I samma sekund som man får boken i sin hand hör man det avlägsna ropet - det där oemotståndliga skriet från vildmarken. Och det växer sig bara starkare, starkare och starkare tills man väl inne på jaktbilden på sidan 40 inte längre kan hysa något hopp om en snar återkomst till det vanliga schööna och bekväma livet.Nej, man har ingen chans alls, man är förlorad bortom Ural, man släpar sig motströms längs eviga sibiriska floder, man huttrar på rensläden över tristessens tajga och försöker göra sig förstådd bland fulla samojeder.
Bara att ställa in sig på äventyr, kyla och kulturgärningar i sidorna 280, alltså. Det är med andra ord ett praktverk far och son Donner har "samarbetat" kring när boken som alla Sibirienfreaks gått och väntat på i många år äntligen utkommer.
Kai Donner dog redan 1935 när Jörn var två år gammal, och det är ganska långt i det faktumet som boken tar avstamp. Vem var fadern, egentligen? Svaret finns kanske i Sibirien, så JD reser från och med 2003 flera gånger i pappans fotspår, naturligt nog under betydligt mänskligare och mindre dramatiska förhållanden än pappan – lyckligtvis, kan man tillägga.
För om det är något som trollbinder en fullkomligt med denna höstens stora äventyrsbok är det karaktären i Kai Donners vansinniga resor från 1911 framåt. Vilken var karlns drivkraft? Varför envisas han med att bränna ut sig fullkomligt både fysiskt och psykiskt och utsätta sig för märkliga sjukdomar i österlandet?
Svaret är kanske att han helt enkelt måste, för just så stark verkar hans viljekraft ha varit. Hans målsättning är att skriva ner ordlistor över utdöende sibiriska ursprungsspråk, och studera deras liv och leverne, och samtidigt förbannar han förryskningen av de tappra men samtidigt helt dekadenta folkslagen.
JD påpekar att pappa KD sysslade med besynnerliga och manipulativa politiska projekt på äldre dar, men med den unge dokumentaristen Kai är det nog lätt att sympatisera.
Och när man läser KD:s noggranna dagboksanteckningar kan man inte låta bli att fundera på dagens prostituerade resehjältar, som med satellittelefonen i högsta hugg reser för att branda sig själv, sin resa och framför allt sin sponsor.
Jo, jag lovar att jag nog vet: allt var inte bättre förr. Framför allt inte resandet.
Men ändå: Vilken resa håller sig i hundra år? Den som skildrar urgamla nomadkulturers utdöende vardagsliv eller den som gör ett nummer av att äta en halspastill med ny och förbättrad mintsmak på Antarktis?
Tre helheter
Boken är uppbyggd kring tre olika element. För det första är det långa och korta klipp ur Kais dagböcker, tidningsartiklar, brev och ur hans klassiska verk Bland samojeder i Sibirien (1915) och Sibiriska noveller (1919).Med en human underton, med djup respekt och med lätt humor alternativt bister realism skildrar Kai ursprungsbefolkningens liv. I motsats till många reseskildringar från den här tiden har Kai nämligen lyckats fånga just vardagen hos folken han möter. Nyfiket frågar han sig fram, han antecknar, observerar, och det är just spontaniteten, känslan av här och nu i dagböckerna och breven som gör läsupplevelsen så intensiv.
Särskilt gripande blir det när han redogör för det extremt hårda livet nomadkvinnorna levde. Männen anser sig kunna behandla sin hustru som sin egendom, ibland lika dåligt som vilket husdjur som helst, skriver KD, och skildrar det omänskligt hårda liv som kvinnorna fick utstå. Först föder man barn i den där kalla kåtan för sig själv och några timmar senare – ut på tajgan igen med pick och pack. Ekenäs BB känns ganska avlägset.
