Förra gången var det tuffa och sympatiska Elina i Tornedalen. Nu är det krigsbarnet Eero i Skåne. Det är gripande filmer där nyckelordet är försoning. Men vem är mannen bakom alltsammans? Allting började på en biosalong i Borgå för snart trettio år sedan.
Öppningsscenen. Explosioner. Bomber. Musiken som trissar upp spänningen. Roger Moore, cool som alltid, i en halsbrytande flygjakt. Pulsen som stiger, hur ska det gå, hur ska det gå …? Sedan: dörren som smäller igen. Tystnaden. Moore som förvandlas till vaktmästare. Flygmaskinen som blir 70-tals betong. Fantasivärlden som blir Borgå.
Nästa dag ute på cykel med de tuffa kompisarna som skryter vitt och brett:
– Vitsi det var bra film, hei!
Total förödmjukelse.
Och det hände inte bara en gång. Så här i efterhand tycker Klaus att hela barndomen var just sådan. Dörrar som smäller igen. F-16. Kom tillbaka när du blivit stor, pojke lilla. Men det var också här, i biografen Studio 1-2-3 intill Mannerheimgatan i Borgå som fröet såddes. Det var här lille Klaus så småningom började förstå vilket hans öde skulle bli.
– Jag satt där, kväll efter kväll, läste recensioner, kollade in trailers för alla filmer, på nytt och på nytt. Jag kunde dem alla utantill. ”Tulossa pian!” … Ömhetsbevis, Ghostbusters, ET. Mina föräldrar trodde jag var ute och cyklade med vänner, så om personalen på Studio hade ringt hem hade jag nog blivit kallad till skolpsykologen.
Drygt tjugo år senare går vi igenom allt det där i ett fräscht och välmående Borgå på en restaurangterass vid ån. Rödvin i glasen, svart t-skjorta på kroppen, ögon som kisar mot solen. En berättarröst som under fyra timmar egentligen aldrig tystnar, som pratar på, entusiastiskt och engagerat, som ofta avbryter sig själv för att ett nytt tankespår dykt upp i hjärnan, det blir nästan bara film, film och mera film hela kvällen.
Men han är ändå inte vilken filmfreak som helst. Den här filmfreaken kan visa upp trettio internationella pris för sin senaste film: Stockholm, Berlin, Wien, Toronto, Montevideo, Chicago ... Och i slutet av september har hans nästa långfilm premiär, en film med en budget på hisnande 2,7 miljoner euro för ett av de största produktionsbolagen i Finland. Som tonåring räknade han visserligen kallt med att han skulle göra sin första långfilm senast som 20-åring, det blev inte riktigt så, men att ha gjort två långfilmer, fem kortfilmer, sex dokumentärfilmer och ett dussintal reklamfilmer som 34-åring är inte så tokigt det heller.
Men vem är Klaus egentligen? Vem är detta udda stjärnskott i den finländska filmindustrin? Som gör underhållande film med seriöst budskap? Stora draman om små människor? Som mitt i en framgångsrik karriär säger att han trivs bäst med sin hustru (som han varit ihop med sedan tonåren) och sina två små barn, som med ett stolt leende kallar sig själv en ”torrboll” – och som dessutom är troende?
Inga divafasoner här
Efter en kvart med Härö slår det en. Han kan inte vara en stjärna. Han är ju så vanlig. Han kunde lika gärna bete sig snorkigt, vara överlägsen, skrytsam, och vi skulle alla acceptera det, till och med hylla honom för det. Framgång ursäktar allt. Men den finlandssvenska borgåkillen använder regelbundet ord som ”jättekiva”, har en oskyldig och köckig humor – och avslutar kvällen med en ostburgare vid torgets korvkiosk. Att bo just i Borgå är rena önskedrömmen, säger han.
– Här finns en härlig soppa av det vardagliga och fåniga som en ful citymarket, sjabbiga korvkiosker, öl i plaststop och det gamla och fina som trähusen i gamla stan. Här kan jag lätt växla mellan att tala svenska och finska, det finns ingen dramatik i det. Och här har jag vuxit upp med familj och släktingar, Borgå är för mig berättelser och människoöden som de vuxna undehöll mig med som liten. Jag känner ingen rotlöshet alls, ingen strävan bort, tvärtom, jag kan och förstår temperamentet här.
