Att gå i pension betyder inte att varva ner. Hbl:s förra kulturchef Tuva Korsström jobbar nu på ett mångårigt verk men har också tid att reflektera över hur tidningarnas kultursidor mår.
Foto: Karl Vilhjálmsson
Yle:s komplex ligger tvärs över gatan, på bokhyllan står Günter Grass, Umberto Eco och Olavi Paavolainen och många andra stramt uppradade. I korgen på golvet ligger dagens Hbl, vid spegeln hänger foton på barn och barnbarn, på bordet lockar två croissanter.
”Vill du smaka på vår nya rönnbärssylt?” myser värdinnan och låter mest som om hon tog emot en sommargäst i stugan i Korpoström.
Men även om det är i Korpoström ute i skärgården Tuva Korsström numera tillbringar halva året är det ingen lugn pensionärstillvaro hon för. Tvärtom. Hbl:s mångåriga litteraturkritiker och tidigare kulturchef har kastat sig in i något där begreppet ”mastodontisk” för en gångs skull inte låter som ett överord.
Hon ska – i all enkelhet – kartlägga de finlandssvenska författarna från 1960-talet framåt. Alla seriösa finlandssvenska författare under femtio år ska med andra ord granskas, läsas och analyseras.
Och när ett sånt jobb ska göras är det nog bäst att kalla på Tuva K.
För det är trots allt få finländska kulturjournalister som har den bredd, både internationell och nationell, som Korsström besitter. Som fil.mag. och mångårig språkredaktör vid Yle kom hon 1986 till Hbl som litteraturredaktör. Där vann hon snabbt uppskattning över språkgränsen, och Hbl:s kultursida med henne vid rodret (1991-97 och 2000-06) var ofta en fullgod konkurrent med storasyster Hesari. Och just vikten, till och med fördelen, med att inte vara störst och ”bäst” är något Korsström gärna lyfter fram.
”Husis har aldrig känts som en Stor tidning. Vi hade, och det finns fortfarande, en äkta pionjäranda på kulturredaktionen. Man brinner för det man gör och ibland klarar man av att flytta berg just för att passionen finns där.”
I klarspråk betyder naturligtvis ”pionjäranda” också att honoraren är låga och att såväl resurserna som utrymmet är begränsat. Korsström förde visserligen en enträgen kamp under hela sin tid som kulturchef för att höja frilanshonoraren, rentav med viss framgång, men samtidigt är hon paradoxalt nog medveten om styrkan i att inte ha resurser.
”En institution som Husis måste naturligtvis ha en saklig honorarpolitik, varför skulle folk skriva gratis? Men samtidigt ska vi minnas att mycket av den bästa litteraturen och många s.k. generationstidskrifter uppkommit utan resurser. Se till exempel på Ny Tid i dag: de betalar ofta ingenting men har de mest spännande skribenterna!”
Tre ingredienser i en tidnings kulturbevakning ligger Korsström speciellt nära om hjärat: Recensioner, kulturdebatt och djupintervjuer.
”För Husis var, och är, det viktigt att lyfta fram recensioner, precis som i rikssvenska tidningar. Recensioner är en viktig del av kunskapsbiten inom kulturen. På Hesari verkar trenden under den annars kompetente Saska Saarikoski vara det motsatta, man vill tona ner recensionerna, speciellt konstbevakningen har lidit av det här, och det är också ett faktum att många inhemska författare är förbannade på Hesari för att deras böcker inte recenseras.”
När det gäller kulturdebatt är det uppenbart att Korsström drömmer tillbaka till gamla goda tider. Den ständiga debatten som förr pågick mellan Stockholmsdrakarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är ett minne blott, Uusi Suomi som alternativ till HS försvann, den finländska arbetarpressen har mer eller mindre tystnat, Nya Pressen lades ner för länge sedan och Vasabladet utan Birger Thölix har inte samma hålligång som tidigare.
Själv bidrog Tuva Korsström i februari 2009 till kulturdebatten i samband med sin pensionering som litteraturskribent för tidningen. Den skedde med buller och bång då hon skrev en avskedsledare i sin egen tidning där hon kritiserade ägaren (Konstsamfundet) och varnade för att också Hbl:s kultursida riskerar bli allt mer evenemangskalender och allt mindre kultur. Ledaren flyttades över till kultursidan och förvandlades till en kolumn, något som väckte ett ramaskri och så kom (äntligen) en ny finlandssvensk kulturdebatt i gång.
”Debatten sköttes dåligt av Husis då varken chefredaktören eller kulturchefen kom ut i offentligheten. All debatt fördes av andra på bloggar och i andra tidningar”, säger Korsström i dag.
Men är det ändå inte förmildrande att Hbl trots allt tillät sin redaktör att gå åt ägaren i den egna tidningen, något som inte är en självklarhet i medie-Finland?
”Jo, absolut, det hade ju aldrig lyckats i Hesari som är en mycket välstyrd tidning – för övrigt ett effektivt sätt att ta kål på all debatt.”
I dag säger Korsström utan omsvep att hennes farhågor inte har besannats. Hbl har fortfarande redaktörer inom varje ämne (litteratur, teater, konst, musik, film), och Korsström talar entusiastiskt om kultursidans vitalitet i dag, som är ”öppen för nytt och samtidigt intresserad av traditioner”.
”Antingen bidrog bråket våren 2009 till den här utvecklingen, eller så inte. Men slutet gott, allting gott.” säger Korsström och verkar mena det.
Den tredje pelaren på kultursidan, författarintervjuer, är för Korsström kulturjournalistik i utvidgad form. Hon har inte bara presenterat otaliga finlandssvenska, finska och internationella författare i tidningen, när hon går på djupet skriver hon böcker. Debutboken ”Berättelsernas återkomst” (1994) består av djupsamtal med europeiska författare, bland annat Elfriede Jelinek som fick nobelpriset 2004.
Korsström kunde med andra ord klassas som en hederliga skolans intellektuell. Det handlar om mindre snicksnack, mera beläsenhet och djupare språkkunskap. Rustad med ett huvud som klarar av att läsa och intervjua på – utöver svenska och finska – engelska, franska och spanska samt tyska och italienska behjälpligt, kan hon självsäkert röra sig i den europeiska intelligentsian.
”Jag började också med arabiska men när vi flyttade till Stockholm blev det tyvärr på hälft. Nu har jag börjat med grekiska istället eftersom jag har en äldre syster som bor i Grekland.”
Men nu ska det alltså i några år handla mest om finlandssvenska författare. Blir det inte aningen … klaustrofobiskt att plaska så länge i Svenskfinland?
”Jo” svarar Korsström lika glatt som omedelbart, och fortsätter:
”Jag har ändå insett att finlandssvensk litteratur inte är en liten litteratur. De internationella utblickarna är många.”
Medan andra skulle försöka skyla över sin okunskap ser helsingforsaren Korsström just okunnighet som någonting inspirerande. Att forska i finlandssvensk litteratur är därför spännande, eller som hon själv säger:
”För mig är österbottnisk litteratur mera exotisk än fransk!”
Se lätt forkortad version av artikeln i Journalisten