K-G Olin: Egen lyckas smed (Ab Olimex Oy, 2004). 447 sidor varav knappt hälften är löpande text, resten namnlista, källförteckning och register. Bilderna nedan är från boken.
Han är en kämpe, den där K-G Olin. En seg kämpe.
Nu är han här med en ny djupdykning i finlandssvenska emigrantöden, denna gång med blicken riktad mot delstaten Oregon vid amerikanska västkusten. I boken "Egen lyckas smed" har han inriktat sig på entreprenörskap, eller det som man i modernt språkbruk helst bara kallar för bisnes.
Bisnes är nämligen exakt rätt ord. När de österbottniska sönerna och döttrarna från och med slutet av 1800-talet landar i det förlovade landet utan en cent på fickan och med bara kronobydialekten på tungan kan man definitivt tala om att börja från noll. Eller så inte. För gång efter annan visar Olin hur sammanhållningen, företagarandan och envisheten var nånting som många utvandrare helt enkelt hade i blodet, och som i många fall också höll dem flytande. Det var vinna eller försvinna som gällde.
I nio huvudkapitel refererar Olin många affärsidéers upp- och nedgångar. Här ryms flera livsöden som kunde tjäna som modell för den amerikanska drömmen och visst börjar ens finlandssvenska blod att rusa snabbare i ådrorna när man läser om till exempel fiskhjulskungen från Oravais (Erick Enquist). Han kunde nämligen fånga upp till 80 ton lax per år med sitt fiskhjul, en konstruktion som rätt placerad i en fors helt enkelt kastade upp fiskarna mer eller mindre av sig självt. Resultatet? Very big cash.
Låt vara att sånt i dag skulle definieras som rena rovfisket, och att affärerna kollapsade år 1926 då metoden plötsligt förbjöds. Enquist gav självklart inte upp trots katastrofbeslutet utan tog istället omedelbart sig an byggnadsbranschen tillsammans med österbottniska landsmän. Firman verkade framgångsrikt fram till 1950-talet.
Och sen måste man bara dra efter andan i kapitlet om August Erickson, som enligt Olin antagligen kom från Helsingfors. Erickson drev Erickson's Saloon i Portland, utrustad med "världens längsta bardisk" (225 meter lång, täckande ett helt kvarter) och affärsidén gick ut på att bjuda på gratismat och billig sprit, och vara öppen också för vanliga donare. Succén var ofantlig, det var vardagslyx för gemene man, liksom, men hrm, vi kan nog vara bombsäkra på att Erickson kammade in mer än tillräckligt med provision från de otaliga pokerspelen och glädjeflickorna. Men också Ericksons imperium krossades av de lagar och regler som plötsligt sattes in för att kuva det vilda och fria landet. Förbudslagen 1916 knäckte Erickson och han blev mer eller mindre knäpp. Ända in i döden var han helt besatt av att sälja svart sprit på lönnkrogar och i mörka gränder, trots otaliga fängelse- och bötesstraff.
Spritproblemen var förstås stora over there och präglar mycket av Olins referat. Finlandssvenska (eller svensk-finska som det hette då) nykterhetsföreningar grundades på löpande band med namn som Stjärnan av Suomi och Syskonbandet, en annan vattendelare var socialismen som ledde till hätska debatter i de svensk-finska tidningarna. Olin lyfter också förtjänstfullt fram tragedierna som lurar bakom äventyrsglorian (självmord, dödsolyckor, bedrägerier, brustna familjeband), men det som ändå slår en mest är att det för tusan fanns krut i utvandrarna, trots motgångarna och den införstådda ideologin om att alla är sin egen lyckas smed. Detta med egen lyckas smed är förresten en sanning med modifikation eftersom Olin ofta lyfter upp sammanhållningen bland finlandssvenskarna som en viktig faktor, det fanns alltså ett inofficiellt skyddsnät. Just därför blir det lite pinsamt att inse hurdana gnällspikar vi förvandlats till i dagens välfärdssamhälle. Erickson och Enquist och alla de andra vänder sig nog i sina gravar.
Precis som i Olins tidigare böcker är författaren mera referent än berättare. Stilen är saklig, monoton och ofta hade man hoppats på mera engagemang i texten. Styckeindelningen är ofta ologisk, språkbruket rutinmässigt och hoppen från en person eller en plats till en annan följer ingen klar struktur. Det får läggas på minuskontot, liksom att man bara skriker efter mera närvaro från de två veckor Olin besökte Oregon.
Men det ofattbart omfattande forskningsarbetet och listan på 8 000 namn räddar ändå allting. I dessa tider när släktforskning och letandet efter rötter är så populärt har Olin hittat en nisch. Han behärskar sina källor (Internet spelar numera en avgörande roll) och han vet var han ska leta. Också fotografierna berättar otaliga egna historier och ger bokens komposition ett verkligt lyft. Efter elva böcker på eget förlag har Olin bevisat sin poäng: Ingen annan har gjort så mycket för att kartlägga framför allt österbottningarnas öden ute i världen.
Därför. Läs boken, gräv i dina rötter och ge honom en medalj. Det är han verkligen värd.
Om du är intresserad av boken kan du läsa mera på författarens och förlagets sajt:
www.multi.fi/~olimex/