När vi plöjer igenom barndomen erkänner han utan omsvep att han var en besserwisser, en besvärlig typ, som alltid ville tala om film och briljera med sina kunskaper. För att göra intryck när gänget spelade innebandy kunde han mitt i en dribbling börja rabbla upp fakta om Peter Sellers filmroller och årtal. Trots att han var enda barnet var det i alla fall klara gränser hemma, och man ser fortfarande i dag hur det pärtar honom att han inte fick se ”Safiiri ja Teräs” på tv. Sånt lämnar djupa spår…
Ännu värre var ändå chocken när han kom till Helsingfors och började studera filmkonst vid Konstindustriella högskolan.
– Jag hade aldrig gjort ett grupparbete förr, som enda barn hade jag aldrig tvingats ta hänsyn till andra. Jag såg bara mitt eget mål, dit ska jag, dit ska jag, och plötsligt måste jag samarbeta. Det var en hård – men helt nödvändig – lärdom för mig.
Och en lärdom som gick hem. När han berättar om sina filmer talar han helt i motsats till vår självfixerade tid alltid om vi, inte om jag: ”Vi ville göra så och så, vi valde att klippa det och det …”. Och han strör ständigt komplimanger omkring sig, komplimanger som man instinktivt kan tro att är tillgjorda. ”Den och den manusförfattaren är ett geni, den och den är en fantastisk skådespelare, utan den och den hade projektet stupat …”. Men efter en tid börjar man förstå att det är på riktigt, han menar det, och att han åtminstone lite grann tror på den klassiska definitionen av regissörens uppgift som han gärna citerar: att göra sig själv onödig.
I början är ingenting lätt
Redan under studietiden i mitten av 1990-talet gjorde Härö några kortfilmer, enligt honom de svåraste filmerna i karriären: ”Hur får man ihop tio minuter film?” frågade han gång på gång av sig själv, låg vaken på natten, prestationsångesten pressade på. Han insåg den bittra sanningen: Han var en fackidiot, han visste allt om film och filmmusik, alla årtal, alla rollbesättningar, alla regissörer, alla manusskribenter – men han visste inte hur man gör en film. Så småningom lärde han sig ändå hantverket, och det är nånting han ständigt kommer tillbaka till, hur viktig tid studieåren var för honom.
Redan nu inriktade Härö sig på barn och barnfilmer, och kring sekelskiftet gjorde han några kortare dokumentärfilmer för FST och produktionsbolaget Talking Heads, men det blev den första längre dokumentärfilmen Tre önskningar (2001) om cancersjuka barn som blev det första genombrottet. Med några nordiska och finländska pris i bagaget blev tröskeln sedan lägre för att ta sig an den stora utmaningen, den första långfilmen.
Länge hade Härö ansett att man inte kan och ska filmatisera böcker, men sedan läste han den rikssvenska barnboksförfattaren Kerstin Johansson i Backes roman Som om jag inte fanns . Det räckte för Härö. Det var dags för en ny lärdom. Man ska visst filmatisera böcker!
Kanske det bara var så att Johanssons och Härös vägar korsades för att de drivs av samma kraft? Johansson skriver nämligen själv om sin bok så här:
När jag skrev min bok Som om jag inte fanns var det en vuxen, en lärarinna, som förolämpade skolflickan Elina. Det var spännande att skriva om frökens och Elinas kamp. Lärarinnan stred för att visa vem som har makten, medan Elina kämpade för sin värdighet. Det är klart att jag lät Elina vinna.
På barnens sida, alltså. Någonting som också verkar vara en röd tråd i Härös konstnärskap. I Elina är platsen Tornedalen på svenska sidan och tiden 1950-tal. De finskspråkiga eleverna ute i ödemarken ska lära sig ett civiliserat sätt, och framför allt måste de tala svenska. Filmen formar sig till en kamp mellan den envisa Elina och den envisa och (till synes) järnhårda lärarinnan i skolan, en kamp som Elina omöjligen borde klara av att vinna. Ändå lyckas Johansson/Härö skapa ett lyckligt, rättvist och härligt slut, ett drama som med sina slående vyer och sitt klara budskap har berört både barn och vuxna inte bara i Norden utan i stora delar av världen.
