fotbollskriget”. Den gången hoppar han in i en bil och kör ut på landsbygden. Orsak? Han vill forcera tre brinnande vägspärrar i ett Nigeria som styrs av besinningslöst våld, där lokala och berusade kommendanter avrättar folk efter eget tycke. Varför gör han något så idiotiskt? För att han måste få veta hur det är på andra sidan vägspärrarna.
Den gången häller de svarta killarna vid en av spärrarna bensen över Kapu?ci?ski och ska just tutta på, något som polacken med tanke på historien finner alldeles förståeligt. Han klarar sig dock tack vare att den lokala kommendanten plötsligt får ett galet uttryck i blicken – och ett våldsamt skrattanfall.
Den här gången i Kongo närmar sig de hotfulla männen med bestämda steg, läsaren tror att Kapu?ci?skis sista stund är kommen ... tills de ödmjukt och vänligt frågar på franska om monsieur möjligtvis kan bjuda på en cigarrett.
Inbäddat i dessa till stor del identiska skildringar finns, misstänker jag, en liten hälsning till läsaren: Verkligheten, den tid du och jag lever i, är sällan så som man förväntat sig den. Ett skratt kan rädda livet. En aggressiv gerillasoldat kan vara vänligheten själv.
Verkligheten är alltså intressantare eller sjukare eller trevligare eller mera skrämmande eller mera mjukis eller hårdare än vi tror.
Men den är aldrig tråkig.