Foto: Tracy Kumono
Han var fem år gammal när familjen flyttade till Los Angeles. Men mormor och morfar hade sina villkor klara: pojken ska tillbringa somrarna i Kalkstrand i Sibbo.
Och så blev det.
Nu är samma kille 44 år gammal och ser ut som en veteranhårdrockare bör: långt stripigt hår, en stadig kroppshydda, lite ringar under ögonen, bred LA-dialekt.
Men vad vill denne amerikanske rockstjärna först av allt säga?
– Alltså …. jag är ju finlandssvensk., säger han och låter som vilken fisv. jappe som helst.
– Tack vare mormor och morfar var jag alltid minst två månader varje sommar i Sibbo, jag flög av och an ensam. För mig var Sibbo som en fantastisk liten by där jag kunde springa omkring med mina kusiner och leka Star Wars.
Och plinka på gitarr.
– Jo, när jag blev äldre fanns ju inte alltid så mycket annat att göra än att hitta på låtar, säger han drömmande.
Georg Dolivo har precis avslutat sin första spelning på finländsk mark med sitt band Rhino Bucket på Korjaamo i Helsingfors. Det är många svettiga finländska hårdrockare i medelåldern som svärmar kring honom efteråt, men mamma och morbror drar det längsta strået. För det här är inte bara första gången Rhino Bucket spelar i Finland, det är också första gången Esbos kulturchef, morbror Georg Dolivo, ser hårdrockaren Georg Dolivo på scenen.
– Visst var jag nervös. Det var han som gav mig musik att lyssna på när jag var liten. Det var han som gav mig en gitarr när jag var tio eller elva år. Det var han som gav mig en Beatles sångbok. Men det fina var att han aldrig visade hur man gör, han gav aldrig läxor, utan sa bara: här är instrumentet, här är boken, om du vill spela, spela.
Och Georg, den yngre, ville.
Som ung vuxen hann han visserligen med annat på längre Finlandsvisiter: pansarvärnet i Dragsvik, vaktmästare på Svenskis – men det var bara sidospår. Redan när han var tretton nynnade han ihop sin allra första låt där i Kalkstrand, låten som senare kom att bli Shot Down på Rhino Buckets debutplatta 1990, kontrakterade av Warner Brothers. Efter det har Rhino Bucket, med sitt kompromisslösa AC/DC-liknande sound, fixat till åtta skivor, haft låtar i storsäljande filmerna Wayne’s World och The Wrestler, turnerat kors och tvärs i hela USA och stora delar av Europa. Men, hi hi, rötter väger alltid tyngst:
– Som barn stack hela släkten en gång i veckan till min morfars mor som bodde i Munksnäs. Hon var ganska gammal och vi satt där tillsammans och såg på Georg i Kivikasvot, ler Georg den yngre.
Att morbror var med i omåttligt populära Kivikasvot gjorde stort intryck. Kanske man kan säga att cirkeln nu slöts på Korjaamo: på scen fanns inte endast Rhino Bucket utan också Screaming Jesus med gitarristen Tommi Dolivo (Georg den äldres son, kusin till den yngre) som förband – och med tjocka släkten i publiken.
Topptrummis
Men kretsarna är nog inte så stora i stora världen heller. Det var säkert en och annan i branschen som höjde på ögonbrynen då AC/DC:s förre trummis Simon Wright slog sig ihop med Rhino Bucket år 1993. Men inte var det så mysko, egentligen:
– Vår förra trummis ville sluta och hans fru var på krogen i LA där hon råkade träffa Simons fru. De slog sig samman och löste vårt trummisproblem. Nästa dag ringde Simon mig och så var saken klar.
Det var inledningen till en lång fortgående vänskap. Simon medverkade på Rhino Buckets skiva Pain 1993 och igen på The Hardest Town 2009 och det var också tänkt att Simon skulle vara Rhinos turnétrummis 2009-10. Men hårdrocksikonen – kanske den störste av alla – Ronnie James Dio var svårt sjuk i magcancer och också han råkade vara Simon Wrights nära vän.
– Vi talade igenom saken med Simon och kom fram till att han nu ska vara med Ronnie, att turnén bara är en bisak. Lyckligtvis gjorde vi så, för då kunde Simon vara med och stöda Ronnie ända till slutet (maj 2010).
Ett annat liv
De sista åren under 1990-talet var en svår tid för klassisk hårdrock, också Rhino Bucket gav upp – och Georg Dolivo bytte liv. Lugn och ro. Giftermål och barn. Tränare för pojkens fotbollslag. Men det gamla livet ville inte liksom gå ur.
– Efter åtta år insåg jag att det här inte är jag, det förstod också min fru. Så jag ringde killarna och alla utom en ville fortsätta. Sen dess har vi spelat, och vi tänker fortsätta.
I dag har Georg tre barn (sexton, tolv och nio år gamla) med två tidigare fruar och är själv nu i sitt tredje äktenskap med Eeva från Finland. Men allt snack om det hårda rocklivet med brudar, droger och sprit verkar vara rätt så avlägset.
– Ärligt talat … jag är 144 år gammal, ha ha, en öl eller två efter konserten kanske, men jag vill inte att en enda person någonsin ska kunna säga att vi var skit på scenen för att vi var i fyllan. Musiken är det jag älskar och rocken är mitt heltidsjobb, men det betyder inte precis att man är omgiven av playmates … dessutom har min fru svart bälte i taekwondo så hon håller mig på mattan.
Och visst. Rock ´n´n roll-livet är en berg och dalbana.
– När det gick som allra bäst i början av 1990-talet slösade vi bort pengarna på roudare som skulle lyfta varenda liten sak, vi hade managers hit och managers dit, vi flög till London för att göra påkostade musikvideor. Men sist och slutligen blev det nästan inga pengar kvar för oss själva, garvar Georg.
Och framtiden då? Nu är det turnéliv i Europa i någon månad kring splitternya skivan Who’s got mine och sedan sommarfestivaler bland annat i Finland. Men det viktigaste med sommaren verkar röra sig på ett helt annat plan:
– Den här sommaren ska jag äntligen tillbaka till Kalkstrand, jag har inte varit där på tretton år. Jag ska åka dit och ta en bastukorv och en öl …. och njuta.
www.rhinobucket.com
Och på facebook