Inklusive självaste Ingmar Bergman:
”Kära unga kollega, du har med ditt förstlingsverk träffat våra hjärtan med självklar kraft och betydande insikt. Därför är det en ära och glädje för juryn att ge just dig priset. Din åldrade och något ärrade kollega önskar bara att din stora framgång inte ska göra dig ängslig eller ålägga dig tvånget att upprepa din lyckliga debut.”
Som första icke rikssvensk fick Klaus Härö alltså det prestigefyllda Ingmar Bergman-priset på den svenska filmgalan 2004, en utmärkelse vars betydelse man i Finland inte riktigt har insett. Men Härö och teamet kring filmen insåg nog. Ur ett videoklipp från den glamourösa filmgalan ser man hur en tårögd och synnerligen ödmjuk Härö stiger upp på scenen, säger några lätt förvirrade tackord, och sedan bugar sig djupt. Senare konstaterade han i en radiointervju, på typisk anspråkslös Härö-manér, att stora pris ”bara gör en mindre”.
Samma film fick inte ens delta i Jussi-galan eftersom någon ansåg den vara för svensk, men Elina blev ändå med en snabb logisk kullerbytta Finlands bidrag till Oscar-galan samma år. I alla rikssvenska sammanhang har man å sin sida envisats med att kalla Elina för en svensk film …
– Svensk eller finsk film? Det är bara en byråkratisk fråga, någonting som pruducenterna får räkna ut och fundera på. Det är ingenting som agiterar mig på något sätt. Jag gör bara ett jobb, i det här fallet ett finskt-svenskt samarbete, och det är det enda som är viktigt för mig.
Sverige är svårflirtat
Ungefär samtidigt som prisen började regna över Elina funderade producenten Ilkka Matila (Rukajärven tie, Kuutamolla etc) på vem som skulle förverkliga hans gamla dröm om en filmatisering av Heikki Hietamies bok Äideistä parhain (1992). När han såg Elina visste han vem som skulle klara det, och eftersom Härö själv ända sedan studietiden hade grubblat på att han borde göra en film om finska krigsbarn var det lätt att gå vidare. Efter många om och men skrapade man ihop finska, finlandssvenska (Kulturfonden), rikssvenska och nordiska pengar, tillräckligt för att göra en proffsig spelfilm, ett stort finskt-svenskt filmprojekt.
Och jo, det är precis nu vi ska fråga honom om skillnaden mellan att jobba i Finland och Sverige.
– I Finland är det rakt på sak, man bestämmer bara att ”nu gör vi det”. I Sverige ska det diskuteras och röstas, men å andra sidan har man en större proffsighet där. Men jag har aldrig blivit bemött konstigt eller dåligt i Sverige bara för att jag är från Finland, men däremot fick jag alltid motivera mig tydligt när vi gjorde Elina, min egen proffsighet var inte helt utvecklad. En annan sak är att man inte överhuvudtaget känner till finsk film i Sverige, jag minns när en av svenskarna i teamet började tala om den enda finska film, utöver Kaurismäki, som han kände till, det var Rauni Mollbergs debutfilm Maa on syntinen laulu – och den är från 1973 …!
Han medger visserligen att problemet med finländsk film är att det ofta finns för många sidospår och oväsentliga bipersoner, att regissören inte vågat koncentrera sig på det viktiga i berättelsen, att scenerna är tröga och långsamma – saker som man märker att Härö & C:o jobbat mycket med. Men i nästa andetag kan han ändå lätt räkna upp otaliga finländska filmer som hade förtjänat mycket mer uppmärksamhet också i Sverige – ett problem som man i Finland antagligen känner av inom alla kultursektorer;
I filmen Den bästa av mödrar, där det talas både finska och svenska, skildras 9-årige Eero som skickas till Skåne som krigsbarn undan fortsättningskriget. Temat i filmen blir de vuxnas svek, både i Finland och Sverige, och det ensamma barnets desperata kamp för att hitta trygghet. Mer än 70 000 finska barn transporterades över Bottenhavet utan sina föräldrar främst till Sverige undan krigens nödår, och fick stanna där i värsta / bästa fall några år. En del återvände aldrig eftersom de fått en ny familj i det relativt välmående Sverige, andra återvände och visste kanske inte längre var de hörde hemma. Det blev ett kollektivt trauma på individnivå som man inte talade om i Finland på många årtionden.
