En dag på slagfältet

Hufvudstadsbladet 28.4.2002

Kampen mot antibiotikaresistens borde vinnas på hälsocentralerna.
Men ändå förloras slaget varje dag.
Förutom kanske på Åland.

Foto och copyright: Niklas TallqvistEn ålänning och en savolaxare bor i två skilda världar. Speciellt när det gäller antibiotika. På varje åländskt antibiotikarecept går det nämligen omkring två och ett halvt i norra Savolax och i Uleåborgstrakten. Det betyder att de regionala skillnaderna är enorma när det gäller hur och när antibiotika skrivs ut. Bland medicinforskare på FPA, på Stakes och inom antibiotikanätverket Mikstra är Åland modellandet. Om hela Finland gjorde och alltid hade gjort som Åland skulle problemet med antibiotikaresistenta bakterier vara betydligt mindre i vårt land.
     Så hur beter de sig riktigt på de åländska hälsocentralerna?
     Läkaren Stefan Björkbom tar emot sin första patient efter lunchpausen på hälsocentralen i Mariehamn. Det är femtonåriga Lena tillsammans med sin mamma. Lena är trött och hängig. Och så hör hon dåligt. Stefan inspekterar örat, känner på tonsillerna, kollar halsen, mumlar "det ser snyggt ut", småpratar familjärt i stil med "Var du och red i går?" och har sedan diagnosen klar:
     - Du har en lindrig öroninflammation… men den kräver inte penicillin.
     Så var den saken klar. Var det så enkelt, är detta Ålands hemlighet? Att småprata, att ta det lugnt, och sedan säga att det inte behövs medicin?
     Plötsligt ringer telefonen. Ett fall av salmonella någonstans i skärgården. Björkbom skjuter omdelbart skarpt med ett bredspektrigt (som tar kål på flera olika bakteriestammar) antibiotikum "Han behöver en Ciprofloxacinkur" säger han i telefonen och så divideras det hit och dit om hur medicinen ska fås ut med färja till Brändö eller kanske det var till Kumlinge.
     Såja, såja, de känner nog till antibiotika här också.
     Nästa patient! En 45-årig man som har haft "förbannat ont" i bröstet i några veckor och i förrgår 39-gradig feber. Stefan lyssnar på andningen, tittar in i öronen och halsen, säger att det "låter rent och bra" och efter knappt två minuter är diagnosen ställd:
     - Vi gör inte nånting, det är bara ett ettrigt virus. Men du behöver sjukskrivning. Och ring mig om två eller tre dagar om det inte blir bättre. Inga röker du väl någå?
     - Jag försökte, men det gick inte, svarar mannen.
     Och så skrattar båda två hjärtligt. Som bästa kompisar!
     Efteråt medger Stefan att det inte är lätt att veta om det är ett virus eller en bakterieinfektion. Skillnaden är viktig eftersom antibiotika inte har någon effekt på virus.
     - Det är som att kasta tärning. Man måste lita på intuitionen, säger han.
     Skillnaden mellan Åland och stora delar av resten av Finland är att man i liknande fall hade skrivit ut ett recept för säkerhets skull medan man här säger "ring på nytt om två dagar om det inte blir bättre". Av Mariehamns femton hälsocentralläkare är hälften utbildade i Sverige och det är antagligen en orsak till att man använder antibiotika på annat sätt. Men ibland räcker det inte med det goda rikssvenska inflytandet:
     - När det blir stressigt och när en patient verkligen vill ha ett antibiotikarecept händer det att jag inte har tid och kraft att börja käfta emot. Visst känns det förargligt när jag inser att jag skrivit ut ett recept i onödan, men man accepterar det eftersom skadan man gör på individnivå med bara ett recept är så liten.
     Ett recept spelar ingen roll. Inte heller två eller tio. Men väldigt långsamt men också väldigt säkert vinner de motståndskraftiga bakterierna mark. Problemet med bakterier som inte påverkas av de vanligaste antibiotikamedicinerna är dock fortfarande för abstrakt för hälsocentralläkarna, för att inte tala om patienterna.
     I olika länder har man valt olika taktik för att nå ut till allmänheten. I Belgien, som för närvarande har stora problem med antibiotikaresistens, har myndigheterna nyligen gått ut med tv-reklam på tre språk. I England vädjar man med synliga plakat på hälsocentralerna direkt till patienterna: "Please, kräv inte antibiotika!" Och i USA, medicinbusinessens förlovade land, försöker ideella och statliga organisationer desperat motverka konsumtionshysterin genom färggranna broschyrer och informationspaket till allmänheten.
