Imperiets sönderfall i briljant reportagebok

Ryszard Kapuscinski: Imperiet. Bonnier Alba 1993. 287 sidor.

1932 föddes en liten pojke i staden Pinsk i Polen (numera Vitryssland). Det borde vi alla vara glada över. För i dag producerar den f.d. lilla pojken reportageböcker som inte går av för hackor, han producerar litterära verk som definitivt hör till den absoluta eliten i sin genre i världen. Och nu har han slagit till igen.
    Ryszard Kapuscinski är en legendarisk man, det är hans förmåga att kunna berätta om sjuka samhällen och dramatiska omvälvningar i vår tid som får journaliststuderande världen runt att sucka av beundran. Han har skrivit fantastiska reportageböcker, främst från Afrika (hans specialitet) bland annat "En dag till att leva" (Angola), "Kejsaren" (om Haile Selassies sista dagar) och dessutom en om Iran, "Shahernas shah".
    "Tänk om jag någon dag kommer att skriva som honom", suckar dessa studerande och drömmer om vilda journalisteskapader mitt i revolutioner i tredje världen. De drömmer om att lära sig att se, höra, observera och notera de ack så viktiga detaljerna såsom Kapuscinski gör. De fantiserar om att bli lika belästa som den polska världsmedborgaren (som aldrig visat något intresse för omvälvningarna i sitt eget land), att alltid kunna jämföra det man upplever med något som någon skrev för hundra år sedan. De bygger luftslott kring tanken att kunna förstå människor och beskriva dem så träffande som Kapuscinski gör.
    Men efter allt detta drömmande blir dessa journaliststuderande realister, liksom generationen före dem, och blir troligtvis nyhetsjournalister på hemmaplan. Den risken tycks i alla fall aldrig ha funnits för Kapuscinski.

Detaljerna, detaljerna
Det får vi ett mästerligt prov på i hans senaste verk, "Imperiet". Miljön är den här gången Sovjet och unionens sista dödsryckningar. Kapuscinski reser härs och tvärs genom ett fullkomligt desillusionerat samhälle, men han levererar inte en moralkaka, han förfasar sig inte på känt manér över eländet i Sovjetunionen, utan han lyckas otroligt nog förklara varför den vanliga sovjetmänniskan är som den är. Genom att fästa sig vid vissa till synes obetydliga detaljer omkring sig berättar han stora visdomar om sovjetsamhället. Sådana visdomar som ett helt pack av västerländska historiker, forskare och journalister aldrig har lyckats med.
    Orsakerna till att han lyckas kan sökas på många håll. Han växte själv upp under kommunismen i Polen och berättar i ett inledande kapitel i Imperiet om minnena från kriget då ryssarna kom. I en intervju i Die Zeit förklarar han att han vet hur ryssarnas traditionella passion och generositet har blandats med misstro och underkastelse som framkallats under socialismens tid vid makten.
    Han vet alltså vem han skriver om.
    Dessutom har Kapuscinski ett brinnande behov av att se saker med egna ögon, vilket inte alls är ett så självklart drag hos journalister som många kanske tror. Han beskriver i boken sin irritation över att nyhetstexter skrivs i Moskva trots att de t.ex. handlar om händelser i städer som Habarovsk i ryska Fjärran östern:

"Min reportersjäl råkade i uppror. I sådana stunder kände jag en stark dragning till Habarovsk: jag ville se vad som händer med egna ögon. Frestelsen växte sig desto starkare som jag ju kände till Imperiet lite grann och visste hur stor skillnaden var mellan Moskva och det övriga landet och att jättelika områden i denna stormakt var ett oändligt terra incognita."

Absurda legender
Då var året 1989 och Kapuscinski åkte iväg. Men före det hade han flera gånger kommit i kontakt med Imperiet eller dess apostlar, och det är kring möten med Imperiet från 1939-1992 som boken är strukturerad.
    Första gången är i slutet av september 1939, kriget rasar, bomber faller, människor flyr och ett tu tre får lilla Ryszard och hans skolkompisar lära sig ryska i skolan. Vad är Lenin? Vad är NKVD? Var är pappa?
    Också från denna svåra tidsperiod för länge sedan kommer Kapuscinski ihåg besynnerliga detaljer. Det skojiga med Kapuscinski är att han fastnar vid små, små detaljer som han beskriver s.a.s. med glimten i ögat. Hans berättarteknik är mycket roande, på gränsen till absurd, och han upprätthåller stilen boken igenom, oberoende av om han sitter i cockpiten på ett Aeroflotplan förklädd till pilot på väg till Nagorno-Karabach (enda sättet att ta sig dit) eller om han i djupaste Sibirien frenetiskt försöker hugga med yxa bort isblocken som förhindrar honom från att kunna stänga hotellfönstret. Han har inte endast upplevt det absurda - han lyckas också förmedla det absurda till läsaren så att nästan ingenting går förlorat.
    Kapuscinski har också en annan stor fördel. Han har trovärdighet. Alla inser att det han berättar inte är en exakt beskrivning av verkligheten, speciellt inte då han stannar upp vid speciella detaljer och utgående från dem avslöjar hur hela sovjetsamhället fungerar. Men hans text är så träffande, så avslöjande, att alla som någon gång rest ens lite i Ryssland blir slagna av häpnad. "Just så där är det!", blixtrar det till i hjärnan, och sedan stör det lite att man inte själv insett det "självklara".
    Kapuscinski redogör t.ex. mycket trovärdigt om varför man inte skall ställa frågor (om tidtabeller el. dyl.) i Imperiet. Den gamla misstron från Stalintiden lever kvar: varför frågar han? Sluta fråga, annars tar de dig!

Svag början
"Imperiet" är alltså indelat i tre delar, där den första behandlar barndomen och resor i ett statiskt sovjetsamhälle under 60-talet. Den tredje är mera analytisk, bestående av reflektioner resan har väckt hos honom. I den tredje delen lämnas det absurda helt därhän och boken antar en mera klassisk utformning.
    Ändå är det i den första delen som bokens verkliga svagheter finns. Observationerna från transsibiriska järnvägen känns påtvingade och det kan hända att inte ens Kapuscinskis minne och berättarförmåga räcker till för att göra dessa uppenbarligen bleka minnen till något spännande.
    Svagheten med bokens första del blir allt mer uppenbar ju längre in i andra delen man kommer. Här är allt annorlunda. Tempot blir snabbare, ibland olidligt spännande, närvarokänslan ökar till ett maximum och hela tiden bjuder han på små men viktiga reflektioner från historien och litteraturen. Han vill få oss att förstå. Han njuter av att kunna koppla ihop historien och nutiden - och hela tiden se allting ur den enskilda människans perspektiv.
    Hans odyssé genom det sönderfallande imperiet tar oss genom Armenien och Georgien, till kusten vid Norra ishavet, genom Sibirien till ryska Fjärran östern, tillbaka till Ukraina och Moskva. Han bollar med rutten som om den bara vore ett streck på kartan. Var än han reser hittar han tänkbara förklaringar till varför Imperiet faller ihop och framtidsbilden han tecknar upp är förstås inte speciellt positiv. Han oroas över nationalismen och framför allt över den uppenbara bristen på sunt förnuft hos folk, men han lyckas alltid förklara det, för oss, så irrationella beteendet hos de människor han möter.

Ger tankeställare