– Förut tyckte jag att hela idén med krigsbarn var vansinnig. Men hur skulle vi reagera i dag om våra städer bombades, om det låg lik på gatorna? Instinkten säger att vi måste skydda barnen, att vi reder ut resten senare. Ur det perspektivet är jag i dag mera benägen att förstå operationen. Det handlade ju också om att man var rädd för en total utplåning av Finland, att man ville att det finska folket skulle överleva.
Försoning är ordet
Det är en gripande vuxenfilm – inte en barnfilm – som får några tårar att segla ner längs kinderna också hos en man som sällan tror sig förfalla till sånt mjukistjafs. När jag erkänner att tårarna kom blir Härö nyfiken, vilka scener? vilka scener? Och så berättar han själv om vad som berörde honom mest. Det är när Eero skickas hem till Finland igen, ett dramatiskt klimax i slowmotion där vuxensveket slår till med oanad kraft.
– Jag satt själv inne i ett mörkt skjul när vi filmade och såg scenen på en monitor. Det var helt olidligt, jag klarade inte av det, jag hörde hur Eero skrek, jag ville vända blicken bort från monitorn, jag ville rusa ut och stoppa alltsammans.
Men minns att Härö inte skulle vara Härö om det ändå inte till slut löser sig på något sätt. I filmen är nutiden inklippt i svartvit med jämna mellanrum och där talar Eero ut för första gången med sin gamla mamma. Kanske någon tycker att scenerna gör det hela aningen tydligt, men för Härö och teamet ligger hela kärnan just i dessa ögonblick.
– Det handlar om vikten av att försonas. Om att det är bättre att försonas än att gå livet ut och bära på ilska och hämndbegär. Det är sådant som driver mig i mina filmer. Om vi hade strukit scenerna där dagens Eero talar ut med sin mamma hade slutet blivit bara tragiskt, ”fade to black”, tittaren hade inte haft något förtroende kvar, det hade inte funnits något hopp, allt i Finland hade bara blivit grått.
Det är också här, säger han själv, som hans kristna tro syns i filmerna.
– Tro handlar om försoning, och jag har en klassisk kristen tro. Att mötas, träffas och tala ut är en central sak för mig. En berättelse om en farsa och son som ”hatat” varandra i trettio år och nu kommit över det och blir vänner – det är den typ av berättelser som jag vill berätta.
En film om krigsbarn, 1940-talet, historia … låter bra … men ändå slår det en som tittare att den konkreta handlingen inte är huvudsaken, den här berättelsen har, precis som Elina, ett allmängiltigt budskap:
– Behandla inte barn så här, och om du har gjort det – be om förlåtelse.
Men han är ändå ingen olidlig moralist, inte heller en Stor Konstregissör. ”Film är inte ett intellektuellt medium, det ska finnas ett underhållande aspekt, själv är jag trött på ’fina’ filmer”, säger han och nämner bröderna Coens Fargo och Sam Mendes Road to Perdition som exempel på enkla men genialiska filmer. I nästa andetag berättar han att hans nästa långfilm handlar om flickor i ett svenskt arbetshem på 1950-talet, en typ av uppfostringsanstalt, där flickorna tvångssteriliserades.
– Det går bara åt det tyngre hållet, säger han och skrattar gott.
Mitt i allt avbryter Härö sig, lyfter pekfingret, "vänta! tyst!" – ur högtalarna strömmar klimaxen i Bruce Springsteens lyrik i The River.