Och när KD ibland tröttnar på Sibirien, när han somnat genomvåt och kläderna frusit till is på natten verkar Sibirienkvoten vara proppfull: Min Gud vad detta landskap tar på ens nerver i längden. Jag känner mig stundtals alldeles sjuk av att se på dessa kärr, dessa förkrympta, eländiga små tallar, dessa slätter kala och ofruktbara, jämna utan höjder, utan liv utan en mänsklig varelse. Och ändå vet jag mer än väl att så fort jag lämnat dem, går min trängtan åter till dem, till ödemarken, dess stillhet och frid och dess storslagna ödslighet, till allt detta oförklarliga och outtydbara, som är skapat för att stärka en för livets kamp.
Bilder med djup
Ett minst lika starkt intryck förmedlar bokens andra bärande element; Kais fascinerande fotografier som alldeles berättigat ges furstligt med utrymme i Anders Carpelans layout. Där sitter man sedan i fåtöljen med fotografier på nomadiserade samojeder plåtade för snart hundra år sedan. Eller så stirrar man ostjakgumman i ögonen, inspekterar rynkorna, kollar in klädseln, spanar efter avgörande detaljer, försöker förstå helheter och överhopas av frågor, frågor, frågor: Vad hände sedan? Var på tajgan tog hennes liv slut? Eller var det i en rysk barack uppsmällt i utvecklingens namn av bolsjevikerna?Bilderna är förbluffande välkomponerade och skarpa och det är en fullständig gåta för mig hur KD lyckats så väl med porträttfotografering under dessa krävande förhållanden. Kontrasten till de moderna färgbilderna, genomgående återgivna i litet format, blir förstås stor eftersom de inte håller samma konstnärliga nivå som Kais. Samtidigt är det ett klart plus att ha några fotografier knäppta på samma plats år 1913 och 2003.
Carpelans layout är stilig utan att alls bli jobbigt extravagant, och han har lyckats skapa reda och logik i det brokiga materialet. Med bokens över 110 gamla fotografier, diverse teckningar, kartor, ett tiotal nya färgfotografier, samt textfragment från ett otal olika pennor måtte redigerandet ha varit en utmaning av rang. Greppet med suddiga kanter på en del av fotografierna känns ändå som en misslyckad detalj.
Kai reser omkring när första världskriget bryter ut och den storryska patriotismen tar ny fart, vilket oroar den finländske självständighetsivraren. Samtidigt registrerar han också hur det bubblar under ytan i det ryska samhället. Bolsjevikerna är på gång, och Kai inser att något stort kommer att ske mycket snart.
Frånvarande nutidsskildring
Det tredje, och minsta, elementet i boken består av Jörn Donners skildringar (och fotografier) från sina Sibirienresor i modern tid. JD har ändå valt en låg profil, han lägger aldrig i en högre berättande växel och upplevelsen av Sibirien på 2000-talet blir vag och diffus. En äkta närvarokänsla saknas, engagemanget är långt borta. Intrycket blir att JD aldrig riktigt blir bekväm med tanken på att resa med KD utan istället rätt flegmatiskt föredrar att resa efter honom.Och när JD dessutom väljer att fritt och löst associera till sina andra resor från olika håll i världen blir intrycket ofta ofokuserat och spretigt. Lite mera passion för den oslagbara utgångspunkten (far och son reser med nittio års mellanrum) hade höjt njutningen av boken ytterligare.
JD:s stora insats blir därför denna gång att han sett till att boken kommit ut, att han gallrat bland materialet och jobbat med stort hjärta för att en ny generation ska få tillgång till ett så läckert, äventyrsfyllt och allmänbildande storverk. Boken visar också upp en mjukare sida av JD, där den forna arrogansen är ersatt av sympatiska reflektioner kring pappan och barndomen.
Så när jag slår igen boken, definitivt inte för sista gången, är det bland alla sibiriska intryck och tankar en sak som höjer sig över resten: Man blir så glad och inspirerad över att människor fortfarande orkar och ids göra något utöver det ordinära och lätta.