Säg rikssvensk journalistik och många tänker drevet.
Drevet som klistrar sig fast på kvällstidningarnas löpsedlar och hänger kvar så länge det bara säljer.
Finländska Yrsa Stenius vet vad ett rikssvenskt drev är. Dels för att det är hennes jobb att veta och dels för att hon själv varit utsatt för ett drev.
Stenius är PO (Allmänhetens pressombudsman) i Sverige och den officiella arbetsbilden är klar: ”Den som känner sig personligen kränkt eller på annat sätt orättvist behandlad i en tidningspublicering kan vända sig till PO.”
Det kan alltså handla om allt från kvinnan på gatan som blir osakligt utpekad i en liten notis till rikspolitikern som krossas av drevet.
”Drevdynamiken är antagligen mera utvecklad i Sverige än i Finland. Det blir som ett maskineri som går i gång och slutligen hamnar man långt från sanningen. Jag vet för jag har varit utsatt för det. Man blir ganska mörkrädd.”
I hennes hem på Söder i Stockholm skäller taxen Karr (efter en hund i Nils Holgersson resor) åt främlingar men lugnar sig snabbt, och finner sig sedan i att lyssna på tråkigt snack om journalistik. Men väntan på kompisen Taiga som är på hunddagis blir lång…
Drevet, ja. Det typiska är att alla journalister rusar i samma riktning och tar sig an en frågeställning ur samma infallsvinkel:
”Personen sätts i centrum, man förenklar, rensar bort eventuella invändningar, frågetecken förvandlas till utropstecken – och så plötsligt är en helt ny bild skapad.”
I Finland går det lugnare till, även om politiker som Ilkka Kanerva, Matti Vanhanen och Anneli Jätteenmäki alla har sina erfarenheter. Själv lyfter Stenius fram partikamraten Ulf Sundqvist.
”Men Finland är nog ett mindre moralistiskt samhälle än Sverige. Med det menar jag inte att journalistiken är för snäll i Finland, utan att journalistiken speglar den allmänna mentaliteten. I Finland verkar allmänheten inte vara lika fördömande som i Sverige.”
Men bottnar skillnaderna dessutom i olika traditioner inom den politiska journalistiken? Som tidigare debattsökande chefredaktör för lilla finlandssvenska Arbetarbladet på det politiserade 1970-talet och senare som kulturchef och chefredaktör för stora rikssvenska Aftonbladet har Stenius erfarenhet av både Finland och Sverige.
”Dagens politiska journalister i Sverige undviker alla relationer med politiker förutom de rent professionella. Så var det inte förr i Finland, men antagligen börjar samma tendens i dag finnas också i Finland.”
Men ingenting är entydigt här i världen. Stenius egen rollmodell är författaren och Aftonbladsjournalisten Dieter Strand som, enligt Stenius, hade förmågan att umgås med toppolitiker som Olof Palme och den vägen bli ”helvetes bra informerad”.
”Men Palme kunde aldrig räkna med att Strand skulle föra hans talan, han var alltid en kritisk betraktare. Men politikern Palme visste i alla fall att han inte skulle bli oschysst behandlad.”
”Så det gäller att som journalist behålla sin integritet, vilket blir en personlig påfrestning ju närmare vänskapsband du knyter.”
Men ”integriteten” kan också gå överstyr, menar Stenius. Den som hävdar sitt ”oberoende” genom att reflexmässigt alltid tycka illa om den som ska bevakas har valt en farlig väg.
”Konstigt nog tycks journalister uppskatta denna form av subjektivitet mycket mer. Men det kan leda till en prestigekamp mellan journalist och politiker.”
Men över till drevet som drabbade Stenius själv.
Allting började då Expressen i oktober 2009 slog på stora trumman på löpsedeln:
EXPRESSEN AVSLÖJAR: Jan Guillou hemlig Sovjetagent
Det blev naturligtvis omedelbart ett himla hallå just för att det handlade om Guillou, Sveriges mästartyckare och –moralist.
Guillou anmälde någon vecka senare Expressen till PO, m.a.o till Stenius, som gav en fällande dom mot tidningen. Ärendet gick sedan vidare för slutlig behandling till Pressens opinionsnämnd (PON). Men Stenius utlåtande läckte ut till konkurrenten Aftonbladet i förtid och Expressen flög i taket över Stenius motiveringar.
Förverkat förtroende och Stenius skulle aldrig ha blivit PO och Kan hon inte läsa innantill? hette det inte bara i Expressen utan också i DN och andra tidningar, och motiveringen till det sistnämnda var att Expressen konsekvent talat om Guillou som ”agent” medan Stenius i sitt beslut skrev att han blev utpekad som ”spion”.
Ett minidrev inom branschen var därmed ett faktum och Stenius fick mycket stryk. Expressen meddelade att man bojkottar PO så länge Stenius sitter på posten – och i juni 2010 friade dessutom Opinionsnämnden tidningen.
”Jag förstår inte hur nämnden resonerade. Men jag får finna mig.”
Men hur är det att som journalist uppleva den andra sidan av drevet? Hon tar Karr i famnen, funderar länge, stirrar eftertänksamt i golvet, söker orden.
”Jag har avgjort uppåt 500 ärenden, men bara tre av dem har debatterats. Jag kallades korrupt, blev jagad på konstruerade grunder och PO-ämbetet blev lämnat i sticket av Sveriges ledande tidningsutgivare. Jag känner mig tillintetgjord.”
”Och sen när sekretesstvånget hade upphört och jag kunde redovisa mitt pressetiska resonemang var drevet förbi, ingen var intresserad, ingen kommenterade mina synpunkter. Hela grejen var plötsligt iskall.”
Det är uppenbart att Stenius är både besviken och bitter. Men snart behöver hon inte längre bry sig om det komplicerade PO-ämbetet. Hon är redan i pensionsåldern och slutar på sin post i april 2011. Nu ska det bli mera böcker, kolumner och publika framträdanden.
Men en flytt tillbaka till Finland efter 33 år i den journalistiska hetluften i Sverige lockar inte.
– Jag har haft flera hundra framträdanden om Jussi Björling i Sverige och det tänkte jag fortsätta med. I Finland har jag däremot blivit ombedd bara fyra gånger, säger Stenius och skrattar gott.
Se även artikeln på tidningen Journalistens webbplats.