Alexander Dubcek
En självbiografi
377 sidor, Wahlström & Widstrand, 1993
"Anden skall segra över den grova övermakten" var en av många populära deviser i Prag och Tjeckoslovakien för 25 år sedan. Många av oss (Studentbladets nuvarande läsare) existerade inte ännu då, hösten 1968. Däremot är sannolikheten stor att också dina föräldrar tillbringade långa kvällar och nätter med att diskutera innebörden i slagorden som i de ödsliga kvarteren i Prag fick symbolisera kampen mot pansarvagnarna som rullade in. En härlig dröm, men med facit i hand kan man kalla den naiv och alltför godtrogen, hade krossats och illusionerna om en socialism med mänskligt ansikte hade fallit på sin egen orimlighet. Själva begreppet, socialism med ett mänskligt ansikte, utgör för vår generation litet av en paradox. Hur går dessa två egenskaper att kombinera?
Alexander Dubcek var den ledande arkitekten bakom det som kallades Pragvåren 1968 - som i sin tur följande höst krossades med brutal militär styrka. Som förstesekreterare för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet från januari 1968 fick Dubcek symbolisera hela den nya kursen landet slog in på. Trots att partiets "ledande roll" (maktmonopolet) inte gavs upp existerade press-, mötes- och något man allmänt kunde kalla intellektuell frihet. Prag var en av de mest pulserande huvudstäderna i Europa och om man får tro otaliga samtida beskrivningar rådde en positiv anda, en tro på framtiden, som inte hade haft sitt like på många årtionden såväl i Tjeckoslovakien som i de övriga sovjetsatellitstaterna.
Också västeuropas ungdom drogs med i euforin och man såg experimentet i Prag som ett tecken på en livskraftig socialism, som ett alternativ till demokratierna i väst. Därför blev chocken i augusti 1968 så mycket större. Sovjet och fyra bundsförvanter, "Tjeckoslovakiens bröder", invaderade landet och satte så småningom stopp för all reformrörelse. Sovjetunionens prat om fredlig samexistens visade sig inte vara någonting annat än tomt prat. Krossande av Pragvåren utgjorde början på slutet för tron på det socialistiska samhället, både i öst och väst.
Tjugo år senare, med en kort men betydelsefull avstickare i Lech Walesas Polen kring 1980, var det Michail Gorbatjovs tur att försöka. Det var som bekant redan för sent och istället för förnyande bidrog Gorbatjov till imperiets sönderfall med allt vad det innebar - nu senast pansarvagnar som beskjuter parlamentet i Moskva.
Alexander Dubcek själv tilltalades av en vits som berättades i Tjeckoslovakien under slutet av 80-talet.
- Vad är det för skillnad mellan Dubcek och Gorbatjov?
- Tjugo år.
Slovaken Dubcek dog i sviterna efter en bilolycka hösten 1992, men nu utkommer en självbiografi som redogör för hans syn på vad som egentligen hände under dessa dramatiska tider. Boken koncentrerar sig självfallet på avsättningen av den konservativa partiledaren Antonin Novotny i slutet av 1967 och den därpåföljande Pragvåren, invasionen och "normaliseringen". Däri ligger också bokens starkaste sida: en dokumentation med klart subjektiva förtecken från ett viktigt skede i centraleuropas historia.
Det är viktigt att komma ihåg att versionerna på händelseförloppet är rätt olika. Efter 1989 har flera anklagande texter mot Dubcek och hans följeslagare, främst president Svoboda och premiärminister Cernik, publicerats. Man har ifrågasatt trojkans agerande gentemot ryssarna och "förrädarna" (framför allt mot Dubceks efterträdare Gustav Husak). Därför är det på sin plats med Dubceks egen version.
Dubcek erkänner flera gånger att han var för godtrogen, att han trodde på utfästelserna från öst. Han hade aldrig kunnat tänka sig att problemen skulle lösas med militära medel. Det kommer fram att Dubcek var mycket mån om att göra allt enligt den gällande, socialistiska, författningen. Reformerna skulle komma sakta men säkert.
Han ville också till varje pris upprätthålla Tjeckoslovakiens pro-sovjetiska utrikespolitik, i syfte att inte reta upp den mäktiga grannen. Läsaren förstår mycket väl Dubceks teser men den efterkloke funderar på vad idén med att sitta kvar på posten åtta månader efter invasionen egentligen var.
Barndomen i Slovakien och Kirgisistan samt studierna i Moskva utgör förstås nödvändiga kapitel för att läsaren skall bilda sig en uppfattning om personen Dubcek, men det är svårt att låta bli att få bilden av författaren som aningen patetisk och godtrogen. Beskrivningen av partiskolningen i Moskva är inte tillräckligt djupgående - här skulle ha funnits plats för detaljer och mera analytisk text: vad rörde sig i dessa kommande partipampars hjärnor?
Niktia Chrustjovs "hemliga" tal vid den tjugonde kongressen i februari 1956, då den brutala sanningen om Stalin offentliggjordes, utgjorde visserligen en stor chock för Dubcek, men i övrigt får man inte riktigt en insikt i under vilka omständigheter framtidens partibyråkrater uppfostrades.
Att undervisningen var ensidig och ofta t.o.m. idiotisk är ju inte speciellt förvånande.
Boken är redigerad av den amerikanska journalisten Jiri Hochman och orginalspråket är engelska, vilket säkert förklarar den mindre lyckade användningen av engelska ord i den svenska överästtniungen (som t.ex. happening).
Cirkeln slöts 1989
Tyvärr kom ödet emellan och Dubcek dog innan de sista kapitlen av boken hade diskuterats. Därför slutar boken i princip med att kommunisterna faller 1989 - Dubcek och Vaclav Havel tas emot av jublande folkmassor i Prag i november under sammetsrevolutionen. "Cirkeln är sluten" skriver Dubcek:
"Nu stod jag här på balkongen sida vid sida med en tjeckisk dissident som var nästan en generation yngre än jag, och vi visste båda att folkmassan där nere gav oss makten att föra frihetens sak till slutgiltig seger i vårt land"
Men besvikelserna skulle bli många. Den optimism (med tydliga paralleller till 1968) som präglade Tjeckoslovakien efter revolutionen utbyttes i det som Havel kallar "den postkommunistiska mardrömmen". Landet splittrades, något som såväl Havel som parlamentets talman Dubcek in i det sista kämpade emot, och bland ungdomen framstod Dubcek allt mer som en man ur en svunnen tid. Snarare kritiserades han och hans gelikar för att inte ha stått emot den ryska björnen 1968.
Dubcek behövde aldrig själv se splittringen av Tjeckoslovakien. Han dog några månader innan beslutet verkställdes och in i det sista trodde han på att "det sunda fönuftet skulle segra". Som han sade i en intervju några veckor innan sin egen död:
- Hoppet är det sista som dör.
Tjeckiens president Vaclav Havel efterlyste å sin sida vid 25-årsminnet av invasionen mera av de attityder som rådde 1968 och 1989 i dagens Tjeckien.
- Ju mer vi odlar dessa goda egenskaper, desto lättare kommer vi att klara vår tids stora uppgifter.