– Helt briljant! Ibland önskar jag att jag var låtskrivare. Man sitter på ett café, skriver ner några rader på en lapp, går hem och prövar med gitarren om det fungerar. Som filmregissör däremot tar det minst två-tre år innan man får se något resultat överhuvudtaget
Sen fortsätter textflödet ur Härös mun med en hyllning till filmer som Levottomat och rentav Renny Harlins legendariska debutfilm Born American, filmer som många skulle avfärda som rena skräpet.
– Struntprat. Varje regissör har en tanke med det han eller hon gör. I Harlins fall handlade det om att han så innerligt gärna ville göra en actionfilm av den där typen, och det lyfter jag på hatten för. I Finland görs det så få filmer att man alltid vill döma ut någon genast. Men se på Woody Allen, alla hans filmer är inte bra, men eftersom han är så produktiv gör det ingenting att han inte når fram varje gång.
Tystnad som effekt
Att Den bästa av mödrar utspelar sig i Skåne beror på att man sökte en så stor kontrast som möjligt till de finska skogarna, så att tittaren undermedvetet fattar vidden av Eeros situation. Och det är en effekt som Härö frikostigt använder sig av. I början av filmen rör sig kameran i en enkel stuga i en djup finsk skog, för att efter en kort övergång plötsligt svepa över öppna landskap, ett mäktigt hav, Eero som sitter ensam längst bak i en svensk buss, den nya mamman som vänder ryggen till, Eero som inte kan svenska, klasskamraterna som skrattar när han söker skydd på flickornas toalett när han hör flygplansljud … det är gastkramande och effektiva scener.
Scener som förstärks av Eeros tystnad som ibland exploderar i total desperation. Härö är inte heller rädd för att använda tystnad som effekt – även om man inte skulle tro det just nu när munnen går i ett. I filmens lyckligaste scen sitter den svenska mamman och Eero på en säng, kärleksfulla blickar, fladdrande gardiner – och tystnad. Men hur får man barn att bete sig naturligt framför kameran? Hur är det överhuvudtaget möjligt? Här eldar Härö upp sig, man märker att det är ett område han behärskar, som han älskar att snacka om.
Han beskriver hur man först åker runt i skolor, man ber tusentals barn uppträda framför kameren, ”lek att du kommer hem från skolan och mamma sitter i köket och dricker öl”, sedan sållar man ut hundra, sedan ber man tio eller tjugo komma pånytt och så prövar man hur de klarar av att spela mot vuxna och i oväntade situationer. I Finland är barnfilmskulturen inte lika utvecklad som i Sverige, men inför Den bästa av mödrar satsade man ändå stora resurser på att hitta rätt person. Men hur har Härö lyckats få barnskådisar som Natalie Minnevik (Elina) och Topi Majaniemi (Eero) att bli så fantastiska på duken? Deras egen förtjänst, menar Härö, de är amatörer men ändå proffs. Men han tillägger också:
– Kanske det också beror på att jag har en ganska stark inlevelseförmåga, jag kommer ihåg hur det är att vara barn.
Kommer ihåg hur det är att vara barn … Kanske där ligger förklaringen till att Härös filmer berör? Att han ser med barnens ögon? För han hävdar också att det är från positiva kommentarer av vanliga tittare, både från barn och vuxna, som han får sina bästa kickar, inte från recensioner.
En sak kommer Härös egna små barn i alla fall aldrig att lida av. I mitten av 1980-talet bönade och bad Klaus att pappa skulle köpa en videoapparat. ”Alla andra” hade ju redan grejen och använde friheten till att se på Ninja kostaaja och sedan spola fram till actionscenerna. Tråkigt, tyckte Klaus, som hellre ville se stumfilmsklassiker och Gudfadern, och aldrig mera förnedras av F-16. Men det var ingen chans. En onödig manick, sa pappa. Så när Klaus flyttade hemifrån skaffade han sig videon, den största lyckan på jorden. När Klaus barn blir större är risken därför uppenbar att det blir utsatta för Bergman, Chaplin och ET, gång på gång. Men i dag är det dvd som ersatt vhs, eftersom dvd har en stor fördel.
– Man kan följa med klockan på skärmen, bara vänta på den 28:e eller 29:e minuten där man vet att den första vändpunkten i filmen måste komma. Härligt!