Det var i juni förra sommaren och det började antagligen med en vanlig förkylning som det ofta brukar. Men en natt var någonting inte som det borde. Det var gnäll och skrik… Ettåriga Rebecca hade ont.
Att fastställa Rebeccas diagnos nästa morgon tog inte lång tid för läkaren, det var öronen - och därmed hade startskottet gått. Rebecca kom att bli ett "öronbarn", som barn med upprepade öroninflammationer brukar kallas.
Sommaren gick visserligen bra men när dagis började i augusti-september blev Rebecca genast sjuk. Det var öroninflammation igen och läkaren skrev ut en variant av amoxicillin, ett bredspektrigt antibiotikum. Nu skulle Rebecca bli frisk och hösten fortsätta som vanligt för henne och föräldrarna Katja och Martin Nugent. Paret bor i Helsingfors, Katja är studerande och Martin jobbar som historielärare på ett högstadium.
Men när Rebecca tagit sin kur och återvänt till dagiset hände något som bara är alltför välbekant för småbarnsföräldrar.
- På kvällen var hon sjuk igen, suckar Martin.
Till hälsocentralen. Nytt recept ögonaböj. En veckas kur med samma antibiotika. Efter avslutad kur tillbaka till dagis. Sjuk på nytt samma kväll. Och så där fortsatte det, ibland med några veckors uppehåll, men sjukdomen lurade alltid bakom hörnet. Rebecca blev aldrig riktigt frisk.
Föräldrarna är frustrerade av att hälsocentralläkarna inte verkade ha en aning om vad man borde göra. De skrev automatiskt ut nya recept, olika varianter av antibiotikamedicinen amoxicillin i sjudagars- eller tiodagarskurer, utan att reflektera över Rebeccas tidigare medicinering, utan att fundera på varför hon tycktes bli sjuk om och om igen. Men nu har föräldrarna insett att det är alldeles för svåra frågor med tanke på den krassa verkligheten på hälsocentralerna: stressen och resursbristen sätter sina spår.
Faktum är att man kör antibiotikarally på hälsocentralerna. Över hälften av alla besök - oberoende av åkomma - på de finländska hälsocentralerna leder till ett antibiotikarecept. Tre fjärdedelar av alla barn som tas emot på hälsocentralerna ordineras antibiotika, och här är öroninflammation den vanligaste orsaken.
Omkring oss i caféet springer Rebecca och charmar de andra besökarna. I dag är hon en livlig och pigg flicka, men så var det inte förra hösten.
- Hon var hängig, ynklig och gnällig. Och det är klart det, hon var ju sjuk nästan hela tiden. Vi började fråga oss själva om, eller vad, vi hade gjort för fel, säger Katja.
Efter upprepade öroninflammationer fick familjen slutligen en remiss till Kliniken för öron-, näs och halssjukdomar - men väntetiden var två månader. Efter att Rebecca hade fått ytterligare två inflammationer, och därmed också två antibiotikakurer, ansåg Katja och Martin att någonting måste ske, man kunde inte vänta längre.
Om ett barn har haft i genomsnitt en akut öroninflammation per månad under ett halvt års tid brukar man åtgärda saken genom ingrepp. Man kan operera bort svalgtonsillen och/eller lägga rör i öronen. Överläkare Hans Ramsay vid Kliniken för öron-, näs och halssjukdomar vid HUCS har sett många barn med desperata föräldrar komma och gå.
- Vi brukar trösta föräldrarna med att säga att upprepade öroninflammationer inte leder till bestående men, som hörselskada, och att infektionsspiralen ger med sig med tiden.
Han håller med om att det skrivs ut det som han kallar "överloppskurer" med antibiotika på hälsocentralerna.
- Men om en läkare inte skriver ut antibiotika skulle det kräva upprepade kontroller med några dagars mellanrum hos samma läkare för att man ska vara säker på att öronen läker utan medicin, och att en kur skrivs ut om situationen förvärras. Men det finns sällan resurser eller möjligheter till detta. Därför väljer man ofta den enklaste vägen och skriver ut antibiotika redan vid första besöket.
Familjen Nugent ställdes alltså inför situationen, som många andra, att vänta eller att genast få vård på en privat klinik. Med allra största sannolikhet hade Rebecca fått ytterligare flera inflammationer under väntetiden.
- Jag har alltid trott på hälsovården och på att systemet och servicen fungerar och motsatt mig att gå till privata läkarstationer. Men nu hade vi inget val, att vänta i nästan två månader med ett mer eller mindre konstant sjukt barn var inget alternativ, säger Martin Nugent.
- Kanske alltsammans var vår egen dumhet. Men läkarna kunde ju också efter några försök med antibiotika ha skickat oss vidare till en specialist, men i stället sa de alltid att "vi försöker ännu en gång".
Saken blev inte bättre av att det varje gång var olika läkare på hälsostationen. Det fanns ingen kontinuitet. Och det som föräldrarna allra helst ville veta var när Rebecca skulle bli frisk på riktigt. Men det var förstås en fråga som ingen kunde svara på. Sammanlagt fick Rebecca åtta kurer antibiotika. Katja säger att hon aldrig egentligen reflekterade över de många kurerna, hon varken krävde dem eller motsatte sig dem.
- Men visst ville jag alltid få snabb hjälp för Rebecca, säger hon.
Under de tre månaderna fick familjen aldrig några andra tips om vad de upprepade öroninflammationerna kunde bero på förutom att en läkare en gång undrade om de hade husdjur hemma. Ingen tog heller upp olika aspekter på antibiotika, förutom den läkare på Barnkliniken som en gång sade att "ni kan ta medicinen om det blir värre" - ett råd som Katja inte ger mycket för.
- Hur ska jag kunna avgöra den saken utan ett nytt läkarbesök? undrar hon.
Rebecca fick slutligen rör i öronen på den privata kliniken då hon var tillfälligt frisk. Det blev visserligen ganska dyrt, men ingreppet var lyckat.
- Samma kväll var Rebecca sig själv igen. Och efter det har hon inte varit sjuk i öronen.
Plaströr i trumhinnan, mellanöredränage, gör att trycket hålls konstant på bägge sidor om trumhinnan och därmed försvinner också smärtan och ofta också öroninflammationerna.
För Martin och Katja Nugent gav den långa hösten en ny inblick i hur modern finländsk hälsovård egentligen fungerar:
- Man borde ju kunna utgå ifrån att en läkare vet vad hon eller han talar om, men de är ju också människor. Det är bara att titta på köerna i korridoren för att förstå under vilken press de arbetar. Men visst tappar man lätt förtroendet för läkarvården efter den här erfarenheten.