Tänk herrgård. Högt i tak, sirliga väggmålningar, ekande salar. Klassisk musik i bakgrunden.
Tänk sedan på husets herre: Svarta kläder. Ring i läppen. Gatans man.
– Om meningen är att jag ska göra något för ungdomar kommer det här att lyckas.
Det är bara fem grader varmt – inomhus. Patrick Winquist river med irriterad min ner några bitar hudfärgad latex från en flagnande vägg och skakar på huvudet.
–Ingen som bott här tidigare har restaurerat någonting, de har bara målat på och lappat hur som helst.
Fienden heter alltså korkmattor, mellanväggar i massor, sex lager målfärg i en salig mix med tapetklister, ja, helt enkelt ett mischmasch av efterkrigstidens nonchalans av det gamla och ursprungliga.
Men var är vi egentligen?
Vem är denne Patrick Winquist? Vad är det för ungdomar han talar om? Och varför är det så kallt trots att huset har välsignats med hela femton kakelugnar?
Ingen medelsvensson precis
Det började för mer än tre år sedan. Patrick var framgångsrik tatuerare med egen studio i centrum av Helsingfors. Men han ville vidare, göra något större. Så han plöjde igenom tidningsannonserna, bläddrade och sökte, han visste ungefär vad han ville ha. Ett gammalt hus eller en gård, någonting på landsbygden där han skulle kunna förverkliga sin idé om att skapa ett slags lägergård för så kallade ”problemungdomar” i kombination med ett centrum för alternativ vård.
Hoppsan! Inte riktigt det självklara valet för medelsvensson liksom.
– Ett ställe för tonåringar som bara känner till gatuliv och våld, som fått för lite kärlek i livet, preciserar Patrick.
Och han kanske vet vad han talar om, för Patrick är nog inte en helt vanlig medelsvensson. När vi flyttar oss ännu längre tillbaka i tiden och landar i stadsdelarna Berghäll och Tölö i Helsingfors i slutet av 1970- och början av 1980-talet hittar vi antagligen Patrick inbladad i ytterligare ett gatuslagsmål. På den tiden fanns det stora och våldsamma stadsdelsgäng som ofta och brutalt kämpade om herraväldet i staden.
– Det enda vi gjorde var att dra ut på stan för att slåss och supa oss fulla. För min del var det antagligen ett uppror mot farsan som aldrig var hemma, och när han någon gång var hemma gav han bara stryk åt mig.
Och det ena ledde till det andra; våld, bildstölder, misshandel och ”diverse olagligheter” tills Patrick hade nått ett vägskäl.
– Jag var 22 år gammal och var på väg rakt in i finkan. Då insåg jag plötsligt att spriten dominerade mitt liv helt och hållet. När jag förstod det måste jag bli hundra procent fri från alkoholen.
Han undvek fängelsestraff med nöd och näppe och efter det har det inte tagits en droppe. Patrick, som i dag är 40 år gammal och frånskild med två barn, slutade dessutom i samma veva att röka, bytte umgänge och blev vegetarian.
– Många av mina barndomsvänner är i dag med i de värsta mc-gängen. En del av dem har förstås dött på den vägen.
När han berättar om allt detta gör han det utan stora gester eller dramatik, han bara refererar lågmält mixat med ett uppgivet skratt här och där. Det hör allt till en förgången tid och det enda som gäller är tiden efter: Hur han började förverkliga sina kreativa ambitioner genom att designa och utföra tatueringar, på den tiden något alldeles nytt och häftigt – ja, nästan olagligt – i Finland. I dag är det annat ljud i skällan: tatueringar är trendnissarnas hobby.
– När jag började trodde ingen på min idé, det där kommer aldrig att gå i Finland, sa de. Men snart hade jag mera kunder än jag hann med.
När gården kallade
Tills, som sagt, han för några år sedan ville ta tag i något större. I fastighetsannonserna dansade orden Sipilän kartano på sidorna vecka efter vecka. Nej! Alldeles för dyrt! tänkte Patrick varje gång. Men i längden var lockelseropen från den lilla byn Leppäkoski i Janakkala kommun för starka. Och alldeles riktigt, sist och slutligen blev det kärlek vid första ögonkastet.
Så den evige stadsbon sålde sin lägenhet plus butiksfastigheten där han hade sin tatueringsstudio, tog ett större lån och vips hade han en herrgård med stall och hästar, några mindre tjänstebostäder och nio hektar mark. Karaktärshuset är 1200 kvadratmeter stort fördelat på två våningar, plus vind och källare. Sedan dess har vardagen på Sipilä gård handlat mest om en sak: Att skrapa och skrapa och skrapa.
Skrapa vaddå?