     I Finland har myndigheterna valt en annan väg. Det är låg offentlig profil som gäller. Man förlitar sig främst på direktinformation till läkarna t.ex. genom seminarier.
     Naturligt sjuk
     Och så glider eftermiddagen iväg. Det är antibiotika och inte antibiotika turvis och sedan är det Ann som har en alldeles otrolig hosta som gör att hon till och med har kräkts ibland, och som för en vecka sedan behandlades för lunginflammation med Zitromax, ett bredspektrigt antibiotikum.
     Denna gång blir det inte mera antibiotika utan en ny hostmedicin och efteråt verkar mamma Gun nöjd. Undersökningar visar visserligen att väldigt många patienter i förväg har bestämt att de vill ha antibiotika, men det gäller inte för Gun.
     - Jag skulle bara bli frustrerad om de skrev ut antibiotika gång på gång, säger hon.
     Åland drabbades i höstas av en besvärlig lunginflammationsepidemi orsakad av mykoplasma, en grupp små bakterier som saknar fast cellvägg och som man inte visste hur man skulle sköta. Penicillin har ingen effekt på mykoplasma och därför försökte man sig på ett starkt antibiotikum som tillhör makrolidgruppen, mediciner som egentligen ska hållas i reserv för framtiden eller för enstaka svåra fall. Preparatet är effektivt, men det leder också snabbt till att bakterierna blir resistenta.
     - I södra Sverige hade man redan stora problem med resistens så det kom ett direktiv från Helsingfors om att vi måste försöka begränsa användningen, säger Stefan.
     Är vi då alls på rätt väg i vår oförtrutna kamp mot de bakterier som gör (vissa av oss) sjuka? Stefan är inte helt övertygad. Antibiotika är en bra medicin, men …
     - Genom vacciner och antibiotika kan vi eliminera de flesta infektionssjukdomar som finns, och självklart ska vi försöka stoppa de dödliga sjukdomarna. Men människan måste få bli naturligt sjuk också, det finns ju många helt ofarliga sjukdomar som vi försöker kväsa. Nästan det enda vi har kvar är snuva, vilket vi i stället har väldigt mycket av i Finland. När vi insisterar på att överbehandla infektioner leder det till att bakterierna anpassar sig till antibiotikaattackerna och kommer igen i nya, mera svårbehandlade varianter.
     Sexåriga Lisa är nästa i tur. Feber i fyra dagar och andra klassiska influensasymtom. Stefan gör de rutinmässiga undersökningarna, men framför allt talar han med Lisa, inte över huvudet på henne. Han kommenterar och han berömmer och det beror väl på att han helt enkelt känner nästan alla sina patienter. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att också småskaligheten och de starka familje- och vänskapsbanden i det lilla åländska samhället har en effekt på antibiotikautskrivningen.
     Och diagnosen?
     - Vi måste väl skylla på något virus, säger Stefan.
     Och slutsatsen? Inte antibiotika.
     28-åriga Sofia marscherar in. Hon har snuva. Och varje gång hon har snuva får hon symtom i bihålorna. Så därför vill hon nu ha antibiotika. Att punktera bihålorna är inte aktuellt eftersom Sofia har dåliga erfarenheter. För en tid sedan försökte en läkare göra det, men han siktade fel och i stället sprack ett blodkärl och blodet forsade hejdlöst i några timmar. Helst skulle hon inte ta antibiotika heller på grund av biverkningarna: magen blir alldeles upp och ner, ofta får hon dessutom andnöd och svår hjärtklappning. Men något måste göras.
     - Jag inser nog att en ny penicillinkur bara hjälper tills jag blir förkyld igen. Jag har redan tagit minst tjugo antibiotikakurer mer eller mindre efter varandra, så jag vet, säger Sofia.
     - Det måste ju finnas någon orsak till att jag hela tiden blir sjuk, men ingen är intresserad av det.
     Eftersom erfarenheten och forskningen visar att de flesta bihåleinflammationer läker av sig själva - utan antibiotika - försöker Stefan lite lamt bromsa och inte skriva ut medicinen, men Sofia vet vad hon vill ha: "Ge mig samma du gav förra gången". Och när nu dessutom sinusskannern som Stefan för över Sofias kinder visar att det finns vätska i bihålorna är Stefan överens med Sofia om att det är lika bra att skriva ut ett recept.
     Men alla i rummet vet att man därmed bara skjuter upp problemet.