Att med en kirurgkniv raspa fram gammal målarfärg för att så småningom komma fram till originalet långt där under. Patrick ambition är ingenting mindre än att restaurera hela karakatärshuset till så nära ursprungsskicket som möjligt. Inga ritningar finns kvar, men med hjälp av eget detektivtarbete och experthjälp från Museiverket har man kommit fram till hur Finlands främsta kyrkoarkitekt Josef Stenbäck i tiderna tänkte sig Sipilä gård.
– Vi misstänker att väggmålningarna är gjorda av Axel Gallen-Kallela, han var Stenbäcks lärjunge och de jobbade mycket ihop på den tiden.
Det är ett långt och segt projekt och Patrick gör i praktiken allt själv, slår ner fuskväggarna, river upp golv, målar och slipar, eller som han själv uttrycker det, ”tur att man har lite begåvning”. Med tillgång till endast två arbetande händer tar allting sin beskärda tid, och dessutom tycks kulturgärningar ha en tendens att också vara bottenlösa brunnar rent ekonomiskt.
– Jag borde egentligen vara multimiljonär för att fixa det här, men jag har inte en cent överlopps, säger han, och på något sätt är det ganska lätt att tro på honom.
För det finns ingenting förnämt eller överdådigt i hans sätt eller stil, tvärtom, han verkar vara ytterst ödmjuk och helt ointresserad av pengar som ett självändamål.
Inställningen till projektet är dessutom helt fatalistisk, ”går det så går det”. Han räknar med att det ska ta ytterligare omkring två eller tre år att få största delen av karaktärshuset i skick. Men dit är det ännu en lång väg kvar, eller som han själv muntert konstaterar:
– Alla som har haft det här huset tidigare har gått i konkurs.
Formelkörare … och reiki-mästare
Patrick är utbildad hypnoterapeut och reiki-mästare och i hans vision för gårdens framtid ingår att ge plats för alternativa vårdformer.
– Kanske man kunde kalla det ett andligt centrum, speciellt för att hjälpa människor med burnout och depressioner. Istället för att proppa dem fulla med piller kan de komma hit och få vård i lugn och ro.
För lugnet, det finns. Den stora salen är som ett museum, man vågar knappt sätta sig i stolarna eftersom man inte råkar vara prins eller kung, och golvbräderna har en bredd som vi i dag bara kan drömma om. I andra rum finns långbord och tunga anrika möbler och det är tipptopp à la 1890 hela vägen, det är bara betjänterna och herrefolket som saknas. Patrick har åkt land och rike runt i jakt på möbler i rätt stil, utöver det lilla som fanns kvar.
Men vad är det här? På en hylla i den breda och långa korridoren vilar några kitschiga pokaler. ”Ahvenisto Gulf Historic Race” står det inristat. Och på fotografiet intill en viss Patrick rattande en Formelbil från 1960-talet. En man måste ju ha tid för hobbyn också.
– Det är fartens tjusning, kanske en kvarleva från mitt tidigare liv. När man är uppe i 200 km/h och närmar sig en nittiograders kurva glömmer man nog snabbt alla andra problem, skrattar Patrick.
Och när man står där mitt på golvet och tittar på Patricks tjockbottnade svarta skor och hans lite osannolika uppenbarelse just här kan man inte låta bli att känna en viss eufori. Tur att det finns folk som spränger gränser, som utmanar rådande normer. Men vad tycker hans vänner egentligen om allt detta?
– En del är positiva och har ibland hjälpt mig med restaureringen. Av andra har jag fått smaka på äkta finländsk avundsjuka och bitterhet. Men om de skulle ha en aning om hur mycket jobb och hur stort mitt lån är skulle de nog tänka om.
Även om grundidén är och förblir att hjälpa andra, han talar också varmt om en satsning på möjligheter för handikappade och rullstolsbundna, har Patrick under arbetets gång insett att han måste ha någon annan affärsidé för att få det att gå runt. Därför kan nu både företag och privatpersoner arrangera konferenser och fester här, även med övernattning. I princip är stället redan öppet, fem rum är mer eller mindre helt färdiga, men finputsningen i badrummet är ännu ogjord. Andra hade rusat till närmaste varuhus, köpt första bästa toalettskål och lavoar och sedan kallat på rörmokaren. Icke så herr Winquist.
– Jag hittade några gamla häftiga toalettskålar på vinden och kunde naturligtvis inte låta bli att installera dem.
Men vänta ett ögonblick! Konferensvärd. Tatuerare. Formelkörare. Reiki-mästare. Ungdomshjälpare. Många personligheter i ett. Hur går det riktigt ihop?
Patrick bara skrattar. För honom är det ingenting märkligt.
– Jag är ju tvilling i horoskopet.